Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,975
Sin city: A dame to kill for - Frank Miller
Då var det dags för mer Miller.
Nytt album, ny huvudperson
Den här gången följer vi Dwight. En klenare och mindre grovhuggen person än Marv, men det är ju inte så svårt att vara. Han är någon sorts sliskig privatsnok med kameran i högsta hugg när boken börjar, och blir indragen i en härva av lögner och förräderier när han rekryteras av Ava Lord. Hon är a Dame to Kill For en klassisk femme fatale. Hon är en gammal flamma till Dwight, som istället gifte sig rikt med rövstjärten Damien Lord.
Nu vill hon ha hjälp att rädda sig själv från Lord, som inte bara slår henne utan också tvingar betjänten Manute slå henne gång på gång på gång. Hennes liv är i Dwights händer.
Såatte…
Självklart är det inte så lätt. Däremot är det ännu fler lättklädda och oklädda kvinnor i den här historien mot den förra. Marv dyker också upp som Dwights sidekick. Kul grej.
Sidoskurken Manute är kul. Lika brutalt storvuxen och överdrivet ultravåldsam som Marv, men med en air av artig butler precis hela tiden. Kanske min favoritkaraktär i hela storyn. För inte är det då Dwight.
Dwight är en rätt ointressant karaktär jämfört med Marv förra vändan. Marv är så mycket mer än bara ultravåld, och allt det där. Men Dwight är mest en vanlig snubbe, och genom honom och hans monologer förstår vi att Sin Citys värld är precis så överdrivet dum och fånig som i första boken, fast otvetydigt på riktigt.
Nä, bokens stjärna är helt klart Ava. Femme Fatale dragen till sin yttersta spets, med varenda trop inställd på elva av tio möjliga. Det är kul att se det göras så totalt seriöst och ändå så överdrivet. Det är hon som gör boken värd att läsa.

Spoiler - sista sidan. Den är ballt tecknad. Trots onödigt naken dame i förgrunden.
Tecknarstilen då?
Miller är fortfarande lika kompetent som sist, men det är inte lika fräsiga kompositioner. Inte lika poetiska bilder. Inte det att något är per definition dåligt, men det är tråkigt att få mer av samma trick när han fullkomligt briljerade och var nyskapande förra gången. Det här är bara… mer. Inte mer och fräsigare, liksom.
I första volymen är det mängder med detaljer som fortfarande hänger kvar, och flera helsidor som jag närapå tappade hakan av att se. Marv i regnet och all negative space, som sagt. Det finns ett fåtal även här, men inte alls lika mycket. Miller har ännu inte blivit dålig, men han har blivit lite latare. Tror jag.

En av grejerna jag gillar är den här. Härligt grotesk person som pga att allt går i svart smälter ihop med sitt vapen / sin plan och ändå är sjukt tydligt definierad. Ovanpå det formar rynkorna i pannan nästan en inbillad törnekrona, som om stjärtkepsen gör ett nästan kristligt offer.
TLDR
Inte lika bra som första volymen, men gillar du ettan kommer du definitivt att gilla tvåan. Var bara beredd på att den inte är lika likadan som du tror.
Last edited: