WRNU:s Bokklubb 2021

Franz

Hero
Joined
4 Dec 2010
Messages
1,260
Jag vill läsa den här, men hur får man tag i den? Verkar inte finnas i tryck, verkar inte finnas på bibliotek annat än i svensk översättning? Jag har ingen större lust att köpa den på Ebay från USA ...
Jag köpte den begagnat. Men om du vill kan jag skicka den till dig om du står för fraktkostnaden, i övrigt helt gratis. Min har dock svensk översättning, så det är kanske inte vad du är ute efter?

Annars kan man köpa den som engelsk ljudbok här: https://www.adlibris.com/se/bok/vurt-9781531844912
 

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
7,650
Location
Fallen Umber
Jag köpte den begagnat. Men om du vill kan jag skicka den till dig om du står för fraktkostnaden, i övrigt helt gratis. Min har dock svensk översättning, så det är kanske inte vad du är ute efter?

Annars kan man köpa den som engelsk ljudbok här: https://www.adlibris.com/se/bok/vurt-9781531844912
Snällt erbjudande, men jag vill ha den på engelska. Får kanske bita ihop och köpa ljudboken då. Tack ändå!
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,755
Jag har läst Heartstopper volym 1-3 av Alice Oseman



Jag är helt lyrisk.

Så. Jäkla. Bra! Fingertoppskänsla, förståelig förvirring, feel good utan slafs, och fantastiskt fin historia i största allmänhet.

Väldigt förenklat - två pojkar går på ett gymnasium endast för pojkar i England. De blir kära, men bara en av dem är ute ur garderoben. Deras relation och deras vänner, hur de hanterar sig själva, samt den andras identitet och funderingar kring sexualiteten är i fokus. Och. Är. Så. Bra. Gjort!

Alice Oseman är tammefan ett geni när det gäller personstudie i serieformat. Jag vill läsa allt hon har skrivit. Och tecknat.

TLDR
Det här är en serie jag önskar funnits när jag var tonåring. Att läsa det här hade skalat fem år av min egen komma-ut-ur-garderoben-process. Minst.

Alla bibliotekarier på WRNU bör köpa in den till sina bibliotek. Jag vet inte om jag någonsin läst bättre regnbågslitteratur.
 

Skarpskytten

Urgammal drake
Joined
18 May 2007
Messages
3,422
Location
Växjö
Imponerade att du orkade. Fyndade den på Myrorna i samma veva som jag köpte på mig Leiber. Kom inte mer än 10 sidor innan jag gav upp.
Jag tänker att mina förväntningar inför att läsa Leiber och Gygax var bestämmande för mina läsupplevelser. Jag trodde att Leiber var typ Howard-bra och Gygax var på nivån D i betyg på gymnasiet. Men Leiber var betydligt sämre än vad jag förväntade mig och Gygax faktiskt betydlig bättre. De förväntningarna gjorde det svårare för mig att ta mig igenom Leiber och lättare att ta mig igenom Gygax. Sen är de två första novellerna i Gord den listige betydlig bättre än de två sista, och det gjorde nog också sitt för att jag klarade av att ta mig igenom boken.
 
Last edited:

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,755
Jag har läst Haru's Curse av Asuka Konishi



Haru är död. Hon dog blott nitton år gammal i cancer, och allting börjar på hennes begravning. Men där och då börjar hennes storasyster och hennes fästman att umgås. Först som en del av sorgearbetet, men sen också för att det börjar uppstå känslor dem emellan. Kan de komma ut ur "Harus förbannelse", eller kommer det alltid ligga en skugga dem emellan så de inte kan umgås som de vill?

Grunden är genuint bra som setup. Men det är karaktärerna som bär historien. När allt börjar tror man det ska handla om storasystern i första hand, men det är minst lika mycket om fästmannen och hans frigörelse från sin extremt styrande familj. Storasystern har den stora sorgen att hantera, men fästmannen sattes in i förlovningen i form av ett arrangerat äktenskap, då han hade pengar och Harus familj hade ett gammalt viktigt namn. That's it. Nu reflekterar han hur han ska bryta sig loss från sin familj, som gjort alla val i livet åt honom, till och med detta. Det enda han inte låtit föräldrarna välja åt honom är att han nu faller för storasystern.

Det är en fin dubbel karaktärsstudie. Stilrent tecknad av en klart kompetent mangaka. Visst är det här med arrangerade äktenskap och så lite för japanska för att man lätt ska kunna relatera det till en svensk kontext, men mänskligheten som löper igenom allt är ruskigt välgjord. Jag fastnade lite extra för Harus styvmamma som försöker vara mamma till storasystern samtidigt som hon hanterar sin egen sorg som inte riktigt tas på samma allvar - hon träffade ju inte Haru förrän Haru redan börjat skolan med god marginal.

Och just det ja - det är bara en volym, lite tjockare än standard, sedan slut.

TLDR
Ritkigt bra karaktärstungt drama med tema kärlek och sorg, utan att bli det minsta sliskigt eller grotta sig i olycka. Första mangan jag läst på länge och som överraskat mig positivt. Rekommenderas.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,755
Jag har läst Stormens Öga och Ur Askan av Leigh Bardugo



För det första - precis som första volymen i trilogin har uppföljarna urusla svenska omslag. Pinsamt usla. Usch och fy och Gilla Böcker Förlag får bakläxa av mig. Prutt.

Här fortsätter historien som började i I Ljusets Makt. Det är kul hur mycket bättre Bardugo blir på att skriva över seriens gång. Första boken är bra, andra bättre, tredje (och särskilt slutet) är riktigt jäkla bra. Jag kan inte riktigt prata om vad som händer, eftersom det är en rejäl spåjler redan i slutet av bok ett. Men vi får nya karaktärer, bra twistar och utvecklingar på befintliga och allt knyts ihop med en bra känsla i magen i slutet.

Jag är fortfarande överraskad av hur mycket jag gillade den här serien. För det är tydligt att det är en YA-fantasy, men det är inte ivägen ändå. Det är riktigt bra världsbygge, en genomtänkt handling och aktiva huvudpersoner som aldrig känns dumma eller korkade för att plåtten måste gå åt ett specifikt håll.

TLDR
Rekommendation till alla som vill ha snabbläst fantasy, som känns ny och fräsch. Jag har redan börjat läsa uppföljarserien.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,755
Jag har läst Abbott av Saladin Ahmed, Sami Kivelä och Jason Wordie



Hårdkokt blaxploitation med en ockult twist. Inget dåligt, men inget fantastiskt heller. En TP-volym, sedan slut.

Abbott är journalist på en vit tidning i sjuttiotalets Detroit, och skriver om rasism och rasistiskt motiverade mord och våldsdåd. Runt henne finns en skock karaktärer till, som alla känns trovärdiga och varierade. Nu blir hon indragen i ett stort mord, och det är naturligtvis mer komplicerat än det ser ut från början.

Jag hade inte haft något emot att klämma fram en tidning eller så till, för alla karaktärer är bra och intressanta, men de har liksom inte riktigt tid att andas och bara vara. Allt fokuserar på deckarhistorien liiiiite för mycket. Det är rätt mycket tidigare relationer mellan karaktärer som jag gärna hade fått en större dos av.

Men i grunden är det här ett gäng riktigt balla idéer. Vill du hitta något att planka till nästa Cthulhu-scenario har du en riktigt bra förlaga här.
 

Skarpskytten

Urgammal drake
Joined
18 May 2007
Messages
3,422
Location
Växjö
På tal om Gygax och Gord slösurfade jag på Grognardia på morgonkvisten och hittade två bloggposter på den tematiken. James Malizewski verkar hålla med mig om att Gygax var en medioker författare som försökte skriva pikareskromaner! Men han har mer kontext än vad jag hade i min recension. Här och här.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,755
Jag har läst Norrsken 1-3 av Malin Falch.



Det här är riktigt bra serier för barn i mellanstadieåldern. Det är en norsk Peter Pan-liknande historia, där vår huvudperson Sonja reser in i en annan värld, in i Jotundalen. Där finns det troll och jättar, vikingar, talande djur och mystiska trollkonster. Alltihop skildrat i en glad och färgstark tecknarstil, med mycket äventyr och fart i berättandet.

Jag gillar så gott som allt med det här. Det enda riktigt tråkiga är att det inte är en avslutad historia än. Det är mer på gång, men jag har svårt att vänta. För även som vuxen dras jag in i det här och jag kan lätt tänka mig att barn som läser det vill ut och äventyra i Jotundalens skogar och berg. Det är samma lekfullhet som finns i just Peter Pan, och saknas i många av de andra klassiska portalfantasy-verken för barn (som Underlandet, Oz, etc). Upptäckarlustan och leken är viktigare än att ta sig hem eller att författaren ska driva hem en poäng.

Om jag verkligen måste kan jag peka på lite gnäll. Språket är inte perfekt alla gånger, och faller in i lite fantasyklyschor då och då. Bilderna är uppenbart digitala på ett sätt jag stör mig på ibland. Men för att ha börjat som ett hobbyprojekt och webserie är det fenomenalt gjort.

TLDR
Riktigt bra första fantasy för barn runt 9-12. Rekommenderas.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,755
Jag har läst Björnar av Malin Falch.



En sidohistoria i Norrskens värld, där en av de viktigaste birollerna är den talande björnen Björnar. Här får vi hans bakgrundshistoria berättad för oss, och det är betydligt mörkare än tidigare verk. För det här handlar om föräldrar som dör, och offrar sig för sitt barn. Såatte... Det är en mörkare historia än Norrsken vanilj, och det faller också lite för mycket in i klyschornas värld.

Inte lika bra som ordinarie serie, men absolut inget jag ångrar att jag läst.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,755
Jag har läst Diana & Charlie av Elias Ericsson.



Elias Ericsson skriver om transfrågor. Det är i någon mån självbiografiskt, men jag tror inte det här är lika mycket självbiografisk fiktion som den tidigare boken Åror.

Diana & Charlie är två transpersoner som går sista året på gymnasiet. Båda brottas med sin psykiska ohälsa. Dianas far accepterar inte att han har en dotter och inte en son, medan Charlie är så deprimerad att hen lever för helgerna med fest, alkohol och (ju mer boken går) knarkande i olika varianter.

Serien följer dem och deras närmsta vänkrets, med fokus på just transfrågan. Hur det känns att felkönas, gamla vänner som inte förstår transitionen fast de tror de gör det och så vidare. Olika föräldrar som hanterar sina barn på olika sätt syns också i bakgrunden.

Jag gillar mycket här, men inte allt. Huvudpersonerna är extremt lätta att identifiera sig med och känna in trots att jag själv är nästan tjugo år äldre, och aldrig var en "dricka sprit och dansa på krogen"-människa när jag var tonåring heller, vilket är i princip är allt huvudpersonerna gör som socialt umgänge. Tecknarstilen är lika träffsäker som människoskildringen, och jag är klart förtjust i de mer expressionistiska rutorna när Diana och Charlie hamnar i ångestspiraler. En bild kan verkligen säga mer än tusen ord.

Det jag har svårt för är någonstans var gränsen går mellan bruk och missbruk. För även om mycket av problemen löser sig i slutet av boken (ursäkta spåjlern) är det tydligt att huvudpersonerna fortsätter supa och knarka rätt hårt även efter studenten och de börjat se ljuset i slutet av tunneln. Hur Charlie hanterar sin nattsvarta ångest med festande skildras jättebra i boken, men när allt börjar lösa sig är det liksom inte så stor skillnad i hur hen hanterar att må bra, vilket förvirrar mig.

Men på det stora hela är Elias Ericsson en sjujäkla människokännare och -målare. Det här är en bra bok. Rekommenderas till alla, för även om man inte är intresserad av transfrågan är det en skitbra ungdomsskildring i största allmänhet.
 

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
31,061
Location
Nynäshamn
Jag har läst Prince of the Godborn, första delen i kvadrologin The Seven Citadels, som jag senast läste när jag gick i typ högstadiet.

Innan jag går in på själva boken måste jag nog ta och gnälla lite. Här är tre omslag till samma bok:

1625517074850.png1625517095881.png1625517127322.png

Hur skulle ni rangordna dem, när det gäller snygghet och vilket omslag som gör er mest lässugna?

Om ni gör någon annan ordning än den de står i, alltså det sjukt snygga med den stora stjärnan och ormen och grejerna först och det fula photoshopkollaget sist, så kan vi nog nästan inte vara kompisar längre.

Det är givetvis det grisfula photoshopomslaget som är det nyaste och senaste omslaget.

Jag blir alltså aktivt arg av att se det – dels är det jätte-jätte-jättefult, dels ser huvudkaraktären ut som nåns instagramfiltrerade selfie, dels stämmer bilden inte ens – jag vill argumentera för att en läsning av huvudpersonen som vit, framför allt en vit dansbandsmedlem, är helt uppåt väggarna.

Visst beskrivs huvudpersonen och de andra godborn som "pale", det gör han. Men här tycks ju illustratören ha valt en tolkning där han är blek jämfört med oss nordeuropeiska vithudingar. Men det är ju stolligt – författarinnan är expert på egypten och hela det Galkiska imperiet skriker verkligen otroligt mycket av egyptiska influenser – snarare än medeltida europeiska, som syns på omslaget. Forollkin, huvudpersonens bror och följeslagare, har explicit brun hud – det skrivs ut i en mening där han blivit skadad och helats. Folk är alltså bruna och svarta, i jämförelse med dem är Kerish blek.

Det är därför både konstigt och direkt, aktivt dåligt att gestalta Kerish som medlem i det kritvita dansbandet Kjell-Kristerz och lägga på honom ytterligare glow-effekt från Photoshops filterarsenal.


Öh, fast… Nu kanske jag började i fel ände. Det här är alltså den första renodlade ta-sig-själv-på-allvar-fantasyn jag läst på mycket, mycket länge. Det kan vara över ett decennium senast. Och det märks, för jag är så jävla ovan vid att läsa böcker där magi och gudar och ens delvis finns på riktigt. De stories jag läst som utspelar sig i något slags forntid på sistone har ju ganska uteslutande varit scifiböcker där "magin" visat sig vara typ nån med ball teknologi som lurat lokalbefolkningen. Det tog mig nästan hela boken att sluta försöka kolla bakom trollkarlens draperi.

Boken handlar om prins Kerish, som är en av de gudafödda – ättlingar i rakt nedstigande led till den gud de tror grundade landet Galkis, där de bor. De är gudakonungar, långt ovan populasen – och imperiet är givetvis ganska förfallet och dekadent, sönderfrätt av intriger och dekadens, egoism och maktmissbruk. Kort sagt, man har frångått den sanna vägen och förtjänar nu att förintas. Men Kerish skickas iväg på ett uppdrag som kanske kan rädda Galkis… (Om det nu bör räddas).

Jag tycker nog rätt bra om boken ändå. Precis som när jag var liten uppskattar jag den lite mörkare tonen, och jag gillar Galkis ganska speciella stämning av påtvingad dramatik och poesi, spelade överdrivna känslor och intrigerna bakom. De ritualiserade sammankomsterna och giftet i bägarna. Det är en skön undergångs- och dekadenskänsla. Jag gillar absolut inte huvudpersonen, han är generellt en impulsiv, världsfrånvänd idiot men det är ganska uppenbart att en del av seriens poäng är att han ska bli mindre av en impulsiv, världsfrånvänd idiot. Så vi får se vad som händer. Jag har just påbörjat uppföljaren.
 
Last edited:

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
31,061
Location
Nynäshamn
Jag har också klämt Sisters of the Vast Black. Jag behövde skölja hjärnan med lite scifi efter Prince of the Godborn.

1625519934391.png

Vill du läsa lite skön hbtq-vänlig feelgood-scifi om ett gäng katolska rymdnunnor som åker runt i ett fallet mänskligt imperium som splittrats av ett stort krig mot den kolonialistiska centralregeringen på Jorden, och där nunnornas skepp är en jättestor sjösnigel som nyligen bestämt sig för att det vill para sig?

Klart du vill.
 
Last edited:

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,755
Jag har läst Heros hundra nätter av Isabel Greenberg.



Det här var en vacker, men vemodig saga. För det är definitivt sagologik och -troper som Greenberg använder sig av. Grunden är en brutal sågning av patriarkatet av den typ som finns i sagorna och standardskildringar av pseudomedeltid. Män har makt, kvinnor är underordnade. Men genom historieberättande och lärdomar genom fiktionen i sagorna kan vi ta oss till en ny plats. Typ.

Allt börjar med att Cherrys make slår vad med sin bäste vän om att vännen kan förföra Cherry över hundra nätter när han reser bort. Men Cherry är egentligen kär i Hero, hennes kammarjungfru (besvarad kärlek, för övrigt) och en vansinnigt begåvad sagoberättare. Så likt Sherazaade löser de problemet genom att låta Hero berätta historier för förföraren, så fängslande att han helt kommer på andra tankar.

Det funkar för en tid. Resten är en spåjler.

Tecknarstilen är kantig och styv. Ofta rent ful och äcklig, särskilt när den skildrar de med makt. Det är inte subtilt för fem öre. Men det flyter. För den överdrivna stilen i smutsigt svartvitt funkar fint i den sagostil som Greenberg skriver i. Både ramhistorien och de många berättelserna flyter i samma stuk. Det är bra.

TLDR
Bra seriebok för sagointresserade, feminister, folk som gillar melankoliska tragedier och de som gillar att se hur vi kan påverkas av fiktion.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,755
Jag har läst Everything voym 1 av Christopher Cantwell och I N J Culbard.



Nä. Det här var kass rakt igenom. Låt bli.
 
Last edited:

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,755
Jag har läst Brazen: Rebel ladies who rocked the world av Pénélope Bagieu.



Ett gäng korta biografier i serieformat över mängder av kända och okända kvinnor som på något sätt gjort storverk. Uppfinnare, politiker, världsförbättrare, och allt möjligt annat.

Jag hade nog gärna velat ha en kortare bok, dock. För den väldigt formulaiska uppläggningen av allt gör den lite tråkig och seg i längden. Allt börjar med "X föddes, X växte upp..." etc. Kanske att Bagieu kunde sållat lite mer, eller delat upp boken i två volymer.

Bra bok på det stora hela dock - jag fick massor med kul namn att hålla koll på, i stort och smått. Lagom långa texter för ett toalettbesök. Hitta den på ditt lokala bibliotek.
 

entomophobiac

Mysteriemarodör
Joined
6 Sep 2000
Messages
5,543
Location
Uppsala
Läste Dark Horse Kult-serie. Mitt tips till dig är att inte läsa Dark Horse Kult-serie.

Den är dåligt skriven, inget intressant händer, och det blir i det närmaste en tafflig variant av The Matrix snarare än det har något med Kult att göra. På sätt och vis kanske en illustration av varför IP:n behöver IP-biblar.

1625952035817.png
 
Last edited:

Skarpskytten

Urgammal drake
Joined
18 May 2007
Messages
3,422
Location
Växjö
Jag har läst Prince of the Godborn, första delen i kvadrologin The Seven Citadels, som jag senast läste när jag gick i typ högstadiet.

Innan jag går in på själva boken måste jag nog ta och gnälla lite. Här är tre omslag till samma bok:

View attachment 6619View attachment 6620View attachment 6621

Hur skulle ni rangordna dem, när det gäller snygghet och vilket omslag som gör er mest lässugna?

Om ni gör någon annan ordning än den de står i, alltså det sjukt snygga med den stora stjärnan och ormen och grejerna först och det fula photoshopkollaget sist, så kan vi nog nästan inte vara kompisar längre.

Det är givetvis det grisfula photoshopomslaget som är det nyaste och senaste omslaget.

Jag blir alltså aktivt arg av att se det – dels är det jätte-jätte-jättefult, dels ser huvudkaraktären ut som nåns instagramfiltrerade selfie, dels stämmer bilden inte ens – jag vill argumentera för att en läsning av huvudpersonen som vit, framför allt en vit dansbandsmedlem, är helt uppåt väggarna.

Visst beskrivs huvudpersonen och de andra godborn som "pale", det gör han. Men här tycks ju illustratören ha valt en tolkning där han är blek jämfört med oss nordeuropeiska vithudingar. Men det är ju stolligt – författarinnan är expert på egypten och hela det Galkiska imperiet skriker verkligen otroligt mycket av egyptiska influenser – snarare än medeltida europeiska, som syns på omslaget. Forollkin, huvudpersonens bror och följeslagare, har explicit brun hud – det skrivs ut i en mening där han blivit skadad och helats. Folk är alltså bruna och svarta, i jämförelse med dem är Kerish blek.

Det är därför både konstigt och direkt, aktivt dåligt att gestalta Kerish som medlem i det kritvita dansbandet Kjell-Kristerz och lägga på honom ytterligare glow-effekt från Photoshops filterarsenal.


Öh, fast… Nu kanske jag började i fel ände. Det här är alltså den första renodlade ta-sig-själv-på-allvar-fantasyn jag läst på mycket, mycket länge. Det kan vara över ett decennium senast. Och det märks, för jag är så jävla ovan vid att läsa böcker där magi och gudar och ens delvis finns på riktigt. De stories jag läst som utspelar sig i något slags forntid på sistone har ju ganska uteslutande varit scifiböcker där "magin" visat sig vara typ nån med ball teknologi som lurat lokalbefolkningen. Det tog mig nästan hela boken att sluta försöka kolla bakom trollkarlens draperi.

Boken handlar om prins Kerish, som är en av de gudafödda – ättlingar i rakt nedstigande led till den gud de tror grundade landet Galkis, där de bor. De är gudakonungar, långt ovan populasen – och imperiet är givetvis ganska förfallet och dekadent, sönderfrätt av intriger och dekadens, egoism och maktmissbruk. Kort sagt, man har frångått den sanna vägen och förtjänar nu att förintas. Men Kerish skickas iväg på ett uppdrag som kanske kan rädda Galkis… (Om det nu bör räddas).

Jag tycker nog rätt bra om boken ändå. Precis som när jag var liten uppskattar jag den lite mörkare tonen, och jag gillar Galkis ganska speciella stämning av påtvingad dramatik och poesi, spelade överdrivna känslor och intrigerna bakom. De ritualiserade sammankomsterna och giftet i bägarna. Det är en skön undergångs- och dekadenskänsla. Jag gillar absolut inte huvudpersonen, han är generellt en impulsiv, världsfrånvänd idiot men det är ganska uppenbart att en del av seriens poäng är att han ska bli mindre av en impulsiv, världsfrånvänd idiot. Så vi får se vad som händer. Jag har just påbörjat uppföljaren.
Väldigt kul att läsa det här! Jag snöade in på fantasy i början av 80-talet, när Sverige var et u-land bär det gällde fantastik. Men av någon anledningen översatte förlaget Bergh och gav ut de här fyra böckerna på svenska (Harris var inte direkt ett stort namn). Jag fick den första julen -85, och sen fick eller köpte jag de övriga efterhand som de kom ut. Så värst mycket minns jag inte, utom twisten i slutet på bok fyra, men jag har varit sugen på att läsa om dem - de står i bokhyllan efter alla dessa år.
 
Last edited:

Skarpskytten

Urgammal drake
Joined
18 May 2007
Messages
3,422
Location
Växjö
Jag har, som jag sa att jag funderade på att göra i post #186, läst Robert Asprins (red) Tjuvstaden (Äventyrsspel, 1989). Det här är en antologi med åtta noveller av åtta författare som skriver i en delad värld, ursprungligen publicerad 1979. I sitt efterord beskriver Asprin själv det här som "Sword and sorcery" och det är det i så måtto att det saknas en stor episk berättelse om ont och gott. Däremot saknas en central hjälte som Conan eller Elric. Berättelserna kretsar istället kring tjuvstadens invånare, spåkvinnor, barder, bordellmammor, magiker - i ett fall en seriemördare - och deras kamp för att överleva och i förekommande fall frodas i staden Asyl, "tjuvstaden", en en gång blomstrande stad som historiens gång har förvandlat till en utfattig avkrok. Handlingen drivs i mångt och mycket av att staden just fått en ny guvernör, en ugn, idealistisk prins, som vill städa upp detta näste av tjuvar och skökor, vilket krockar brutalt med invånarna som i många fall får se sina födkrokar och livsstilar hotade av prinsens klåfingrighet och inte alls vill bli reformerade. Det är kanske inte direkt diskänksrealism det här, men det är inte heller så mycket monster och äventyr över det hela, utan handlar mer om en smutsig, nedgången stad och dess invånares vedermödor i en djupt orättvis värld. Jag tycker det hela känns mer "grimdark" än "s&s".

Novellerna är rätt ojämna; flera av dem känner jag att jag inte riktigt fattar grejen med, de är kryptisk skrivna (eller så är jag trög), men i alla fall fyra av dem gillade jag verkligen. Bäst, klart bäst, var Marion Zimmer Bradleys bidrag, men det är också lite sunkigt, då kärlek till/sex med ett barn spelar en central roll, vilket givet hennes senare historia är rätt obehagligt.

Överlag funkar upplägget med en gemensam stad bra. Flera figurer är med som bifigurer i en eller ett par berättelser och också som protagonister i en novell vilket är ett intressant grepp. Novellerna bilder på så sätt, tillsammans med ramberättelsen med prinsen, en helhet.

Magin är det bästa med settingen; den framstår som mystik och farlig. Man bråkar inte med en magiker! Jag har fått lite idéer kring hur jag kan gestalta magi i mitt rollspelande på ett bättre sätt, tror jag.

Tjuvstaden var en stor succé. Det blev totalt tolv novellsamlingar 1979-1989 (Äventyrsspel gav ut även del två) och sedan ytterligare två 2003-2004, plus ett antal spin-off romaner, men jag känner inget behov att läsa något mer än detta. Det skulle i så fall vara MZBs spin-off Lythande.

Helt okej grimdark fantasy med coolt take på magi bli mitt slutomdöme.
 
Last edited:
Top