WRNU:s Bokklubb 2021

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,495
Jag har läst Le Stort av Raina Telgemeier



Jag är inte målgruppen direkt - det här är en historia om och för folk i tidiga tonåren. En självbiografi med fokus på att vara nervös kring sitt utseende - och allra mest fokus på hur det är att leva med tandställning i fyra år.

Raina råkar slå ut sina båda framtänder när hon är tolv. Sedan får hon tandställning i olika omgångar, löständer, flytta runt tänderna i käften och så vidare. Samtidigt hanterar hon hur det är att börja på högstadiet och bli utseendefixerad (som man så ofta blir i den åldern), hur hon hittar nya vänner och så vidare. Det är riktigt bra ungdomsdrama, med en tydlig ingång via Raina. Jag gillar det mycket. Hur hon hittar nya vänner i slutet, som bättre matchar vad hon tycker om, istället för att försöka gilla det hennes gamla vänner gillar, är något jag känner igen mig mycket i.

Det är också väldigt fint hur Raina då och då pratar med klasskamrater om tandställningen och komplexen hon har för den. Det förlöser nämligen mycket hos vänner och bekanta, så de kan få prata om sina tandställningar, eller andra saker de är nervösa kring. Att våga prata om det som gör en osäker är inte en dum idé, utan kan vara något att bonda kring. Fin läxa att lära ut till målgruppen. Bildmässigt är det mycket

TLDR
Riktigt bra bok. Rekommenderas, särskilt till folk med barn runt tio-tolv års ålder.
 

Franz

Hero
Joined
4 Dec 2010
Messages
807
Jag har läst Vurt av Jeff Noon. En cyberpunk-ish psykedelisk bok från 1993 om droger och allmänt vansinne.

Jag vill börja med att kasta ut en liten fråga: Varför finns det s få cyberpunkromaner på svenska? De enda jag kan komma på är verk av William Gibson, Altered Carbon och ovan nämnda Vurt. Varför har inte fler böcker kommit ut? Säljer de inte bra, och hur kommer det sig att cyberpunk i så fall inte är en hit i Sverige?

Nåväl, åter till recensionen av denna bok. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna beskriva handlingen då den är så otrolig trippad, men here goes: I en inte alltför avlägsen framtid har det kommit en ny drog som heter Vurt: Ett slags fjärdrar som skapar upplevelser såpass starka att man man, trots att de typ att hallucinationer kan uppleva dem tillsammans med andra, varesler från hela universum tar tydligen dessa fjädrar. Huvudpersonen Schribbles syster har fastnat i vurt-världen och bytts ut mot en utomjording och det är nu upp till Schribble och hans gäng att hämta tillbaka henne.

När jag återberättar själva huvudhandlingen låter den ändå något sånär vettig, men det är så mycket galenskaper som händer runt detta som gör berättelsen helt vansinnig: Alkoholiserade roboter, så kallade skuggsnutar som tycks bestå av svart vind och ljusstrålar, hundmänniskor som lever i egna kolonier, vandringar in och ut ur personers hjärnor och medvetande, pistolskott som gör den som träffas till en levande regnbåde etc.

Boken har en rätt brittisk punk-stämning. Jag får känslan av både Sex Pistols och Trainspotting när jag läser boken. Och Fear and Loathing in Las Vegas. Nu när jag tänker efter så tror jag att om Sex Psitols debutalbum Never Mind the Bollocks skulle ha trekant med Trainspotting och Fear and Loathing in Las Vegas så skulle nog Vurt vara en rimlig avkomma.

Vurt känns även väldigt 90-tal. Det fanns en slags edginess på 90-talet, ett slags nihilistiskt generation x-edginess som är svårt att förklara. Det är svordomar, sex, våld, galenskaper, uppror, boken är lite som ett stort finger. Tyvärr finns det vissa aspekter av edginess när det försöks för mycket och istället bara känns krystat. Exempelvis framkommer det att huvudpersonen har ett incestuöst förhållande med systern han ska rädda, och det förekommer även djursex, det vill sgäa sex mellan människa och djur. Det är inte så mycket chockerande som cringe, författaren tar i från tårna så mycket att det istället blir lite löjligt.

Jag tycker inte alls att boken är dålig, men man läser den för att få en trippad upplevelse och lite nostalgi från 90-talet snarare än att det är en supergripande historia.
 

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
30,509
Location
Nynäshamn
Jag vill börja med att kasta ut en liten fråga: Varför finns det s få cyberpunkromaner på svenska? De enda jag kan komma på är verk av William Gibson, Altered Carbon och ovan nämnda Vurt.
*ahem* =)
 

Franz

Hero
Joined
4 Dec 2010
Messages
807
Just det ja, den glömde jag! Men även med den inräknad, och säkert någon eller några till, så dräller det ju inte om cyberpunkromaner på svenska direkt. Det finns ju hur många intressanta författare som helst som aldrig blivit översatta. Är lite nyfiken på varför, framförallt eftersom det i övrigt absolut inte råder någon brist på sci fi-litteratur på svenska.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,495
Jag har läst Drama av Raina Telgemeier



Det här är en HBTQ+-serieroman för mellan- och högstadiet. Huvudpersonerna är fjorton, och är alla engagerade i skolans uppsättning av musikalklassikern Moons over Mississippi. Det, uppblandat med diverse tonårsdrama, utgör romanen. Men det är mycket som döljer sig under ytan.

Bland annat arbetar Telgemeier med att utforska massor av teman inom manligt / kvinnligt, HBTQ+ och garderober, att göra vad man älskar kontra att älska vad man gör.

Framför allt karaktären Jesse fastnade hos mig. En blyg, men snäll och trevlig kille som hela tiden rannsakar sig själv och inte riktigt vågar känna sina känslor fullt ut. Han är den internaliserade toxiska maskuliniteten personifierad, och kan inte med att stå på scen och sjunga musikal trots att det är det han verkligen brinner för, bara för att han är rädd för att bli bedömd som "tjejig" av alla andra.

Det här är bra. RIKTIGT bra. Hade jag haft den här i handen när jag var i målgruppens ålder hade jag nog ifrågasatt både en och två saker om mig själv långt tidigare än det nu blev.

Tecknarstilen är, precis som i Le Stort enkel, färgglad och ren. Mycket om personerna berättas via ansikten, kläder och färgval. Det är färgstarkt och roligt att titta på - hur mycket jag än gillar urvattnade färgskalor med gråbrunmörka nyanser är det ohyggligt mycket finare när någon vågar använda hela paletten och bara bre på stort med alla primärfärger som finns. Det är fascinerande hur mycket som kan berättas via ögon, näsa och mun i ett ansikte - totalt fyra streck. Telgemeier har fått en hel hög priser för sitt författarskap, inte minst för Drama, och det tycker jag absolut hon förtjänar.

MEN!
När jag läste lite om boken i efterhand har jag förstått att den fått en del kritik. Och förståelig sådan, som jag som kritvit svensk inte plockade upp. Moons over Mississippi, som de sätter upp på scen, är en såndär knepig pjäs, som hanterar rasism på ett rätt dåligt sätt. Glorifierar sydstaterna och annat dumt. Det är inget som förekommer så det märks av i boken, men när resten av boken är så fokuserad och genomtänkt på sin huvudfråga är det synd att det inte nämns ens ett ord om rasism, intersektionalitet, eller hur det var på artonhundratalet egentligen. Det är inget som jag personligen tycker förtar berättelsen, men jag har full förståelse för de som tycker att det är både jobbigt och uselt.

TLDR
Bra skit, men med en brasklapp. Rekommenderat inköp till samtliga skolbibliotek i landet (men den finns inte översatt till svenska. :( )
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,495
Jag har läst En Trasig Historia av Marie Tillman



Det här är en tragiskt serieroman om att växa upp ensam med en ensamstående förälder med psykisk ohälsa. Det är ångest. Det är tragedi. Det är frigörelse. Det är djup, djup sorg.

Tillman målar och berättar mer i bild än i text, och metaforerna i bildspråket är vansinnigt bra. Mammans långsamt kraschande psyke skildras med mer och mer manisk tecknarstil, där munnen snart är större än resten av ansikte och pupillerna blir högre än ögonen. Den lilla dottern Mia målas som en totalt blank yta, utan hår, näsa eller kroppsform. Först när hon flyttar hemifrån och lyckas frigöra sig får vi se henne ta lite form och etablera ett vuxenliv, där man plötsligt ser hennes BH under tröjan, eller när hon rakar benen. Innan dess är hon ett barn, så skrämt att hela hennes egen vilja och personlighet är hämmad till förintelse. Återigen, VANSINNIGT bra.

Handlingsmässigt är det ett potpurri av korta kapitel, som går från tidig barndom till det tragiska slutet en bit efter att Mia lyckats bygga en egen tillvaro. Vi följer Mias djupa oro för att hennes mor ska ta livet av sig, vi får se när modern inte kan bete sig i sociala sammanhang och Mia går djupt in i sitt skal, och hur svårt det är att bygga sig en egen identitet runt något annat än mamman trots att Mia kan se redan från början att det inte är hälsosamt. Men det är också fina brottstycken av händelser när mamman mår bra, och man förstår hur fint de har tillsammans när allt går som det ska. Tyvärr blir de tillfällena färre och färre ju längre boken går.

TLDR
Fantastisk bok för den som vill må dåligt, men också förlösande på något sätt. Det går att bli fri.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,495
Jag har läst Sverigevänner: Ett repotage om det svenska nätkriget av Jonathan Lundberg



Det här är... inte så bra som man kan tro. Men det handlar nog om att den hyllats till skyarna som något den inte är. För vad det är är en repotagebok som sammanfattar och beskriver, inte nödvändigtvis en bok som förklarar. Men vi kanske ska börja från början.

Det är bra grejer för det mesta
Lundberg har samlat in en enorm mängd information om internets bakre hörn, och hur SD (och hela alt-rightrörelsen) kunnat växa via kulturen på 4chan, Flashback och hur de sajterna direkt skapat möjligheter för Politiskt Inkorrekt, Nyheter Idag och alla de andra "alternativmediesajterna".

Någorlunda kronologiskt går Lundberg igenom internets galenskaper från tidigt 2000-tal hela vägen fram till tidig 2019, med fokus på både den internationella och den svenska internetmiljön. Allt bryts då och då av i direkta intervjuer med viktiga spelare - SD:s kommunikationschef Joakim Wallerstein, eller NI:s chef Chang Frick, tex - och det är bra fart i språket. Man blir sällan förvirrad eller tappar bort sig.

Men ändå...
Men jag känner samtidigt att jag lärt mig ytterst lite nytt. Knappt något faktiskt. Jag har redan läst repotage om Frick, om SD:s nätmemesatsning och hur de växt lika mycket ur de moderna anti-islamhatarna som de gamla nassarna. Visserligen är det bra sammanfattat och en imponerande gärning, men jag tror att man inte behöver vara särskilt insatt i ämnet för att känna sig lite väl påläst för att behöva boken.

De få gånger Lundberg verkligen går in i analys eller vaskar fram något nytt ur sina intervjuer är gömda och jag hade hellre sett att just de fick blomma ut. Varför inte ta dem med sig till en beteendevetare, eller följa upp intervjuerna med nytt fokus och gå vidare så? Det hade varit klart intressantare än den här närmast kartläggande boken.

TLDR
Såatte... Bra bok, men förvänta dig inte så mycket nytt. Ska dock se till att hålla koll på Lundberg framöver. Han har helt klart koll på vad han skriver om.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,495
Jag har läst Karantändagboken av Elin Lucassi



Satirtecknaren Elin Lucassi har från karantänen infördes i mars 2020 fört dagbok i serieformet. Här presenteras den vecka för vecka filtrerad genom hennes vardag. Barnen påverkas, jobbsituationen likaså. Hur det känns att inte få krama gamla vänner, eller rädslan för att ens nära och kära ska bli sjuka. Paniken när man måste ställa in en planerad (och efterlängtad) sammankomst för att en av dem blivit förkyld.

Det här är ett fascinerande tidsdokument. Jag tror den här kommer lyftas som del av vår nutidshistoria framöver, för Lucassi snackar inte om statistik och sannolikheter, vacciner och siffror, utan om allt det mänskliga. Hur påverkas vi som sociala varelser när vi inte kan få vara sociala längre?

För mig som lider en del av att vara socialt isolerad var den här läsningen närmast en katarsis.

TLDR
Rekommenderas.
 

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
30,509
Location
Nynäshamn
a-fire-upon-the-deep-1.jpg

Jag minns inte längre hur den rekommenderades till mig, men jag har läst klart A Fire Upon the Deep av Vernor Vinge.

Det är en rätt frän space opera-berättelse med lite nya idéer som jag inte stött på förut. En av dem är det här med "zones of thought" – ju närmare galaxens kärna, i princip, desto svårare är det att tänka och få överljushastighet att funka. Och längst ut är allt helt kaos, med transcenderade varelser och civilisationer, och datorer som jättelätt blir kompletta artificiella intelligenser och så. Människan började längre in, men lyckades arbeta sig ut. Grundstoryn i boken är att några människor petade på saker man was not supposed to peta på ute i gränslandet mot den transcendala zonen, och väckte något slags monstruös maskinintelligens som sväller upp och sprider sig och tar över livsformer och så. Några överlevande från expeditionen flyr, men kraschlandar på en planet nere i de mer långsamma djupen. De attackeras av the locals, som är på typ medeltida teknologinivå, och de enda överlevande som inte är i frys-kistor är ett syskonpar, som separeras.

Åh, och the locals är "tines", hunddjur där varje individ består av 3–6 separata djur som skickar tankar till varandra genom ljud i en viss frekvens. Så om en individ dör kan den bytas ut mot en annan, med viss personlighetsförändring som resultat. Individer kan alltså leva jättelänge, man bara byter ut individer allt eftersom – som ett slags theseusskepp. De kan också inte tänka när de är för nära varandra, för tanke-ljuden stör ut varandra. Det här får en massa intressanta effekter för personligheter, samhällsbygge och så vidare. Väldigt, väldigt fascinerande läsning.

Jag gillar det här jättemycket. Grundstoryn med the blight ligger där och driver storyn framåt, och jag är absolut investerad i den – men det jag gillar mest här är utforskandet av de olika koncepten, med tines och zones of thought och de trädliknande utomjordingarna skroderiders… Mycket spännande, och mycket som får min hjärna att tända på alla cylindrar. Jag gillar att vrida och vända på nya idéer i huvudet, och det räddar vad som annars hade kunnat vara en ganska smärtsamt ordinär scifi-människor-fastnar-i-medeltida-samhälle-story.

Så… Jag rekommenderar den här, och tänker läsa mer av Vinge.

Dock ska jag först ge Weir ännu en chans, trots Artemis.
 

God45

Lika viktig som Symbaroum
Joined
23 Oct 2012
Messages
12,749
Jag har läst Severed av Nate Crowley. Det är en 40k kortroman så, ni vet, döm mig om ni vill.

Okej, så Necrons är rymd-faraoner/terminators/odöda. De är AWESOME. För ungefär 60 miljoner år sedan var de levande varelser inte så annorlunda från oss människor kallade för Necrontyr. De hade ett högteknologisk rymdkejsardöme och alltihop. Men deras hemplanets sol gav av dålig strålning vilket påverkade deras DNA så att de levde korta och cancerfyllda liv. De slöt en pakt med onda rymdgudar kända som C’tan som lovade dem odödlighet men som istället åt deras själar och fångade dem i oförstörbara och evigt självreparerande robotkroppar. Necrons tog det dåligt så de slet sina gudar i stycken och använder delarna av dem som slavsoldater/kraftkällor. Necrons gick och lade sig i enorma superhögteknologiska gravvärldar och har nu vaknat 60 miljoner år senare för att erövra galaxen som de supermäktiga ultra terminatorsen de är.

Nemesor Zahndrekh är en av Necronsens bästa taktiker och generaler. Han har vaknat och fortsätt erövra världar för sina farao. Det enda problemet är att hans sinne (eller programmering) blivit skadad under den långa sömnen och han har blivit lite dement. Han har bra dagar och dåliga dagar, men han är ofta fast i en övertygelse om att varken han eller hans folk är robotar. Så han tror att han äter, sover och så vidare utöver att han tror att hans ”vänner” är glada levande varelser istället för själlösa odöda monster robotar. Oh, och han tror aliens är utklädda Necrontyr.

Vi följer Vargard Obyron som är Zahndrekhs livvakt, bästa vän, Watsonen till hans Sherlock och som också är anledningen att Zahndrekhs vanföreställningar inte fått honom dödad. Obyron är en plågad varelse som saknar att vara levande och plågas av evigheten. Men han älskar verkligen Zahndrekh och i Severed hamnar han i en situation där han slits mellan kärleken till Zahndrekh och sin plikt när situationen de möter får Zahndrekh att kollapsa av sin psykiska ohälsa.

Severed handlar om att älska någon som blivit dement och börjat förlora sig själv. Den handlar om att försöka ta tillvara på personens klara stunder och att minnas det viktiga åt dem. Det är inte bara Zahndrekh som behöver det heller.

Det är också en bok där en 60 miljoner år gammal oförstörbar krigar robot fuckar upp folk med en laserphaser lie! Jag rekommenderar den för båda sakerna.

D4CAC2C0-2101-4412-A0AF-D3879AA909D0.jpeg
 

soda

Veteran
Joined
13 Feb 2014
Messages
101
Jag har läst The City We Became av N.K. Jemisin. Detta i pappersbokformat eftersom den inte fanns digitalt, och jag vågade mig till biblioteket (sen blev jag sjuk...). Två lärdomar: 1) Gå inte ut. 2) Riktiga böcker är sjukt tunga.

4/5 - Jag får starka Neil Gaiman-vibbar (utan att på något sätt vara speciellt insatt i dennes verk, men jag har läst några, t.ex. American Gods). Det är också starka Lovecraft-kopplingar (i storyn/världen, inte annars). Ett annat tema är stadsromantik (att det är något speciellt med städer). Jag är inte speciellt förtjust i varken Gaiman, Lovecraft eller dessa stadsklichéer men boken är trots det bra.

Nu saknar jag bara Piranesi av Susanna Clarke av årets Nebula finalister (i Novel-kategorin).
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,495
Jag har läst Språngbenet av Anne-Caroline Pandolfo och Terkel Risbjerg, efter en roman av Albertine Sarrazin.



Det här är fransk socialrealism med en stor dos självbiografi från mitten av nittonhundratalet. Romanen har hyllats av både Patti Smith och Simone de Beauvoir.

Allt börjar med att vår huvudperson, den inte ens arton år gamla Anne, flyr från korrektionsanstalten. På vägen skadar hon foten ordentligt, och kan bara släpa sig fram genom skogen till vägen. Där lyckas hon få hjälp av småtjuven Julien som tar hand om henne, flyttar henne mellan olika kontakter och vänners hem där hon kurerar sig. Under tiden utvecklas hon själv, men också hennes relation med Julien.

Det här är bra. Vardagstragik och klaustrofobi i kombination med en tydligt kvinnlig berättarröst. Ett öga rakt in i den skitiga undre världen som ingen vill prata om om man inte måste.

Jag vet inte riktigt varför, men tecknarstilen påminner mig väldigt mycket om Love and Rockets, trots att det inte är det minsta likt i vare sig berättarstuk eller karaktärer. Kanske är något med persondesignen. I dunno. Snyggt tecknat är det i alla fall.

Klar rekommendation. Simone de Beauvoir hade rätt.
 
Last edited:

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,495
Jag har läst Lånat Kön av Chloé Cruchaudet, baserad på en sann historia.



Louise och Paul träffas och blir kära i Paris på tiotalets slut. Men bokstavligt samma dag som de knyter hyvens band skeppas Paul iväg till fronten, för nu är Första Världskriget här. Kontrasten kan inte bli större. Efter de sprakande vita scenerna med dans och glädje blir rutorna svarta, oformliga, och det första vi får se är när Paul skiter mitt i skyttegraven. Sedan drabbas han av all världens ångest i första världskrigets helvete. Det slutar med att han skär av sig fingret för att få komma iväg. Sedan deserterar han.

För att undvika att bli fångad och arkebuserad som desertör klär han ut sig till kvinna och gömmer sig bland Paris fattigaste sömmerskor tillsammans med sin fru. Sedan handlar boken om PTSD, parets kraschande relation, och hur gränsen mellan Paul och hans alterego Suzanne blir allt tunnare. Transscenen i Paris var enorm under mellankrigstid, och så även i flera andra storstäder i Europa - Berlin i synnerhet.

Men det är inte en solskenshistoria om hur Paul / Suzanne hittar sig själv. Han är hustrumisshandlare, alkoholist, notoriskt otrogen, och allt slutar med djup tragedi där han faller samman för att han inte kan hantera sin PTSD från skyttegravarnas inferno.

Jag vet inte riktigt vem jag kan rekommendera den här till. För det är en genuint bra seriebok. En bra historia, väl tecknad, och riktigt bra användande av svartvitt och väl visualiserad skit i skyttegravarna. Men jag vet inte om man någonsin är sugen på att må så dåligt som man gör av den här boken. Man är inte lika trasig i själen efteråt som man blir av att läsa På västfronten intet nytt, men det är banne mig i samma genre.

TLDR
Mår du för bra idag? Vill du deppa ned dig ordentligt? Läs den här.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,495
Jag har läst Captain America: the Winter Soldier complete collection av Ed Brubaker och diverse tecknare.

Det här är historien som filmen bygger på, men det är stoooooooooooor skillnad. Främst för att den här går igenom decennier av Captain America-kontinuitet och att Winter Soldier själv knappt är med. Det är egentligen en deckarhistoria, där Captain America söker svar på vad som hänt med ärkefienden Red Skull, som mördats. Över bokens gång får han reda på att det är den mystiske Winter Soldier som är den skyldige, och vem är han? Just den delen är samma som i filmen. Men vi får också en massa parallellhistorier om andra personer som haft koppling till Captain America - folk som burit namnet, gamla sidekicks, etc.

Men är det bra? Njae... Jag älskar nästan allt Brubaker skriver när han får bestämma själv (Criminal, etc), men när det blir superhjältar är det... meh. Det kan vara att jag inte bryr mig ett fän om Kapten Amerikat, förstås. Men jag gillar ju superhjältande och sånt. Och i filmerna är han en oväntad favorit. Men här? Nä. Hans supporting cast? Nä.

Det är också lite tråkigt att den är så vapenfetishistisk, för alla utom Kaptenen själv är med i SHIELD / Armén och skjuter ihjäl skurkarnas henchmen till höger och vänster. Det gör att det mest känns fånigt när kaptenen kutar in med sköld och bara knockar sina fiender. För att inte tala om hur det känns när det blir flashbacks till andra världskriget - superhjältar på slagfältet känns pinsamt. Nästan ovärdigt. Varför ska vi rädda just Bucky / Winter Soldier, om vi ska kötta ner femtioelva personer på vägen? Det blir narrativ dissonans så det skriker om det.

Jag tänker mer på det här än vad som händer i serien lite för ofta. Inte en bra berättelse, med andra ord.

TLDR
Nä - filmen är bra mycket bättre.
 
Last edited:

soda

Veteran
Joined
13 Feb 2014
Messages
101
Jag har lyssnat på Fugitive Telemetry av Martha Wells.

4/5 - Det här är den sjätte utgivna berättelsen om Murderbot, men utspelar sig mellan de fyra första (Murderbot Diaries) och den hittils sista (Network Effect). En nackdel med det upplägget är ju att jag redan när jag påbörjade boken visste att inget viktigt skulle hända... jag har ju läst boken efter. Det hela börjar lite trögt också. Men jag älskar Murderbot och det blir hyfsat spännande ganska snart. Här är det ett mordmysterium i fokus, och jag klurade ut whodunnit strax innan det avslöjades vilket förstås förhöjer upplevelsen.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,495
Jag har läst Gunnlaug Ormstungas Saga av någon gammal islänning

Det här är antagligen en av de bästa islänningasagorna. För det första är den kort - runt fyrtio sidor i min pocketversion - så det blir aldrig för många namn att hålla koll på. Den har också bra drama, elaka dikter, fräcka hjältar och balla tillnamn. Allt man vill ha av en fet vikingahistoria.

Dramat handlar om Gunnlaug Ormstunga (vem kunde anat det?) en ung och dådkraftig krigarpoet som runt skiftet 900- / 1000-tal vill gifta sig med Helga den fagra, sin barndomskärlek. Men han ska ut på äventyr först, och kommer hem om tre år. Hennes far lovar att hon inte ska gifta sig med någon annan under den tiden. Men tyvärr kommer Gunnlaug hem försent, med ytterst liten marginal, så Helga har hunnit gifta sig med hans rival Hravn istället. Illa.

Gunnlaug utmanar Hravn på holmgång på tinget, men det slutar oavgjort (Hravns svärd går sönder, så han förlorar. Men när svärdsklingan trillar av lyckas den såra Gunnlaug på vägen, så han förlorar också). Men hatet dem emellan är så starkt att tinget förbjuder holmgång på hela Island redan nästa dag. Gunnlaug och Hravn reser därför till Norge där man får gå holmgång och slåss loss ordentligt. Båda dör.

Ensam kvar blir Helga den fagra, som gifter om sig med en annan man hon inte älskar. Hon dör av sorg efter några år när minnena av Gunnlaug blir för starka.

Tyvärr klarar den inte direkt Bechdeltestet. Även om Helga den fagra är centralpunkten i hela historien tror jag inte hon har en enda replik i hela boken. Jag kan inte komma på en annan kvinna som har det heller, ens i förbifarten. Trist, men sant.

Men kan man stå ut med en korvfest av grövsta grad är det här bland det bästa från hela Islands medeltidsproduktion. Som ren dramaturgi blir man djupt insugen i Gunnlaugs ego - så stort att han låter bli att gifta sig innan han drar ut på äventyr. Äventyren är viktigare. Långsamt tar också hatet mot Hravn över, och blir hans primära drivkraft. Trots att han menar sig slåss för Helga blir det snart sekundärt det med. Hatet är starkare, men också respekten mot Hravn. Fascinerande dynamik.

TLDR
Bland det bästa som kommit från hela Island. Rekommenderas.
 

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
30,509
Location
Nynäshamn
Dock ska jag först ge Weir ännu en chans, trots Artemis.
Och nu har jag mer eller mindre sträckläst Project Hail Mary.

Det här är bland de böcker jag läst som passat mig allra bäst. För mig kliade den exakt samma itch som The Martian. Kompetent, vuxen huvudperson som spenderar hela boken med att via rationellt tänkande och vetenskap lösa problem som dyker upp. Ibland dyker de upp som följd av hans egna tidigare lösningar och att han missade något, och ibland dyker de upp pga någon form av externa omständigheter. Oavsett vilket blir det här pärlbandet av problemlösning meditativt, spännande och funkar för mig som något slags mentalt crack. jag vill ha mer. Nu. Nyss. Alltid. Jag vill aldrig inte läsa det här.

Det är möjligt att jag någon gång kommer att tröttna på genren "vuxna människor löser problem på rationella sätt-scifi", men jag tror att det kommer att dröja rätt länge.

Weir kan skriva detaljerad vetenskaplig problemlösning väldigt bra.
Han kan inte skriva några andra karaktärer än vita medelålders välutbildade män, och det ganska knappt. Han ska nog generellt försöka undvika att ge även sådana någon personlighet tror jag, för varje gång han försöker ge en karaktär personlighet överhuvudtaget så blir det ganska… cringe.

Det här är inte alls lika direkt pinsamt som Artemis. Huvudpersonen är en vit man som inte tänker på tuttar, sin snopp eller hur sexig han är hela tiden. Det finns en del andra karaktärer, och det blir lite skämskudde när han försöker ge dem personligheter för det är i princip bara nationella/rasistiska stereotyper av allra mest tvådimensionella sort. Asiater som bugar och är stela och inte kan ta komplimanger. Ryssar som dricker vodka och har bullriga skratt. Ni fattar. Jag tror att Weir tror att de här karaktärerna är relaterbara och ger lite humor, men det funkar inte. Turligt nog är de inte med så mycket.

Huvudpersonen är också lite pinsam ibland, när Weir försöker göra honom relaterbar, men större delen av boken är ändå problemlösning – det Weir faktiskt kan.

Handlingen? Nej, den tänker jag inte skriva något om. Huvudpersonen vaknar utan minne och en av de första grejerna han behöver göra är att räkna ut var han är, varför, och vad han heter. Med hjälp av de observationer han kan göra omedelbart. Så om man kan gå in i den här boken utan att ens ha läst baksidan (eller sett framsidan) så tror jag man har möjlighet att få ut ännu mer av den. Jag visste ganska lite, men bara det lilla jag visste förstörde lite av mitt nöje av de första kapitlen.

Nå. Gillade man The Martian så är det sannolikt att man kommer att gilla den här. Skippa Artemis.

Nu hoppas jag bara att Weir inser sina begränsningar och förstår att han kommer att behöva spendera resten av sitt liv med att serieproducera exakt sådana här böcker tills han dör.
 
Last edited:
Top