WRNU:s Bokklubb 2021

anth

Klädkod: clown
Joined
24 Feb 2003
Messages
9,076
Location
Fjollträsk




Tigermannen, svensk översättning från 1979
Original: The Stars My Destination av Alfred Bester från 1956 (den gavs först ut under namnet "Tiger, Tiger!").

I tråden: "Tipsa mig om en bra science fictionbok" tipsade jag om Tigermannen.


Eftersom det var väldigt länge sedan jag läste den tänkte jag läsa om den för att se om den var så bra som jag mindes.
Jag läste den någon gång på 1980-talet efter att ha lånat den i skolbiblioteket.
Jag köpte den sedan på något antikvariat runt år 2000.
Efter att ha rotat i bokhyllan en stund hittade jag den till slut.

Observera att jag läst en översättning från 1979. Det engelska originalet lär ha skrivits om, så min kritik kanske inte är giltig om man köper boken på engelska idag.

Författaren Alfred Bester räknas som en av grundarna till modern Science Fiction och Tigermannen finns med på många 10-i-top-SF-listor.

Boken utspelas c:a 400 år in i framtiden (jag hittade årtalet 2436 i boken) och människan har koloniserat solsystemet.
Jorden, månen, venus och mars kallas de Inre planeterna (IP).
Jupiters, saturnus och neptunus månar kallas de yttre satelliterna (YS).
Och givetvis har det brutit ut ett krig mellan IP och YS: världskrigens tid är över, planetkrigens tid är här!

Gully Foyle is my name
Terra is my nation
Deep space is my dwelling place
The stars my destination

Huvudpersonen är Gully Foyle, en dumslö rymdmekaniker som är den ende överlevande på rymdkryssaren Nomad, ett skepp från jorden som blivit vrak efter att ha beskjutits av YS.
Han har överlevt nästan ett halvår på vraket genom att leva på plundrade konserver och syrgasbehållare när rädddningen kommer.
Han ser rymdskeppet Vorga och skjuter iväg alla nödraketer och nödsignaler han hittar tills Vorga närmar sig, men det drar vidare och lämnar honom att dö i rymden.
Nu händer något med Gully. istället för att ge upp förvandlas han till en hämndmaskin, ett mänskligt monster som bokstavligen går över lik för att hämnas på Vorga som övergav honom.
Han gör det som tidigare var omöjligt: han läser på, reparerar vraket och tar sig tillbaka jorden.
På väg till jorden skaffar han sig en tatuering, i ansiktet som maorierna brukar ha, det gör att han liknar en tiger.

Väl på jorden blir han snart solsystemets mest jagade man, inte bara på grund av sina vansinniga handlingar i jakt på hämnd, utan även för vissa hemligheter som fanns på Nomad. Några av jordens mäktigaste män börjar intressera sig för honom och till slut har han hela mänslighetens överlevnad i sina händer. Kan han ge upp sina hämndplaner för att rädda mänskligheten?

Oavsett vad man tycker om boken så måste jag säga att det märks att den skrevs 1956 och översattes 1979.
Få av dåtidens SF-romaner var några litterära mästerverk, istället ligger behållningen i de fantastiska berättelserna om framtiden som kittlar sinnet och den dolda dåtida samhällskritiken som ofta finns i beskrivningen av framtiden.
Språket känns taffligt, lite vad man kan förvänta sig i en serietidning för ungdomar på 1950-talet, inte i en vuxenroman.
En sak som retade mig något oerhört var att en person i boken konsekvent beskrivs som "negerflickan". Jag trodde inte att jag var så PK, men tydligen är jag det. :)
En annan sak som stör är när nutidens teknik redan sprungit om framtidsvisionerna om 25:e århundradet. Jag förstår att boken skrevs innan den första transistorradion (som kom 1957), men det känns ändå fånigt när de beskriver bordstelefoner och faxmaskiner. Eller som när de beskriver androider med stålansikten när dagens androider ser betydligt mänskligare ut.

Är boken läsvärd?
Ja, jag tycker det. Men man måste förstå att den är över 60 år gammal.
Huvudpersonen är en riktig anti-hjälte, vilket jag tycker om.
Det är en väldigt spännande bok utan någon död minut.
Den beskriver ett fascinerande framtidssamhälle som kommer att älskas av alla som tycker om SF.
Även om den inte åldrats med all värdighet i behåll måste den fortfarande räknas som en SF-klassiker.
 

Dimfrost

Misantrop
Joined
29 Dec 2000
Messages
7,459
Location
Tlön, Uqbar
Det verkligt intressanta med The Stars My Destination tycker jag är hur rum och språk smälter samman i teleporteringsbitarna, och hur det gestaltas i typografiskt avvikande textbitar. Ola Larsmo har skrivit fint om det i Stjärnfall (2003).
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,495
Jag har läst Mercy av Mirka Andolfo



En underlig blandning mellan body horror, western, varulvsspel och karaktärsdrama, kryddat med en stor dos lovecraft. En volym, och det är allt. Visserligen viftas det med en reklamsida för en uppföljare på sista sidan i albumet, men det känns väldigt komplett såhär.

Jag har inget ont att säga om den här, men jag har inget som riktigt sticker ut på den positiva sidan heller. Väl tecknad, väl skriven, bra karaktärer. Möjligen lite tråkigt att de inte pratar mer om rasismen (dvs, mer än en pratbubbla) som fanns på den tiden när de ändå har med både svarta och ursprungsefolkning, men jag köper också att det inte är fokus i storyn. Det är ändå skräcken och vridningen av monster till sympatiska monster till hjältar det hela handlar om. Twisten på slutet är riktigt bra, och precis lagom oväntad. Allt är liksom... bra. Men det klickar inte hela vägen hos mig.

Bra, men inte exceptionell. Typ.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,495
Jag har läst En Herrgårdssägen av Selma Lagerlöf, omarbetad till serie och tecknad av Marcus Ivarsson



Jag anser att Selma Lagerlöf är den bästa författaren som någonsin skrivit på svenska. Ingen har använt språket lika vackert som hon. Punkt.

En Herrgårdssägen är ett av hennes många mästerverk, och ett av de kortare dessutom. Handlingen är vackrare än den språkliga ekvilibristiken, vilket gör den väldigt passande att göra serie av. Ivarsson gör ett bra arbete, och hans stil påminner en del om gammaldags träsnitt. Mest påminner det mig om en tecknare som gjort serier av klassiska sagor i KP när jag var liten (det retar mig som attan att jag inte minns namnet).

Ivarsson behandlar texten med varsam hand, men han har svårt att kapa riktigt så mycket som han borde behövt överallt. Även om det är gott om tysta partier och Ivarsson inte är rädd för att låta bilderna tala, är det också ofta tvärtom. Vissa sidor har mer text än bild, och orden dränker ibland bilden.

På det stora hela är det en riktigt bra bok. Väl anpassad, väl skriven, väl tecknad. Vill man se en klassiker på ett nytt sätt är det absolut värt att ta sig an den. Rekommenderas.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,495
Jag har läst Penissamtalen av Cookie Kalkair



Den här känns som ett poddprojekt. Kanske en TV-serie. Men det är en seriebok av någon anledning.

Sju vänner, alla män, samlas och pratar om sex, onani, sina penisar och allt annat som det är jobbigt att prata om som man borde lärt sig på sexualkunskapen. De flesta är hetero, men någon är gay, någon är pan, någon är binyfiken och så vidare. Sedan tecknar Kalkair helt enkelt deras samtal och diskussion om förväntningar, skillnader, likheter och kryddar lite med statstik och undersökningar här och där. En fransk bok, men mycket överlapp med svenska förhållanden finns.

Men är det bra? Njaeumkanskefastdetärknepigtattsvararaktpåochdetärlitejobbigtatt...

Det stora problemet är att det är svårt att se var gränsen går mellan författare och karaktär/citat i den här boken. Många gånger används formuleringar och ord som rentav känns som elakheter eller förolämpningar. Men är det för att det är för att personen faktiskt sade det? Är det för att författaren inte vet bättre? Lite som om det vore en diskussion om rasism och folk slänger sig med n-ordet i förbifarten utan att det påpekas. Typ. Det ger olustkänslor.

Paneldeltagarna är lite svåra att gilla också - det är mycket höhöhö-humor och negativ grabbighet i samtalen. Fast det kan ju de som lockas av det, vad vet jag... Jag stöts bort av det i alla fall. För att inte tala om allt knarkande de säger sig ha hållt på med genom åren. Jeepers.

Så nä. Jag tror inte det här är något jag vill sticka i händerna på sexualundervisare i skolan. Det är för mycket jag är skeptisk till. Men kanske en andra upplaga, där de städat bort elakheterna och fixat termerna. Enligt efterordet försökte de få hjälp av RFSU med översättningen, men fick inget svar. Trist. Det tror jag hade gjort mycket. Och det här är ett bra projekt jag gärna skulle vilja se mer av.

TLDR
Läs om du verkligen vill, men var beredd på att du behöver kritiska ögon. Reader discretion is advised.
 

anth

Klädkod: clown
Joined
24 Feb 2003
Messages
9,076
Location
Fjollträsk
Det verkligt intressanta med The Stars My Destination tycker jag är hur rum och språk smälter samman i teleporteringsbitarna, och hur det gestaltas i typografiskt avvikande textbitar. Ola Larsmo har skrivit fint om det i Stjärnfall (2003).
Syftar du på Gully Foyles synestesi-attack i slutet av boken, där hans sinnen blir kortslutna och han ser ljud och hör färger?
Ljud kom som bilder till honom, som ljus i egendomliga mönster.
Man ropade hans namn och han såg ljudet i livliga rytmer.
Rörelser kom som ljud till honom.
Han hörde lågorna vrida sig, han hörde röken virvla uppåt, han hörde de fladdrande, hånfulla skuggorna... alla talade de till honom på sitt egendomliga språk.
[...]
När du kommer tillbaka till St. Patrick vänder du dig mot de högljuddaste skuggorna.
Gå mot ljudet tills du får en stickande känsla i huden. Stanna där.
Vänd dig runt tills du får en känsla av att falla. Gå ditåt.
Du passerar igenom en vägg av ljus och kommer fram till en besk smak av kinin. I verkligheten är det en härva stålvajer.
Knuffa dig fram genom kininet tills du ser något som låter som hammarslag.
Då är du framme.
Jag håller med om att det är den häftigaste delen i hela boken.
Och ja, under ett par sidor slutar boken att vara en bok och förvandlas istället till en serie bisarra konstverk.

Om man är intresserad av synestesi föreslår jag att man tittar på Edvard Muchs konst. Skriet målades t.ex. efter en synestesiattack
Jag gick längs vägen med två vänner – så gick solen ned – himlen blev plötsligt blodröd – jag stannade, lutade mig mot staketet utmattad – över den blåsvarta fjorden och staden låg blod och eldtungor – mina vänner gick vidare och jag stod där darrande av rädsla – och jag kände hur ett högljutt, ändlöst skri genomträngde naturen.
Källa:
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,495
Jag har läst Ankomsten av Shaun Tan



Det här är ett mästerverk. Inget snack om saken. I svart och olika grader av sepia och grått målar Shaun Tan en fantastisk värld utan att ett enda ord används. Det är en seriebok i renodlad bildform, gudomligt vackert gestaltad.

Vi följer vår huvudperson när han reser över havet för att söka ett nytt liv bortom det något som infekterat hembyn. Hemorten är höljd i mörker, och stora taggiga tentakler sträcker sig mot himlen. Där bor familjen kvar när han på ett omöjligt och enormt skepp som en i mängden tar sig över havet och landstiger i ett land han inte förstår. Han kan varken språk, sedvänjor eller något annat. Vi som läsare gör det inte heller - allt från alfabet till arkitektur är absurda i designen. Varken frukt eller bröd ser ut som man är van vid. Det lilla djur han möter på omslagsbilden är det mest normala av djur och maskiner vi får se i hela boken.

Storyn tickar på i lagom maklig takt, med ett närmast rigoröst 3x4-mönster. Ibland bryts det upp av en större bild, men ständigt inom mönstret. Det enda undantaget är några heluppslag med de mest makalösa vybilder jag sett. Varenda en vill jag ha på väggen hemma.

Vi får se vår huvudperson leta arbete, bostad och vänner. Ibland går det bra, ibland inte. Vissa vänner berättar egna historier om vad som hänt dem en gång i tiden, och andra blir bara glada att han spelar lite spel i parken med dem. Han skriver brev hem, och glädjen som syns i hans ögon när han läser deras svar lyser upp hela rummet man sitter i.

TLDR
Shaun Tan förtjänar inte bara ALMA-priset (som han fått), utan fler priser. Kanske alla.

Läs den här. Helst nyss.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,495
Jag har läst Viktor Kasparssons makabra mysterier av Dennis Gustafsson



Det här är det första albumet om detektiven Viktor Kasparsson, som i tjugo- och trettiotalets Helsingborg undersöker övernaturliga mysterier och hemskheter. Resten är (vad jag vet) långa historier, men den här är fyra kortare noveller som tillsammans blir ett 64 sidor långt album.

Gustafssons tecknarstil är detaljrik och myllrande. Varenda ruta är dynamisk och levande, och man känner hur bakgrunden rör sig, oavsett när vi är i Helsingborg och undersöker mystiska dödsfall, eller vid en dansbana på landsbygden och lurar Näcken med hjälp av en vevgrammofon. Vardagliga detaljer blandas med historiernas handling i precis lagom takt. Att köpa kaffe och lussebullar är lika viktigt som att diskutera de mystiska breven och vems handstil som syns på brevet.

Tiden är stark, och varje sida verkligen osar en kärlek till jazzgossarnas och tweedkosymernas era. Alltfrån frisyrer och kläder till gatskyltar och talesätt är tidsbundna på precis rätt sätt. Med grundade karaktärer ovanpå det blir man som läsare uppslukad av Helsingborg och Kasparssons eskapader.

Två av historierna är riktigt bra, två hade nog behövt lite mer tid för att hinna bli bra. Men de två som är bra ger en väldig mersmak. Jag tänker ta mig an resten av Kasparssons äventyr så fort jag kan.
 

Vimes

Champion
Joined
15 Jun 2000
Messages
7,889
Jag läste Excession som min sjätte Culture-roman i år.

Den var bra! Kanske mest high level-sf av Culture-böckerna (eller på samma nivå som Surface Detail och Look to Windward i alla fall). Kul med en bok där det faktiskt var minds som var huvudpersoner. Kul också med minds som ställs inför något som de blir mer mänskligt imperfekta i relation till. Ibland tyckte jag kanske att plotten var väl tillsnurrad - men det berodde nog mer på att jag hade svårt att hålla isär skeppnamnen... sedan gillade jag de båda avvikande skeppet 'Meatfucker' och Sleeper Service. Jag rankar nog Excession nästan i nivå med Surface Detail. Så helt klart i super-bra-kategorin.

Nu känns det lite sorgligt att jag inte verkar ha några bra Culture-romaner kvar...
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,495
Jag har läst Viktor Kasparsson 1: Skräckens Ängel av Dennis Gustafsson



Text
Den glade Kasparsson är anställd som fotoassistent hos en entusiastisk fotoentreprenör och uppfinnare, och skickas ut för att testa en ny variant av kamera i luften. För att göra det reser han ut på landsbygden där han träffar Emma Rygel, en flygardotter med eget plan. Det är mellan dem den större delen av albumet utspelar sig - deras relation utvecklas och förändras i samklang med äventyret. För i Rygels hus bor också hennes gamle styvfar, som stred i Det Stora Kriget som frivillig för Tyskland. Nu är han trasig efter ett slaganfall, och kan knappt röra sig för egen maskin. Vad han gjorde under kriget är känt, men vad han gjorde som upptäcktsresande i Afrika innan dess däremot...

Ett mysterium dyker upp och är naturligtvis knutet till Rygel dä. Allt knyts ihop på slutet, och familjen Rygel är aldrig sig lik igen. Det enda jag inte gillar är epilogen. Allt fram tills dess är riktigt bra. Emma kunde ha lämnat historien på ett mycket snyggare sätt än att förvandlas till ett vårdpaket. Det är nog inte aktivt misogynt, men det är trist att historiens bästa (nääääästan enda) kvinnliga karaktär ska förpassas till hospitalet på det sättet.

Bild
Gustafsson jobbar makalöst bra med skuggor den här gången. Flera bilder inifrån Rygels hus är vansinnigt suggestiva och Rygel dä är riktigt läskig att skåda innan han dyker upp på allvar i berättelsen. Bakgrunderna lever och miljön är väldetaljerad på samma sätt som förra gången, men just att Kasparsson arbetar med foto den här gången gör att Gustafsson får mer chanser att leva ut. Vi har ett uppslag som bara är en vybild över den skånska hösten från flygplanet, och det är riktigt vackert.

TLDR
Klart bra, trots den lite ledsamma epilogen. Bra skräck, bra tecknat, bra skrivet. Jag gillar't.
 

soda

Veteran
Joined
13 Feb 2014
Messages
101
Jag har lyssnat på Mexican Gothic av Silvia Moreno Garcia.
4/5 - Jag har varit nära att låna den här förut, men stått över. Men den visade sig vara en "Nebula Award-finalist" 2020 - och att jag redan läst (och gillat) flera andra från denna lista. Och gotta catch 'em all, ni vet?

Det är en långsam och behaglig gothic horror-bok (jag antar att det är en genre). Det stör mig lite att det här finns potentialen till 5/5, men att det saknas något. Typ som att man klättrar upp för ett berg för att se utsikten, men när man kommer upp så har man redan sett allt på vägen dit? Det blir lite förutsägbart och slutade vara speciellt läskigt (för mig) ganska tidigt när mystiken skingrats. Men det var ändå spännande.
 

Ulfgeir

Swashbuckler
Joined
6 Feb 2001
Messages
2,441
Location
Borås, Sverige
Jag har läst boken "Sisterhood of the blade", som är en samling med noveller, skrivna av olika författare (den mest namnkunnge är nog Ed Greenwood), men med gemensamma karaktärer.

Grundidéen är att det är eran för de tre musketörerna, och vi har en grupp på 3 olika kvinnor som då utgör The Sisterhood of the Blade och skyddar drottningen. Den första är en japansk samuraj som hade gift sig med en fransman (som var spion åt kungen), och flyttat till Frankrike. Hennes make har blivit mördad under ett uppdrag åt kungen, och hon söker nu hämnd. Den andre är dottern till en general, och har lärt sig att slåss men att hon pga sitt kön inte kan bli en musketör. Hon super, slåss och har lösa sexuella förbindelser till höger och vänster. Den sista är en mörkhyad kvinna som varit pirat, och som talar flera olika språk flytande. Även hon verkar gilla att supa, slåss och ha sex (med både män och kvinnor). Piraten och generalens dotter utses av drottningen att vara samurajens handmaidens.

De tre kvinnorna råkar ut för allsköns olika äventyr, och de är i frekventa strider med kardinal Richeliues män. Även Milady de Winter dyker upp som hastigast. De tre kända manliga musketörerna nämns dock inte alls. Det är fart och mycket äventyr i novellerna. Så gillar man swashbuckling så är den intressant.

De olika novellerna hänger löst ihop, och är troligtvis satta i en sorts kronologisk ordning. Tyvärr så märker man att det är flera olika författare, då de inte alltid ger samma referenser till hur karaktärerna ser ut, och språket varierar en hel del mellan dem.
 

Attachments

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,495
Jag har läst Viktor Kasparsson 2: Spöket på Hotell Vega av Dennis Gustafsson



Nu är Gustafsson i högform! Om jag minns rätt var det här det första jag läste om Viktor Kasparsson för några år sedan och jag blev mäkta imponerad. Så även vid omläsning.

Gustafsson bygger en riktigt bra berättelse om ett hotell till försäljning. Kasparsson anlitas för att reda ut de spökerier som drabbat hotellet så fort som möjligt. Vi presenteras med ett antal potentiella köpare, en tragisk historia i hotellets förflutna, och mystiska händelser som inte kan förklaras med ren logik.

Här är det mer mysskräck än den lovecraftska alltgåråthelveteochviförstårintevadsompågårmedmonstersomförvridervårasinnen-skräcken som genomsyrade Skräckens Ängel. Vi har en fin deckargåta i bästa Agatha Christiestuk, kryddat med spöken och att rota i hotellets bakgrund. Kasparsson (och därmed vi som läsare) är proaktiv och löser gåtan på ett mycket elegant sätt. Gustafssons fäbless för bra arbete med skuggor kommer fram här än mer, och när spöket dyker upp vid midnatt är det riktigt läskiga bilder.

Det här är närapå en perfekt historia att planka till Chock, Kutulu eller CoC, förresten. Slutet rum, deckargåta att nysta i, potentiella köpare att tjuvlyssna på, och massor med saker att göra utan att lämna hotellet. Jag tycker helt klart Eloso borde ta ett snack med Dennis Gustafsson och be honom skriva lite åt dem.

TLDR
Bästa albumet hittills. Ett av de bästa svenska seriealbumen i äventyrsgenren på riktigt länge.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,495
Jag har läst I Paradisets Källare av Julia Hansen



Det här är samma författare/tecknare som skrev Det växer, och det är genomgående samma tecknarstil och hårda fokus på 2 x 3 rutor per sida. Möjligen är det mer fokus på ansikten den här gången, och en hel del rutor är inzoomade närbilder där den som pratar tar hela rutan i anspråk. Det passar riktigt bra in i vad boken handlar om - det är nämligen så gott som alltid teaterledaren Louise som är den inzoomade.

Den här gången är det lika självbiografiskt som förr, men nu backar vi lite längre i tid. Julia är den här gången ett barn och vi följer henne genom uppväxten från mellanstadiet till studenten och strax därefter. Större delen av hennes fritid handlar snart om teater, och hon förskar både vänner och familj för att spendera så mycket tid som möjligt i sällskap med den karismatiska teaterledaren Louise.

Det är tydligt att Julia älskar känslan av att stå på scen som barn. Det är kul att leka och skådespela. Men snart är det också Louise som är viktig - någon sorts kombinerad surrogatmamma och -storasyster. Ett fascinerande personporträtt av en vuxen som inte kan se sina egna problem, utan manipulerar andra runt sig, men bara lite i taget. Någon sorts passivt aggressiv narcissist, som ändå ständigt kan vara positiv och glad när hon är på det humöret. Bekräftelsen hon skickar ut är snart allt Julia bryr sig om.

Parallellt med det handlar boken om att komma ut ur garderoben, om Julias självskadebeteende och bulimi, om föräldrarnas bakgrund i Jehovas, och det här med att leva dubbelliv. Man är som man umgås, så att säga. Louise får bara inte få reda på att Julia självskadar. Eller att hon har flickvän. tänk om hon misstycker? Astrid, Julias bästa vän, ser igenom det beteendet långt innan Julia gör det. I kombination med diskussionen om att andra Jehovas nu låtsas som att Julias mamma inte finns är det inte svårt att se vad man ska tycka om Louise, långt innan det värsta kommer.

Det här är en riktigt bra bok och Hansen lyckas verkligen få till den där obekväma känslan i magen när man ser vad Louise gör och hur barnen runt henne reagerar. Olustkänslorna är starka och man påminns ofta om att tonåringar verkligen är barn, trots att de verkar så vuxna på så många andra sätt i boken. Fantastiskt välskrivet.

TLDR
Bra bok om ett obekvämt ämne. Rekommenderad läsning. Jag kommer hålla koll på Julia Hansens projekt framöver.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,495
Jag har läst Gå med mig till hörnet av Anneli Furmark



Det här är en historia om himlastormande kärlek långt efter att man trodde att ny kärlek var möjlig. Elise, vår huvudperson, är lyckligt gift sedan över tjugo år, är i femtioårsåldern och lever ett gott liv med barn som flyttat hemifrån och en mysig katt.

Men så möter hon Dagmar, en kvinna i samma ålder som slår an i henne hela vägen in i hjärtat. Det är kärlek, på ett helt annat sätt än den hon har med sin make. Det blir ett distansförhållande, med meddelanden, telefoner och långa tågresor för att kunna ses. Nästan som en tonårsförälskelse på ett sommarläger, som hålls vid liv långt efter att lägret tagit slut.

Kärleken är omöjlig att värja sig mot - både den till maken och till Dagmar. Hon säger flera gånger att hon inte slutar älska sin man, trots att hon älskar Dagmar. Men slitningarna blir stora, och mannen liknar allt vid en naturkatastrof man inte kan hantera, utan måste acceptera. Hur det hela slutar är öppet och vagt, vilket både ger ett vagt hopp och väcker en pessimism i kroppen. Elise är inte på ett bra ställe när boken slutar. Det kan bli bättre. Men det kan också bli sämre. Vi vet inte. Men vi kan inte låta bli att fortsätta ändå.

Tecknarstilen är en styv blandning av mängder av tekniker. De drömlika, sinnliga bilderna när kärleken och närheten sprudlar är tecknade med stora stråk och flytande akvarellmoln. När Elise mår som sämst tecknas hon som ett härke av svarta streck som vagt liknar ett mänskligt ansikte. Det är inte fullt ut expressionistiskt, men klart är att Furmark tänkt igenom varenda bildruta för att nå exakt den sinnesstämning hon vill även i bild. De här säger definitivt mer än tusen ord. När de ligger på en filt i parken och myser känns det som om någon tar på huden på mig. Furmark är ruskigt bra.

Tidigare har jag läst Furmarks Den Röda Vintern som jag mest tyckte var helt okej, vad jag minns. Men den här är mycket, mycket bra. Den världsomvälvande kärleken är en plåga, men en plåga man inte kan undvika. Man bara måste fortsätta, för alternativet är omöjligt.

TLDR
Gillar du sinnlighet? Gillar du kärlek och tragik? Läs denna.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,495
Jag har läst Viktor Kasparsson 3: Blodsband av Dennis Gustafsson



Nu är det politik i luften! Vårt drama kretsar kring Alf Carle, de lokala nassarnas ledare. Deras organisation kallas Nordfront, vilket jag INTE kommer googla för att se om det verkligen var en äkta proto-nasseorganisation på tjugotalet i Skåne. Ni kan nog gissa varför.

Kasparsson dras in i historien lite i sidled, och delar rampljuset med rättsläkaren Berger. De utreder en samling mystiska mord där stadens råttor gnagt ihjäl människor - men varför? Är Carle inblandad? Han kände flera av offren? Hur kommer familjen Varga (försökte för övrigt köpa hotell Vega i förra albumet) in i bilden? Varför är råttorna så aktiva just nu, istället för nyss? Och vad hände egentligen med den förra ledaren för nassarna - Jonas Banér?

Grafiskt är det här helt klart i klass med förra albumet, men med mer äckel. Råttornas offer och ätande är rent mardrömsfoder, och det är nästan så man tror Gustafsson tycker det är kul att få det att vända sig i magen på läsaren. Råttorna är verkligen fruktansvärt äckliga, och när man får se vissa mord i närbild är det groteskt så det förslår.

Tyvärr är det inte en lika intressant deckargåta som sist, och äventyret har mycket mer av ett klassiskt actionklimax. En rakare historia, där det inte riktigt är mysteriet i centrum, utan snarare "stoppa morden innan det är försent", om det låter vettigt. Skurken är riktigt bra och lagom obehaglig, men det är tråkigt att det görs så lite med att han är nasse. Det kunde hamrats in hårdare många gånger om - för det är inte där hans obehag ligger utan i det titulära blodsbandet. Det är lite att ta en genväg att kalla honom "nordfrontnationalist" utan att löpa hela linan ut och visa vad det faktiskt innebär utöver att man sjunger nationalsången på deras massmöten.

TLDR
Det här är bra, men inte lika bra som dess lysande föregångare Spöket på Hotell Vega.
 

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
30,509
Location
Nynäshamn
Jag läste klart Artemis den här veckan.

1619123839160.png

Jag gillar ju The Martian väldigt mycket, så jag tänkte att Weir kanske hade en till sån i sig?

Det här är inte samma sorts bok. Eller ja, The Martian var kanske Robinson Crusoe i en hård scifi-miljö med mycket tekniska detaljer, och det här är en heistfilm, i en hård scifi-miljö med mycket tekniska detaljer. Men just genrebytet gör ju att mycket av den problemlösningsaspekt jag verkligen gillade i The Martian faller bort lite.

Rent strukturellt är plotten super-duper-konventionell. Det är (typ) en heist. På månen. En riking är inblandad. Stora affärsintressen. Mystiska asiater med mystiska teknologier. Konspirationer. Det går inte riktigt enligt planen och allt går skit. Sedan! Den nya planen. Etc. Inga vidare överraskningar, men ganska lättläst.

Det som verkligen faller för mig här är nog huvudpersonen. Hon har tuttar. Alltså, det är inte ett problem att hon har tuttar, jag är generellt positiv till att andra än vita män får ta plats som huvudpersoner i scifi. Men herregud, Weir, måste du verkligen hela tiden påpeka att hon har tuttar, och har sex, och är sexuellt frigjord, och har tuttar? Att hon är snygg och sexig och smal och kort? Det blir weird. Det blir jätteweird.

Sedan är ju huvudpersonen en enorm Mary Sue såklart. Det är jag helt OK med, det var inte som att huvudpersonen i The Martian var nån slacker heller. Men Jazz är alltså superdupersmart, bäst på allt, har tuttar, är snygg, är superduperärlig och har en stark moral, men jobbar ändå som smugglare, kan lära sig vad som helst på typ en kvarts googlande, har tuttar, är verkligen helt okej med sex av alla slag och har (påpekas vid åtminstone 2-3 tillfällen, trots att det aldrig egentligen ges nån vikt i storyn) absolut inga problem med att det finns prostitution. Och har tuttar.

Och nej, det blir inte bättre av att storyn krystar till det så att hon blir ihop med den snälle ukrainske nice guy-supernörden i slutet.

Huvudkaraktären är helt enkelt mer skriven som ett fantasi-runkobjekt påhittad av typ en nörd i gymnasiet än en intressant karaktär. Kryssar i flera mångfaldsrutor genom att vara ickevit, sekulär muslim och kvinna – men är så jävla not like other girls (inklusive en "rolig alkoholism") att jag får spader.

Men ja, hade karaktären bara varit en Mary Sue med "rolig alkoholism" så hade jag inte klagat så mycket. Det är hela tjatet om hennes tuttar och sexighet som verkligen bara gjorde det obekvämt för mig.
 
Last edited:

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,495
Jag har läst Viktor Kasparsson 4: Syndaätaren av Dennis Gustafsson



Vi börjar med en liten flashback till när Kasparsson var ung student och ramlar in i ett inavlat gäng walesare som slagit sig ner på den svenska landsbygden, som beter sig mycket trevligt, men uppenbart mystiskt. Inget Kasparsson tänker på där och då, men vi som läsare får känslan av The Wicker Man överraskande fort. Men det är ju en flashback. Så allt går ju bra i slutändan. Eller...?

Lejonparten av albumet har väldigt lite med flashbacken att göra. Vi börjar istället med att Kasparsson börjat gå ned sig i ledsamhet och depressoion - det är höst och han kan inte sluta tänka på sin gamla flamma Emma - ni vet, hon som kylskåpades i Skräckens Ängel.. Men hans annons i tidningen gör att det kommer ett brev från pastorn i Äsphult. De är ansatta av stora problem därute på landsbygden. Med största sannolikhet handlar det om bygdens gamla synder från häxbränningstiden. Kan Kasparsson hjälpa dem?

Jag gillar historien. Det är en kort historia på plats, och det är ovanligt mycket bakgrund om bygden och Kasparsson kommer in i dramat först i dess allra sista del. Dessutom är jag mycket förtjust i hur det hela hänger ihop i slutändan. Inte lika uppenbart som det kan verka innan, men med en logisk följd ändå. Att det är en helt vanlig jädra björn som härjar i skogen och har haft ihjäl folk är så bra! Jag älskar när det är ett helt mundant problem när man förväntar sig övernaturligheter. Visst är det inte allt som pågår på platsen, och det är lite spökerier och häxor med också. Men det som får pastorn att ropa in Kasparsson till platsen är just en björn och inget större mysterium än så.

Det känns som om Gustafsson testar nya tekniker i måleriet här. Linjerna är tunnare och färgerna kalare i många sidor. Skuggorna är ljusare, kanske datorgjorda? Men den nya, renare stilen passar precis lika bra som tidigare. Det vore kul att hitta någon intervju med Gustafsson där han pratar om sitt arbete med tecknandet.

Sedan avslutas alltihop med lite världsbygge. I slutet dyker nämligen Fader Eriksson upp - en präst utsända av självaste ärkebispen. Svenska Kyrkan har satt ihop en specialgrupp som undersöker det övernaturliga, i synnerhet allt som uppstått efter de stora svältåren på 1860-talet. Det här är ett löfte om mer som ska komma. Ska bli kul att se vart det tar vägen.

TLDR
Inte lika bra som Spöket på Hotell Vega, men antagligen den nästa bästa hittills.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,495
Jag har läst Viktor Kasparsson: Vinterbrand och andra makabra mysterier av Dennis Gustafsson



Precis som det första albumet är det här en novellsamling, med kortare historier utan att de hänger ihop. Däremot finns det en ramhandling, som är att Emilia Varga skjutsar Kasparsson genom snöigt vinterskåne om natten, och för att hålla henne vaken berättar han historier ur sin karriär som detektiv och de makabra mysterier han varit inblandad i.

En del är bra. En del hade behövt utökas för att bli bra. En är särskilt bra, den som heter Andras Gravar. Precis den typ av makaber äcklighet som passar i ett äventyr till Väsen eller Kutulu. Jag gillar den skarpt.

På det stora hela är det väl inget det är fel på här, men inget som sticker ut jämfört med de andra albumen heller. Men även när Kasparsson inte sticker ut är lägstanivån hög.

TLDR
Gillar du resten av Kasparsson kommer du gilla den här. Du behöver heller inte ha läst de tidigare för att komma in, men jag rekommenderar fortfarande Spöket på Hotell Vega som bäst ingång och bästa album.
 
Top