WRNU:s Bokklubb 2021

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,574
Location
Uppsala
Samlingen jag läser just nu placerar den efter The children of the sky, så det är den jag läser just nu. Ännu så länge är den helt OK, men inte lika bra som A fire upon the deep. Jag är en bit in, men hittills är jag… inte superförtjust i hur "the tropicals" framställs. Vi får se om det visar sig att det bara varit bokens POV-karaktärer som varit fördomsfulla och dumma, men… oh, man. Men jag skriver väl om det när jag är klar med boken tänker jag.
Yes, Deepness är i praktiken rätt fristående. Den släpptes som andra bok i serien. Men Children är en direkt uppföljare på A Fire. Tycker personligen Children är den svagaste boken i trilogin. Läste den mest för att det var roligt att "träffa" karaktärerna igen. :)
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,481
Location
Rissne
Jag har just lyssnat klart på The Mote in God's Eye av Larry Niven och Jerry Pournelle.

Plotten är typ: Ett slentrian-vedervärdigt mänskligt rymdimperium (sexistiskt, odemokratiskt, imperialistiskt etc, men inte sådär 40k-parodiskt) får besök av en probe från en stjärna man inte besökt ännu. Proben har åkt den långsamma vägen mellan stjärnorna, och idioten som stöter på den råkar döda probens pilot när han tar kontakt. Så nu åker idioten med sitt skepp till den stjärnan, och där möter man den första utomjordiska ras människan fått kontakt med. Man undersöker varandra, det blir en del famlande och missförstånd…

Alltså, jag ids inte beskriva vidare eller i mer detalj, det finns sammanfattningar online. Det här var inte en bok jag njöt av speciellt mycket.

Det bästa var utomjordingarna, och vissa delar av det ömsesidiga famlandet. Tyvärr är ju det här världens tråkigaste och sämsta rymdimperium, som Pournelle enligt vad jag läst mig till envisas med att pressa in i allt han skriver typ. Så de har till exempel inget grepp alls om systematiska undersökningar, de utgår ofta från att utomjordingarna ska ha samma samhälle och värderingar som de själva, och de är överlag såpass korkade klantar att jag förvånas över att de får sin teknologi att funka.

Men här kommer en liten huller-om-bullerlista med saker jag ogillade:
  • Den slentrianmässiga sexismen hos imperiet, som aldrig riktigt undersöks eller ifrågasätts eller görs något med. Den är bara med, från första till sista sidan, och porträtteras knappt som problematisk. Besättningen på idiotens skepp är ett gäng "goa grabbar" med typ brölig humor och godmodigt manlig inställning till livet. Och det liksom bara är så. Förutom utomjordingarna finns det EN kvinna med talroll, om jag minns rätt. I hela boken. Jag får definitivt intrycket av att det inte bara är imperiet som är slentriansexistiskt.
  • EDIT: Sexismen är inte det enda dåliga med imperiet. Det är också till exempel en total diktatur med en adel. Det finna antydan till rebeller i utkanten, men inget i boken antyder att någon av dem skulle ha en poäng. Tvärtom understryker typ alla i boken hur bra den rådande ordningen är. Hade imperiet åtminstone kollapsat så hade den här boken varit mycket mer tillfredsställande. Nu är det mest bara "här är ett dåligt imperium som det inte finns några större problem med".
  • Huvudpersonen. Han är naturligtvis också en sexist, och en idiot. Bland de första inre tankarna vi får ta del av från honom är hur synd det är att en kvinnas kjol inte är kortare. I början av boken fick jag intrycket av att hela skeppet var en parodi på Star Trek, för den här snubben är verkligen Kirk:ig. Men nä, parodi verkar detinte vara – detta är straight-faced.
  • Att det visade sig att den hemska grejen utomjordingarna har är att de förökar sig väldigt snabbt och mycket och riskerar att ta över människorvärldarna. Det här associerar jag definitivt till myter typ Eurabia – när det "de främmande" gör som är farligt är att de förökar sig och tar över så… Well. Jag vet inte hur ny den idén var 1974. Jag misstänker "inte väldigt". Den har alltid varit sunkig.
  • Att vi som läsare ges hela jämra hemligheten, varpå de karaktärer som får den DÖR, så att vi sedan måste sitta och vänta på att övriga ska pussla ihop det. Jag gillar ihoppusslandet, men det förtas väldigt mycket av att jag redan vet svaret. Då blir det inte spännande, utan bara frustrerande.
Jag kommer inte att läsa mer av Pournelles CoDominium-grejer tror jag. Niven har jag ju läst grejer jag gillar av förut, men… nej, det här funkade inte alls för mig.

En grej tänkte jag på: Jag har nu på kort tid läst tre olika böcker där människor möter nya utomjordingar (den här, Project Hail Mary och A Fire upon the Deep. I alla tre fallen har utomjordingarna mycket bättre hörsel än människor, och i två av fallen gör det också att de kan framställa människo-talljud. I dunno, jag tyckte att det var lite intressant.
 
Last edited:

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,221
Jag har läst I Ljusets Makt av Leigh Bardugo

Jag vill börja med att säga att den svenska utgåvan har ett PINSAMT uselt omslag. Den som godkände det här istället för att återanvända det engelska originalet borde få fjorton dagar på vatten och knäckebröd i rollspelspolisens mörkaste cell. Det ser ut som en ful, egenutgiven skräphistoria som bara kommer sälja till närmast sörjande (som också agerade korrläsare). BLÄ!
















Det här originalomslaget. Sjukt mycket snyggare. Hur som.

Det här är alltså boken som Netflix nya fantasysatsning Shadow and Bone bygger på. Översättningen är överlag riktigt bra, inklusive titeln. Det anspelar på något annat i boken, men det funkar lika bra det.

Grunden är en ganska vanlig fantasyhistoria, där en helt vanlig föräldralös person får reda på hon kan magi och behöver lära sig kontrollera den, innan allt visar sig att det är något större på gång och hon måste ta hand om svårare saker än hon räknat med.

Men grunden är solid, och varenda karaktär är lätt att gilla. Det är inte överdrivet gott om dem, även om de är inte är märkbart få. De rör sig sällan mellan akterna (massor av dem förekommer bara i trollkarlsskolan i akt 2), men man hinner ändå få en bra bild av dem. Det är riktigt välgjort. Man förstår dem, även om de inte har mer än fem-sex repliker. Jag gillar't.

Men det som verkligen fångar mig är världen. Det är närapå förvirrande hur en ny tapet kan göra så mycket. För istället för västeuropeisk medeltid hämtar Bardugo sin inspiration från napoleontidens Ryssland. Alla har östeuropeiska namn, dricker te ur samovarer och armén knallar runt i uniformer och skjuter gevär. Fascinerande hur fräscht det känns.

Det enda tråkiga är att boken slutar utan ett tydligt slut - det märks att det planerades en trilogi redan när den här gavs ut. Det förlorar boken på, är jag rädd. Både Hungerspelen och den första Harry Potter står på egna ben, och jag tror den här hade tjänat på det. Det hade inte varit svårt att hamra om de sista kapitlen till mer av ett defintivt slut, om än ett slut som öppnar för vidare äventyr.

TLDR
Bra fantasy. Läs gärna, men var beredda på att man inte får en klar avslutning på historien.
 

Skarpskytten

D&D-smurf
Joined
18 May 2007
Messages
5,973
Location
Ett häxkräl
Jag försökte läsa Hilary Mantels The Mirror and the Light härförleden, men den var seg. Lekte med tanken på att läsa om två första böckerna, vilket jag tror behövs för att komma in i den, men känner att det blir för mycket. Jag ville ha något lättare, mer lustfyllt att läsa, så jag började titta igenom mina gamla Äventyrspelsspocketar. Då slogs jag av två saker:

1) Alla mina Conanböcker är borta.
2) Mitt ex av Fritz Leibers Svärd och svartkonst (1990) är synbarligen oläst och jag har inte heller några minnen av ha läst den.

Detta var för några veckor sedan. Conan är fortfarande AWOL. Men jag har läst Svärd och svartkonst. Detta är alltså en av böckerna från den berömda Appendix N, en klassiker, ett urverk i sword & sorcery-genren. Det känns som rollspelsallmänbildning att läsa den.

Boken är en översättning av Swords and Deviltry, en samling från 1970 som vann både en Hugo och en Nebula. Den består av fyra delar: en mycket kort intro (först publicerad 1957); "Snökvinnorna" (1970) som ger oss Fafhrds backstory; "Den oheliga Graal" (1962) som ger oss Gråkatts backstory samt "Ett ödesdigert möte" (1970) som berättar om när F och G träffades och hade sitt första äventyr.

Jag hade svårt för "Snökvinnorna". Språket är bitvis fint, men också bitvis stolpigt, och det kan beror på översättningen. Världen är inget att skriva hem om, en vag is-vikinga-affär, vars enda originella inslag är att den är ett slags matriarkat baserat på kvinnlig ismagi. Berättelsen är rörig, har för många vändningar, och för många vagt skissade karaktärer. Och jag bryr mig inte om Fafhrd och hur det går för honom, han är en naiv luns och ett riktigt as. Extra smolk i bägaren är "den knappt könsmogna" danserskan, som jag antar att jag som läsare ska gå igång på? 70-talet var en sunkig epok. Inte ens stridsskildringarna är särskilt bra.

"Den oheliga Graal" är bättre. Berättelsen har egentligen bara tre karaktärer, den har bra driv och en snygg twist på slutet. Världen är lika genersikt platt och ointressant som i "Snökvinnorna" och Gråkatt är bara marginellt mer intressant som person än Fafhrd.

"Ett ödesdigert möte" hamnar nånstans mittemellan de två föregående som berättelse. Den håller ihop bra, har relativt bra pacing och flera vändningar, varav några är lite oväntade. Förutom magin, som mörk och mystisk, förblir världen lika platt som tidigare och jag förmår mig varken att tycka om de två protagonisterna eller heja på dem. Jag antar att de ska vara coola, men de framstår mest som ett par korkade slaktare, som leker blodiga lekar med sina egna och andras liv som insats.

För att ge lite kontext till detta mitt gubbgnäll. Jag läste Elric när jag var runt 20 och gillade det, jag läste om Conan för inte så många år sedan och tyckte att det var välskrivet och spännande berättat, och Paul Andersons Three Hearts and Three Lions tyckte jag var bättre (och rollspelshistoriskt mer intressant) än detta. Mer eller mindre all modern fantasy jag har läst, Abercrombie, Cook, Granström, Hobb, Kushner, Lynch, Rothfuss, Sanderson, GGRM, är klart mycket bättre än detta. Det är på samma nivå som Mårtensson och Jordan, ungefär. Det enda jag kan komma på som är klart sämre är Erikson, men han är å andra sidan den sämst publicerade författare jag stött på under mitt snart halvsekellånga liv. Givet den här bokens status och rykte trodde jag att den skulle vara mycket bättre och det är ett mysterium för mig att den kunde vinna två i sammanhanget tunga litterära priser.

Jag har också Robert Asprins Tjuvstaden och Gary Gygaxs Gord den listige i bokhyllan och är rätt sugen på att läsa dem också och göra en liten jämförelse.
 
Last edited:

Gamiel

Swashbuckler
Joined
22 Dec 2013
Messages
3,059
Location
Stockholm
Blood and mistletoe: the history of the Druids in Britain av Ronald Hutton

"Omfattande genomgång av druidernas historia i Storbritannien under 2000 år. Druiderna hade en dominerande ställning i det keltiska samhället på medeltiden och författaren, engelsk historiker, ger exempel på deras historiska och arkeologiska inflytande och vilken plats de haft i det folkliga medvetandet."

Den här boken är en guldgruva för folk som vill ha idéer för barbarer/barbarkulturer och religiösa ritualer/filosofier, och en silvergruva för sidogrejer i 1700-/1800-talets Storbritannien.

Som inspiration eller bara som bok över druiderna rekommenderar jag den.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,221
Jag har läst En Sekund I Taget av Sofia Nordin



Postapokalyps i Sverige, skriven för (och om) högstadieungar. Huvudpersonen Hedvig ser sin familj då i feber. Alla andra dör också. Alla.

Efter den första vändan samlar hon sig nog för att ta sig till sin skola, där hon vet att det finns massor med bra-att-ha-saker. Sovsäckar, tält, torrmat, etc. Sedan sätter hon kursen mot en 4H-gård hon vet ligger precis utanför stan. Där bygger hon bo, tillsammans med några hästar, kor, får och höns. Efter ett tag kommer en ny överlevare, Ella. De försöker jämka sina sätt att hantera vad som hänt. Det är boken.

Men det är samtidigt inte det boken alls handlar om. För det här kan vara den mest psykologiskt tunga postap jag läst på bra länge. Vi pratar inte om dem totala nihilismen i The Road, vi pratar om hur det påverkar en människa att vara ensam så länge. Att se sin familj dö framför ens ögon. Att se hela staden full av lik. Hedvig sökte sig inte till 4H-gården för att det finns mat och djur, utan för att hon skulle slippa se alla döda människor. Hur hon oroar sig för helt vanliga pubertetsgrejer mitt i postapokalypsen, för att sedan slås av att det aldrig någonsin kommer spela någon roll. Jisses. Det här är tungt för trettonåringar. Men jäklar vad man dras in i den.

En tung rekommendation. Väl skrivet, väl konstruerat, bra både som historia och som psykologisk djupdykning. Jag har redan bokat uppföljarna på biblioteket.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,221
Jag har läst Lumberjanes vol 11-17 av Shannon Waters, et al



Nu har det blivit en ny tecknare, som tyvärr är ett klart nedköp. Tecknarstilen känns mer amatörmässig, och mer stressad. Trist, men sant. I volym 17 blir det tecknarbyte igen, som är några procent tristare ändå. Dessutom har Noelle Stevenson slutat teckna omslag. Jahapp. :(

Men på manusfronten är det i alla fall samma höga nivå för det mesta. Roanoke-patrullen ordnar födelsedagsfest, sätter upp en teater, speltestar ett brädspel och träffar gudinnan Freja. Den gigantiska kattungen Marigold (stor som en elefant och lite till) återvänder till historien i volymernas höjdpunkt.

Jag gillar det här. Även om det tickat nedåt på tecknarsidan är det fortfarande kul huvudpersoner och ett riktigt fint persongalleri på lägret. Trots att de gjort "samma sak" i 17 album hittar de ständigt nya vändningar, nya sätt att utforska karaktärerna på. Mycket, mycket välsnickrat.

Om jag förstått allt rätt är det slut vid volym 19. De kommer jag läsa så fort biblioteket köpt in dem.
 
Last edited:

soda

Warrior
Joined
13 Feb 2014
Messages
311
Jag har lyssnat på The Light Brigade av Kameron Hurley och Jackie Sanders. Inte den brigad som var med om "dödsritten vid Balaklava". Light syftar här på ljus och inte lätt. Soldaterna bryts ned till ljus för att teleporteras till frontlinjen i ett framtida krig mot de onda marsianerna. Eller vad är det som händer egentligen? Det påminner lite om Starship Troopers, filmen i alla fall, antar jag. Men också om andra kritiska krigsskildringar.

4/5 - En trasslig sci-fi-historia som knyter ihop sig själv snyggt mot slutet.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,221
Jag har läst Friend of the Devil: a Reckless book av Ed Brubaker och Sean Phillips



Nu är Ethan Reckless tillbaka! En dramatisk historia om en försvunnen syster, Hollywoods mörka sida, och vart alla de galna kulterna från sjuttiotalet tog vägen när det blev åttiotal.

Reckless är en riktigt bra huvudperson. Jag minns fortfarande en hel del av hans bakgrund från förra boken, och det förutsätts att man har läst den här. Det behövs inte för själva uppdraget, men hans ibland underliga reaktioner och referenser förklaras av sånt jag minns. Reckless är lugn i kaoset, har djup som person, ett rättspatos som driver honom, och en underlig blandning av stjärtsparkaraura och sårbarhet på samma gång. Fascinerande karaktär. Greppet med inre monolog har B&P använt femtioelva gånger förr, men det märks verkligen att Reckless har sin egen röst jämfört med de många andra karaktärerna de skrivit.

Handlingen är mysigt pulpigt överdriven, särskilt skurken. Samtidigt är alla biroller fullt förståeliga och mänskliga, skildrade med värme trots att de bor i en brutalt hårdkokt noir-historia. Jag gillar't.

TL;DR
Bra skit. Läs den, men börja med den första om Reckless för att inte bli förvirrade.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,221
Jag har läst Victory Point av Owen Pomery



Det här är en melankolisk slice of life, om Ellen som står vid ett vägskäl. Hon har rest hem till sin gamla far för att hälsa på i staden Victory Point där hon växte upp. Över bokens gång funderar hon på vart hon är på väg i livet, och vad hon egentligen vill fylla det med. Det sägs aldrig riktigt rakt ut, utan sker mellan raderna i dialog med gamla vänner hon möter, klasskamrater, etc. som stannat kvar när hon flyttat till storstan. Det tar till sista akten innan vi ens får reda på att hon arbetar i en bokhandel - fram tills dess verkar hon märkligt vilsen i största allmänhet.

Det är en bra bok, med tonvis av undertext. Om det här var en film skulle den vara långsam, tystlåten och drömmande, med vackra miljöbilder där vi förstår vad som pågår genom att läsa Ellens ansikte i förhållande till allt annat, snarare än att lyssna till prat.

Bilderna är vansinnigt vackra vad gäller miljö och arkitektur, men rätt meh när det gäller folk. Omery är inte i närheten av lika bra på att rita människor som han är på att rita hus och kustlinjer. Armbågar som ser fel ut, rörelser som inte känns naturliga, etc. De ytterst sparsmakat tecknade ansikten lyckas dock ge förvånansvärt mycket kontakt genom sina enkla streck. Närmast kan man väl likna det vid de raka och rena linjerna i belgofranska stilen - Tintin framför allt. Ytterst enkla personer i en väldigt detaljrik värld.

TL;DR
Bra grejer! Typisk grej att sätta i händerna på någon som säger att serier bara är superhjälteflams för att få dem på andra tankar.
 

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,523
Location
Fallen Umber
Jag har just läst A Fire Upon the Deep av Vernor Vinge, och jag är inte alls lika positiv som flera andra här.

Boken är science fiction om en värld där galaxen är indelad i olika "hastighetszoner" där teknik och intelligens fungerar olika bra: från galaxens centrum där inget tänkande är möjligt, över den långsamma zonen som omöjliggör överljusdrift och avancerad AI, till "the Beyond" där allt sådant är i varierande grad vardagsmat, till "the Transcend" i galaxens yttersta delar där gudalika transcenderade intelligenser vistas. Handlingen är episk med civilisationer som utraderas i drösvis, återmiljarder gamla ondskefulla intelligenser som återuppväcks och hjältemodiga människor som står i centrum.

Och där är kanske min första invändning. Det hela är lite för mycket äventyrsbok för mig, behäftad med en doft av 50-talshjältar med fyrkantiga hakor och Jordens bästa i åtanke. Okej, boken är från 1991 och det interstellära datornätet påminner mest om Usenet, men tekniken i allmänhet skapar helt enkelt ingen sense of wonder. Allt känns platt, föråldrat och ointressant. Det är sense of wonder jag vill åt när jag läser science fiction, eller det är åtminstone en rätt viktig del av vad jag gillar med genren. Här saknas det. Själva upplägget med intelligenszoner fångar mig inte.

Ett annat viktigt element i världsbygget är väldigt avvikande utomjordiska arter, bland annat en sorts hivemindvarelser på en primitiv värld, och inte heller dem tycker jag är intressanta nog. Här börjar jag inse att jag sällan är intresserad av aliens i allmänhet, det är samma sak med de flesta i exempelvis Iain M Banks Culture-romaner, speciellt inte när de gör att de fåtaliga människorna blir stereotyper som mest får representera Människan vilket är fallet här. Inga karaktärer är vidare relaterbara, de är tomma schabloner bara. Därtill är allting normativt och förutsägbart. Och språket känns rätt oinspirerat och träigt.

Nej, det här känns mossigt. Space opera har utvecklats enormt mycket de senaste 30 åren, det blir i alla fall min slutsats. Jag tror knappast att jag kommer att läsa något mer av Vernor Vinge.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,221
Jag har läst En Studie I Rött, omvandlad till seriebok av Ian Edginton och I N J Culbard



För det första - jag är inte såld på designen av Holmes i den här boken. Titta noga på den enorma hakan på omslaget. Tänk då att den är minst 50% större inne i boken. Minst.

Men i allmänhet - det här är en bra tecknad bok i största allmänhet. Culbard tecknar ordentligt, i täta linjer med breda penseldrag. Jag gillar det mesta, men det är något med stilen som gör att det ser ut mer som en barnserie. Svårt att sätta fingret på exakt varför, men det känns så i alla fall. Är det enkelheten i bakgrunderna? Är de ofta detaljfattiga rutorna? Vem vet.

Texten då? Jo, En Studie I Rött är nog den sämsta historien om Holmes, eller åtminstone i bott fem. Den öppnar starkt med en riktigt bra dynamik mellan Holmes och Watson, och en välgjord första brottsplats med engagerande krok in i vad som hänt och vem vi letar efter. Men sen faller det, steg för steg. Det är kul att se Holmes metoder, men den stora förklaringen om vad som hänt är inget bra. I slutändan är det bara den gripne som sitter ner och babblar om en mycket mindre intressant historia om en helt annan kontinent ett tag.

Meh.

TLDR
Nä, inget för den som inte är monumental Holmes-nörd. Men det beror nog mer på texten än bilden.
 

Skarpskytten

D&D-smurf
Joined
18 May 2007
Messages
5,973
Location
Ett häxkräl
Jag har läst Gord den listige (Äventyrsspel, 1990) av Gary Gygax. Boken är en översättning av de fyra första novellerna i novellsamlingen Night Arrant, först utgiven 1987 på engelska. Varför äventyrsspel valde att översätta detta den fjärde boken om Gord är ett mysterium litteraturvetenskapen ännu inte har svarat på, liksom varför man valde att bara översätta fyra av originalets nio noveller. Insåg alla iblandade i produktionen att de kunde bli stämda för brott mot mänskligheten om de översatte och gav ut hela boken?

Jag hade verkligen noll förväntningar på den här boken, men när jag nådde sista sidan var jag ändå rätt så:

1622883684487.png

Okej, vi får ta det från början.

Fafhrd Chert och Gråmus Gord är två äventyrare i staden Greyhawk, en stor barbar och en kvick tjuv enligt beprövad modell, som upplever diverse äventyr tillsammans under diverse get-rich-quick-schemes som ofelbart slår fel. Man kan säga att Gary här skriver fan fiction till sin egen värld Grayhawk med ett upplägg som han snott från Leibers mer berömda två anti-hjältar. Vid den här tidpunkten hade Gary blivit kickad från TSR, som fortsatte ge ut rollspelsmaterial till hans värld Greyhawk, men han hade kvar de litterära rättigheterna.

Frågor och svar på boken:
Är prosan dålig? Ja.
Är dialogen stolpig? Väldigt.
Är namnen dåliga? Nej, de är hemska.
Är karaktärerna papperstunna stereotyper? Ja.
Är världen ett surrealistiskt sammelsurium? Ja, det är bitvis helt bissart på det sätt bara DnD är.
Styrs världen av DnDs regellogik? Ja, absolut, man kan känna ingen olika klasser, trollformler, monster, magiska föremål från DnD.
Är det som att läsa en dålig spelrapport? Ja.
Är det mycket våld? Nej, faktiskt inte så mycket.
Finns det med sexism? Ja, fast mer enligt modellen "det finns inga kvinnor" än av den mer flåsiga sorten. Det blir bara flåsigt i en av texterna.
Är det S&S? Ja, och det är sexistiskt nog för att tom de gamla bittra reaktionärerna bör tycka det.
Hur dåligt är det? Det är nästan Steven Erikson dåligt. Nästan.

För grejen är det här. Även om detta inte är stor litteratur, så ångar det av berättarglädje. Det är rappt skrivet, korta beskrivningar, framåt, framåt i handlingen. Det är klurigt; varje novell försätter hjältarna i en till synes hopplös knipa som Gord sedan krånglar dem ur med sin list; och i alla fall i de två första är det faktiskt riktigt snyggt gjort. Boken är tom lite roligt på sina ställen, och inte ofrivilligt; den gode Gary har humor, och jag tror inte ens han själv tar de här berättelserna på särskilt stort allvar. Bitvis känns det som om en sämre variant av Leiber försökt sig på att skriva en pikareskroman och delvis faktiskt också lyckats.

En sak som slår mig när jag läser detta, är att jag tror att Gygax var en grym DM. Om han spelledde som han skrev prosa (och äventyr) så fick hans spelare vara med om otaliga kluriga situationer och knipor, uppleva en sprudlande och närmast gränslös kreativitet obunden av trista fantasytroper och kanske också skratta mycket.
 
Last edited:

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,221
Jag har läst Emilio och Glömskan av Paco Roca



Det här är en tung jäkla bok. Den enkla, nästan Tintin-liknande stilen lurar en att det ska vara en pustlustig humorhistoria, men det är nästan 100% ångest. Huvudpersonen Emilio flyttar in på ett äldreboende, då han börjat få så kraftig demens att han inte klarar sig själv längre. Men han är ju med 95% av tiden (i början) så han är bitter över att han flyttat dit. Men steg för steg kommer det närmare. Han berättar samma historia tre gånger vid en middag. Han sätter slipovern utanpå kavajen. Han tappar bort sin armbandsklocka. Han tappar ansikten och namn på vänner och till och med rumskamraten på boendet.

Det här är en bok om antagligen min största skräck i livet. Att vara medveten om att ens hjärna krigar mot en och att den långsamt går sönder, men att man är medveten om det hela vägen. Här skildras tragedin med mycket värme och det är ett genuint vackert personporträtt av Emilio själv. Ensamheten, sorgen och saknaden är inte det enda som är med, utan det finns också glädje i det vardagliga ibland. Han möter nya bekantskaper på boendet som har olika inställning till vart de är på väg med sina sista år i livet, vilket speglar hans egen osäkerhet och rädsla.

TLDR
Det här är fruktansvärt bra. Nästan i klass med Tangles, fast ren fiktion då. Rekommenderad läsning, men var medveten om att den inte slutar lyckligt. Det sista uppslaget kan vara det mest sorgliga jag läst på år och dar.
 

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
5,182
Men jag har läst Svärd och svartkonst.
Generellt tror jag att detta är den sämsta av böckerna. Tog mig igenom 4 av de 6 som kom ut på svenska för några år sedan i ett försök till fantasyallmänbildning. Det blir bättre när de faktiskt är i Lankmaar och staden får växa fram i olika berättelser, även om novellerna flyter ihop en del. Men annars har du rätt, Leiber är inget speciellt. Sällan över medel och ganska ofta under. Det tydligt hur mycket bättre tex Howard skrev (för att jämföra gamla S&S-klassiker med varandra).

Jag har läst Gord den listige (Äventyrsspel, 1990) av Gary Gygax.
Imponerade att du orkade. Fyndade den på Myrorna i samma veva som jag köpte på mig Leiber. Kom inte mer än 10 sidor innan jag gav upp.
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,481
Location
Rissne
Jag läste klart de två andra Vernor Vinge-böckerna för ett tag sedan och har funderar tills nu på vad jag vill säga om dem. Det känns som att jag har mycket att säga, men jag har inte orken riktigt så ni får ta vad ni får.

Så. Både The Children of the Sky och A Deepness in the Sky dög att läsa. De var lagom tjocka, hade lite intressanta idéer, och var spännande nog att rycka med sig mig på sina respektive resor. De var underhållande.

Men jag har problem med aspekter av dem. I båda fallen introducerades en i mina ögon problematisk företeelse, och jag satt och väntade på att respektive bok skulle, genom någon smart twist, visa att det problematiska perpektivet var fel men… nej. Min slutsats blir att det här är scifi från ett politiskt/filosofiskt perspektiv jag helt enkelt inte köper, men att det ju alltid är lite intressant att se andra perspektiv.

Så. Jag läste dem i den ordning de var i samlingsboken jag köpt, så Children kom först och Deepness sist.

Children är en ganska spretig story där vissa delar känns extremt relevanta – en grupp som vägrar tänka sig att något dåligt är på väg för att det vore jobbigt att behöva ställa om sina liv så mycket som skulle krävas för att bekämpa det, till exempel. Men det problematiska här är den "södra kontinenten.

Dikotomin norr-civiliserat vs söder-primitivt etableras tidigt i boken. Bara i norr är folk individer, i söder finns bara det stora mullrande kaoset, där folk inte har någon individualitet utan bara uppgått i en enda kontinuerlig orge-snedstreck-strid. Det finns kanske byggnader där, men inte för att det finns någon tanke eller någon civilisation; nej arkitekturen är resultatet av… slump, i princip. Ett folk som är så primitivt som de därnere kan ju inte bygga något.

I storyn åker en snällförvirrad och driven ärkekapitalist av Ayn Randska mått ner och "öppnar marknaden", och lyckas i någon mån "civilisera" de därnere. Få dem att utföra arbete, "så länge de tycker det är roligt". Lösningen på allting är fri handel och öppna marknader.

Det närmaste vi får se en rehabilitering av synen på de i söder är att vissa av dem, korta stunder, kan vara koherenta individer. Och så säger en karaktär vid ett tillfälle att de "inte är dumma, de tänker bara annorlunda". Men allt i boken visar i princip att jo, de tänker sämre.

Så… Nä, det blir ingen twist, bilden av "norr-civiliserat, söder-myllrande kaos-primitivt" finns kvar till bokens sista sida.


Deepness är ju en prequel till Fire, och det funkar ändå rätt bra, trots att en av personerna i Deepness också är med i den senare boken. Omständigheterna i Fire gör dock att vi ju inte egentligen vet hur hen kommer att klara sig här, så om man absolut måste ha känslan av att huvudpersoner kan dö för att känna något så kan man nog göra det här ändå.

I alla fall. Jag gillar språk- och antropomorfierings-grejerna. Jag gillar att språket får forma hur vi ser på folk och att varelser som ser ut som stora monstruösa spindlar får charmiga hobbit-namn. Det är överlag snyggt gjort.

Det jag inte gillar här är att de enda människor som har autism i den här boken har fått det som en fruktansvärd slaveri-grej; ett hjärnvirus de utsatts för som del av tortyr. Och att få autism (eller jag menar, "bli fokuserad") innebär att man blir helt förlorad för sina nära och kära, för vilka det hela är en stor tragedi.

Alltså, jag vet inte riktigt vad som är värst egentligen: när autism inte finns med alls (ingen representation) eller när autism finns med men i princip uteslutande utmålas som något extremt och dåligt (dålig representation). Jag antar att vi ska vara glada över att en av spindlarna verkar vara på spektrat, och att vi åtminstone får en "fokuserad" person som kan prata med människor. Och att en av de "fokuserade" i slutänden väljer att fortsätta vara det.

Sedan har vi hela grejen med att den stora konflikten hos människorna här är mellan goda flinka krämare och superonda kollektivist-fascister som inte accepterar privat äganderätt…


Så… På det hela taget helt OK böcker, men med en politiskt väldigt liberal och allmänt högervriden världsbild, i kombination med en rätt tveksam syn på "folk i söder" och folk med autism.
 
Last edited:

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,574
Location
Uppsala
På det hela taget helt OK böcker, men med en politiskt väldigt liberal och allmänt högervriden världsbild, i kombination med en rätt tveksam syn på "folk i söder" och folk med autism.
Jag kan bara konstatera att vi inte håller med varandra om böcker heller. Men mycket intressant hur olika det går att läsa en text.
 

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,523
Location
Fallen Umber
Jag har läst Vurt av Jeff Noon
Jag vill läsa den här, men hur får man tag i den? Verkar inte finnas i tryck, verkar inte finnas på bibliotek annat än i svensk översättning? Jag har ingen större lust att köpa den på Ebay från USA ...
 
Top