WRNU:s Bokklubb 2021

Gurgeh

The Player of Games
Staff member
Joined
23 Feb 2001
Messages
8,403
Location
Linköping
Ny omgång snabbrecensioner av de böcker jag läst sedan förra gången jag skrev snabbrecensioner:

Sergio Ramirez: To Bury Our Fathers
Om män som vill göra revolution (och ibland begraver sina fäder) i Nicaragua. Bitvis väldigt bra, men jobbigt strukturerad genom att vara uppdelad i flera parallella berättelser som gör det svårt att hålla reda på tidslinjen och vilka de olika personerna är. Författaren tyckte uppenbarligen att det blev så knöligt att han skrev ett facit med den korrekta kronologin i slutet. Betyg 3.

Lars Gustafsson: Yllet
Tyvärr för kort för att den ska hinna bli bra, men det är aldrig tråkigt att läsa Lars Gustafsson. Betyg 3.

Lydia Sandgren: Samlade verk
Om akademiker och konstnärer som lever och förökar sig i Göteborg (och ibland i Paris), med en försvunnen mor som huvudmotiv. Väldigt bra, men kanske något för lång. Betyg 4.

Sembene Ousmane: Xala
En framgångsrik affärsman i Senegal gifter sig med en tredje fru och lyckas inte prestera på bröllopsnatten. Han är övertygad om att någon kastat en förbannelse över honom och bränner alla sina tillgångar och sitt anseende på att hitta ett botemedel. Småkul, men satiren hade nog mått bra av att vara lite mer subtil. Betyg 3.

Yoko Ogawa: The Memory Police
Skum bok om en kvinna i ett land där saker försvinner, och de som trots allt minns dem förföljs av polisen. Helt okej, men det känns som om det finns en symbolik som jag missar. Betyg 3.

Edwidge Danticat: Att skörda ben
Dramatisk och engagerande berättelse om haitier i Dominikanska republiken tiden före och under persiljemassakern. Har du inte hört talas om den? Det hade inte jag heller, men läs boken så får du veta vad det var. Betyg 4.

Joseph O’Connor: Shadowplay
Om Bram Stoker och hans liv som assistent/teaterdirektör åt en av 1800-talets mest kända brittiska skådespelare. Bra, men inte fantastiskt. Betyg 3.

Taban lo Liyong: Fixions
En kort novellsamling med mycket korta noveller. I stort sett menlös. Betyg 2.

Elena Ferrante: De vuxnas lögnaktiga liv
Har ni läst Min fantastiska väninna? Den här är exakt samma sak, men huvudpersonen har ett annat namn. Betyg 3.

Graham Swift: Here We Are
Kärlekstriangel mellan en showman, en magiker och magikerns assistent under en sommar i Brighton. Betyg 4.

David Mitchell: Utopia Avenue
Om ett brittiskt rockband på 60-talet, komplett med cameos från massor av verkliga musiker från den tiden. Ibland väldigt tragisk, ibland väldigt rolig, och hela tiden väldigt bra, trots att jag inte bryr mig det allra minsta om musiken från den här tidsperioden, och trots att ett kapitel handlar om figurer från helt andra böcker. Betyg 5.

Arturo Pérez-Reverte: Dumasklubben
Bok om konspirationer och böcker, som är känd som förlaga till filmen The Ninth Gate. Författaren vill vara Umberto Eco, vilket brukar innebära att Umberto Eco nämns och dyker upp som bifigur i en scen. Ganska bra, men når inte hela vägen fram. Betyg 3.

John Steinbeck: Cup of Gold
En bok skriven av en nobelpristagare (finkultur), som handlar om en pirat (skräpkultur)! Resultatet blir halvbra kultur. Betyg 3.

Albert Maori Kiki: Tiotusen år i ett liv
Självbiografi av en man från Papua Nya Guinea, som växte upp i ett nomadsamhälle på stenåldersnivå och sedan utbildade sig och grundade ett politiskt parti. Därav tiotusen år. Första halvan är bättre än den andra, tyvärr. Betyg 3.

Alan Moore: Jerusalem
En bok jag önskar var bra, men tyvärr är den väldigt lång, och en del kapitel känns som om Moore tuggat i sig en synonymordbok och kräkts på papperet. Bitvis är det bra, men som helhet är det för mycket. Samma sak kunde ha sagts bättre medhälften så många ord. Betyg 2.

Ragnar Jónasson: Mörkret
En nordisk deckare som är som alla andra nordiska deckare. Polisen utreder ett fall, och har mörka hemligheter, och är helt jävla clueless tills mördaren frivilligt berättar hur det gick till. Rätt okej ändå. Betyg 3.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,755
Jag har läst Stenfrukt av Lee Lai.



Det här är en tragisk slice of life-historia, där förhållandet mellan våra två huvudpersoner är skört, går isär och ger kaskadeffekter.

Huvudpersonerna är ett queerpar, där den ena - transpersonen Bron - slits med depression och svår barndom. Det är religiösa föräldrar, bruten kontakt och förnekelse. När hon söker sig tillbaka till sin familj återknyter också hennes partner Ray kontakten med sin familj. Hittills har de mest umgåtts med systerdottern Nessie (omslaget), men nu börjar hon trevande umgås med sin syster också. Ray och systern har bland de finaste scenerna i boken, där de försöker bena ut hur man umgås som vuxna när man knappt trivdes tillsammans som barn. Skitbra gjort.

Bilden är svartvit med skarpa kontraster. Stilen är tätt hållen, och de enda gångerna det blommar ut i expressionism och ren tecknarglädje är när Ray och Bron leker med lilla Nessie. Då märks det att det plötsligt blir på barnets villkor, till skillnad från de stela och tunga scenerna med de vuxna. Det är en medveten kontrast som funkar fint.

En helt okej story, men jag känner mig inte indragen på det sätt jag tror Lee Lai siktar på. Jag bryr mig om karaktärerna, men jag lever mig inte in i dem, om det låter vettigt.

Inget dåligt, ingen wow-känsla.

Tror det var det.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,755
Jag har läst Jag drömde jag var gravid inatt av Sara Elgeholm.



Det här är en fantastisk bok om konsten att skaffa en stjärnfamilj. Jag som själv funderat mycket i banorna av normer och föräldraskap blev både positivt överraskad och kände att jag lärt mig massor, utan att för den delen känna att det var pekoral och en massa "du måste X, Y och Z". Genomtänkt, folk som vågar prata om saker och svåra ämnen som reds ut utan att det nödvändigtvis finns färdiga svar.

Jag tror det här är den bästa boken i normkritik jag läst. För den visar på så många queera livsval som inte handlar om kärlek, och att romantisk kärlek inte är allenarådande. Varför inte skaffa barn med nära vänner? Flera stycken? Varför måste föräldraskap vara kopplat till just två personer i en kärleksrelation?

Jag säger inte att jag håller med om allt, men jag är fascinerad av hur smidigt Elgeholm förklarar och berättar allt. Serieformatet passar finfint till att berätta om det här. Från början var det en dagbok som publicerades på nätet, vilket gör att formatet ibland drar ut lite på tiden. Men det bidrar bara till känslan av realism. När inget händer i verkligheten passar Elgeholm på att prata lite mer om sin bakgrund, sin inställning till livet, etc.

Rekommenderas varmt till alla. Även de som aldrig tänkt sig barn.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,755
Jag har läst Åror av Elias Ericsson.



Det här är samma Elias Ericsson som gjorde Diana & Charlie ovan. Men OJ vad de tio åren mellan verken har gjort skillnad i tecknarstil. Åror är mycket mer nybörjarmässig i utforming, och det märks tydligt hur skicklig hantverkare Ericsson blivit med åren.

Hur som.

Åror handlar om Mika, en ung transperson som precis börjat gymnasiet och inte känner sig hemma någonstans. Han skolkar, mår dåligt, och träffar av en slump den nya kompisen Izzy. Det är deras relation som är seriebokens fokus.

Bra bok, men även om den här känns mer personlig än Diana & Charlie, är jag nog mer förtjust i den om vi bara ska prata ren verkshöjd. Allt som sägs här, sägs liiiite bättre i D&C, upplever jag. Inte det att Åror på något sätt är kass, utan bara det att Ericsson återvänder till massor av samma teman och frågor med tio års extra erfarenhet i bagaget senare. Då vore det väl konstigt om inte det gav resultat.

Bra bok, men läs den innan Diana & Charlie, för säkerhets skull.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,755
Jag har läst Giant Days volym 1-10 av John Allison och diverse tecknare.



Det här är världens bästa sitcom. Punkt.

Tre tjejer börjar universitetet, och hilarity ensues. Det är jordnära om än överdrivet. Dramat i historien runt de tre och deras kompisgäng är allt som händer, och till skillnad från Lumberjanes (som den i övrigt påminner mycket om) är det inget övernaturligt eller mystiskt som pågår. Bara extremt välskrivna karaktärer som interagerar och skapar fantastisk dramakomedi. Med stor övervikt åt komedi.

Jag vet inte riktigt vad man ska säga mer om det här, förutom att folk bör läsa den. Tiden rör sig i maklig takt, och när alla 14 volymer är slut (jag har bara läst 10) är de tre åren på universitetet över. Det gör att serien aldrig riktigt har ett status quo, utan allt rör på sig samtidigt som det är likadant.

Jag tror inte jag blivit så här glad av att läsa något sedan... Ja, det är väl just Lumberjanes. Samma färgsprakande glädje och optimism, samma starka karaktärer och blandning drama och humor. Men nu är huvudrollerna runt 20 och letar partner, super till på studentpubar och skaffar lägenheter.

Vänta inte till i morgon, läs den nu. NU!
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,755
Jag har läst Vita Lögner, Röda Hjärtan av Nora Dåsnes.



Det här är en seriebok om att börja sexan och övergången mellan barndom och ungdom. Eller, hybridbok kanske är ärligare. Långa delar av boken är nämligen direkta utdrag ur huvudpersonen Tuvas dagbok, med övertrykningar, stafvel och allt.

Boken visar processen av att sluta leka till att börja härma vuxenvärlden. Det gör att det hela känns ledsamt och melankoliskt, när Tuva slits mellan sina två bästa vänner, där den ena är kvar i barndomen, och den andra gått vidare helt. Väldigt väl skildrat. Ovanpå det ett fint uppvaknande i regnbågsfrågorna, vilket görs med en klar fingertoppskänsla.

Jag tror jag kommer sticka den här i näven på mina ungar när de börjar närma sig de tidiga tonåren. Bra story, bra teckningar, och en relativt tidlös historia.

Rekommenderas, även till andra än målgruppen.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,755
Jag har läst Festens Charmigaste Tjej av My Palm.



I svartvit och enkel tecknarstil berättar My sin egen historia genom olika nedslag i hennes ungdomstid mellan 20 och 25. Det är med andra ord en bok i kategorin "svensk ung självbiografisk storstadsskildring om personliga svårigheter med relationer och/eller psykisk hälsa, tecknad i 'ful' stil i svartvitt".

Det känns som kapitlen tidigare publicerats här och där utan sammanhang, och de funkar fint i den lösningen också. Det som klickade mest var avsnittet om att sitta fast på ett skitjobb som stressar sönder en hela vägen in i terapeutsoffan. Resten av kapitlen handlar mest om att My har en dålig relation till sex, alkohol och sina förväntningar på hur det ska vara att vara kär, och att man måste vara kär när man är ung, annars är man misslyckad.

Här är det inga stora utsvävningar i tecknarstilen, inga galna överdrifter á la Julia Thorell, eller så. Det är en stilren, lite gullig och lättförståelig stil, känns mer som teckningar från KP eller barnböcker än de rätt vuxna ämnen behöver. Men det funkar bra. Till och med riktigt bra.

Det som gör den här bättre än genomsnittet i genren är värmen och optimismen. Här slutar det hela med att My blir nöjd med att vara sig själv, och hittar en plats där hon kan skita totalt i både sina egna och andras förväntningar på hur livet "ska" vara. Struntar i pojkvänsletande, struntar i att ha en avklarad utbildning vid 25 och så vidare. Det känns rätt skönt.

Kort läsning, jag klämde den på mindre än två timmar. Rekommenderas, om än inte det bästa som hänt sedan skivat mjöd.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,755
Jag har läst Juni av Julia Thorell.



Det här är den första boken av Thorell, samma Thorell som jag tidigare läst Fri Kärlek av.

Tecknarstilen är likadan, och ämnet hon behandlar rätt mycket samma det med. Det handlar om hur lilla Juni, en rätt uppenbar författaravatar, växer upp i ett hippiekollektiv med en kedjerökande pappa som pimplar maskrosvin. Men parallellt berättar Thorell också om hur knepigt det blivit i hennes eget liv senare, där hon inte förstår sociala koder eller hur man umgås "normalt". Min favoritscen i boken är när hon grälar med sin pappa om hur inskränkt det var att växa upp i kollektivet, precis som i en strikt frireligös familj fast tvärtom. Hippies är precis lika inrutat småsinta som dem de brukar kasta förakt på, fast längs andra linjer. Typ. Bra jäkla skrivet och visat.

Men boken saknar ett tydligt slut och en röd tråd. Den fungerar enligt känslans logik snarare än enligt A leder till B leder till C etc. Jag tycker nog inte den är lika bra som Fri Kärlek. Men fortfarande värd ett besök på ditt lokala bibliotek.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,755
Jag har läst Ta Mig Härifrån av Emma Ahlquist.



En skildring löst sammanhängande kapitel, som tillsammans skildrar en menlös minihåla på landsbygden. Olika personer i olika kapitel, men halvvägs in tar en huvudperson över och återkommer gång på gång.

Jag har svårt för den här boken. Enligt baksidan skildras allt med hjärta och värme, men så är det verkligen inte när man väl kommer in i den. Ett kapitel är möjligen skrivet med värme, det om den trasige eremiten som bor i en stuga utanför samhället utan el och rinnande vatten. Han är skildrad med värme, men också med tydlig skräck från betraktarnas ögon. Mer av kolumn två än koluimn ett, känner jag.

Men de två värsta grejerna är första kapitlet och den som blir huvudperson mot slutet.

Det första kapitlet är en illustration av den inbyggda osäkerheten som finns i hålor. Hur svårt det är att lämna en plats som är allt man känner. Men det är också en patetisk figur som det hela handlar om, och jag känner hela tiden att det är åtminstone till 75% meningen att vi ska skratta åt "hjälten" i sagan.

Och sedan har vi huvudpersonen i de sista kapitlen. Hon är genuint osympatisk, försöker leva storstadsliv med modeblogg och dyrt fulkaffe i plastmugg. Trots att hon har familj som bryr sig och genuint verkar trevlig är hon mest depp, grinig och sur på platsen där hon bor till den grad att hon inte kan tänka på annat. Bleh. När hon väl lämnar hålan på sista sidan är det med hat i hjärtat. Jag kan inte låta bli att dra likhetstecken mellan hennes familj och hennes uppväxtort, och hur hon hellre slutar umgås med familjen än kommer hem ens till jul. Jisses.

Nä, det här var genuint trist att läsa. Jag är annars mycket svag för skildringar av trist landsbygd/småstad där inget finns att göra. Men här blir jag mer arg på författaren.

Låt bli.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,755
Jag har läst Kyckling med Plommon av Marjane Satrapi.



Japp, samma Marjane Satrapi som ligger bakom Persepolis. Det här är också en skildring av hennes barndoms Iran, fast egentligen än mer bakåt i tidsperspektivet. Det handlar om hennes äldre släkting Nasser Ali Khan, en av Irans främsta musiker. Det handlar om hur han bestämmer sig för att dö.

Vi får en väl uppbruten och blandad tidslinje. Över åtta dagar ligger Nasser Ali i sin säng och minns tillbaka på sitt liv, sina val och sorger. Han är inte nöjd med hur livet blev, och även om han har en speciell anledning till att det blev just nu han väljer att dö, är det tydligt att det är en långtgående depression som kulminerar nu.

Nasser Ali är inte en god person. Men han är sympatisk. Man ser massor med anledningar till att han borde vilja leva, men han väljer att fokusera på sin tragik istället för att se det positiva. Så funkar ju depression. Den enda gången jag tappade min sympati på honom helt var när han tydligt visade att han hade favoriter bland sina barn, och inte ens älskade dem alla. Där och i den aspekten var han genomrutten från topp till tå.

Men i stort är det här ett fascinerande människoporträtt. Jag är glad att jag läste den.
 

Vimes

Champion
Joined
15 Jun 2000
Messages
8,306
Jag läste Thin Air av Richard Morgan.

thin-air.jpeg

Om ni tänker att det är våldsam cyberpunk-noir i en värld där kriminella gäng, storföretag och statliga myndigheter alla är ungefär lika osympatiskt kortsiktigt giriga, med en cynisk anti-hjälte som huvudperson, så har ni rätt. Det här är väldigt mycket i samma anda som... Allt annat Morgan skrivit.

Jag tyckte det här var toppen. Exakt det jag ville ha. Handlingen utspelar sig på Mars (som förstås är ett moras av kapitalistisk utsugning och korruption) och utspelar sig typ hundra år efter Black Man. Teknologinivån är alltså något mer jordnära än i Kovacs-serien men det är ändå en tämligen uppskruvad cyberpunk. Cyberpunk och cyberpunk förresten. Det är inte jättemycket cyber (lite AI och ganska mycket AR). Men det politiska credot är i vanlig Morgan-ordning spot on det punkiga i cyperpunk. Det är en tämligen marxistisk samhällsanalys som ligger till grund för världsbygget, men Morgans huvudpersoner är extremt individualistiska (nb t.ex. att Quellismen i Kovacs-serien är någon form av vänster-anarkism).

Nå, blah blah. Grym bok. Välskrivet och stilistiskt spot on. Välutvecklad värld. Färgstarka karaktärer. Spännande handling. Gillar man sånt här så gillar man den här.
 

Max Raven

T12-kultist
Joined
20 Oct 2009
Messages
3,911
Location
Malmö
Jag har lyssnat på Le Guins The Dispossessed, om en fjärran framtid och ett anarko-kommunistiskt samhälle på en dammig måne.

En av Le Guins strängar var som bekant social science fiction - med utforskning av samhällen och människorna i dem, snarare än teknologi. Det gör att de samtidigt känns moderna (för samhällena är genomarbetade och intressanta) och lite rostig med moderna mått "ja jo en dator kanske inte tar upp ett kvartér för att koordinera jobb". Stora fokus här är väggar (som koncept och hur samhällen bygger dem) och tid, men annat tas upp - som föräldraskap, individ mot kollektiv med mera.

Jag förmodar att de flesta läst en del Le Guin - jag läste övärlden i tonåren och Left Hand of Darkness för några år sedan, och lyssnade på The Word for World is Forest däremellan. Det är bra grejer med lite annorlunda utgångspunkt än mycket modern science fiction, och det känns mer genomtänkt än en del slentrianframtidssamhällen ("odefinierad kommunism fast på Mars! Så någon form av stats-styrd grej.")

Rekommenderas. Kanske inte i ljudboksformat dock.
 
Last edited:

God45

Estet-Conan
Joined
23 Oct 2012
Messages
13,239
Jag har lyssnat på Le Guins The Dispossessed, om en fjärran framtid och ett anarko-kommunistiskt samhälle på en dammig måne.

En av Le Guins strängar var som bekant social science fiction - med utforskning av samhällen och människorna i dem, snarare än teknologi. Det gör att de samtidigt känns moderna (för samhällena är genomarbetade och intressanta) och lite rostig med moderna mått "ja jo en dator kanske inte tar upp ett kvartér för att koordinera jobb". Stora fokus här är väggar (som koncept och hur samhällen bygger dem) och tid, men annat tas upp - som föräldraskap, individ mot kollektiv med mera.

Jag förmodar att de flesta läst en del Le Guin - jag läste övärlden i tonåren och Left Hand of Darkness för några år sedan, och lyssnade på The Word for World is Forest däremellan. Det är bra grejer med lite annorlunda utgångspunkt än mycket modern science fiction, och det känns mer genomtänkt än en del slentrianframtidssamhällen ("odefinierad kommunism fast på Mars! Så någon form av stats-styrd grej."

Rekommenderas. Kanske inte i ljudboksformat dock.
Varför inte ljudbok? Är det svårt att hänga med eller är den dåligt inläst?
 

Jocke

Bäst i rollspel
Joined
19 May 2000
Messages
3,435
Location
Sthlm
Jag har läst ALLA SERIER SOM FINNS
Jag har en fråga: köper du alla de här serierna eller har du tex turen att jobba på/nära ett bra bibliotek? Jag vill också läsa såhär mycket av den svenska serieutgivningen men hinner typ knappt köpa in Gaston-samlingsvolymerna just nu...
 

Gurgeh

The Player of Games
Staff member
Joined
23 Feb 2001
Messages
8,403
Location
Linköping
Jag tror att ganska många bibliotek har ett rätt bra serieutbud nu för tiden. Huvudbiblioteken i Linköping och Norrköping har det i alla fall.
 

Jocke

Bäst i rollspel
Joined
19 May 2000
Messages
3,435
Location
Sthlm
Jag tror att ganska många bibliotek har ett rätt bra serieutbud nu för tiden. Huvudbiblioteken i Linköping och Norrköping har det i alla fall.
Jo, men de måste ju typ finnas längst typ ens pendlingsrutt. Förra våren bodde jag i tre månader så jag hade biblioteket tre steg från jobbet, då fick jag in att gå dit och läsa lite ibland. Just nu när jag jobbar så att jag har ingenting mellan jobbet och hemmet (jobbar antingen hemma, eller 15 minuters prommenad genom ett bostadsområde) blir det liksom inte av.
 

Max Raven

T12-kultist
Joined
20 Oct 2009
Messages
3,911
Location
Malmö
Mest tyckte jag att den var ganska lång och att det var lite rörigt att hänga med vem som talade några gånger.
För att utveckla mer - jag tyckte Altered Carbon var lång som ljudbok, men den var inte svår att följa - den boken är lång för att boken är lång och kunde kortats ner. The Dispossessed är typ normallång men har mer mycket högre konceptdensitet och använder en del ord som inte existerar i engelskan för att beskriva saker - och med ljudböcker så missar iaf jag ibland en del. Jag gjorde inte det så ofta den här gången men den kräver mer uppmärksamhet än en genomsnittslig SF-ljudbok.
 
Top