Starglider är en gammal klassiker, en vektorbaserad 3D-flygshooter. Det stora egronska imperiet hade anfallit en liten oskyldig planet, och nu var det upp till huvudpersonen Jaysan att göra upp med Egron-imperiets stjärnglidare.
Fast det spelet var inte så skoj, egentligen. Det var nytt för att det var en 3D-shooter och för att man skaffade mer energi till sitt skepp genom ett hiskligt idiotiskt stunt (flyga över blixtrande kraftledningar och få mer energi genom induktion). Det som verkligen inspirerade mig var Starglider 2, uppföljaren, nu med
fylld vektorgrafik! Kraftledningsstuntet var kvar, Egron-imperiet likaså, men man hade nu ett bättre skepp och en hel klase med olika planeter att ränna runt på, var och en med sina speciella egenskaper. Dessutom fanns det en riktigt intelligent ståry bakom spelet och skjutandet av Egron-trupper var egentligen bara en bisak. Målet i spelet var nämligen att sluta kontakter med folk i systemet som kunde bygga en neutronbomb, och sedan skaffa alla prylar som behövdes, för att få bomben byggd och kunna släppa den rakt ner i pipan på Egron-imperiets stora dödsstjärneliknande vapen som hotade ens hemplanet. Det var ett kul och intelligent spel, helt enkelt.
Starglider 1 fanns till en uppsjö olika maskiner, inklusive Amiga, Atari och C-64. Starglider 2 fanns dock bara på Amiga och Atari ST, dessutom i form av en lurig dubbelformatterad diskett som kunde köras både i Atarin och Amigan.
Elite är ännu äldre. Det dök upp på BBC Micro nittonhundraåttikallt, och portades till i princip allt med mer än 32k minne, inklusive ZX Spectrum, C-64, Amiga, PC och gud vet vad. Ståryn var enkelt: här är ett rymdskepp, en klase krediter och en galax. Varsågod och förkovra sig! Detta gjorde man genom att köpa billigt, sälja dyrt, skjuta pirater som försökte sno din last och utföra hemliga uppdrag på vägen.
Det finns en klase med uppföljare också, inklusive Elite II, First Contact med flera. Det fascinerande är att spelen trots deras enorma världar aldrig varit stora rent fysiskt - man behövde aldrig ladda i C-64an, utan hela spelet fick plats i 64k minne, till exempel. Och hela Elite II fick plats på två 720k-disketter, och det trots att det var
miljooooooner världar att besöka.
---
Både Elite och Starglider 2 utmärks av att de var intelligenta spel med öppen struktur och fria världar, tekniskt mycket nyskapande, men trots det med oerhört mycket spelkänsla (idag känns det som att spel antingen har spelkänsla eller är tekniskt nyskapande, men aldrig båda samtidigt). De var också spel med mycket speltid inbyggt - jag vet inte hur många timmar som jag har lagt ner på Elite och Starglider 2, och jag har aldrig lagt ner lika mycket tid på singelplayerspel sedan dess. Bara nerlagd tid i Elite toppar väl åtskilliga hundra speltimmar för mig, vilket ska jämföras med de kanske 50 speltimmar man får i singelplayer i ett normalt spel idag.
Så det kanske inte är helt förvånande att jag låter dessa båda spel vara en del av det som inspirerar mig i
Skymningshem: Andra Imperiet.