Nekromanti Vampire VS. Cthulhu

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: punkt

"Och hur hade du tänkt att få ut ditt budskap till världens samlade Vampire-spelare? Ställa dig på Kaknästornet och vråla högt? Hoppas att alla ska in på www.rollspel.nu och läsa på det här forumet?

Nej, ska världens samlade Vampire-spelare ta sig dina förslag till hjärtat så måste det in i regelboken. Och är man där och rotar kan man lika gärna lägga in lite regelmekanik som hjälper spelledaren på traven."


Ehh, tja, hoppas jag inte gör dig besviken, men jag har nog mer blygsamma målsättningar än att nå ut till alla vampirespelare i hela världen. Jag är nöjd om jag når ut till någon här på forumet. Framförallt är jag nyfiken på vad jag själv skulle lära mig av en sådan diskussion. Jag är ju rätt grön vampirespelare.

Framförallt tror jag att det är en mer givande diskussion. Att posta ett inlägg som handlar om vilka ändringar man bör göra i vampirereglerna tror jag inte kommer leda till någonting alls.

Jag gillar inte tanken på att ett rollspel ska behöva vara undervisande om hur det bör spelas. Det begränsar snarare upplevelsen än berikar den. Okej, Kult kan spelas som ett splatteractionspel -helt i motsats till hur jag vill spela det- men om nu folk har roligt när de spelar på det viset så har jag ju ingen rätt att säga "det där är fel!" Vampire GÅR att använda som system att köra skräcksessioner till. Det räcker. Diskutionen om hur vampire blir så läskigt som möjligt är en svår diskution som kan dra ut på många sidor och många subjektiva åsikter. Jag tycker WW har gjort rätt som låtit bli att trycka in sånt i regelböckerna. Det ska inte folk behöva betala för. Dessa diskutioner ska föras mellan oss -spelarna- inte snubbarna som konstruerar rollspelen.

Äh, jag vet inte, det är ett sätt att resonera. Jag gillar skräcktips ibland. Men med argumentet ovanför kan jag tycka att det är okej att utelämna det också. Det är inte skräcktips som bestämmer om ett rollspel är anpassat för skräck eller inte.

/Rising
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,539
Location
Mölndal, Sverige
Straight flush

"Så funkar det i friformsrollspel också. Överrumplas man av en varulv och inte har en uttänkt flyktplan så kommer man att dö, det är naturlagen. När du inser att en varulv är dig på spåret gäller det alltså att hålla sig skärpt och INTE bli överrumplad, eller i värsta fall se till att du i alla fall har en flyktplan."

Inte riktigt. Det finns ännu en möjlighet också: spelledaren vill berätta en ståry. I så fall hjälper ingen flyktplan i världen, och skräcken dödas lika effektivt som varulven borde ha dödat rollpersonen.

"Själva beskrivningen man får när man väl dör är ju inte mycket av själva skräckupplevelsen i mitt tycke."

Syftet med exemplet från Jurassic Park är att exemplifiera vad en regelspelare kan se i trista sifferuppspaltningar och hur levande sifferuppspaltningen kan göras, inte att visa hur man har ihjäl en osnuten tioåring.

"Så SAN-slagen är inte läskiga i sig, inte heller är de läskiga om man får lite beskrivningar på köpet. Ett monster kan antingen vara en actionmotståndare eller något som spelledaren skräms med, och vill han skrämmas så gör han det med sin berättarteknik och dramatologi."

Det är fascinerande att jag bara hör detta påstående av spelare och spelledare som inte använder sig av SAN-slaget. Vad friformare vägrar att inse är att tärningarna är en del av berättartekniken och dramatologin. Jag lovar, när det hänger på den där tråden och hoppet och hopplösheten balanserar på en tärning så är den där tärningen stor som ett berg, tung som en kvarnsten och farligare än tio beväpnade arabiska terrorister i en DC-9 med trasig luftkonditionering och utan toalett.

Det är lite som det där sista stötpokerpartiet för kvällen som jag pratade om en gång i tiden: allting du äger inklusive frun ligger i potten. Du har triss i sjuor, en på hand och två på bordet. Motståndaren har spader tio, knekt, dam och kung på bordet och ett kort på hand. Det är en chans på fyrtiotre att det där kortet på motståndarens hand är spader ess. Det är ungefär en chans på fem (förmodligen mindre) att det är ett annat spaderkort han har. Det är drygt en chans på sex att han har ett annat ess eller en nia på hand. Färg, stege och royal straight flush är de enda kombinationer som han kan få som kan bräda din triss. Det är sammantaget ungefär 1 på 3 - ca 30% om vi ska tala BRP - att han har någon av dem, och förmodligen lägre ändå. Men det kort som han har på hand är nu större än Everest.

Den dramatologin, spänningen och rent ut sagt skräcken kan du inte få utan slump, oavsett hur bra du berättar.
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,539
Location
Mölndal, Sverige
Re: punkt

"Jag gillar inte tanken på att ett rollspel ska behöva vara undervisande om hur det bör spelas."

Håller inte med, av två skäl.

1) Man lär sig alltid något om sådant finns med. Nu gör det inte det, alltså lär man sig inte något av att läsa regelboken, alltså var det inte särskilt berikande, i alla fall inte på den punkten.

2) Varje spel har en stämning som författaren har försökt få in i spelet. Man kan åtminstone ge författarens stämning en chans innan man avfärdar den och ersätter den med sin egen.

"Vampire GÅR att använda som system att köra skräcksessioner till."

Det går att köra skräcksessioner i Svenil också. Är Svenil ett skräckrollspel?

"Det är inte skräcktips som bestämmer om ett rollspel är anpassat för skräck eller inte."

Det är dock en del av det, liksom regler för skräck. Om man nu betraktar att dessa avsnitt saknas, och tar i beaktande att det finns med ett antal element som rent ut sagt dödar skräcken, vilken slutsats kan man då dra?
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: punkt

"Mjo, jag å min sida anser att spelet i sig har en viss inverkan även om upplevelsen som sådan självklart skapas vid spelbordet av alla deltagarna tillsammans. Hur ett spel _kan_ spelas (ev. med förändringar eller omtolkningar) är dock irrelevant för genren hos spelet i dess grundutförande. Hur _enkelt_ det är för en vanlig grupp att spela genre X, Y eller Z, med minimala förändringar, är däremot högst relevant. IMO."

Det intressanta är ju att du inte behöver ändra ETT DUGG för att spela Kult som antingen ångestskräck, splatterskräck, äckelskräck, vardagsskräck, suggestiv skräck, surrealistisk skräck, psykadelisk skräck eller ren actionskräck. Reglerna som sådana rymmer alla de möjligheterna, och ingen spelstil är mer "rätt" än någon annan. Precis så är det i vampire. Om man begränsar sig att spela ett rollspel på ett enda sätt har man inte uttnyttjat det till fullo. Då har man inte gjort rollspelet rättvisa.

Det är av yttersta vikt att ingen människa säger att hans version är den riktiga och att de andra spelar "fel". Jag har gjort det om Kult och jag har iaf vett att skämmas. Kult är INTE bara ett ångestskräckspel. Det kan, och skall, spelas så som var och en tycker att det blir bäst. Detsamma gäller för vampire. Att någon säger "jag spelar rollspelet på det riktiga sättet och jag tycker inte det är läskigt. Alltså är inte rollspelet läskigt" är alltså rätt otrevliga åsikter.

"Tips om hur man gör skrämmande äventyr eller skrämmande sessioner emottas nog tacksamt även av sådana som tycker att spelets regler spelar roll. Du är nog den enda i denna debatt som helt vill utesluta en viss komponents påverkan (i.e.: spelets :)"

Nja, med tanke på att en kasse folk bevisligen tycker att vampire redan är läskigt så tycker jag inte riktigt att det behövs. Det är ju snarare de som INTE kan skrämmas med vampire som borde fråga de andra hur de egentligen får det att gå till. Det är ju lustigt att de enda som inte kan få till skräck i vampire påstår sig vara experter som skall läxa upp de andra.

"Det är _din_ personliga erfarenhet. Om man konfronterar den med person Ys personliga erfarenhet så värderar nog person Y sina egna upplevelser över dina (precis som du värderar dina egna upplevelser över person Ys :)

Argument blir inte bortblåsta av anekdoter."


Jo, om man tar dem på allvar. Om man bor på en enda plats i hela sitt liv och hävdar att jorden är platt fastän en massa andra åker jorden runt och berättar om hur de kunnat resa västerut konstant och ändå inte trillat av kanten utan returnerat till platsen de började från så får man väl helt enkelt lita på det. Har man inte själv upplevt att det är läskigt med rollspel utan regler så kan man säga "jag tycker inte friformsskräck är läskigt." Man kan inte påstå att ALLA människor tycker att friformsskräck suger. Så fort någon säger "nä, det gillar jag" så försvinner argumentet. Skulle du säga "Jag blir livrädd när jag får slå för SAN-loss, även om jag inte är ett dugg rädd för hur spelledaren har gestaltat monstret" så skulle jag ge mig på den punkten, texempel.

"Sådana där "spelledartips" som är så onödiga för att göra det till skräckrollspel menar du? Är inte det litet onödigt, om man nu köper hela din argumentation? Det skulle ju ändå vara _enbart_ spelsessionerna i sig som var läskiga... eller hur?"

Jäpp. Man MÅSTE ju inte ha spelledartips för att kunna spelleda skräck. Hade det varit så hade vi inte haft skräckberättelser överhuvudtaget. Någon måste ju få till en skräckhistoria först innan han/hon kan försöka undervisa andra om hur man gör för att berätta dem. Jag gillar skräcktips. Jag berättade om tipsen i Bris Brygga. Vad jag inte gillade var tanken på att de skulle krävas i regelboken för att inte rollspelet skulle anklagas för "falsk marknadsföring".

/Rising
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: risk

Ang. rädsla i samband med tärningar...

"Man är rädd på ett "icke-sckräckigt" vis då antar jag?"

Hoppas det. Annars är Fia med Knuff ett skräckspel. Man kan ju känna en olidlig spänning i vissa tärningsspel. Det är bra. Men jag tycker att "skräck" i rollspel snarare handlar om berättelseteknik än simpelt risktagande med tärningar. Antar att du också gör det, annars så skulle ju alla spel med tärningar som man kunde dö i vara skräckrollspel.

"Det är inte så sanity funkar vilket du borde veta som f.d. CoC-spelledare."

Örm... Jag tog faktiskt för givet att man dog av hjärtattack, var fullkomligt crazy eller blev allmänt hjärndöd så fort ens SAN var borta. Man mår rätt bra alltså? Jag körde med SAN-prylen ett par gånger som liten knodd men har skitit i det sen dess. Ehhh, får väl leta upp boken och kolla då...

"Det är direkt felaktigt. San-mekaniken finns där för att skrämma folk. Om den lyckas eller inte kan man kanske debattera om (det gör den för mig) men att den finns där och finns där i skräcksyfte är ganska svårt att förneka."

Ingenting är enklare. KP-systemet finns ju också där i skräcksyfte i så fall! Varelsen i Alien skrämmer inte folk med sin övernaturliga uppenbarelse. Den gör det genom att hota att döda folk. KP-mekaniken inger spänning på precis samma sätt som SAN-mekaniken. Jag tycker dock inte det räcker för att det ska bli skräck. I några av de läskigaste äventyr jag kört har inte en enda rollperson tagit någon skada. Samtidigt har jag kört vidriga kampanjer där hela äventyrargruppen har nedgjorts med tärningar och allt. Några av dem har varit rena actionkampanjer och inte ett dugg läskiga.

Ska jag hitta en gemensam nämnare mellan alla skräcksessioner jag kört så är berättartekniken jag använt mig utav den enda gemensamma nämnaren. Därför anser jag att det är det som gör rollspel läskiga. Det är dessutom det som förenar samtliga läskiga filmer och böcker, så det låter rimligt tycker jag.

Om tärningar är läskiga, då blir direkt samtliga spel man kan dö på läskiga. Jag väljer därför att kalla det spänning. De är bra, och spänningsmoment måste vi ha i alla skräckrollspel om det inte bara ska vara så att spelledaren berättar en historia för spelarna. Tärningar är ett stämningsmoment. Beslutsångest ett annat. Rollprestationer (kan du övertyga polischefen att hjälpa dig? Kan du lura militärerna? osv) och slutledningsförmåga två andra. Dessa behövs för att det ska finnas en utmaning. Men man kan ha dem allihop och ändå inte få till skräckstämning i sitt äventyr. Så fort man med sin berättarteknik lyckas skrämma spelarna får man skräck. Spänningsmomenten blir sedan som katalysatorer som hjälper att få fart på skräckkänslan.

/Rising
som tror att insikterna ovan bör ligga som grund för ett nytt jätteinlägg...
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,539
Location
Mölndal, Sverige
Legoskräck

"KP-mekaniken inger spänning på precis samma sätt som SAN-mekaniken."

Typiskt friformare. En tärning är en tärning är en tärning, en regel är en regel är en regel och alla tärningar och regler är onda och ska fördrivas av det enda Sanna Ordet, berättartekniken! Halleluja.

Nej, KP-mekaniken skrämmer inte på samma sätt som SAN-mekaniken. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad, men ska man analysera det rationellt så är det mekaniken i sig (SAN läks inte i samma utsträckning som HP), kombinerat med vad det representerar. Att få ont gör ont. Att ens själv blir knas är... tja, ogripbart och läbbigt. Så det finns en skillnad mellan dem, en rätt så stor skillnad till och med.

Fast om man som rabiat friformare ser det som ett värde som går ner på noll varvid man är död och vägrar att titta på vad det representerar så...

"Jag tycker dock inte det räcker för att det ska bli skräck."

Nej, men det är en av en kasse faktorer som bidrar. Ta bort den faktorn och du har en faktor mindre som hjälper dig till målet. Ett hjul gör inte en cykel heller, för den delen, men det underlättar om man har två.

"Men man kan ha dem allihop och ändå inte få till skräckstämning i sitt äventyr. Så fort man med sin berättarteknik lyckas skrämma spelarna får man skräck."

Å andra sidan så kan man ha med dem allihop och få till skräckstämningen. Och man kan få skräckstämningen även utan berättartekniken. Allting du talar om är komponenter i den totala skräckupplevelsen. Tar man bort endera så får man jobba mer med de man har kvar.

Och för min del är det faktiskt ganska enkelt: ju fler av dessa komponenter man har, desto skräckigare är spelet. Ju fler andra komponenter man har som negerar skräckkomponenterna, desto mindre skräckigt är spelet.
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,539
Location
Mölndal, Sverige
Re: punkt

"Man kan inte påstå att ALLA människor tycker att friformsskräck suger."

Å andra sidan är det precis lika förmätet att påstå att alla tycker att friformsskräck är bra.

Som jag så ofta för har påpekat, det är lättare för friformare att ignorera reglerna än vad det är för regelspelare att uppfinna dem. Ett spel som enbart låter friformarna ha skoj med det kan bara användas av friformare. Ett spel med regler hjälper både regelspelare och friformare att ha skoj.

"Skulle du säga "Jag blir livrädd när jag får slå för SAN-loss, även om jag inte är ett dugg rädd för hur spelledaren har gestaltat monstret" så skulle jag ge mig på den punkten, texempel."

Spela poker nån gång.
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
Get ready to rumble!!

Hjärtligt välkomna till Globen för århundradets uppgörelse mina damer och herrar!! Detta är sannerligen ett mästarmöte!
I den högra ringhörnan med en längd av 243 cm och en vikt på 210 kg, drygt 700 matcher varav 698 vunna, 546 på knockout, Slaktaren från Skövde, den bindgalne Gurun och mästare 56 år i rad! Får jag presentera: Krister ”Killer” Sundelin!!
I den högra ringhörnan med en längd av 186 cm och en vikt på 96 kg, 235 matcher, varav 229 vunna, 200 på knockout, mannen som kan döda 13 ninjor med en vokal, skräckens mästare och kvällens utmanare! Får jag presentera: Johan ”Rabies” Rising!!
Kom ihåg att det inte finns några logiska regler och att antalet ronder är obegränsat! Som pausunderhållning: Kapten Andrei Waliumowsky och han tama ugglor!! Och nu till studion för lite snack innan matchen med våra kommentatorer Pepe Martinez och Reino Koskinen!

Reino: Verkligen en spännande match! Sist de båda möttes förstördes Eslöv och delar av centrala Höör vilket vi är innerligen tacksamma för. Men Pepe tror du verkligen Rising har en chans mot giganten Sundelin?

Pepe: Helt klart! Rising är en fighter, en underdog med ett lysande fotarbete. Han slår underifrån! Hajar du? Han älskar omöjliga fighter och att göra uppror mot etablissemanget! Vi talar om en kille som fick Mike Tyson att gråta som en liten flicka och krossade Don Kings knäskålar. I kväll boxas han dessutom med lovikavantar! Vilken lirare!

Reino: Men Sundelin har uppfunnit en egen boxningsstil och har en egen boxningsskola. Han har varit med sedan början och har en otrolig rutin.

Pepe: Han är förutsägbar och stel. Rising kör med helt nya grepp och har en fantastisk förmåga att ta emot stryk för att sedan återhämta sig i sista stund. Han gillar omöjliga odds och att lira utan regler.

Reino: Man vet aldrig. I boxning kan allting hända. Dessutom har vi ett par riktiga veteraner i publiken, bland annat Galne Herr Nils och Vedervärdige Vindhand och de kanske vill ha ett ord med i laget.

Pepe: Jepp. Lita på det polaren. Det här blir en match som går till historien.
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
;-=)

"Humor, Walle, humor! "

Du anar inte hur mycket arbete som ligger bakom detta rolighetsförsök. Hoppas nu att alla glada rumlare läser det och att deras skratt gör världen till en ljusare och bättre plats./images/icons/smile.gif
 

Storuggla

Champion
Joined
8 Dec 2001
Messages
9,546
Location
Stockholm
Re: .-.

Jepp jepp! ^_^
Och om varje småpåve ska ha en narr så blir det ju säljarens marknad ;-)


Storuggla, ugglar
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
:p

"Och om varje småpåve ska ha en narr så blir det ju säljarens marknad ;-)"

Vi kan förverkliga vår gamla dröm och starta en egen narrskola! Det här kanske är början på någonting verkligt underbart./images/icons/yikes.gif
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: Straight flush

"Det finns ännu en möjlighet också: spelledaren vill berätta en ståry. I så fall hjälper ingen flyktplan i världen, och skräcken dödas lika effektivt som varulven borde ha dödat rollpersonen."

Jag håller med. Det måste finnas en balansering mellan hopp och hopplöshet. Åtminstone i spelarnas huvuden.

"Vad friformare vägrar att inse är att tärningarna är en del av berättartekniken och dramatologin. Jag lovar, när det hänger på den där tråden och hoppet och hopplösheten balanserar på en tärning så är den där tärningen stor som ett berg, tung som en kvarnsten och farligare än tio beväpnade arabiska terrorister i en DC-9 med trasig luftkonditionering och utan toalett."

He he, jo, jag räknar tärningar som ett spänningsmoment. De kan vara spännande, precis som det kan vara när spelarna tvingas ta ett beslut, göra en livsviktig rollprestation, lösa en gäckande deckargåta eller klara någon annan form av utmaning. Nu skiljer jag dock på spänning och skräck eftersom det annars blir svårt att kalla något rollspel för något annat än skräckrollspel. Man är förvisso alltid rädd att förlora sin rollperson, men riktigt så godtyckligt vill jag inte använda termen "skräck".

Det enda som måste finnas med för att en spelsession ska bli läskig, det är Hitchcocks gamla Surprise och/eller Suspense. Okej, till viss del kan jag väl gå med på att tärningarnas lynnighet KAN ge upphov till en form av "suspense", men den ska i så fall backas upp rätt hårt av spelledaren, och då är vi återigen där vid spelledarens berättarteknik. Spelledaren kan ju där vrida spänningen både till skräck och till ren actiondramatik. Så okej, tärningar är ett hjälpmedel till att få spelet spännande, men de hotar också att driva spelets fokus från skräck till actiondramtik. Utmaningsmoment är iaf inte rena skräckkomponenter i sig. Till spänning är de geniala, dock.

"Den dramatologin, spänningen och rent ut sagt skräcken kan du inte få utan slump, oavsett hur bra du berättar."

Jo, du glömmer de andra utmaningssätten. De kräver betydligt mer av äventyret, men de gör också det så oerhört mycket mer snöpligt när man förlorar. Man kan ju satsa allt på ett kort även om man inte... öh, spelar kort, alltså. Jag kommer en gång när jag jagades genom ett museum mitt i natten av något läskigt. Jag visste inte vad som var efter mig, men museet hade jag varit inne i flera gånger tidigare under spelomgången. Nu manade spelledaren på mig allt vad han kunde, stressigt som bara den. Jag försökte komma ihåg den snabbaste vägen ut men spelledaren stressade upp mig så jag lyckades välja fel och kom in på ett avspärrat område där jag visste att man skulle bygga om golvet pga fuktskador. Spelet hade ju börjat med att vi undersökt mord på två byggarbetare. Nu visste jag att golvet var dåligt och att risken var stor för att falla ner om jag gick på det, så jag frågar SL om vad som finns runtom mig och så fort han sagt "stora, sydamerikanska lerkrukor med Quesaqotl..." så hoppar jag ned i den längst in mot väggen och tänker att det nog är bäst att gömma sig innan jag vet vad som är ute efter mig. Nu spelar spelledaren med de andra spelarna ett tag och jag försöker klura ut i vilken ände av rummet som borde vara säkrast att gå på. Spelledaren kommer strax tillbaka till mig och jag tar det som ett mycket dåligt tecken. "Jaha, de andra är redan ute ur museet. Spelledaren kommer döda mig bara för att åtminstone döda NÅGON i det här överfallet" och hundra andra tankar löper genom mitt huvud. Jag VILL inte dö här! Spelledaren säger att något tyst och försiktigt hasar sig in i salen där jag är. "Typiskt", tänker jag. Jag säger att jag tar ur min hårnål och gör mig beredd att sticka vad som nu än sticker fram sitt huvud i kruköppningen. Plötsligt hör jag en öronbedövande smäll och rasslet av lerskärvor som faller till golvet. "Den hörde mig! Den börjar förstöra krukorna!!!" Jag tar omedelbart och kastar mig mot krukväggen och tacklar krukan diagonalt ur rummet och försöker rulla den längs rummet så fort den träffar golvet, förklarar jag. Så fort den faller i golvet spricker den dock och spelledaren beskriver hur skärvorna flyger över golvet. "Då springer jag allt vad jag orkar!!!! Upp upp upp och kuta, kuta, kuta!!!" ropar jag, och nu står jag verkligen upp och skriker åt spelledaren medan jag imaginärjoggar allt vad jag orkar. "Höger eller vänster?" ropar spelledaren och jag säger "VÄNSTER! ...nej -höger!" men det är försent. Jag kommer ihåg nu att det var väggen mot egyptiska avdelningen som var genomrutten. Det är iofs på våningen under, så det var ganska svårt att lokalisera sig, men jäpp, jag har gjort en misbedömning och sprungit över det dåliga golvet. Det rasar in under mig och jag faller ner på kakelgolvet nedan. Jag faller på rygg, efter att ha slagit emot byggnadsställningar under mig. Spelledaren säger att det gör fasligt ont och jag fasar det värsta. Istället ropar SL in de andra spelarna och beskriver för mig att det är mina vänners huvuden jag ser titta ner mot mig från hålet i taket ovanför mig. De hade alltså hört mig och trott att jag var monstret och smygit sig in i salen. När de sett krukorna hade de tagit för givet att monstret gömde sig i en av dessa och börjat slå sönder dem en efter en. Nu säger de "håll ut!, vi kommer ned till dig. Rör dig inte!" Jag känner mig korkad och gör som de säger. "Men gå inte!" ropar jag. "En måste stanna och prata med mig!" "Givetvis, jag kommer stanna här med dig. Allt kommer att bli bra, de är nere hos dig om någon minut." ropar den rollpersonen som min rollperson är lite förtjust i. Skönt att det är just han som stannar och håller mig sällskap. Då ger spelledaren honom en lapp och han säger till mig: "Du hör ett svagt rasslande ljud bakom dig. Du kan inte böja huvudet bakåt för att se vad det är, dock."...

Och i det ögonblicket är skräcken total.

"Jacob! Jacob, jag hör något!" ropar jag. Spelaren tittar upp från sin lapp och säger "Titta på mig, Annika. Titta på mig. Det är bara vaktmästaren. Allt kommer att bli bra. Titta på mig..." men jag hör på hans röst att allt inte är bra. Monstret attackerar kort och snabbt, ruskar om mig en, två gånger innan jag förlorar medvetandet och går mot min strupe. Jacob såg iaf till att Annika inte dog ensammen...

SL behövde inga tärningar för att se om monstret dödade Annika. Spänningen kom sig av ett par valmöjligheter där jag valde dåligt, och för varje val så blev skräcken större. "Aj, fan, jag sprang tokigt, kommer jag fortfarande klara mig?" "Tusan, krukan gick sönder, är det kört nu?" "Fuck, golvet rasade, kommer jag klara mig?" "Höh, var det mina vänner? Är det lugnt nu, alltså?" osv. Det är svårare att skriva ett äventyr så, att en spelare kan välja fel och sedan FÖRSTÅ att han valde fel och hade kunnat välja rätt, men när det händer är det VANSINNIGT mycket mer skräckinjagande. För här hade jag ju mig själv att skylla. Hade jag tittat ut ur krukan hade jag sett mina vänner och det hade inte behövt sluta som det slutade. Har man en dålig hand i poker så har man bara haft otur. Att känna att man håller på att förlora "på riktigt" tycker jag är hundra gånger värre.

Nå, man kan alltså ha spänning utan tärningar. Det går. Det är förvisso inte nödvändigt med spänning om man är ute efter skräck, men båda är helt klart möjliga utan slump.

/Rising
 

Storuggla

Champion
Joined
8 Dec 2001
Messages
9,546
Location
Stockholm
Re: :p

Vi kan förverkliga vår gamla dröm och starta en egen narrskola! Det här kanske är början på någonting verkligt underbart.

För att citera Bogie: This could be the start of a beautiful friendship.
Nåja. Men rätta mig om jag har fel, men åtnjöt inte narrar en viss verbal frihet? De fick säga vad de ville och om vem de ville, för de var... tja, narrar. ^_^;;


Storuggla, med bjällror i hatt
 

Eksem

Champion
Joined
19 Feb 2001
Messages
7,615
Location
Stockholm
Re: :p

Narrskola? Ja gärna, jag skulle gärna vara lika kvicktänkt som Storuggla och välartikulerad som Walle. Anmälningsavgift? Tid? Plats? Får man ett diplom?
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: punkt

"1) Man lär sig alltid något om sådant finns med. Nu gör det inte det, alltså lär man sig inte något av att läsa regelboken, alltså var det inte särskilt berikande, i alla fall inte på den punkten.

2) Varje spel har en stämning som författaren har försökt få in i spelet. Man kan åtminstone ge författarens stämning en chans innan man avfärdar den och ersätter den med sin egen."


Eftersom olika människor har olika sätt att se på skräck är det ganska dumt med undervisande texter om skräck om de inte tar alla skräcksätt i beaktning. Kolla bara hur svårt vi har att enas om de mest fundamentala skräckprinciper. Det verkar ju som vad man än säger så har man skurit bort 50% av den presumptiva kundkretsen. Nå, "författarens stämning" i vampireböckerna är i min mening rätt bred och innefattar många saker, precis som kultboken. Skräck är i vart fall en stor del av innehållet.

"Det går att köra skräcksessioner i Svenil också. Är Svenil ett skräckrollspel?"

Jag ser inte alls samma skräckinslag i Svenil. Där kan man snacka om att bryta ur ett rollspels grundtanke. Men som sagt, när det gäller skräck är det ganksa ointressant vilket rollspel man kör. Äventyret är viktigare.

"Det är dock en del av det, liksom regler för skräck. Om man nu betraktar att dessa avsnitt saknas, och tar i beaktande att det finns med ett antal element som rent ut sagt dödar skräcken, vilken slutsats kan man då dra?"

Att folk har en inskränkt konservativ åsikt om vad som är skräckrollspel eller inte? Skräck behöver ju, som alla friformare vet, inte några regler. Okej, vissa människor gillar skräckregler. De har dock inte rätt att bestämma vad som är skräck eller inte. Jag gillar inte skräckregler. Jag tycker att det blir läskigare utan. Skräcktips behövs inte heller. Vissa tycker de är bra. De får tycka vad de vill, men de har inte rätt att bestämma vad som är skräck eller inte. En massa människor tycker att vampire är ett lysande skräckrollspel. Ljuger de? Har de fel i sina huvuden?

Nej. De har fått ett skräckrollspel som passar dem. Andra människor kan tycka att deras rollspel är värdelöst, då föreslår jag att de lämnar rollspelet i fred. (vilket är vad jag har lovat mig själv att göra med DnD) Tyck gärna att spelet är dåligt. Det är ju en smaksak. Men kom inte och säg att spelet inte är ett skräckrollspel eller att det motverkar skräck, för då underminerar du genast en massa människors spelupplevelser.

Är det inte lite roligt att det finns rollspel för alla sorters människor? Jag gillar det, jag gillar att gå in i en rollspelsaffär och se människor som helt uppenbarligen har andra åsikter om rollspel än jag själv och att vi ändå delar den gemensamma passionen för eskapism. Det är ju skithäftigt att rollspelshobbyn lockar allt från konfirmander till gothare, dramapretton och hobbykobolder. Jag vill se större mångfald, om det skulle komma kvalitetsrollspel för hockeytroglodyter, solariefjortisar, sommartomtar och borgarbrackor skulle jag tycka det vore hejdlöst kul, även om jag inte direkt är så förtjust i någon av de folkgrupperna och säkert inte skulle gilla något av rollspelen.

Jag ser inte poängen med att klaga på rollspel bara för att man själv inte tillhör målgruppen. Det finns ju skräckrollspel för er.

/Rising
 

Quan'talis

Swashbuckler
Joined
14 Jun 2001
Messages
2,235
Location
Utlandet
Re: ;-=)

Du anar inte hur mycket arbete som ligger bakom detta rolighetsförsök.

Tja, det är som man brukar säga: "forumsdiskussioner är himmelriket för trögtänkta" (ja ja, men ni kan väl låtsas att ni brukar säga det).

Hoppas nu att alla glada rumlare läser det och att deras skratt gör världen till en ljusare och bättre plats.

/images/icons/sad.gif -> /images/icons/smile.gif/images/icons/laugh.gif/images/icons/grin.gif -> /images/icons/cool.gif

-JPS- förespråkar icke-verbal kommunikation.
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,539
Location
Mölndal, Sverige
Re: Straight flush

"Så okej, tärningar är ett hjälpmedel till att få spelet spännande, men de hotar också att driva spelets fokus från skräck till actiondramtik."

Om man säger så här: jag anser att den risken är mindre än risken att en friformare ska lyckas rälsa sönder stämningen.

"Att känna att man håller på att förlora "på riktigt" tycker jag är hundra gånger värre."

Tja, där håller jag inte riktigt med. Det är inte heller känslan av att måla in sig i hörnet som jag försöker förmedla, utan känslan av att ha spelat sig till jättepotten där man kan vinna eller förlora allt, och man vet inte vad det sista kortet är.

Vid ett tillfälle var jag med om en liknande situation när vi spelade Aliens Adventure Game. Jag hade genom en kasse taskiga val målat in mig i ett hörn och var i princip hjälplös, men hjälp var på väg. Spelledaren beskrev rasslandet i bakgrunden och jag insåg att jag var toast. Jag var död. Då lade spelledaren fram en tärning på bordet framför de två som var på väg till undsättning. "Slå för initiativ."

Jag tror aldrig att en tärning har varit så vidrigt hotfull som då! Den var liten, otäck och svartglimmande med ondskefullt lysande vita siffror, och den var bara där för att tugga på min rollperson.

Jag vet inte hur jag ska förklara den känslan för en friformare. Det är inte ens egna taskiga "spelande" (läs: taskiga val) som har försatt en i knipan - tvärtom är det ett riktigt bra spelande som har gjort att potten är skyhög och det är bara du och motspelaren kvar. Det är inte otur heller - poker handlar visserligen om hasard, men det är en stor del psykologi och sannolikhetslära heller. Känn kortleken och din motspelare så har du ett bättre utgångsläge, men du är inte allenarådande över läget. Det är en kombination av tur och skicklighet som har lett till att du har spelat dig till det där vinna eller försvinna-läget, och nu är det ett kort ifrån avgörandet.

Jag tror inte att den känslan ens går att begripa om man är insnöad på friform. Den skräckblandade förtjusning som man har i det läget är så enormt vanvettigt härlig att man kan bli beroende för mindre. Jag är förbaskat glad för att jag är tärningsrollspelare och kan få den utan att satsa allt för mycket pengar (utom för regelinköp då). Hade jag spelat poker oftare så hade jag förmodligen ruinerat mig i sökandet efter den känslan.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: Legoskräck

Nja, du övertygar inte mig riktigt med SAN-pratet. Men okej, jag gillar att ens rollperson gradvis blir tokigare. På något sätt så skrämmer man ju sig själv på det viset. Men det är ändå bara ett siffertrix. Samma effekt kan ju fås fram på tusen olika sätt, gärna genom attspelledaren ger spelare flashbacks eller drömsekvenser av sådan art att spelaren kan agera alltmer alienerad och paranoid gentemot sina vänner, till exempel.

Nå, som rollgestaltare är jag van att tolka in detta i min rollpersons upplevelser. Om jag mött ett läskigt monster krävs det inte att jag slår ett dåligt psykeslag för att jag ska bli galen, jag kan ju räkna ut själv hur det kommer påverka min rollperson. På samma sätt använder jag KP. Det är inte bara en healthmeter som i ett datorspel som man kan hela upp till max efter ett lyckat uppdrag, det sätter djupa sår i själen också. Att bli torterad är en plågsam upplevelse och lämnar psykiska ärr också i rollspel där man inte kör med SAN-poäng. Samma sak när man sett en god vän dö eller när man upplevt en övernaturlig händelse som övergår ens fattningsförmåga. Att konkretisera detta med poäng känns vulgärt i mina ögon. Jag kan köpa att vissa andra gillar det, men det ger ingen skräck som man inte kan få annars. För sådana som mig fungerar det istället bara avtändande. Det fjärmar mig från minrollperson, och min rollperson är min egendom. Den ska varken spelledaren eller regelboken komma och fingra på i onödan.

Så vad du säger:

"det är en av en kasse faktorer som bidrar. Ta bort den faktorn och du har en faktor mindre som hjälper dig till målet. Ett hjul gör inte en cykel heller, för den delen, men det underlättar om man har två."

...det gäller inte för mig. Att slippa konkretiserad skräck är ett jätteplus för mig. Det bästa är förstås att det finns rollspel för oss båda.

"Och man kan få skräckstämningen även utan berättartekniken."

Hupp hupp! Ge exempel, bitte! Jag fingrar på ett jätteverk om skräck där jag ska dela upp allt i berättarteknik och spänningsmoment, och jag hoppas verkligen inte det finns något grus i mitt maskineri redan från start. Jag hoppas verkligen inte jag har fel på den här punkten. Förhoppningsvis är det bara min defenition på "spänningsmoment" som är för lös ännu, annars får jag lägga ner allt på en gång. Jag menar att ALL skräck; i böcker, i verkligheten, på film och i rollspel baseras på förhållandet mellan suspense och surprise. Spänningsmomenten har ett speciellt förhållande till skräcken, men de är aldrig skräck i sig.

"Allting du talar om är komponenter i den totala skräckupplevelsen. Tar man bort endera så får man jobba mer med de man har kvar."

Nja, simplism kan också fokusera skräckupplevelsen på de bitar som är viktiga. Jag tycker stämningsmusik i bakgrunden till exempel bara distraherar mig. Samma sak med en massa tärningsslag. Du sade en gång att rolltolkning dödade skräck. Det är däremot en faktor som hjälper min skräckpåtaglighet. Så vi fokuserar helt enkelt på olika saker.

De saker som du tycker drar ned skräcken i vampire är nog i själva verket grejer som jag uppskattar. Vilken tur då att det finns rollspel både för mig och för dig!

/Rising
som har hittat sin åsna igen och ger sig ut för att rädda världen från osämja
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: punkt

"Som jag så ofta för har påpekat, det är lättare för friformare att ignorera reglerna än vad det är för regelspelare att uppfinna dem. Ett spel som enbart låter friformarna ha skoj med det kan bara användas av friformare. Ett spel med regler hjälper både regelspelare och friformare att ha skoj."

Jo, fast det räcker nog faktiskt med rätt få regler för att man ska kunna skrämma regelspelarna. KP räcker, och några fasansfulla möjligheter att förlora dem på. Vad man verkligen skräms med är ju en kombination av överrumplande chocker och den krypande känslan av att inte veta vad som händer samtidigt som man fasar det värsta...

Om man sedan plockar in SAN, skräcktabeller, mental balans eller lämnar det fritt är upp till de naturlagar som gäller i rollspelsvärlden. I vampire vill man ha ett snabbt, tärningslöst system för att man ska ha mer utrymme för det verkligt läskiga, nämligen förhållandet mellan suspense och surprise, därför utelämnade man "skräckregler", vilket jag tyckte var okej. Det finns tillräckligt med regler för att även tärningslirare ska bli rädda, tycker jag.

Även om det är enklare för oss friformare att skita i regler än vad det är för regelfetischister att skapa dem tycker jag att det är skönt att kunna få spela ett spel "på riktigt" och njuta av det tillfullo. Det blir mer "mitt" då. Om det sedan retar några... tja, då får de väl bli sura, då. WW tog tydligen ett beslut om att ge något personligt åt en grupp spelare som få brytt sig om tidigare. Det verkar ju ha varit ett okej affärsbeslut.

"Spela poker nån gång."

Fast poker DRYPER ju utav berättarteknik. Man tar ju inte bara upp fem kort vardera och ser vem som har bäst, inte. Nä, man får byta, höja insatsen, lira psykologiskt och gissa sig till vad de andra har. Ett bra parti är ju ypperligt dramatologiserat, med anslag och klimax och allting. Snacka om Suspense i början, när man inte vet något om vad de andra har, men kan börja göra antaganden genom att se hur många kort de byter och hur de väljer att satsa. Sedan stiger stämningen alltmer då ens insats har ökat och spänningen har skruvats upp till oproportionerliga höjder. Sedan kan det bli en rätt grym Surprise också när ens motståndare vänder upp korten...

Lysande spänning. Jag drar mig för att kalla det skräck för jag har hört att varken deckarhistorier, maffiaepos eller thrillers är riktiga skräckhistorier. (tidigt angrepp mot mina vampireargument)

Min nya tolkning av skräck är: en suspensesituation där du kan chockera publiken och (åtminstone teoretiskt) få dem att hoppa till och skrika till av skräck. Det har jag svårt att tro skulle hända under ett pokerparti. I "psychos" duschscen är det enklare.

/Rising
 
Top