Vad blir ni direkt trötta av att se?

Jo, spel säger ju nästan alltid något politiskt, även om de själva tror att de är neutrala. Är det biologisk essentialism? -Alla orcher är födda onda.
Eller den korporativ oligarkin i Cyberpunk? Inte heller opolitisk.
Var drar man gränsen?
Exakt så. Om en spelvärld har en marxistisk samhällsstruktur så skriks det om politik, men om den är kapitalistisk så är det inga bekymmer.

Men nu tror jag allt att vi frångår trådens ämne...!
 
Extremt trött på, inte i rollspel utan främst TV serier: Att man inför intriger för att "öka spänningen" istället för att lita på att berättelsen är spännande. De flesta TV serier går ner sig i detta helt i onödan då de kunde varit så bra om de haft en manusförfattare som inte måste trycka in drama och vändningar var 12e minut (Hej Walking Dead, Rings of Power osv osv...) även flera av Jackssons ändringar i LOTR av detta skäl gjorde filmerna mindre bra än de kunde varit (Frodo skickar hem Sam, Faramir litar inte på Frodo utan tar honom till Osgiliath osv osv)

Påhittat extra "intrigskit" gör mig...VAAAAAANSINNNNIG!
 
Order episkt. Det så oerhört överanvänt. Dessutom brukar det användas om spel/äventyr/kampanjer där rollpersonerna är storslagna hjältar som ska rädda kungariket/planeten/galaxen. Så uttjatat och ointressant.
eller hur ?
inte bara ordet utan alla tycker "nu skall jag skriva den mest episka kampanjen!!!!"
snark... skriv bra istället.
 
Sen noterar jag att folk ofta klagar på "politik i spel" bara för att de har en inkluderande ansats. Typ som när spel väljer begreppet "Ancestries" framför "Races" så börjar folk gorma om "woke" och "PC". Det tycker jag är mer trött än all tendentiös text i världen.

Eller som Orwell uttryckte det: "The opinion that art should have nothing to do with politics is itself a political attitude."
 
Om spelskaparen är öppen med att spelet är politiskt så tycker jag det är fine, oavsett ideologisk hemvist.
Att spelskaparen är öppen med det är naturligtvis bättre, då behöver jag ju som potentiell köpare inte känna mig lurad eller pådyvlad något. Men oavsett så skulle jag sannolikt inte köpa ett politiskt spel. För mig är det distraherande att tänka politik när jag vill fokusera på rollspel.
 
Transhumanism.
Det brukade bara vara en rolig sci-fi idé bland alla andra, som FTL eller telepati.
Men nu när det finns en rörelse med vansinniga teknikfreaks som tar det på allvar, ger det mig bara en besk smak i munnen.

Konspirationsteorier, av lite samma anledning. Det var lite charmigt med typ månlandningshoaxes och så innan vi fick en amerikansk president som… ja. Qanon är väl bara början.
 
Om någon lyckas skriva ett helt opolitiskt rollspel där skaparen på något vis lyckats med att inte lägga in någon form av politisk åsikt, så tar jag gärna en titt på det. För jag tror inte att det går, på samma sätt som det i allmänhet inte finns opolitisk konst. Jag begriper inte ens hur det skulle gå till.
 
Vilka spel gjorde det?
Eftersom jag inte köpte dem så kommer jag inte ihåg dem! Men på "gamla goda tiden" (typ 90-talet, början av 00-talet) minns jag det som rätt vanligt att råka ut för att spelledaren skulle bedöma var och en spelarna efter hur bra han tyckte att de skött sig gällande karaktärsgestaltning, problemlösning osv. Att en deltagare på det sättet ska avgöra vad som är bra/dåligt/roligt/tråkigt för övriga går helt på tvären mot mitt sätt att se på rollspel.
 
Spelskapare som använder rollspel som ett medel för att framföra sina åsikter om … andra spel
Just den biten tycker jag kan vara kul, om det framförs som satir och spelet inte egentligen är till för att spelas. Både Violence och kill puppies for satan är mördande effektiva satirer (kring D&D och WoD, respektive).
 
Om någon lyckas skriva ett helt opolitiskt rollspel där skaparen på något vis lyckats med att inte lägga in någon form av politisk åsikt, så tar jag gärna en titt på det. För jag tror inte att det går, på samma sätt som det i allmänhet inte finns opolitisk konst. Jag begriper inte ens hur det skulle gå till.
Imagine. Typ ett meditativt spel.
 
Om någon lyckas skriva ett helt opolitiskt rollspel där skaparen på något vis lyckats med att inte lägga in någon form av politisk åsikt, så tar jag gärna en titt på det. För jag tror inte att det går, på samma sätt som det i allmänhet inte finns opolitisk konst. Jag begriper inte ens hur det skulle gå till.
jag troro absolut man kan göra ett spel utan en medveten politisk agenda, men hur man ska kunna göra ett spel som alla som observerar anser politiskt neutralt begriper jag inte heller.

Det jag kan ifrågasätta är dock de som säger att "alla som inte aktivt ifrågasättter X stöttar det indirekt" och därmed exempelvi hävdar att spelär politiska ställningstaganden. Man utkräver ett slags passivt ansvar. Stort ämne som är egen tråd.
 
Finns jättemånga spel där SL ska dela ut extra XP för bra rollspelande.
Fria Ligan har ju det i ett par av sina YZE spel. Jag har löst det genom att låta hela gruppen avgöra om kravet är uppfyllt och i synnerhet rollpersonens spelare. Grupptryck fungerar toppen när gruppen är rätt.
 
Fria Ligan har ju det i ett par av sina YZE spel. Jag har löst det genom att låta hela gruppen avgöra om kravet är uppfyllt och i synnerhet rollpersonens spelare. Grupptryck fungerar toppen när gruppen är rätt.
En gång i tiden, minns inte sammanhanget eller spelet vi spelade, lät jag spelarna ge xp till varandra. Någon annan gång hade ett spel regeln att man fick xp om man lärde sig något nytt så de fick helt enkelt berätta för mig vad för nytt deras karaktär lärt sig i slutet av spelet och jag ställde inga frågor på det. Hederssytemet funkade bra i min spelgrupp, det enda fåniga var att en rollperson var mer oerfaren och blåögd än de andra och därmed alltid lärde sig något nytt.

Håller med om att SL inte borde sitta och bedöma sina spelares rollspelande så därför har jag alltid tolkat den delen av xp tabellen som ett gratis xp för att man var med på spelmötet.
 
OT men relaterat: precis denna aspekt gjorde mig väldigt avtänd på Stephen Kings bok ”On Writing”.
Intressant! För det var exakt varför jag älskade den! 😂

Kanske för att Kings sätt att skriva passade mig väldigt bra, så skaver som uppstår beror väl på om man håller med eller inte.
 
Intressant! För det var exakt varför jag älskade den! 😂

Kanske för att Kings sätt att skriva passade mig väldigt bra, så skaver som uppstår beror väl på om man håller med eller inte.

Jag tror ändå inte att med- eller mothållet är orsaken till skavet. King är ju uppenbarligen en mycket framgångsrik författare och jag har inget emot honom, hans böcker eller hans råd i sig, vilka säkert fungerar för honom (inte alltid enligt min mening). Det jag retade mig på var när han raljerar med andra sätt att skriva. Han får gärna redogöra för det som funkar för honom och jag läser det med intresse oavsett om jag håller med eller ej, för det finns förstås bra tips och saker att reflektera över. Samtidigt skriver andra framgångsrika författare på andra sätt och det funkar för dem. Den rimliga attityden är enligt min mening ”whatever works is fine” och sedan redogöra för sina erfarenheter så får tilltänkta författare prova sig fram till vad som passar dem.

Jag har inte Kings bok här, men vill minnas att han exempelvis säger ungefär att ”bara tråkmånsar tänker ut en intrig på förhand” och istället menar att man ska börja skriva utifrån en vision och se vart det bär. Det funkar möjligen ibland.
 
Jag har inte Kings bok här, men vill minnas att han exempelvis säger ungefär att ”bara tråkmånsar tänker ut en intrig på förhand” och istället menar att man ska börja skriva utifrån en vision och se vart det bär.
Jag förstår plötsligt varför The Dark Tower är så osammanhängande.
 
Back
Top