TV-serieklubben Q3 2025

Jag har kollat på säsong 1 av Barracuda Queens. Det är inte ofta svenska serier hittar rätt när de ska porträttera unga kvinnor på 90-talet men det här känns träffsäkert. Det är rappt och smart på ett sätt som dessutom känns lite 90-tal (Tarantino på svenska liksom).

4+ Finns på Netflix
 
Jag brukar gilla i princip allting Marvel gör, men What If…? säsong 3 är inget vidare alltså.

Ett dugligt anime-mecha avsnitt, tre rätt larviga och inte-roliga humoravsnitt, två normal-okej avsnitt och slutligen två helt OK finalavsnitt.

Man kan nöja sig med att se de två sista. Det enda som etableras innan är att de i ett avsnitt avslöjar karaktären Birdy som är dotter till Howard the Duck och Darcy och i ett annat avsnitt visar hur Uatu plockas in av sina kollegor för att han fipplat för mycket med multiversum. Men det i den första spoilern spelar ingen roll och det i den andra spoilern fattar man av de två sista avsnitten ändå.

Men alltså… humoravsnitten. De innehåller några av mina favoritkaraktärer, men de är ganska uniformt uruselt skrivna; verkligen de tråkigaste versionerna av sig själva och i flera fall känns de helt skilda från sina otecknade förlagor. Plus att de i ett par fall också är uselt röstskådespelade – alltså, om du inte är Jeff Goldblum, försök inte Jeff Goldblum:a. Åtminstone inte om du är urusel på att härma Jeff Goldblum.

Det bästa med serien var alltså de två sista avsnitten även om lite för mycket av sista avsnittet spenderades på en alldeles för lång fight. Men det här var de två saker jag gillade mest med dem: 1) Storm!

2) firefox_hFiov68GU1.png OK hon var inte med men hon namedroppades åtminstone.

Sen har jag fortfarande svårt för den här fula celshade:ade stilen alla karaktärer har, och typ ingen ser ut som de gör i otecknat. Vilket hade funkat om de haft intressanta designer. Men för mig funkar varken modellering eller animation eller rendering av karaktärer. Det är någonstans för stelt och för smooth samtidigt; det känns inte levande. Och celshade:ingen ser ut som ett Xbox 360-spel. På ett dåligt sätt.
 
Jag har sett säsong 4 av The Bear. Mycket gedigen, tillbaka på samma nivå som säsong 1 och 2. Flera fantastiska dialogscener med mycket nerv samtidigt som den håller igång någon slags berättelsemässig utveckling. (Det är lite intressant hur en bra säsong kan få en att omvärdera en tidigare svagare. Som i detta fallet seriens förra tredje. Den var lite mer ojämn och hade lite oklar riktning. Men nu när man fått en hel del pay-off i säsong 4 framstår den faktiskt som bättre. Tydligt att man färgas av den generella tendensen på kvalitén.)

Jag har även sett om säsong 2 av Andor. Inget nytt i sig att skriva om den, annat än att den växer lite av en omtitt. Den finns ändå en hel detaljer som är lättare att uppskatta när man är mindre fokuserad på intrigen. Inget unikt för Andor, men ändå.
 
Bifur said:
Jag har sett säsong 4 av The Bear. Mycket gedigen, tillbaka på samma nivå som säsong 1 och 2. Flera fantastiska dialogscener med mycket nerv samtidigt som den håller igång någon slags berättelsemässig utveckling. (Det är lite intressant hur en bra säsong kan få en att omvärdera en tidigare svagare. Som i detta fallet seriens förra tredje. Den var lite mer ojämn och hade lite oklar riktning. Men nu när man fått en hel del pay-off i säsong 4 framstår den faktiskt som bättre. Tydligt att man färgas av den generella tendensen på kvalitén.)
Click to expand...
Det kändes som det var meningen att man dea karaktärernas frustration framför teven i säsong 3. Säsong 4 var redan planerad då.

Gillade temat om faderskap i säsong 4 nästan alla hade någon fadersrelation i deras liv som tog plats. Det var ett var allt från dåliga till bra relationer. Främst Ciseros valda faderskap över en restaurang som ska växa upp och stå på egna ben samtidigt som han bryr sig om familjen.
 
Serier som är, om inte 10/10 så åtminstone 5/5 om jag är schyst och avrundar uppåt. Serier som har bra säsonger men inte håller som helhet borträknade. Likaså dokumentärer. Utan exakt tågordning:

1. Band of Brothers
2. The Wire
3. Sopranos
4. The Office (UK)
5. Seinfeld
6. Madmen
7. Rome

Bubblare:
- Downtown Abbey
- Firefly (kanske)
- The Expanse (kanske)
- I, Claudius (kanske)
- The Office (U.S.)
- Gomorra
- GoT

Miniserier tycker jag egentligen inte borde räknas, men visst Chernobyl och Das Boot och kanske även Dope Sick är 10/10.
 
Jag har precis sett första säsongen av "Justified" på DVD-skiva.

Den handlar om en marshal på Kentuckys landsbygd som bär hatt, gör polisiga saker och skjuter folk både till höger och vänster.

Den har en rätt underlig ton, ibland är den nästan komedi, ibland aningen surrealistisk, ibland drama.

Den diskuterades i tråden om bästa TV-serie och tja, ja, kanske. Jag skall se lite mer. Den får fyra stjärnor än så länge, men nog kan det vara en fem-stjärnig serie om den fortsätter att hitta marken under fötterna.
 
Jag har sett säsong 1, och de två avsnitten av säsong 2 som kommit hittils, av Dandadan. Som är jättebra! Det är en fantastiskt färgglad shonen battle anime om det övernaturliga, cryptids och aliens i formen av en teenage sexkomedi romcom.

Det är mycket galnare än det låter! Det är genuint svårt att förklara. Handlingen hittills har som som sin drivande faktor att huvudpersonens love intrest får sin penis och pung stulen av en yokai vid namn Turbo Granny som kan springa i hundra kilometer i timmen. Oh, och huvudpersonen har fått psioniska krafter efter hon kidnappades av aliens utklädda till affärsmän.

Och sedan har vi jätteledsna backstorys till vissa demoner. Liksom, avsnitt 7 ändrar teckningsstil och ton för att berätta en absolut hjärtskärande berättelse om en ensamstående mamma som tvingas till prostitution och om mordet på hennes barn.

Och ett par avsnitt senare har vi en… Parodi?… på den sekvensen när en boxande räkman tårfyllt berättar om sitt sjuka barn vilket löses med mjölk.

WTF?!!

Musiken är grym också!

Det enda negativa är att serien är hejdlöst kåt på ett ofta obekvämt sätt. Ibland som ett skämt och ibland inte.
 
Jag har sett Skeleton Crew.

Och jodå, det är helt duglig Star Wars, det är det. Stark känsla av typ… goonies och sommarlovs-barnprogram och adventskalendrar och så, men det kanske är för att barnskådespelare nästan alltid är dåliga på ungefär samma sätt, och för att grejer som handlar om barn på äventyr får en viss specifik smak.

Serien är väldigt fin rent estetisk, de övertydliga blinkningarna till skattkammarön med kapten Silva och droiden SM-33 är lite skoj, och plotten som helhet är fullt duglig. Det är också alltid kul att se en force user som inte tillhör någon av de två huvudsakliga sekterna – det är väldigt svårt att beskriva Silva som en "jedi" men han är knappast heller någon "sith". Tränad av en Jedi visst, men verkar helt och hållet ointresserad och dessutom inte ha behov alls av den "andliga" sidan av kraften. Han bara använder den!

En sak som jag vet att jag brukar fråga med jämna mellanrum men inte minns om jag gjort det här är: Är det verkligen så att barn gillar barn-protagonister, eller är det bara något vuxna tror? Finns det forskning på det?

Jag frågar, för i de flesta sagor och sånt så känns det som att de huvudsakliga aktörerna oftast är vuxna eller åtminstone ungdomar. Och barn gillar väl i regel inte att vara barn; de vill bli vuxna? Och de flesta rollekar barn leker; visst leker de väl att de är vuxna karaktärer? Jag kan inte minnas att jag själv någonsin gillat barnprotagonister. Mina tidigaste minnen som barn av att reagera på barnprotagonister är avsmak; jag tyckte inte om dem. När barn var med i grejer så var de alltid korkade och pinsamma och jobbiga. Men jag vet egentligen inte hur mycket av det här som är en jag-grej och hur mycket som är en mer allmängiltig grej.

Hur som helst vill jag mest ha sagt att de här barnen var precis så pinsamma och jobbiga som barn brukar vara på film, och det är såklart inte deras fel på samma sätt som det inte är deras fel att de inte är speciellt bra skådisar ännu.

Men serien som helhet var ändå sevärd, tycker jag.
 
Jag tror att det stämmer att barn inte vill spela barn, men däremot tror jag att barn vill titta på barn - även vuxna verkar ju tycka att det där med att känna sig representerad i media är extremt viktigt.
 
krank said:
En sak som jag vet att jag brukar fråga med jämna mellanrum men inte minns om jag gjort det här är: Är det verkligen så att barn gillar barn-protagonister, eller är det bara något vuxna tror? Finns det forskning på det?

Jag frågar, för i de flesta sagor och sånt så känns det som att de huvudsakliga aktörerna oftast är vuxna eller åtminstone ungdomar. Och barn gillar väl i regel inte att vara barn; de vill bli vuxna? Och de flesta rollekar barn leker; visst leker de väl att de är vuxna karaktärer?
Click to expand...
Jättebra fråga! Om jag ska utgå från mig själv när jag var liten så föredrog jag filmer där huvudpersonerna var vuxna eller tonåringar. Men det fanns undantag, och då tyckte jag om filmer där barnen som var huvudpersoner kunde göra saker som inte gick i verkligheten. Exempel:

The Goonies - Data kunde bygga tuffa prylar och redskap, alldeles för avancerade egentligen för att ett barn skulle klara av det. Mouth var uppkäftig och kvick och kom med förolämpningar som jag aldrig kunnat tänka ut och som jag fått utegångsförbud om jag sagt.

Ninja Kids - Barnen här kan karate och tar sig ensamma an en enorm brottsorganisation bestående av vuxna ninjas.

Satungen - Huvudpersonen gör bus av den dignitet att de i verkligheten hade lett till dödsfall och allvarliga skador för de drabbade, samt är ful i munnen på ett sätt lilla Franz aldrig kommit undan med.

Ensam Hemma - Huvuspersonen har ett helt stort hus för sig själv och kan göra vad han vill, samt konstruerar avancerade fällor och överlistar två vuxna proffessionella (nåja) tjuvar.

Däremot tyckte jag exempelvis att E.T. var mördande tråkig, och kanske berodde det på att den unga huvudpersonen var lite mer ”vanlig”?
 
Jag hatade Robin som barn. Man vill ju inte följa den här jävla ungen Batman drar med sig, man vill ha mer Batman!
 
JohanL said:
Jag tror att det stämmer att barn inte vill spela barn, men däremot tror jag att barn vill titta på barn - även vuxna verkar ju tycka att det där med att känna sig representerad i media är extremt viktigt.
Click to expand...

Men jag tänker att barn inte nödvändigtvis identifierar sig med andra barn – när folk pratar om hur viktigt det var att känna sig representerad i saker man såg som barn så handlar det ju om andra saker än ålder, såsom hudfärg, könstillhörighet och så vidare.

Så jag fortsätter vara skeptisk.
 
krank said:
En sak som jag vet att jag brukar fråga med jämna mellanrum men inte minns om jag gjort det här är: Är det verkligen så att barn gillar barn-protagonister, eller är det bara något vuxna tror? Finns det forskning på det?
Click to expand...

Vad barn gillar är svårt att forska på ur ett konsumptionsperspektiv eftersom barn inte har pengar, det är deras föräldrar som köper grejer till dem trots allt. Jag har inte koll på att det skulle finnas någon forskning av vad barn gillar för ålder på protaganister, men så är jag inte forskare på vad barn gillar för tv-serier.

Jag kan tala utifrån relativt lång erfarenhet av att jobba på förskolor/skola i yngre åldrar och läsa ett otal böcker och sett filmer med barn - och pratat om böcker och filmer med barn.

Min amatörmässiga slutsats: barn gillar alla typer av protaganister, det beror sig helt på storyns upplägg. I historier där protagnaisten ska vara utsatt och hjälplös men lyckas tack vare sin list så är barn absolut starka protaganister, kanske särskilt för barn. Ta till exempel Ensam hemma, Harry Potter eller How to train your dragon - med det sagt så utesluter det inte överhuvudtaget att barn också gillar "tonåringar/unga vuxna" som protaganister (typ alla Disney-filmer som gjorts eller nästan alla superhjältar).

Jag minns också att jag ogillade barnprotaganister som barn, men det kan också ha att göra med att jag (som brutal kritiker redan då) uppfattade deras skådespel som smärtsamt undermåligt och att jag starkt ogillade när barn besegrade vuxna - för det var overkligt. Jag var en certifierad hater, helt enkelt.

För några år sedan såg jag en åttaåring kuta runt med en Stranger Things t-shirt - skulle kanske passat på att fråga henne om Joyce Byers eller Eleven var hennes favoritkaraktär?
 
The Fall of the House of Usher

Det går att göra ett bra case för att Edgar Allan Poe är USA:s viktigaste författare genom tiderna. Han uppfann detektivgenren. Han var rimligtvis den viktigaste gotiske författaren. Han var den förste som presenterade kryptografi för allmänheten. Han var enormt inflytelserik på både den senare skräckgenren och när amerikansk Science Fiction föddes (kanske allra tydligast hos Lovecraft).

Även den som inte gjort någon särskild studie av Poe, känner nog igen namn som Roderick och Madeline Usher, Auguste Dupin, Annabel Lee, Lenore, Arthur Gordon Pym.

Och får se dem på tv nu - titeln till trots är det inte alls bara en adaptering av The Fall of the House of Usher, utan fogar ihop nästan alla Poes tyngsta verk till en narrativ enhet. Det hela utspelas i tre tidslinjer - Roderick Usher bekänner sin brott för Auguste Dupin efter att hela hans familj utplånats på en vecka, och vi får följa det utplånandet, och vi får följa tvillingarna Ushers historia, särskilt 1979 när de kämpar för sin framgång.

Det finns ett misstag som är väldigt enkelt att göra när man adapterar det gotiska, och det är att bara ha utanverken och troperna, men utan att landa det chockerande som är det fundamentala i genren. Till och med Guillermo del Toro gick i den fällan med sin rätt trista Crimson Peak. Men det gör inte Flanagan - saker är så groteska som de behöver vara för att landa.

Det här är jättebra. Det går direkt upp på topp-tio-listan av de bästa tv-serier jag har sett. Manuset är strålande, skådespelarna är utmärkta (särskilt Mark Hamill som Arthur Gordon Pym), karaktärerna är groteska, och Mike Flanagan på regi/showrunner var nog den med flest produktioner i den andra tråden där folk listade sina favoritserier.

5/5

(Man bör nog ha sin Poe-allmänbildning på plats för att få ut så mycket som möjligt av serien, men att läsa Wikipediasidan räcker långt, eller att som jag ha läst de flesta men inte alla för sådär 35 år sedan.)

((Tror ni att det landade för mig när serien citerade min signatur? Svar ja.))
 
Last edited:
Det är en så sjukt bra serie.
Mike Flanagan är bland de mest intressanta namnen bland serie skapare någonsin tycker jag. Har gillat eller älskat allt jag sett av honom.
 
Tyckte den var underhållande (gav den 8/10) men ändå långt ifrån midnight mass som var och sniffande på en 10/10 och närmast ett mästerverk.
 
Jag har sett Untamed, en miniserie om 6 avsnitt på Netflix och den är 5/5 inga notes, den är svinbra. Mordmysterie med Yellowstone mäktig natur möter moderna problem som backdrop. Skådespeleriet är top notch och älskar tempot och saker som avslöjas allt eftersom.
 
wilper said:
Jag har precis sett första säsongen av "Justified" på DVD-skiva.

Den handlar om en marshal på Kentuckys landsbygd som bär hatt, gör polisiga saker och skjuter folk både till höger och vänster.

Den har en rätt underlig ton, ibland är den nästan komedi, ibland aningen surrealistisk, ibland drama.

Den diskuterades i tråden om bästa TV-serie och tja, ja, kanske. Jag skall se lite mer. Den får fyra stjärnor än så länge, men nog kan det vara en fem-stjärnig serie om den fortsätter att hitta marken under fötterna.
Click to expand...
Jag är nu halvvägs genom Justified. Den håller stilen. Huvudpersonerna fattar beslut som får konsekvenser vilket driver handlingen framåt. Det är inte helt olikt Ozarks, men inte lika utmattande.
Halvtidsrapporten får bli fem stjärnor.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top