Jag har gjort en ansträngning att se TV-serier istället för ändlösa mängder youtubeklipp, så nu har jag sett Star Trek: Discovery säsong 5.
Det här är alltså Star Trek-serien som fick skäll för att den hade "fel" klingons, för att den hade homosexuella karaktärer, en huvudperson som grät, transpersoner, en ickebinär karaktär, för mycket action och tusen andra grejer. Jag tyckte att den var bra, jag, och tydligen gällde det tillräckligt många andra för att den skulle få gå ett tag. De som avskydde den förutspådde dess död redan under S01, och till slut fick de väl rätt… men ingen Star trek-serie lever för evigt, och den här tycker jag ändå fick ett helt OK avslut (även om den 20 minuter långa "epilogen" i sista avsnittet kändes både krystad och onödig).
I alla fall. Jag tyckte att det här var en överlag rätt bra säsong. Jag gillar quest-formatet; det ger stadga åt säsongen. En del karaktärsutvecklingar var lite förutsägbara, men inte på något vis tråkiga eller dåliga för det. Ibland var väl moralen också lite väl uppenbar, men Star Trek har aldrig varit speciellt subtilt.
Jag uppskattade den grupp som utkristalliserade sig som säsongens huvudfiendet – jag har ingen tidigare erfarenhet av Breen, men åtminstone i den här serien får de en intressant karaktärisering – de är alltså ett autokratiskt, supernationalistiskt och xenofobiskt imperium. Dess medborgare tänker på sig själva som hårda och tuffa (och enhetliga), men inuti är de egentligen ganska svampigt squishy och till skillnad från hur arter med onda robotdräkter brukar porträtteras så används allt från röst till kroppsspråk ganska effektivt för att visa att de ändå mest bara är folk – osäkra, otåliga, tveksamma och så vidare. Storyn visar hur den sortens autokrat-imperier alltid är sköra till sin natur, och ställer deras enhetlighet mot Federationens mångfald.
…yeah, inte subtilt nej.
Om jag ska säga något negativt om seriens världsbild så är det väl att den är så… liberal och idealistisk snarare än materialistisk. Problem orsakas alltid av individer, inte strukturer, och framför allt löses alla problem av att enskilda individer agerar Rätt™; ibland i strid med sin kultur eller sin uppväxt. Det är alltså inte nödvändigtvis dåliga budskap – det är mycket om positiva kopplingar mellan människor, att växa och utvecklas, att komma över sina rädslor och osäkerheter och leva i nuet osv. Men det är väldigt liberal-progressiva budskap, i princip uteslutande. Man ändrar på saker genom att argumentera med enskilda personer, inte genom att förändra de materiella omständigheterna.
Efter lite eftertanke måste jag också säga att karaktärerna i serien ofta är lite… stela. Jag fattar att det hör till formen och till Star Trek överlag, men väldigt få karaktärer känns någonsin avslappnade eller som att det vore schysst att hänga med dem. Det är som att alla hela tiden håller alla andra på lite distans, även de som ska föreställa kära i varandra. Det skaver lite.
Men det här är verkligen nitpicks. Det här är en bra Star trek-serie som jag kan rekommendera. Även om den vad jag förstår mest bara finns på den onödigaste av streamingtjänster – Skyshowtime.
