MOIRA XI
Vildlands sista sång.
Om något eller några vakat över oss i den yttersta norden så verkar de ha gått ur tiden. Det finns inga skydd längre. Vårt enda hopp står till att de av människor byggda försvarsverken står pall. Fasorna från isvidda, orkhir, troll, arker, tornödlor samt avskum från allsköns platser sveper ner över Vildland och sätter landet i brand.
Över fyra tusen frivilliga har lämnat Storhavn för att förstärka Hallvind men det är hamnstaden som anfalls först, om man räknar bort Nordanslätt som förintandes i krigets första skede. Vi är omringade. Vilgar Saatigas man Dran Vitetand som mobiliserat folket till Hallvind men stannat kvar, leder våra styrkor. Han har endast några hundra erfarna hirdmän inklusive bärsärkar och hans beridna vakt. Resterande tusentalet är lätt utrustade hirdmän med spjut, gamla reservister och desperata stadsbor. Några hundra sjömän sluter också upp till stadens försvar. Kanske borde vi skickat iväg kvinnor och barn över havet med knarrarna direkt, men vad väntar därute på de mörka vågorna? Jag ber till Morgu om hjälp inför striden och trots att hon ger mig kraft så känner jag en oväntad tomhet och besvikelse från hennes sida, kryddat med en gnutta äckel. Jag erinrar mig striden i Ysetur. Den då vi överraskades av de arkiska blodyxorna. Då jag drog mitt vapen men inte gav en själ till Morgu då vi tvingades förhandla istället.
Jag förstår nu innebörden av mitt svek. Jag kommer kanske aldrig kunna känna hennes blodlusta igen?
Jag svär ånyo till slagfältets drottning, alla människors själar jag dräper skall vara vigda åt henne! Under den första attacken i nästan becksvart mörker tar vi stora förluster men åsamkar även fienden en del skador. Dagen efter gör vi vad vi kan för att laga stadsmurarna. Jag sjunger helande sånger för de värst sårade. Torkel ber till sina gudar om nattsyn för de i ledande befattningar, Rutger positionerar sig i hamnen för att leda kampen där. Än är inte hoppet ute.
Andra nattens strider är jämna även de, men dom är så många fler än vi. Hamnen sätts i brand av något som måste vara havsvargar från Ongair, lojala med Wulfrklanen. Vi anar förräderi, trots att vi ännu inte sett vem som leder dom. Ett till liknande anfall och vi är dömda att gå under. Rutger spenderar dagen med att reparera huvudporten, samt att planera en obehaglig överraskning för den som tar sig in igenom den. De sista knarrarna lämnar staden sjövägen för att försöka ta sig söderut med barnen och de som är oförmögna till strid.
Torkel jagar efter Rendre som inte visat sig i försvaret av staden och hållit sina hirdmän vid Oktars hall. Det visar sig att han flytt genom hemliga gångar under marken, en väg ut om Storhavn skulle falla imorgon. Kommer utgången att vara bevakad? Kan det vara en fälla? Det blir en lång dags färd mot natt. När det tredje och det som skall visa sig bli det sista anfallet mot staden kommer, lyckas Rutger lura fram deras härförare genom stadsporten. Det är som vi misstänkt ingen annan än Raak Wulfr. Vi möter honom och tre bärsärkar i närstrid. Raak är fullkomligt vansinnig och svingar sitt ökända tvåhandssvärd skolltand, runt huvudet. Den biter hårt, tungt och oväntat precist. Jag känner dock att Morgu är med mig ty ett eller kanske två hugg av skolltand borde ha fällt mig men som av en gudomlig närvaro undviker jag de dödliga attackerna.
Nastigallu mitt svarta hjärta faller dock för bärsärkarnas attacker. Min sorg är bortom ord. Raak tar emot flera dödande hugg men kämpar ändå vidare med bärsärkarnas fasansfulla frenesi. Till sist tar vi hans huvud. Det hjälper föga. Fienden bryter igenom Storhavns försvar och staden brinner. Vi flyr hals över huvud genom Oktars grävda tunnlar under marken.
Sallak går sitt öde tillmötes och håller utgången så att vi andra hinner fly. Även Dran Vitetand får vi med oss. Han beger sig direkt mot Hallvind medan vi tar oss norrut mot Jordek och järnhandsriddarna.
De känner igen Torkel vid porten ifrån hans tid där under utbildningen. Vi släpps in på en borggård som är i total mobilisering. Alla är på väg. Vidar Lodbroke möter upp och välkomnar oss varmt. I silverbrycken Saul af Baalgors stora borghall med sprakande eldstäder, visar vi upp Raak Wulfrs avhuggna huvud. Vi berättar om hans förräderi och om Storhavns fall. Stormes företrädare i norden har svårt att ta in det nyss sagda men hämtar sig snart. Vi erbjuds mästersmidda vapen och rustningar samt enorma stridshästar om vi följer med hären till Hallvind för att försvara Vildland mot mörkret. Vi tackar ödmjukast ja. Torkel och Rutger iklär sig ordensbrödernas ringbrynjor med fjällförstärkt pansar. Jag får ett ypperligt smitt långspjut. Sammantaget är det femhundra järnhandsriddare, en mardröm för fiender på slagfältet, samt femtusen infanterister som lämnar Jordek för att förstärka den ointagliga fästningen i hjärtat av landet.
Kråkfesten
Väl vid Hallvinds kullar har Vildlands folk samlats till en armé på över femtontusen själar, plus femtio krigsmaskiner och tusen bärsärkar från hela landet. Till det kan läggas femtusen desperata flyktingar redo att ta till vapen. En nästan ofattbart kraftfull styrka. Något bland det första som händer i den befästa staden är att Saul av Baalgor utsätts för ett attentat. Rutger är den ende som är med silverbrycken då han attackeras med förgiftade armborstskäktor. Det är med nöd och näppe som de båda överlever lönnmordsförsöket. Några dagar senare anfaller fienden. Haldur Ouvar leder en armé av tiotusentals orkhir och onda män och fullkomligt kastar dom mot murarna. Staden står pall. Slår tillbaka angriparna som lider enorma förluster och retirerar. Jag färgar mitt hår rött (som Morgus) med mina fienders blod. Arméns härförare Vilgar af Saatiga, rider ut med järnhandsriddarna efter de flyende och förstör deras krigs- och belägringsmaskiner. Något går dock fasansfullt fel. Fienden måste ha återsamlats och ringar in den hjältemodiga men dumdristiga motattacken.
Alla som ridit ut går under. Vår ledare och våra främsta krigare finns ej mer. Vi har förutom dom förlorat femtusen män och kvinnor. Fienden har förlorat arton tusen orkhir. Segern känns total, OM det inte vore för den katastrofala förlusten av järnhandsriddarna och Af Saatiga, samt den vidriga kylan… Silverbrycken tar över försvaret av staden och
snart inser vi alla att vi är fångade innanför murarna. Våra spejare försvinner i kullarna runt Hallvind. Det blir snart uppenbart att fienden bara skickat fram en liten del av sin ännu större styrka för att testa oss och stadens murar. Vi belägras. I månader.
Våren borde kommit för länge sedan men vintern behåller sitt isande grepp. Staden är överbelamrad med folk. Matförråden sinar snabbt. Från murarna blickar vi utåt över kullarna, försöker hålla värmen, modet och hoppet uppe.
Någon gång under belägringen måste jag ha fyllt fjorton.
Jag har sett och överlevt fler saker än vad man ska ha upplevt under ett helt liv. Nu tar jag klivet in i vuxenlivet på riktigt. Får en röst vid tinget. Jag bär mina nya ärr med högt huvud. Rutger har med sina skickliga händer anpassat notariens drauglo-päls till att klä och värma mig. Jag saknar dock närvaron av Nastigallu samt värmen vi delade under de isande nätterna. Det är så mycket som känns hopplöst. Vi medverkar vid planerandet av stadens försvar men spelar ingen central roll. Den eviga vintern omöjliggör all form av odling vilket gör att all mat är slut efter åtta månader. Efter nio månaders belägring talas det om att göra ett utbrytningsförsök. DÅ kommer det stora anfallet i något som endast går att beskriva som en chock. Det är en månghövdad och oerhört kraftfull fiende. Bland myriaden av krigare tornar trehundra istroll stora som hus upp sig. I luften närmar sig något som verkar vara stora fåglar men som visar sig vara ett trettiotal arker flygandes på tornödlor. Marktrupperna, är ett oräkneligt antal orkhir och onda män. Deras krigstrummor hamrar olycksbådande. Isjätten Blodughadda leder dom. Inom kort står kampen på stadens murar där Haldur Ouvar i ulvform kastar försvarande män och kvinnor omkring sig. Som vasstrån knäcks de för hans väldiga kraft. Målmedvetet söker vi upp honom. Den stora käften tuggar fradga. Ylande kastar han sig över oss. Vid tre tillfällen biter han mig i halsen. Förblindad av vad som verkar vara ett djupt hat blir han oförsiktig och Torkel krossar ryggraden på honom.
Besten Haldur Ouvar faller till marken i dödsryckningar och Torkel har därmed uppfyllt sin Ed till Tyrd.
Våra styrkor tar enorma förluster och vi förlorar stadens murar. Fienden fullkomligt sköljer över oss. Det är långt ifrån en ärofull kamp. Det är en vidrig strid. Slagfältet har sin egen distinkta lukt. Avföringen de stridande ger ifrån sig blandas med blod, svett, skrik, gråt och dödsångest. Det stinker av fasa och skräck. Skriken ifrån de sårade ekar mellan husväggarna. Människor dör ovärdigt i sitt eget piss och skit. Saul af Baalgor dör, Dran Vitetand dör, alla dör i princip utom Hloe och Vidar. Vi förskansar oss i huvudborgen men hinner knappt andas ut innan nästa stormning sveper in över oss. Fienden är ute efter att krossa Vildlands motstånd här och nu! Försvaret har inte längre vare sig kraften eller resurserna att stå emot den övermäktiga fienden som fått dödsvittring. Hallvind den ointagliga fästningen faller och Vildland med den.
Himlen färgas svart av alla vinterns vansinnigt utsvultna kråkfåglar som samlats för att festa på det fält av döda och lemlästade kroppar som lämnats kvar.
Vi flyr söderut. Tvingas norrut. Vår sorgliga lilla styrka utgörs av Vildlands nästa kung Hloe af Saatiga, Vidar Lodbroke samt Rurik och Meldor och så Ottvind såklart. Vi jagas hårt. Vår flykt är ryckig. Vi är desorienterade, utmärglade, skadade och utmattade. Människojägare är oss hack i häl. När vi börjat tro att vi klarat oss undan är de över oss igen. Ett tjugotal beridna orkhir. Vi springer mot ett skogsbryn (våra stolta stridshästar är döda sedan länge, ihjälridna) men märker inte att Hloe hamnat på efterkälken. Dom hinner upp honom. Vi kan där vi står bland träden bara se på hur dom hugger huvudet av honom.
Vad ska andarna säga om vårt svek? Jag hör Halawen Dödlöses besvikna stön då jag lämnar en kamrat åt sitt öde inför en övermäktig fiende. Att kasta bort alla våra liv i en strid här hade kanske varit ett värdigt, hedersamt slut men trots att allt hopp verkar ute är vi övertygade om att vi har ett annat öde än att dö på dessa gudsförgätna slätter.
Vi somnar utmattade i skogen efter det att människojägarna försvunnit. Allt hopp är ute nu. Vi är spillror av våra forna jag. Men vi kan inte andas ut. Mardrömmar. Kvinna utan ögon, Vägvisaren Rutger och Torkel har båda febriga visioner. Skogen känns hotfull och farlig. Vi kan inte stanna här, rädda som vi är för våra egna skuggor. Vi är ett miserabelt gäng just nu. En disr jagar oss i skogen, eller är det en dröm? Vi flyr igen.
Plötsligt är marken grön. En gräsplätt mitt i vinterlandskapet. Ett sovande krigarsällskap om några personer. En järnbur med tjocka stänger på en släde. I buren en kvinna med utstuckna ögon. Det är Linn Norim, gubben Hakkas fru och moder till Mirja, en alf. Hon säger att vi inte under några omständigheter får skada hennes fångvaktare. Vitnern verkar vara stark i henne. Hon ser blodlusten i våra ögon. Vi har svårt att förstå. Linn verkar inte hysa något som helst hat gentemot de som har torterat henne. Besynnerligt men vi respekterar hennes beslut ty hon berättar något som helt kommer att uppta våra sinnen. Allt hopp är inte ute. Hon har sökt och funnit oss för att berätta att Mirja kan hämtas hem från dödsriket Helgaard! Det ska finnas ETT föremål som kan återuppväcka de döda, stenflöjten som bars av hjälten Bewolk av dvärgars stam.
Vi behöver ta oss in i Muspelgnist ned till Glödr, platser som inte säger mig någonting men jag ser en eld tändas i Rutgers ögon. Vägvisarens drömmar skall leda oss rätt säger Linn. Torkel behöver följa sitt öde som är kärleken till Mirja. Linn säger att hon kan ta oss till Buratjadvärgarnas rike. Tänk, nordens gamla väktare kanske inte är borta trots allt. Linn verkar vara en del av ett litet sammanhang som konspirerar mot mörkrets makter. Det är en ära att få bli en del av det.
Meldor och Rurik skall tillsammans med Ottvind vandra ner till Fynheim över Istopparna. Linn råder dom att ta hjälp av gruterna, ett folkslag vi aldrig hört talas om.
Det blir ett känslosamt farväl. Vi har varit igenom så mycket tillsammans. Riddarna från Västermark måste varna sitt folk om att de mörkaste delarna av Nornas spådom har slagit in. Jag ger Ottvind Hjuckles armring för att kunna visa för Varg att han är knuten till oss. De reser med ytterligare en varning ty Stormländerna kommer att pressas till det yttersta under de närmsta åren.
Varg, Saukamark och Fynheim är den första vågbrytaren. Porten till underjorden och dvärgarna kommer att vara nyckeln till att stå emot den eviga vinterns tid. Måtte de klara sig.
Linn ber mig om sagostenen. Säger att hon måste ta den till Jaarnkil för att med den söka efter Snösaga (Norna den visas hjärta) som Blodughadda stal av Gironde, väktaren i Vildhierta. Sedan börjar hon en metamorfos av sällan skådat slag. Framför våra ögon förvandlas hon till en frostdrake. Det är en majestätisk varelse, trots att den fortfarande saknar ögon. Hon lägger sig ner så vi kan klättra upp på den delvis pälsklädda ryggen. En värme stiger upp från drakkroppen in i våra. En värme lika välkommen som solhätta mitt på dagen. Liv brinner som eld under drakens päls och pansar. Vingarna breder varsamt ut sig. Bakbenen samlar sig och tar ett fjädrande språng rakt upp i luften likt en jättelik katt. Vingarna piskar luften och bär oss alla högt över det isiga landet.
Vi flyger drake. Det är häpnadsväckande vackert och början på en underbar flygtur över skogar, berg och djupa dalar. Det är till och med en rolig resa, trots allt mörker och tidigare svårmod.
Tiden saktar in och jag kan för en stund känna mig som ett barn igen. Då vi landat tillfälligt och jagat i en skog ser jag mig själv i en liten tjärns spegelblanka is.
Jag ser inte längre det känsliga barn jag en gång var, utan en ung stark kvinna, märkt av livet. Efter något som jag uppfattar som några dagar närmar vi oss det enorma bergsmassivet i norr. Vid ett träsk i skuggan av berget släpper hon av oss. Hon säger att hon kommer att vänta på oss här då hon är färdig med sitt uppdrag.
Mitt öde är att hjälpa Rutger och Torkel att ta sig till Helgaard och tillbaka. Men först måste vi söka stenflöjten.
En gessa från Magh måste spinnas runt vägvisaren för att i ödets kött sammanbinda honom med ljusets son. En gessa värdig en vägvisare och framtida kung. Kanske av Vildland, kanske av Fynheim. Kanske av ingenting?
