Nekromanti [Stål och Skugga] Go team!

[Svarte Faraonen]

Dörren öppnas av Sotiris mor, en kvinna i femtioårsåldern du träffat någon gång innan. Bakom henne står en grabb i övre tonåren -- antagligen Sotiris bror. Moderns blick tar in blodstänken på dina kläder, skottkärran och dina två kumpaners spända hållning, och hennes mun öppnas i fasa när hon inser varför ni är här.

[OFF: Att klara den här situationen kräver ett slag för Övertyga + Själ (inte Sinne, eftersom detta mer är en fråga om empati än om list), vilket för din del blir . Du kan nog få fram något hyfsat, men det lär inte lindra så mycket. För att svara på Markeheds fråga så gäller det att röra sig inåt staden om ni vill ta er ut från krigszonen -- men inte heller där befinner ni er bland vänner.]

 

[Kendofarfar]

[OFF: Antar att jag inte hinner kasta något efter honom då heller...]
[Nikoleta heter damen vi jobbar för, hon har de centrala delarna, så dit är nog förslagligt]

"Jag sa att det var en dum idé" säger jag och tittar upp på de andra.
"Nåväl, om jag ska ha en chans att hinna dit innan de har folk på oss får jag börja röra på mig nu" säger jag och vänder mig om för att börja springa mot en säker plats i Nikoletas kvarter.
Innan jag sätter fart vänder jag huvudet över axeln igen för att se om de andra har något mer att säga innan jag drar.

 

[Lange]

När jag ser hennes ansikte börjar mina ögon tåras och alla ord jag hade tänkt säga fastnar i halsen och det enda jag får fram är ett brustet "...förlåt...". Jag tittar ner på mina fötter, upp på grabben sen åter på hans mor.
"Vi var inte beredda. Allt gick så snabbt och... och... Vi satt med honom. Vi tyckte att han borde få komma hem i alla fall..."
Jag vänder huvudet mot Patheras och nickar mot byltet, kroppen.
"Vi måste gömma oss men jag svär vid Gud att jag ska hjälpa er så långt som det är för mig möjligt."
Jag hjälper Patheras med kroppen.

 

[Svarte Faraonen]

"Vem gjorde det?" Brodern greppar om din axel. "Säg bara vem det var som gjorde det."

 

[Lange]

Jag lägger min hand på hans axel.
"Du har rätt att veta, det var Röda Ögonen, men lämna över hämnden till mig. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om ytterligare en kropp skulle bäras till denna dörr..."

 

[Markehed]

Jag vänder mig om och drar med mig Akakios. När vi har kommit en bit säger jag bryskt. "Han kommer att ligga död i rännstenen inom kort. Du skulle aldrig ha berättat någonting. Visst skulle jag vilja veta vem som vem som dödat min bror [Ni vet att jag inte har någon bror.]. Men jag skulle också ha dött i mitt försök att hämnas honom. Nu är han bara en förlorad resurs. Det kloka hade varit att vänta något år med att berätta det för honom. Låtit hans ilska lägga sig. Om hans hämndbegär fortfarande var starkt hade han kunnat gå med oss för att planera en hämnd. Planera inte kasta sig in blind av vrede."

Jag drar återigen upp huvan på manteln och ökar takten på stegen. Vi rör oss mot stadens centrum.

 

[Lange]

Nickar medhållande och följer efter.

 

[Kendofarfar]

Först börjar jag röra mig i hög hastighet, men när jag inser att de andra kommer så snart stannar jag och väntar vaksamt på dem.
När de kommit ifatt så faller jag in i deras raska steg - vi har ju bättre chanser tillsammans.
Visst är träbenet ett hinder, men jag är en jävel på långa distanser, så jag håller den något för höga takten med kondition och ett gott mått viljestyrka.

 

[Svarte Faraonen]

Ni tränger er genom gator och gränder på väg mot innerstaden. Det är någon timme tills middagshettan kommer slå ner som en hammare och tvinga folk inomhus, men redan nu rinner svetten på er. Ni har styrt riktningen mot Lejonet -- en taverna som drivs av Elenia, en av Pantheras bekanta från kriget. Där brukar ni kunna gömma er och få rum.

När ni ankommer till tavernan går ni som brukligt till köksingången och knackar på. Ni släpps in av en kökspiga, som ber er vänta. Efter en kort stund kommer Elenia, en drygt trettioårig muskulös kvinna, ut och hälsar på er.

"Det är säkert att komma in, men ni får akta er. Huset är Nikoletas numera, så håll låg profil. Vad har hänt, förresten?"

 

[Markehed]

Vinkar åt de andra att ta sig in. Sen tittar jag ut en sista gång innan jag stänger dörren bakom oss.
"Vi har stött oss rejält med Cirillos. Han är ute efter oss så vi behöver ligga lite lågt just nu. Vi kommer att behöva konfrontera Nikoleta snart. Nyheterna om vad som har hänt kommer att nå henne snart och de inte redan har det. Det kanske vore bäst om vi sökte upp henne. Du har affärer med henne. Gör mig en tjänst och ordna ett möte med henne. Jag ansluter mig till de andra så länge"

Jag gör en kort paus innan jag avslutar med. "Jag är glad att se dig igen. Det är inte många av oss kvar från kriget nu."

Ansluter mig till de andra.

 

[Lange]

[följer med in och väntar]

 

[Kendofarfar]

Jag går hela vägen in och sätter mig vid ett hörnbord, beställer in ett stop vin och tvingar pigan att smaka på det innan jag själv dricker av det.
När hon passerar mig daskar jag henne i stjärten och ler mot henne när hon vänder sig om. Det är tänkt som ett leende i alla fall, med mitt ansikte kan det nog mycket väl missuppfattas.
Spanandes ut över rummet börjar jag prata med de andra med min hesa röst:
"Är det här stället säkert?"
Och innan någon hinner svara fyller jag i:
"Drick inte för mycket nu, vi måste hålla oss skärpta"

 

[Kendofarfar]

Sen fäller jag upp min huva så att folk inte ska känna igen mig onödigt lätt.

 

[Lange]

Slår mig ner vid samma bord och beställer in ett stop vatten smaksatt med vin. Mitt ansikte är som vanligt någerlunda dolt under min nomad duk [klassisk saracen-vikning med huvudband]. Dok borde nog mina blodigstänkta kläder avslöja mig.
"Dåså, bröder. Antar att vi får vänta här tillsvidare."

 

[Markehed]

Innan jag sätter mig vid bordet vinkar jag till mig en piga. "Vi behöver nya kläder. Säg till Elenia att skicka ut någon att köpa nya. När du har gjort det kommer du hit med varmt kryddat vin. Sätt fart." Jag trycker några mynt i handen på henne och skickar sedan iväg henne.

Suckande slår jag mig sakta ner vid bordet. Jag tar två djupa andetag innan jag börjar tala. "Nikoleta kommer att söka upp oss. Vi behöver gömma oss på hennes territorium för närvarande. Säg ingenting dumt på mötet (Sneglar kisande på Mikolos, sen en kort blick mot Akakios.) så borde det inte vara några problem. Vi borde erbjuda henne våra tjänster. Vi har inte nog med pengar att klara oss själva om vi tvingas ligga långt utan inkomster. Var skulle vi annars skaffa pengar? Brott är det enda vi är bra på och vi kan inte agera fritt hur vi vill i den här staden. Vi måste alliera oss med någon. Och nu när Cirillo vill skära halsen av oss ser jag inte att vi har någon större valmöjlighet."

Jag tar en djup klunk av vinet, lägger upp svärd och skida på bordet och lutar mig tillbaka i stolen.

 

[Lange]

Tömmer snabbt bägaren och ber en av pigorna att fylla på mitt bägare och mitt vattenskinn med samma innehåll och ger henne några mynt för besväret.
"Jo du får sköta snacket, Patheras, för min röst har ingen tyngd här, bara min närvaro kanske gör allt lite besvärligare... men! hur som helst tycker jag att vi kan höja våra bägare för en skål inte sant? Skål för vänskap och kommande välgång."
Tittar manande på Patheras och Mikolos med min bägare väntande i luften.

 

[Kendofarfar]

"Skål för vänskap och kommande välgång!"
Jag höjer bägaren och dricker sedan djupt.

Sedan vänder jag mig mot Patheras:
"Säga dumma saker är ju inte precis min gebit, jag brukar ta mig genom alla samtal med vinst" säger jag och ler med halva ansiktet.
"Och att vi ska ansluta oss till Nikoleta har jug funderat på sedan sekunden don Crillo steg fram i rampljuset."
"Hon verkar vara en kompetent kvinna"
"Och sen är ju våra chanser att hämnas ganska mycket större på det sättet med" tillägger jag med lägre röst.

"Akakios, vi har satt oss i den här soppan tillsammans, så nu tar vi oss ur den tillsammans. Skål än en gång..."

 

[Svarte Faraonen]

Efter ett tag skrider en lång, kraftig man in genom dörren, åtföljd av två personer i enklare kläder. Mannen själv är praktfullt klädd, men med vant öga märker ni att hans kläder är gjorda för att inte komma i vägen vid strid. Han sätter sig vid ert bord, med sina två underhuggare bredvid sig.

"Jag förstår att ni ville tala affärer?"

 

[Markehed]

Synar honom snabbat som jag är van att göra med potentiella fiender. Lång räckvidd och styrka att lägga bakom. Om man räknar in hans två underhuggare skulle vi förmodligen inte ha en chans om det skulle komma till strid.
"Inte med dig. Vi vill tala med din husmor..."
En kort paus innan jag ger ett kort leende och säger.
"...men du ser ut som en man jag kan respektera."

Jag knäpper med fingrarna och ropar in en extra kanna vin åt bordet. När vinet kommit höjer jag bägaren åt gästerna, väntar på ett eventuellt gensvar och sveper sedan innehållet.

 

[Svarte Faraonen]

Mannen ger dig ett sardoniskt leende till svar och höjer vinet till munnen, och när du druckit dricker även han.

"Nikoleta är upptagen, och ni är än så länge små räkor i vår stora kakavia. Men ni kan ändå hjälpa oss, så att vi sedan kan hjälpa er. Jag har hört att penninglånerskan Katerina i hamnen -- ni vet säkert vem jag talar om -- har gömt undan pengar och undlåtit att löna sina beskyddare som sig bör. Så tragiskt, att på det viset vara värnlös i vår stad, inte sant? Jag tänkte att ni kanske kunde friska upp hennes minne om vad som kan ske när man inte längre beskyddas av en varsam hand. Sådant kan säkerligen väcka Nikoletas intresse."

Han ställer ned bägaren på bordet och plockar ur rockärmen ut en liten broderad börs, vilken han kastar till dig.

"Jag förstår att ni miste en vän tidigare idag. Ni har mina kondoleanser, och det där kan säkerligen hjälpa till att bekosta begravningen."

Hans huvud böjs till en kort bugning, och han lutar sig tillbaka i sin stol och läppjar på nytt på bägaren.