Nekromanti [Stål och Skugga] Go team!

[Svarte Faraonen]

[OFF: Okej, vi kickar igång det här nu. Anders och Lena kommer in senare, så nu är det bara ni tre. Vi börjar, som sig bör, med något blodigt...]


<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>

I den izkandriska sommarhettan hänger stanken av död tungt i luften. Ert högst tillfälliga gömställe, en källare i norra hamnen, får endast ljus från några små gluggar i markplanet, men det är ändå nog för att se att Sotiris vid era fötter inte andas längre. För några timmar sedan var ni fyra tillsammans på väg från ett arbete av den blodiga sorten, när ni plötsligt angreps av ett dussintal Röda Ögon – ett av de gäng som var kvickast med att slicka don Cirillos röv efter att Yiorgi blev hajmat. När ni kämpade er ut för att fly fick Sotiris buken uppskuren, och av någon form av lojalitet till den man som varit er kompanjon i några år nu väntade ni på det oundvikliga vid hans sida. Utanför er källare har nu morgonen grytt, och ni vet endast en sak – ni är nu don Cirillos fiender.


<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>

[OFF: Okej, vad gör ni?]

 

[Lange]

[OFF: Nice!]

<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="röd">/images/hr.gif</td></tr></table>
Jag vaknar upp och känner mig något öm och stel efter att ha försökt sova på källargolvet.
"Herrejävlar vilken skitdag och morgonen är ju fan inte mycket ljusare..."
Jag ställer mig upp för att sträcka lite på mig och tar en titt på Sotiri.
"Jag antar att vi borde ta han med oss. Jag kände inte honom nå' vidare men jag tror jag vet var hans familj bor... men det kan bli lite komplicerat att få dit han bara."

 

[Markehed]

Jag reser mig sakta upp från min min plats sittande mot den dammiga stenväggen och suckar djupt.
"Så mycket är vi i alla fall skyldiga honom. Stanna ni här så ordnar jag någonting att bära honom i."
Innan jag ger mig av fäller jag upp mantelns huva för att undvika att någon skulle känna igen mig. Att bli upptäckta nu kunde innebära en snabb död. Jag öppnar den skrangliga dörren och tar de sista stegen upp och ut på gatan.

Jag känner på stället där kniven nästan trängt igenom och öppnat upp magen. Hade jag inte haft brynja under kläderna så hade de andra kanske haft två kroppar att ta hand om. Men vem skulle de ha lämnat min kropp till.

Marknaden borde redan vara i full gång vid det här laget. Jag ser mig om efter en skottkärra. Om någon kommer förbi med en så stoppar jag dem och betalar dubbelt vad den är värd. Det vore för riskabelt att bara stjäla en. Onödig uppmärksamhet.

Lyckas jag med det så återvänder jag till vårat gömställe för att invänta de andra.

 

[Svarte Faraonen]

[OFF: Jag slår Sinne + Status och får , det vill säga tre lyckade tärningar.]

Du har inga som helst bekymmer med att få tag på en skottkärra, och återvänder kvickt till källaren.

[OFF: Med det bra resultatet ovan hade du dessutom råd att plocka på dig lite andra nödvändigheter. Kanske något att svepa in kroppen i?]

 

[Markehed]

Med mig tillbaka har jag ett grovt tygstycke och en rulle rep. Jag kastar in sakerna och återvänder sedan ut genom dörröppningen för att hålla utkik.
"Jag håller vakt. Svep in kroppen."

Jag sätter mig ner på det översta trappseget. Ryggen värker en aning. Ur en ränsel plockar jag upp en persika som tar en stor tugga av. Saften rinner längsmed undersidan av handen. Minnen...

 

[Lange]

"Prima!"
Jag lägger ut tyg stycket, rullar på kroppen och börjar linda in honom och knyter åt repen. När jag är klar ställer jag mig upp och betracktar byltet.
"Så mycket onödig död..." Minnet av min far och bror är fortfarand färskt.
Efter ett snabbt korstecken och guds nåd välter jag upp honom på axlarna och går ut och lägger honom på vagnen. Jag vänder mig mot Patheras och säger lågmält.
"Broder, vi borde kanske lägga lite annat bråte på vagnen så det inte ser så misstänktsamt ut, tror det låg lite trasiga tunnor och stolar där nere."

 

[Kendofarfar]

Jag vaknar med ett ryck ur min dåliga sömn, sittandes mot den kalla stenväggen i det dammiga rummet.
Mina ögon spärras upp och jag försökjer snabbt insupa min omgivningar. "Det var nog dunsen av repet som väckte mig" tänker jag och känner mig något lugnad av att se de andra två (tre).
"Fan, har ni ordnat en skotkärra redan; tänk om någon vill kolla den när vi väl får ut honom?"
Förvisso bryr jag mig väl lite om honom och hans familj, men sen å andra sidan bryr jag mig mer om min egen hals.
Jag borstar av mig något, slänger ett nervöst öga mot gluggen i väggen och reser mig upp.
"Varför inte bara lämna ett meddelande till familjen om var han finns någonstans?"

 

[Lange]

Jag plockar åt mig lite bråte från källaren och vänder mig mot Mikolos.
"Jag vet att du inte har mycket för heder, broder, vare sig för de levande eller döda, men jag är av en annan uppväxt. Han var vår vän och han hjälpte oss alla någon gång. Vi är skyldiga att åtminstone ta honom hem. Sen är det inte så långt, precis runt knuten, tror jag..."
Jag lämnar källaren för sista gången och slänger på det sista av bråtet för att dölja kroppen.

 

[Svarte Faraonen]

Nog drar ni till er vissa blickar när ni för er skottkärra genom gränderna -- era kläder är inte utan blodfläckar, och natten har låtit gårdagens blåmärken nå mognadens svärta. Till sist når ni ändå Sotiris hus, en liten byggnad inklämd i närheten av den inre muren. Doften av mat sprider sig från ett par öppna fönsterluckor.

 

[Markehed]

Jag tecknar åt de andra att stanna. Sedan går jag långsamt framåt för att spana. Bäst att försäkra sig om att vi varken blivit förföljda eller riskera att gå in i en fälla om huset redan är bevakat. Cirillo vet inte att Sotiris är död och kan mycket väl, om han nu vet var han bor, vänta på oss här. Är allt klart vinkar jag fram de andra.

 

[Svarte Faraonen]

[OFF: Vaksamhet + Sinne ]

Du ser en person stå i en gränd en bit bort och observera er. Han verkar inte ha märkt att du sett honom.

 

[Lange]

Jag försöker snygga till min blåtira och brustna läpp för att sedan knacka på dörren. Med ett litet leende vänder jag mig mot de andra och säger:
"Hans mor är en underbar kvinna, hennes matlagning är gudomlig, precis som hennes sinne för humor... tragiskt att hon skulle behöva mista sin son..."

 

[Markehed]

Jag vänder mig mot Mikolos och lägger en hand på hans axel sen säger jag tyst.
"Titta inte på honom. Ser du mannen bakom mig. Han ser i alla fall oss. Smyg dig upp på honom och ge honom en kyss i bakhuvudet. Försök ta honom levande. Han kan veta saker."

Nu gäller det bara att köpa tid. Jag vänder mig mot Akakios.
"Vem ska tala med familjen. Jag kände honom aldrig särskilt väl..."
Jag försöker hålla igång en konversation tillräckligt länge för att Mikolos ska hinna agera.

 

[Svarte Faraonen]

[OFF: Nu är det tid för en lite annan regelmekanism. Ni ska nämligen bluffa för att hjälpa Mikolos smyga sig på mannen. Vi börjar därför med att den av er som är bäst lämpad slår för Skådespel + Sinne. Eftersom ingen av er har Skådespel och båda har Sinne 3 slår vi tre tärningar: . Kanske inte världens mest övertygande konversation, men nog för att ge Mikolos en extra tärning när han ska smyga.]

 

[Kendofarfar]

[OFF: Nice att det rullar på nu. Kanske t.om. värt att kolla forumet lite oftare ]

Jag nickar kort åt de andra, glider ut på gatan och försöker smälta in i bakgrunden och folksamlingen för att kunna glida förbi honom och ta en omväg för att komma upp bakom honom.

Något besvärad är jag över att vi ska behöva göra det här helt i onödan, men jag vill ju å andra sidan inte att de andra ska råka illa ut; någon måste jag ju ha som kan hålla vakt när jag blir tvungen att sova.

[Edit. OFF: P.S. om det nu är gatsten där vi är så kanske inte mitt träben är till min fördel precis D.S.]

 

[Svarte Faraonen]

[OFF: Jodå, träbenet ger dig -1, vilket vägs upp av den bonus du får från att Akakios och Pantheras distraherar honom. Förflyttning + Kropp ger , vilket inte räcker för att slå hans ]

När du rör dig upp mot mannen märker du hur han plötsligt vänder på klacken och springer in i gränden. Även Akakios och Pantheras märker detta.

 

[Markehed]

"Helvete!" Ryter jag till innan jag sätter av efter honom. Kommer han för långt bort låter jag honom löpa annars drar jag upp min mässingsklubba för att krossa hans knäskålar. Det borde sinka ner honom lite.

 

[Svarte Faraonen]

[OFF: Förflyttning + Kropp mot . Om Akakios också springer blir resultatet ]

Han är otvivelaktigt yngre och snabbare än vad du är, och när du nått fram till gränden har han slunkit in på någon annan av de otaliga smågatorna. Hans polare kommer snart vara tillbaka, så hur ska ni nu göra med Sotiris?

 

[Markehed]

"Akakios du tar hand om överlämnandet snabbt. Säg några fina ord. Vi måste vara så långt här ifrån som möjligt innan han och hans vänner är tillbaka. Var någon stans kan vi omgruppera?"

[OFF] Det fanns väl någon annan rivaliserande kriminell organisation i staden? I så fall borde vi nog röra oss ditåt.

 

[Lange]

"Visst, broder, inga problem. Jag är ingen kejsare på väl valda ord men jag ska nog kunna få det överstökat lite halv-rappt."
Jag avslutar vad jag höll på med, dvs. knackar på dörren och väntar otåligt, med ryggen vänd mot dörren för att ha uppsikt över gatan.
"Jag känner inte så mycket folk och de flesta ser på mig som en fluga på en kamelskit, inte väl det vill säga. Visserligen borde don Cirillos fiende bli Nikoletas allierad. Har inte haft mycket med henne och göra själv men vill minnas att min far gjorde lite affärer med henne för något år sedan, tror att båda parterna blev nöjda..."