Spelare som ska spåra ur en kampanj till varje pris, vad är acceptabelt och hur hanterar man det?

[CapnZapp]

Ni har kanske sett det. Spelare som får för sig att utan egentlig anledning döda uppdragsgivaren och försöka bli kompis med skurken. Spelare som ser en lustigt formad ö på kartan, och får för sig att de ska åka dit, på andra sidan världen, utan någon speciell anledning, istället för att lösa uppdraget de nyss fick. Spelare som driver gruppkonflikter (och nu pratar jag gruppkonflikter, inte bara karaktärs-banter) till en nivå där spelet havererar.

Liksom, som SL så har man en plan, och om de totalt skiter i den, så kommer de att missa mycket coolt, eventuellt hela resten av kampanjen.

Vad är din fråga här? Om det finns en anledning tro spelaren ifråga är så grön och oerfaren att denne helt sonika inte tänkt igenom sina handlingar och inte riktigt förstått att han eller hon slösar bort dina ansträngningar, är lösningen att förklara hur destruktivt beteendet är, be vederbörande sluta, och göra klart för honom eller henne att du inte vill spela mer tillsammans om ingen förändring sker.

Är det en omogen ungdom är det ju bara att acceptera att tiden är inte kommen för denne individ. Kanske kommer han eller hon uppföra sig bättre om några år.

Bortsett från detta undantag är det ju bara att dumpa spelaren, att inte ta med honom eller henne i din spelgrupp.

 

[Jim Profit]

Börja med att prata med personen i fråga. "Jag har noterat att... hur tänker du kring det?"

 

[Troberg]

Då låter det för mig som att problemspelaren kanske är missnöjd med hur mycket/lite agens hen har i den här kampanjen.

Nej, det börjar typ redan i karaktärsskapandet, med typ "hur mycket kan jag spränga systemet".

Jag tycker iofs inte att film- och litteraturanalogin är särskilt självklar! Hade jag regisserat en film och skådespelarna började gå off script hade jag nog blivit irriterad, men kring spelbordet regisserar jag inte en film, och spelarna är inga skådespelare.

Nja, det var inte så jag menade.

Det jag menade är att man bygger upp en viss mängd kulisser, som får representera den del av världen man förväntar sig att spelarna ska röra sig i. Sedan är det en spelare som till varje pris ska ta sig ut ur de kulisserna, Truman Show style, ut i det oförberedda ödelandet utanför. Det handlar inte om räls eller script, det handlar om att försöka ta sig utanför förberedelserna.

Vad är din fråga här? Om det finns en anledning tro spelaren ifråga är så grön och oerfaren att denne helt sonika inte tänkt igenom sina handlingar och inte riktigt förstått att han eller hon slösar bort dina ansträngningar, är lösningen att förklara hur destruktivt beteendet är, be vederbörande sluta, och göra klart för honom eller henne att du inte vill spela mer tillsammans om ingen förändring sker.

Är det en omogen ungdom är det ju bara att acceptera att tiden är inte kommen för denne individ. Kanske kommer han eller hon uppföra sig bättre om några år.

Bortsett från detta undantag är det ju bara att dumpa spelaren, att inte ta med honom eller henne i din spelgrupp.

Problemet är när det inte är en grön spelare, och är någon man spelat med i årtionden, och umgås med utanför spel också.

 

[CapnZapp]

Problemet är när det inte är en grön spelare, och är någon man spelat med i årtionden, och umgås med utanför spel också.

Tyvärr kokar detta ner till att du behöver genomgå den jobbiga processen när en mobbad person frigör sig, inser han eller hon är mera värd än så, och tvingas inse denne behöver nya vänner.

Mitt tips är att
1) konfrontera personen. Betrakta vederbörande som om han eller hon var den omogna ungdomen som inte fattar bättre
2) bryt med personen och två år senare prova återuppta kontakten.

Om du alls orkar och har styrkan - gör 1 före du gör 2. Annars gör 2. Detta är helt ofrånkomligt: Allting kokar ner till att personen ifråga måste ändra sitt beteende för att det ska vara värt din tid.

Om vederbörande verkligen uppskattade din närvaro (utöver att använda dig för sina maktdemonstrationer) kommer denne ha lärt sig någonting och ändrat sitt beteende. Men det finns givetvis en uppenbar risk personen enbart återfaller i sitt tidigare beteende, eftersom du är egentligen ingenting värt för honom eller henne.

Oavsett är det en win win:

Det finns en liten chans personen har förmågan inse han eller hon betett sig illa, och då är det ju en win att ni kan fortsätta umgås, fast nu med ny dynamik.

Det finns en större risk personen inte vill eller kan ändra sig, och då är det ju en win att du slutar umgås med en person som drar nytta av dig eller, baserat på dina beskrivningar, kör över dig.

Jämför "våld i nära relationer" (ett begrepp du kan googla)! Det du beskriver är en destruktiv relation, även om ni kanske bara är vänner och inte "nära" (dvs inget par). Du behöver oavsett agera på samma sätt.

Jag känner inte dig överhuvudtaget men jag vet att du är mera värd än att fortsätta som hittills! Att du frågar här på forumet är ett tecken på att du själv börjat inse detsamma.

 

[Zeedox]

Blir överraskad av alla som säger att detta ska vara så värst ovanligt bland erfarna eller vuxna rollspelare. Jag har sett detta många gånger både bland gamla och nya.

För många spelare är exemplen givna hela poängen med rollspel jämför med andra medier - varför ha en jättestor karta om inte rollpersonerna kan utforska den? Och att spelare är misstänksamma mot uppdragsgivare känns mer som regel än undantag.

Det där med att spränga kulisserna är också en grej jag känner igen (i mig själv av och till!). Funderar på om personen i fråga kanske borde spela lite mer friform som omväxling? En del personer sparkar verkligen bakut om de överhuvudtaget anar att något är vad som ”borde” föras.

Däremot blir det absolut tröttsamt. Kan krävas rätt ingående diskussioner för att jämka och förstå hur man går vidare. Speciellt när det bara är en spelare, och om hela gruppen tycker det förtar det roliga.

 

[Bolongo]

Jag har inte sett det i kampanjspel sedan 80-talet.

Men det har hänt i one-shots, där en spelare av någon anledning inte är med på premisserna, och kanske tycker att sabotage inte är så farligt eftersom det ändå bara gäller en session.

 

[verlandes.]

Blir överraskad av alla som säger att detta ska vara så värst ovanligt bland erfarna eller vuxna rollspelare. Jag har sett detta många gånger både bland gamla och nya.

Det kan ju vara att jag helt enkelt har haft flax med mina spelare, men hade någon vid bordet börjat bete sig som en tjurig tonåring som mest vill paja så hade jag inte bjudit tillbaka hen (och jag skulle stå helt mållös inför att en vuxen människa beter sig så).

 

[Zeedox]

Det kan ju vara att jag helt enkelt har haft flax med mina spelare, men hade någon vid bordet börjat bete sig som en tjurig tonåring som mest vill paja så hade jag inte bjudit tillbaka hen (och jag skulle stå helt mållös inför att en vuxen människa beter sig så).

Det vanliga jag har stött på är inte tjurighet eller tonårighet, utan entusiasm och busighet / djävulskap. ”Jaså, det här spelet påstår att man inte kan X? Då ska jag minsann motbevisa det!” Ofta med en stor nypa självfokus, dock.

Eller så kanske jag har lägre tröskel för etikettera det här utspårande beteendet?

 

[verlandes.]

Det vanliga jag har stött på är inte tjurighet eller tonårighet, utan entusiasm och busighet / djävulskap. ”Jaså, det här spelet påstår att man inte kan X? Då ska jag minsann motbevisa det!” Ofta med en stor nypa självfokus, dock.

Eller så kanske jag har lägre tröskel för etikettera det här utspårande beteendet?

Jag tänker bara på hur jag läser TS, där känns det som ett destruktivt beteende som jag mest kopplar till yngre personer!

 

[Hägerstrand]

Eller så kanske jag har lägre tröskel för etikettera det här utspårande beteendet?

Ja, om man tar trådtiteln bokstavligt så är det inte så mycket till samtalsämne. En spelare som ska spåra ur en kampanj till varje pris är inte så mycket att hantera annat än att hitta en annan spelare. Jag tycker mer att det låter som en spelare som vill testa sitt handlingsutrymme i en värld som presenteras som öppen men i själva verket har ramar som aldrig kommunicerats till spelgruppen, och det är absolut ett beteende jag stött på.

Jag tycker inte heller att exemplen i trådstarten är problematiska eller underliga i ett vakum. Att presenteras med en karta där det finns en konstigt formad ö och då bli nyfiken är naturligt - varför fick man annars en karta med en konstigt formad ö? Att bli kompis med skurken och döda uppdragsgivaren är att behandla dem som personer snarare än de spelmekaniska funktionerna "skurk" och "uppdragsgivare".

Om det är det enda som driver spelaren så förstår jag att det blir knasigt, men det är därför jag tycker att man jobbar på det här genom att specifikt prata om de ramarna.

Sen finns det olika sätt att gå vidare. Jag föredrar att säga typ "vi spelar ett spel som kommer utspela sig i den här staden. Det finns andra saker utanför staden och vi kommer prata om dem ibland, men det är inte inom spelets ramar att utforska dem. Ni ska spela rollpersoner som har en normal moralisk kompass.". Det går ju att göra på andra sätt för att hindra rollpersonerna, genom att ge uppdragsgivaren en massa vakter eller genom att göra så att det behövs mer proviant än vad som går att få tag på för att segla långt, men det är för mig ett konstigt antagonistiskt spel där man lockar med att kunna göra vad som helst men sen håller på och sätter upp osynliga väggar för att inte spräcka illusionen.

Nej, det börjar typ redan i karaktärsskapandet, med typ "hur mycket kan jag spränga systemet".

Och det här är ju i så fall också en mismatch mellan "vilka möjligheter erbjuder spelet att välja mellan" och "vilka ramar hoppas jag att spelarna ska hålla sig inom utan att ha kommunicerat med dem". Många spel har karaktärsskapande där det finns optimala alternativ, och där ens gubbe kan dö om man misslyckas med att välja de optimala alternativen. Om det finns en kombination av alternativ som "spränger systemet" och spelaren inte ska välja dem - varför finns de tillgängliga? Vilka är ramarna?

 

[Rymdhamster]

Det är svårt att felsöka ett problem när man inte har hela problemet framför sig. Det enda riktiga råd jag kan ge är; Förutsätt inte att det är spelaren som är problemet. Det kan lika gärna vara SL, kampanjen i sig, en annan spelare, eller till och med något utanför spelet som är det faktiska problemet. Spelarens beteende kanske bara är ett symptom på något annat.

Men, folk spelar rollspel av olika anledningar. En del är mer intresserade av det systemtekniska. Plannera builds, och opta sin karaktär. Sånna saker. Jag har sällan upplevt att det gör det för att spår ur kampanjen, utan för att de tycker det är kul att mecka med rollpersoner och se vad de kan göra. Typiska ingenjörer, i mitt tycke. Lösningar; antingen annama det, ha koll på deras rollpersoner, och ta med det i kampanjenpreppen. Eller välj ett enklare system som har mindre utrymme för sånt här.

Men det kanske också vara för att de har dåliga erfarenheter från tidigare och har dött med för många rollpersoner på grund av skitsaker, dåliga SL-beslut, (eller SL beslut de inte förstod). Så de försöker helt enkelt bättra på sina chanser att inte dö med sin rollperson. Här gäller det att återuppbygga ett förtroende och den kan kräva en del jobb

När de ignorerar kampanjen har jag upplevt att det brukar vara nån av tre saker som ligger bakom; De är uttråkade av kampanjen (men inte nödvändigtvis av spelet), de känner sig allt för styrda i sina beslut och gör uppror, eller de är helt enkelt "drunk on freedom" efter att ha varit allt för styrda och behöver leka av sig lite.

Om de behöver leka av sig så behöver de helt enkelt leka av sig. Få det ur systemet. Ibland behöver man helt enkelt låta en unge springa runt tills de tröttat ut sig och sen kanske man kan få på dem pyjamasen.

Om de är uttråkade är det läge att snacka om vad det är de saknar i kampanjen (eller vad de får för mycket av). Är det för lite strid? Är det för mycket strid? För mycket politik och ledtrådar att hålla reda på så de känner sig borttappade? Ibland kan relativt små fixar få hela kampanjen på rätt köl utan att man behöver börja om från början.

Gör de uppror så är frågan vad de gör uppror mot specifikt. Det här kan vara en förvirrande situation för det är långt i från säkert att spelarna vet vad de gör uppror mot. Kanske gör de inte ens uppror mot spelledaren eller kampanjen specifikt. Kanske är det uppror mot en annan spelare som försöker styra för mycket. Eller att kampanjen fokuserar för mycket på andra spelare och ignorerar deras karaktär. Kanske är det deras egna karaktär som är problemet och de har bara inte insett att en ny karaktär skulle lösa problemet. Eller att en smärre justering av deras karaktär skulle lösa problemet. Eller så skulle ett pyttelitet tillägg i kampanjen helt plötsligt ge deras karaktär all motivation som behövs.

 

[Rangertheman]

Jag kom på att jag faktiskt hade en vuxen spelare som riskerade att spåra ur kampanjen. Men det var inte av illvilja på något sätt, utan för att hen byggt sin utredare på ett sådant sätt att den inte fungerade för Call of Cthulhu. Den ville inte beblanda sig med något övernaturligt och kunde inte tänka sig att göra något olagligt.

 

[Organ]

Jag kom på att jag faktiskt hade en vuxen spelare som riskerade att spåra ur kampanjen. Men det var inte av illvilja på något sätt, utan för att hen byggt sin utredare på ett sådant sätt att den inte fungerade för Call of Cthulhu. Den ville inte beblanda sig med något övernaturligt och kunde inte tänka sig att göra något olagligt.

En variant på "But that is what my character would do" således.

 

[Bolongo]

Jag kom på att jag faktiskt hade en vuxen spelare som riskerade att spåra ur kampanjen. Men det var inte av illvilja på något sätt, utan för att hen byggt sin utredare på ett sådant sätt att den inte fungerade för Call of Cthulhu. Den ville inte beblanda sig med något övernaturligt och kunde inte tänka sig att göra något olagligt.

Det exemplet kan vara att uppriktigt inte förstå premissen. Om det är någon som aldrig spelat CoC förut, och inte fått förklarat för sig vad spelet handlar om.

Annars är det antingen dumhet eller illvilja.

 

[Rangertheman]

Det exemplet kan vara att uppriktigt inte förstå premissen. Om det är någon som aldrig spelat CoC förut, och inte fått förklarat för sig vad spelet handlar om.

Annars är det antingen dumhet eller illvilja.

Det lustiga är att spelaren hade spellett hela Starter Set innan vi gav oss på den här kampanjen. Men jag tror att hen blev så förtjust i sin rollperson under skapandet och skrivandet av en bakgrundshistoria att hen försökte eliminera alla risker att något otrevligt skulle hända utredaren.

 

[CapnZapp]

Ja, om man tar trådtiteln bokstavligt så är det inte så mycket till samtalsämne. En spelare som ska spåra ur en kampanj till varje pris är inte så mycket att hantera annat än att hitta en annan spelare.

Fast det är långt ifrån lika självklart som det kan låta.

Ibland behöver man få höra även "självklara" saker. Att verkligen säga det uttryckligen.

 

[Hägerstrand]

Fast det är långt ifrån lika självklart som det kan låta.

Ibland behöver man få höra även "självklara" saker. Att verkligen säga det uttryckligen.

Jag avslutade mitt första inlägg med
(Detta då under förutsättning att det här är en spelare som du gärna vill fortsätta spela med och du ställer frågan eftersom du tror att det finns en ärlig chans att ni får till bra spel om ni löser det här)

Annars är ju diskussionen uttömd.

Jag tycker att de exempel som tas upp i trådstarten bara är problem om de går emot gemensamt överenskomna förväntningar. Om jag hade spelat i ett spel där spelledaren förväntade sig att spelgruppen ska slussas runt mellan förberedda kulisser hade jag velat veta det från början. Det verkar ju inte vara något som TS spelgrupp är överens om trots att det är hans uttryckta vision av den här kampanjen. Därför tycker jag att det vore rätt ände att börja i om man vill lösa det här problemet.

 

[Zeedox]

Det exemplet kan vara att uppriktigt inte förstå premissen. Om det är någon som aldrig spelat CoC förut, och inte fått förklarat för sig vad spelet handlar om.

Annars är det antingen dumhet eller illvilja.

Eller olika förväntningar på hur man spelar ett skräckspel. Jag har haft diskussioner med spelare och spelledare som tycker rollpersonerna bör undvika att beblanda sig med det övernaturliga (som då i kampanjen kommer vara svårt att undvika, gissningsvis).

Andra gången jag spelade Call of Cthulhu gjorde jag exakt så. Min rollperson tyckte att det som skedde var skitläskigt och lämnade således det läskiga hotellet. Lyckligt slut! Det var en bra läxa dock, för jag insåg att det gjorde att spelet tog slut.

 

[CapnZapp]

Jag avslutade mitt första inlägg med
(Detta då under förutsättning att det här är en spelare som du gärna vill fortsätta spela med och du ställer frågan eftersom du tror att det finns en ärlig chans att ni får till bra spel om ni löser det här)

Annars är ju diskussionen uttömd.

Jag tycker att de exempel som tas upp i trådstarten bara är problem om de går emot gemensamt överenskomna förväntningar.

Jag menar att om detta är ett exempel på vad jag tror är mycket mera vanligt än någon vill erkänna, dvs att en person använder en annan persons ansträngningar som spelledare/äventyrskonstruktör för sina egna själviska behov, så är det värt att inte enbart säga att det är inte mycket att diskutera eller att diskussionen är uttömd, utan att uttryckligen säga det som kanske är lätt för vissa men inte för andra:

Denna person utnyttjar dig. Du förtjänar bättre. Detta är en destruktiv relation som inte är värd vad du tror den är värd. Jämför med hur svårt många kvinnor (och män givetvis) har att bryta upp en kärleksrelation som surnat; det är samma sak här även om vi enbart pratar kompisar och rollspelskollegor.

Att utgå från att relationen kan eller bör räddas kanske gör att tråden kan fortsätta, men det är antagligen inte det TS behöver höra.

spelare som gör det till en utmaning att kvadda alla planer spelledaren har

Jag vill vara tydlig här: alla som hjälpsamt försöker föreslå att detta kan ha en rad orsaker har fel. Detta är garanterat spelarens fel och orsaken är att denna person inte värderar din tid - spelaren respekterar dig inte helt enkelt. En spelare som är såpass självisk och hänsynslös är en person du förtjänar bättre än att umgås med överhuvudtaget. Det finns två lösningar: 1) spelaren ändrar sitt beteende 2) du bryter upp med personen ifråga. Det förstnämnda är tyvärr lite av en pipedream, och det andra kan vara hur svårt som helst.

Jag vet jag svarade på just ditt inlägg Hägerstrand, men jag har inget emot dina inlägg utan vänder mig till alla:

Vilket är viktigast: att begränsa premisserna så tråden kan fortsätta eller att ge TS rakast möjliga brutalt ärliga svar?

 

[Hägerstrand]

Denna person utnyttjar dig. Du förtjänar bättre. Detta är en destruktiv relation som inte är värd vad du tror den är värd. Jämför med hur svårt många kvinnor (och män givetvis) har att bryta upp en kärleksrelation som surnat; det är samma sak här även om vi enbart pratar kompisar och rollspelskollegor.

Jag tycker att du drar på helt orimligt stora växlar här.

Jag tycker inte att den problematiska spelaren utnyttjar spelledaren i någon högre grad än vad spelledaren utnyttjar sin spelgrupp när han förväntar sig att spelarna ska röra sig mellan förberedda kulisser utan att de på förhand kommit överens om att det är spelets premiss.

Att vilja slussa runt RP mellan olika kulisser man förberett och förvänta sig att deras reaktioner ska falla inom det spektrum man själv bestämt är okej men inte kommit överens om låter precis lika mycket som att använda någon annans ansträngningar för sina egna själviska behov.