Fem månader sen sist.
Just nu: Adesfort, första boken i Alcantra Series. Hoppas på att ta mig igenom och därefter spela Moort Wood som jag bara provat en gång.
Månadens soloäventyr har annars varit klassiska House of Hell som jag spelat mycket frekvent den här månaden, särskilt i lördags då jag klarade spelet för första gången någonsin. Jag har nu så gott som kartlagt spelet helt och hållet.
I februari mycket frekvent spelande av Fabled Lands, särskilt andra boken Cities of Gold and Glory och även rätt mycket Court of Hidden Faces. Finns hur mycket som helst kvar att göra i den serien fortfarande. Lite kompletterande lek även i förhållandevis (för dessa författare) parentetiska och speltekniskt svaga (ja, det tycker jag!) Keep of the Lich Lord.
I december införskaffade och spelade jag nyupptäckta och innovativa Lost in the City som jag öht inte kände till förrän den nämndes i en bokklubb. Där singlar man slant istället för att slå med tärning.
Jag har till 100 % kartlagt briljanta Magnamund Chronicles: The Weeping Place. Blev väl klar med det i januari typ. Mästerligt soloäventyr som nog - åtminstone med nån sorts pistol mot tinningen - får utnämnas till 2025 års soloäventyr för min del. Jobbar på även med Twilight´s Edge och Forge of Shadows.
Apropå EV-spinoffs så klarade jag andra Autumn Snow, Wildlands Hunt, på första försöket någonsin! Dessförinnan Pit of Darkness för första gången. Det skedde i februari. Även gjort två försök i trean Slaves of the Mire.
...och lite vanligt EV-spelande förstås. Snudd på allt från Flykt undan mörkret upp till Curse of Naar, samt lite därutöver, några gånger i Dusk of Eternal Night blev det väl? Även Mörkerherrarnas Gryning, One Last Fehmarn och De förtappade och fördömda. Samt en del försök i knepiga, speltekniskt diskutabla men i stora drag stämningsfulla Nyckeln till framtiden. Den expanderade versionen av Flykt undan mörkret är bättre än den uppmärksammas för enligt en uppfattning jag byggt under den här tiden.
Återspelat Omega Zone lite grann. Försökt återigen i California Countdown, men ännu inte klarat den, trots att den sägs vara lätt.
Annan nylig nyupptäckt: Restless Heart of Evil, första i en serie som heter... *måste springa och kolla*... Dangerous Worlds. Jag hade rätt ljumma förväntningar, vilket den överträffade med råge. Tre till har släppts i serien! Frestad att köpa dem alla.
Sprungit runt en hel del i Vulcanverse också, och min nuvarande karaktär där har gjort en del välkomna genombrott.
Testat Jonathan Greens Ronin ´47 för första gången. Speciell samuraj-scifi-grej liksom. Gediget soloäventyr som jag ser fram emot att leka med igen.
Spelat och utforskat en del ytterligare i Sword of the Samurai men inte alltför mycket mer utöver den ambitiösare kartläggning jag gjorde av det spelet för några år sen.
Varit inne och lekt lite i Celtic Frost som med sina 26 sektioner är det på det sättet kvantitativt "minsta" soloäventyret jag känner till. Inte klarat det ännu! Men det gör inget, det är inte så viktigt. Även några ytterligare försök i Cult of the Black Feather.
Demon Sorcerer har jag också kört några gånger och där börjar det nu efter några år kännas dags att snart klara den för att få spela uppföljaren Army of Darkness. Men det dröjer säkert ännu ett tag.
Lite nyutforskat även i serien Choose Ctulhu där relativt nyligen släppta Arkham´s Madhouse har seglat upp som en av mina favoriter i serien. Iofs bara spelat två gånger (väl?) så det är en preliminär bedömning. Nysläppt och testad en gång också åttan Colour out of Space. Även spelat ettan igen, Call of Ctulhu. Också trean Shadow over Innsmouth förtjänar att nämnas eftersom jag provat den för första gången, vilket dröjde relativt länge – utan något egentligt skäl. Och Dunwich Horror och Dreams in the Witch House har jag också spelat, ja det var ju nästan alla det där…
Lite grann inne och vänt i Straight to Hell men inga egentliga speltekniska genombrott att tala om. Detsamma kan nog sägas om Psycho Killer och Where Shadows Fail.
Alchemist´s Folly har utforskats en del. Konkreta framsteg har gjorts. Detsamma kan sägas om Behind the Weeping Walls. Invigning och omedelbar framgång i This Job Will be the Death.
Curse of the Pharaoh - lite ytterligare initial kartläggning men inte alltför mycket mer. Jag har en känsla för hur man tar sig längre i spelet men än så länge har jag väl aldrig riktigt investerat energi i det.
Scorpion Swamp. Efter många år på bokhyllan tog jag ner den och spelade den några gånger. Även där lite ny kartläggning av små hörn i spelet som jag inte varit på tidigare. Samma sak kan sägas om Island of the Lizard King.
Sigeir Skarpyxe - givetvis måste Glimnes fina böcker ges sin del av uppmärksamheten, har dock bara spelat uppföljaren under den här perioden. Jag klarade den på första försöket men just det kanske var innan 22 november? Orkar inte kolla tidigare inlägg.
Den Magiska Stenen – fin klassiker från den gamla goda tiden som jag förärat en del ytterligare uppmärksamhet. Den är riktigt trivsam verkligen!
Glöm inte heller gamla och utsökta Spion i Isengård! Det har inte jag gjort. Den har fått några timmar.
Andra gamla goingar under den här tiden: Mekanon, Baals bojor, Ondskans Gruvor, Krigaren.
…apropå Tigerns Väg har jag även spelat Ninja!
Kämpar på med Kingdom of Wyrd där jag nog är uppe i ett 30-tal försök totalt. Men det närmar sig nog.
Necropolis – the Shifting Quest, ett nyförvärv som jag provat några gånger. Lite kluven. Speltekniskt är det mycket som imponerar. Inte helt pedagogiskt skrivna regler och spelet i sin helhet – helt ok, och jag spelar det säkert igen, men ytterligare spel av den här författaren kommer inte prioriteras.
What Dreams May Come – några trevande försök. Den försöker vara obehaglig den här boken och den lyckas ganska väl. Även klarat Wasteland för första gången och sen spelat den igen en del. Testat Arbiter några gånger, inget fel på den. En riktig favorit i serien, som också spelats, är dock Subterranea: Empire of Wrath. Inte kommit så långt där än.
Dungeon on Blood Island – Man måste givetvis älska den för att den existerar. Inte tagit mig så långt i den ännu. Min kärlek till Return to Firetop Mountain är något modestare, men kört den några gånger också och gjort en del genombrott. I Shadow of the Giants nådde jag riktigt långt, det var knappast långt från succé. Något försök också i Secrets of Salamonis.
Kämpar på med Sorcery 3 – Seven Serpents. Ska väl klara den nån gång så att jag kan ge mig i kast med fyran.
Invigning av Storm Quest, jättefin och rätt egensinnig skapelse. Ser fram emot fortsatta äventyr. Var också mycket nära att för första gången någonsin klara Goblin´s Revenge – kriminell otur med tärningen på slutet! Även spelat Shadow Chaser.
Den hära serien Knights Club, vad ska man egentligen göra med den? Ska jag skänka bort den? Jag var trots allt inne och spelade lite i Alliance of Dragons.
Lekt lite med jäkligt häftiga Rider of the Black Sun. Inte tagit mig långt, men känslan är att man kan sitta väldigt länge med den!
Invigning av Paranormal Hero. Jag vet inte, jag vill nog gilla den mer än jag faktiskt gjorde. Men jag kommer testa den igen nån gång.
Invigning av Legendary Kingdoms 3 – Pirates of the Splintered Isles. Även den här högklassiga serien… hur mycket som helst att utforska. Även spelat tvåan – Crown & Tower, gjorde en del upptäckter av betydelse men har ändå bara skrapat på ytan hittills. Ettan – Valley of Bones – har också fått sin beskärda del av tiden.
Tavern on Gallows Hill – något ytterligare försök. Helt ok spel som tidigare nämnt.
Swamp of Nok – lite småkul att köra ibland, och det har jag gjort, men kommer inte köpa nån uppföljare.
Lekt lite i fina Wicked Wizard of Oz, Neverland samt Beowulf Beastslayer igen. Och även flaggskeppet Dracula förstås!
Testat Darkness over Arkham några gånger men… hm, nja. Väldigt välskriven, självklart, men jag tycker inte han fått till den speltekniska balansen den här gången. Ångrar lite att jag köpt uppföljaren. Väntar med att köpa trean.
Shadowbound Lands – några initiala försök. Mersmak.
Första riktigt ordentliga försöket i Shadowborn Trials som väl i sitt sammanhang är ett lite förbisett spel? Något försök också i underskattade Stray Thoughts och gedigna Grim Dickensian. Men framför allt: Legacy of Craven Manor. Som jag brottats med detta superbt genomarbetade spel! Ej nått det efterlängtade genombrottet än.
Återvänt kort till Heart of Fire.
Nån enstaka gång även House on Sentinel Hill. Det var en tid för nåt år sen – inte för länge sen – som jag ju spelade den rätt frekvent? Så inte längre. Den förtjänar egentligen bättre.
Den hära svenska skapelsen Genom Vildmarken – Äventyr i Ulmar, vad är det för nåt egentligen och vad kommer hända framöver? Den är verkligen inte så tokig alls. Jag har testat två gånger va? Möjligen tre.
Plojat lite med Domedagsvikingen också för övrigt, hur man nu egentligen ska förhålla sig till den.
Down among the Dead Men, Castle of Lost Souls samt Eye of the Dragon: Nåt parentetiskt försök vardera har det blivit. Samt nåt ytterligare i Once upon a time in Arabia, men den har jag åtminstone klarat tidigare, till skillnad från övriga nämnda.
I september blir det Fighting Fantasy Fest i London!
