Soloäventyr

Soloäventyr var min inkörsport till rollspelshobbyn. EV1 "Flykt undan mörkret" såg jag i nån leksakskatalog i mitten på 80-talet och fick den i julklapp i samma veva. Bytte borg någon av böckerna (EV2 tror jag) med en klasskamrat (tror det var i början på mellanstadiet).
Ropade hem samtliga 12 böcker på Tradera runt 2005 och hade dem fram till förra året då jag sålde av dem till förmån för Cancerfonden. En samlare i Los Angeles och jobbade för filmstudios köpte flera av dem (bl.a. 11 och 12 för totalt 3000kr).

Silverstjärnan var en annan samling jag verkligen gillade. Kände sorg i första boken när en av Silverstjärnans vänner dog pga något monster och jag minns att jag försökte backa i berättelsen för att komma runt det innan jag insåg att det var "hårdkodat" in i berättelsen. Tog väldigt många år (kanske först runt 2005 när jag ropade hem dem samtidigt som EV) innan jag spelade sista delen (Trollkarlarnas kamp har jag för mig att den henne, och orkar inte google:a).

Spelade också de två Chock soloäventyren samt Falken-triologin, men minns egentligen ingenting från dem.
 
Oj! Det var en rejäl samling du försökt dig på under den här tiden.

Själv har jag grävt fram lite gamla T&T solos och funderade lite på att ta mig an någon av dem. Inte tilläckligt lockad dock. Men, jag läste nyligen en recention av de två skräcktemaböcker som Äventyrsspel gav ut med "Chock!" på omslaget, trots att de inte hade något med Chill/Chock att göra. Jag ville minnas att de var ganska bra, vilket även den som recentierade tyckte.

Chaosium har ju gett ut några solos i någorlunda närtid. Är någon av den något bra? Jag kan ha nåt i samlingarna jag glömt bort...
Jag är så fascinerad av de där T&T-spelen som jag aldrig själv stött på men uppenbarligen existerar, uppenbarligen är rätt många och populära på sina håll.

Chaosium ja, det är de där Alone against the Tide med mera. Jag har inte provat dem heller. Algoritmerna brukar presentera dem för mig med jämna mellanrum men ännu har jag inte känt mig tillräckligt lockad.
 
Soloäventyr var min inkörsport till rollspelshobbyn. EV1 "Flykt undan mörkret" såg jag i nån leksakskatalog i mitten på 80-talet och fick den i julklapp i samma veva. Bytte borg någon av böckerna (EV2 tror jag) med en klasskamrat (tror det var i början på mellanstadiet).
Ropade hem samtliga 12 böcker på Tradera runt 2005 och hade dem fram till förra året då jag sålde av dem till förmån för Cancerfonden. En samlare i Los Angeles och jobbade för filmstudios köpte flera av dem (bl.a. 11 och 12 för totalt 3000kr).

Silverstjärnan var en annan samling jag verkligen gillade. Kände sorg i första boken när en av Silverstjärnans vänner dog pga något monster och jag minns att jag försökte backa i berättelsen för att komma runt det innan jag insåg att det var "hårdkodat" in i berättelsen. Tog väldigt många år (kanske först runt 2005 när jag ropade hem dem samtidigt som EV) innan jag spelade sista delen (Trollkarlarnas kamp har jag för mig att den henne, och orkar inte google:a).

Spelade också de två Chock soloäventyren samt Falken-triologin, men minns egentligen ingenting från dem.
Ja, jag började också med soloäventyr, sen rollspel men numera är det soloäventyr för typ hela slanten. EV 11 och 12 var verkligen rariteter när det begav sig. Som jag kämpade (och betalade) för att till slut få tag i dem.

Silverstjärna är en riktigt gedigen, stämningsfull, vacker serie tycker jag, ägnat den otaliga timmar. Vissa speltekniska tveksamheter på sina håll men inget som stör helheten för mycket. Köpmannen Chan Li, ja, riktigt karismatisk karaktär som traumatiserande dödas av en quoku mot slutet av första boken. Det är verkligen en av seriens styrkor, de fylliga personligheterna, går igen i alla fyra böcker. Trollkarlarnas Kamp, jag är personligen särskilt förtjust i det inledande partiet av den boken, som utspelar sig på Lisslätten, med alla demoner som springer omkring. Silverstjärna som person har ju för övrigt en framskjuten roll i EV 31.

Jag har faktiskt planerat att spela just Ondskans Gruvor (första av ”Chock”-spelen Äventyr i det Okända) snart igen, trots att den är något av en plåga i början (det är bisarrt trassligt att ta sig förbi första fasen som avslutas med drömmen). Som spel tycker jag Tidlös Skräck är bättre, men narrativt tycker jag båda håller god klass.

Falken består egentligen av sex böcker men bara tre översattes till svenska. Riktigt bra alla tre. Ett tag i min ungdom tänkte jag på Avfällingen som det bästa soloäventyr som gjorts. Det är den absolut inte men något säger det ju, åtminstone för mig. Upplever att Falken överlag är en lite förbisedd och underskattad serie.
 
Silverstjärna är en riktigt gedigen, stämningsfull, vacker serie tycker jag, ägnat den otaliga timmar. Vissa speltekniska tveksamheter på sina håll men inget som stör helheten för mycket. Köpmannen Chan Li, ja, riktigt karismatisk karaktär som traumatiserande dödas av en quoku mot slutet av första boken.
Hade för mig att även kvinnan som följer med (Tanith enligt ChatGPT) dog, men så var det tydligen inte.

(som sagt, det är hysteriskt längesedan jag läste dem) :)
 
Hade för mig att även kvinnan som följer med (Tanith enligt ChatGPT) dog, men så var det tydligen inte.

(som sagt, det är hysteriskt längesedan jag läste dem) :)
Nej, hur är det nu, Tanith dör inte, däremot offrar hon sig medelst magi i striden mot... vad heter den där nedrans mardrömsvarelsen som puffar ut genom elden? Jag ser den framför mig. Svaret ligger några meter bort i min bokhylla... Nåväl, jag minns inte just nu men hon försvinner och återförenas sen med Silverstjärna i början av Bortom Skuggornas Port (tredje boken). Sen klarar hon sig genom hela konkarongen och har t.ex. en bärande roll i förberättelsen till Twilight´s Edge (Magnamund Chronicles) där hon stigit påtagligt i graderna.
 
Nej, hur är det nu, Tanith dör inte, däremot offrar hon sig medelst magi i striden mot... vad heter den där nedrans mardrömsvarelsen som puffar ut genom elden? Jag ser den framför mig. Svaret ligger några meter bort i min bokhylla... Nåväl, jag minns inte just nu men hon försvinner och återförenas sen med Silverstjärna i början av Bortom Skuggornas Port (tredje boken). Sen klarar hon sig genom hela konkarongen och har t.ex. en bärande roll i förberättelsen till Twilight´s Edge (Magnamund Chronicles) där hon stigit påtagligt i graderna.
Yes! Minns också att hon återkom senare. Minns ju som sagt inte riktigt detaljerna, men att det var två snabba förluster av vänner i första delen, samt att man blev tvungen att vända svärdet mot sig själv för att vinna kampen mot "slutbossen".
 
Yes! Minns också att hon återkom senare. Minns ju som sagt inte riktigt detaljerna, men att det var två snabba förluster av vänner i första delen, samt att man blev tvungen att vända svärdet mot sig själv för att vinna kampen mot "slutbossen".
Kleasa! Bokstavligt talat nu bara föll det på plats. Kleasa kallas den där ondskefulla entiteten som stiger ur lågorna. Var på väg att skriva jahksa först, men det är benämningen på en typ av hamnbytare som det bland annat förekommer en av i Bortom Skuggornas Port.
 
Just premiärspelat Can You Escape the Vampire´s Lair? från 2024.

Dave Morris som gjort en ny version av sin Crypt of the Vampire från 80-talet, hans allra första soloäventyr.

Den här nya versionen har färgbilder (vackert!). Vissa av bilderna är helt nya men de flesta finns (svartvitt) i CotV. Till skillnad från CotV är denna helt utan slumpmoment -- inga tärningar behövs således. Antalet passager har utökats från 290 till 354.

När man dör presenteras man för alternativet att antingen "spendera ett liv" (vilket man antecknar) och fortsätta, eller att börja om från scratch från passage 1.

Jag är ju lite gammalmodig av mig ändå, så för mig får det här vara slutet, och nästa gång börjar jag om från början. Det var en kul och mysig premiär dock, och det här spelet hamnar ju rätt högt på min inofficiella lista över "lämpliga spel att prova för någon som aldrig testat soloäventyr tidigare".

Annars har de två senaste dagarna dominerats av två försök i Fighting Fantasy-spelet Space Assassin, som jag ännu aldrig klarat, så inte heller denna gång.
 
Hm. Två veckor sen sist. Vad har man spelat under den tiden månntro?

I skrivande stund: Shadow Chaser. Första riktiga försöket får vi väl säga. Jag tror att det är tredje totalt, men de två första dog jag väldigt tidigt. Nu har jag ändå tagit mig en bit in. De har vunnit mitt hjärta, spelen i serien Usborne Adventure Gamebooks. De är varma, mysiga, spännande. Målgruppen är relativt ung har jag förstått, det märks också utan att det för den skull inverkar negativt eller särskilt begränsande på upplevelsen för en gubbjävel som mig. Jag som annars brukar vara lite småskeptiskt inställd till gåtor och liknande i soloäventyr tycker att de har fått till det i den här serien. Det är rätt mycket bildgåtor som är lite kul, lagom svårighetsgrad och proportionerliga påföljder för framgång respektive misslyckande.

Vad har jag annars spelat i de senaste? Var inne i Drakborgen (Bokspelsäventyret) och vände igår. Gjorde också en vända i unika och fina gamla Spion i Isengård som verkligen inte är så tokig.

En redig och framgångsrik vända i den expanderade versionen av Flight from the Dark. Jevvlar vad den versionen är bra. Det slog mig egentligen för första gången på riktigt.

Tavern on Gallows Hill, även där första "riktiga" försöket nånsin får man väl säga. Fin, men den innehåller åtminstone en ganska rejäl spelteknisk otydlighet på ett ställe som jag tycker ställde till det rätt ordentligt för den enskilda upplevelsen. Likväl, jag vill och kommer spela den igen.

Invigning av Arbiter, ett rätt enkelt konstruerat men roligt sci-fi-spel. Vi ses igen, jag och den.

Ytterligare två försök i häftiga Behind the Weeping Walls som möjligen är på väg att klättra upp som mitt favoritspel av Victoria Hancox. Överväger att ge den i julklapp till min syster. Säg inte det till henne. Framför allt, syster, var inte här och läs detta. Om du ändå är det, försök att inte förstå vem jag är.

Varit inne lite i Fabled Lands och vänt, framför allt i Over the Blood-Dark Sea och Lords of the Rising Sun.

Övrigt pet under nämnda period: Mountains of Madness, Castle of Lost Souls, Sorcery: Seven Serpents, League of Thieves, Necklace of Skulls, Darke Crusade, What Dreams May Come, Balance of Fate, Ondskans Gruvor, Steam Highwayman: Highways and Holloways, Shadow of the Giants, Trollkungens Pyramid.
 
Fem månader sen sist.

Just nu: Adesfort, första boken i Alcantra Series. Hoppas på att ta mig igenom och därefter spela Moort Wood som jag bara provat en gång.

Månadens soloäventyr har annars varit klassiska House of Hell som jag spelat mycket frekvent den här månaden, särskilt i lördags då jag klarade spelet för första gången någonsin. Jag har nu så gott som kartlagt spelet helt och hållet.

I februari mycket frekvent spelande av Fabled Lands, särskilt andra boken Cities of Gold and Glory och även rätt mycket Court of Hidden Faces. Finns hur mycket som helst kvar att göra i den serien fortfarande. Lite kompletterande lek även i förhållandevis (för dessa författare) parentetiska och speltekniskt svaga (ja, det tycker jag!) Keep of the Lich Lord.

I december införskaffade och spelade jag nyupptäckta och innovativa Lost in the City som jag öht inte kände till förrän den nämndes i en bokklubb. Där singlar man slant istället för att slå med tärning.

Jag har till 100 % kartlagt briljanta Magnamund Chronicles: The Weeping Place. Blev väl klar med det i januari typ. Mästerligt soloäventyr som nog - åtminstone med nån sorts pistol mot tinningen - får utnämnas till 2025 års soloäventyr för min del. Jobbar på även med Twilight´s Edge och Forge of Shadows.

Apropå EV-spinoffs så klarade jag andra Autumn Snow, Wildlands Hunt, på första försöket någonsin! Dessförinnan Pit of Darkness för första gången. Det skedde i februari. Även gjort två försök i trean Slaves of the Mire.

...och lite vanligt EV-spelande förstås. Snudd på allt från Flykt undan mörkret upp till Curse of Naar, samt lite därutöver, några gånger i Dusk of Eternal Night blev det väl? Även Mörkerherrarnas Gryning, One Last Fehmarn och De förtappade och fördömda. Samt en del försök i knepiga, speltekniskt diskutabla men i stora drag stämningsfulla Nyckeln till framtiden. Den expanderade versionen av Flykt undan mörkret är bättre än den uppmärksammas för enligt en uppfattning jag byggt under den här tiden.

Återspelat Omega Zone lite grann. Försökt återigen i California Countdown, men ännu inte klarat den, trots att den sägs vara lätt.

Annan nylig nyupptäckt: Restless Heart of Evil, första i en serie som heter... *måste springa och kolla*... Dangerous Worlds. Jag hade rätt ljumma förväntningar, vilket den överträffade med råge. Tre till har släppts i serien! Frestad att köpa dem alla.

Sprungit runt en hel del i Vulcanverse också, och min nuvarande karaktär där har gjort en del välkomna genombrott.

Testat Jonathan Greens Ronin ´47 för första gången. Speciell samuraj-scifi-grej liksom. Gediget soloäventyr som jag ser fram emot att leka med igen.

Spelat och utforskat en del ytterligare i Sword of the Samurai men inte alltför mycket mer utöver den ambitiösare kartläggning jag gjorde av det spelet för några år sen.

Varit inne och lekt lite i Celtic Frost som med sina 26 sektioner är det på det sättet kvantitativt "minsta" soloäventyret jag känner till. Inte klarat det ännu! Men det gör inget, det är inte så viktigt. Även några ytterligare försök i Cult of the Black Feather.

Demon Sorcerer har jag också kört några gånger och där börjar det nu efter några år kännas dags att snart klara den för att få spela uppföljaren Army of Darkness. Men det dröjer säkert ännu ett tag.

Lite nyutforskat även i serien Choose Ctulhu där relativt nyligen släppta Arkham´s Madhouse har seglat upp som en av mina favoriter i serien. Iofs bara spelat två gånger (väl?) så det är en preliminär bedömning. Nysläppt och testad en gång också åttan Colour out of Space. Även spelat ettan igen, Call of Ctulhu. Också trean Shadow over Innsmouth förtjänar att nämnas eftersom jag provat den för första gången, vilket dröjde relativt länge – utan något egentligt skäl. Och Dunwich Horror och Dreams in the Witch House har jag också spelat, ja det var ju nästan alla det där…

Lite grann inne och vänt i Straight to Hell men inga egentliga speltekniska genombrott att tala om. Detsamma kan nog sägas om Psycho Killer och Where Shadows Fail.

Alchemist´s Folly har utforskats en del. Konkreta framsteg har gjorts. Detsamma kan sägas om Behind the Weeping Walls. Invigning och omedelbar framgång i This Job Will be the Death.

Curse of the Pharaoh - lite ytterligare initial kartläggning men inte alltför mycket mer. Jag har en känsla för hur man tar sig längre i spelet men än så länge har jag väl aldrig riktigt investerat energi i det.

Scorpion Swamp. Efter många år på bokhyllan tog jag ner den och spelade den några gånger. Även där lite ny kartläggning av små hörn i spelet som jag inte varit på tidigare. Samma sak kan sägas om Island of the Lizard King.

Sigeir Skarpyxe - givetvis måste Glimnes fina böcker ges sin del av uppmärksamheten, har dock bara spelat uppföljaren under den här perioden. Jag klarade den på första försöket men just det kanske var innan 22 november? Orkar inte kolla tidigare inlägg.

Den Magiska Stenen – fin klassiker från den gamla goda tiden som jag förärat en del ytterligare uppmärksamhet. Den är riktigt trivsam verkligen!

Glöm inte heller gamla och utsökta Spion i Isengård! Det har inte jag gjort. Den har fått några timmar.

Andra gamla goingar under den här tiden: Mekanon, Baals bojor, Ondskans Gruvor, Krigaren.

…apropå Tigerns Väg har jag även spelat Ninja!

Kämpar på med Kingdom of Wyrd där jag nog är uppe i ett 30-tal försök totalt. Men det närmar sig nog.

Necropolis – the Shifting Quest, ett nyförvärv som jag provat några gånger. Lite kluven. Speltekniskt är det mycket som imponerar. Inte helt pedagogiskt skrivna regler och spelet i sin helhet – helt ok, och jag spelar det säkert igen, men ytterligare spel av den här författaren kommer inte prioriteras.

What Dreams May Come – några trevande försök. Den försöker vara obehaglig den här boken och den lyckas ganska väl. Även klarat Wasteland för första gången och sen spelat den igen en del. Testat Arbiter några gånger, inget fel på den. En riktig favorit i serien, som också spelats, är dock Subterranea: Empire of Wrath. Inte kommit så långt där än.

Dungeon on Blood Island – Man måste givetvis älska den för att den existerar. Inte tagit mig så långt i den ännu. Min kärlek till Return to Firetop Mountain är något modestare, men kört den några gånger också och gjort en del genombrott. I Shadow of the Giants nådde jag riktigt långt, det var knappast långt från succé. Något försök också i Secrets of Salamonis.

Kämpar på med Sorcery 3 – Seven Serpents. Ska väl klara den nån gång så att jag kan ge mig i kast med fyran.

Invigning av Storm Quest, jättefin och rätt egensinnig skapelse. Ser fram emot fortsatta äventyr. Var också mycket nära att för första gången någonsin klara Goblin´s Revenge – kriminell otur med tärningen på slutet! Även spelat Shadow Chaser.

Den hära serien Knights Club, vad ska man egentligen göra med den? Ska jag skänka bort den? Jag var trots allt inne och spelade lite i Alliance of Dragons.

Lekt lite med jäkligt häftiga Rider of the Black Sun. Inte tagit mig långt, men känslan är att man kan sitta väldigt länge med den!

Invigning av Paranormal Hero. Jag vet inte, jag vill nog gilla den mer än jag faktiskt gjorde. Men jag kommer testa den igen nån gång.

Invigning av Legendary Kingdoms 3 – Pirates of the Splintered Isles. Även den här högklassiga serien… hur mycket som helst att utforska. Även spelat tvåan – Crown & Tower, gjorde en del upptäckter av betydelse men har ändå bara skrapat på ytan hittills. Ettan – Valley of Bones – har också fått sin beskärda del av tiden.

Tavern on Gallows Hill – något ytterligare försök. Helt ok spel som tidigare nämnt.

Swamp of Nok – lite småkul att köra ibland, och det har jag gjort, men kommer inte köpa nån uppföljare.

Lekt lite i fina Wicked Wizard of Oz, Neverland samt Beowulf Beastslayer igen. Och även flaggskeppet Dracula förstås!

Testat Darkness over Arkham några gånger men… hm, nja. Väldigt välskriven, självklart, men jag tycker inte han fått till den speltekniska balansen den här gången. Ångrar lite att jag köpt uppföljaren. Väntar med att köpa trean.

Shadowbound Lands – några initiala försök. Mersmak.

Första riktigt ordentliga försöket i Shadowborn Trials som väl i sitt sammanhang är ett lite förbisett spel? Något försök också i underskattade Stray Thoughts och gedigna Grim Dickensian. Men framför allt: Legacy of Craven Manor. Som jag brottats med detta superbt genomarbetade spel! Ej nått det efterlängtade genombrottet än.

Återvänt kort till Heart of Fire.

Nån enstaka gång även House on Sentinel Hill. Det var en tid för nåt år sen – inte för länge sen – som jag ju spelade den rätt frekvent? Så inte längre. Den förtjänar egentligen bättre.

Den hära svenska skapelsen Genom Vildmarken – Äventyr i Ulmar, vad är det för nåt egentligen och vad kommer hända framöver? Den är verkligen inte så tokig alls. Jag har testat två gånger va? Möjligen tre.

Plojat lite med Domedagsvikingen också för övrigt, hur man nu egentligen ska förhålla sig till den.

Down among the Dead Men, Castle of Lost Souls samt Eye of the Dragon: Nåt parentetiskt försök vardera har det blivit. Samt nåt ytterligare i Once upon a time in Arabia, men den har jag åtminstone klarat tidigare, till skillnad från övriga nämnda.

I september blir det Fighting Fantasy Fest i London!
 
Månadens soloäventyr har annars varit klassiska House of Hell som jag spelat mycket frekvent den här månaden, särskilt i lördags då jag klarade spelet för första gången någonsin. Jag har nu så gott som kartlagt spelet helt och hållet.

House of Hell är en av de där som man i princip måste kartlägga helt och hållet för att klara. Men bortsett från att man måste starta med 10 eller mer i Fear för att ha en chans spelar den ändå rätt rättvist och är inte mekaniskt omöjlig till skillnad från en del senare Fighting Fantasy-böcker.
 
Lite nyutforskat även i serien Choose Ctulhu där relativt nyligen släppta Arkham´s Madhouse har seglat upp som en av mina favoriter i serien. Iofs bara spelat två gånger (väl?) så det är en preliminär bedömning. Nysläppt och testad en gång också åttan Colour out of Space. Även spelat ettan igen, Call of Ctulhu. Också trean Shadow over Innsmouth förtjänar att nämnas eftersom jag provat den för första gången, vilket dröjde relativt länge – utan något egentligt skäl. Och Dunwich Horror och Dreams in the Witch House har jag också spelat, ja det var ju nästan alla det där…
Det här låter spännande. Berätta mer om bokserien.
 
House of Hell är en av de där som man i princip måste kartlägga helt och hållet för att klara. Men bortsett från att man måste starta med 10 eller mer i Fear för att ha en chans spelar den ändå rätt rättvist och är inte mekaniskt omöjlig till skillnad från en del senare Fighting Fantasy-böcker.
Hm, jag känner inte igen att jag varit beroende av så högt Fear, men jag har ju nu också huvudsakligen spelat i Tin Man Games-appen (samt haft boken vid sidan av och läst) och det är möjligt att nån sorts korrigering skett där. Men appen uppger på Hardcore Mode – som är det jag spelar – ”Play House of Hell exactly how Steve Jackson designed it!” Får se om jag ev spelar igen bara för att kolla upp detta.
 
Det här låter spännande. Berätta mer om bokserien.
Hittills åtta böcker som kommit ut på engelska (originalspråk spanska) av 14. De är rätt tunna och snabb-/lättspelade, som regel inga mekaniska inslag alls utan bara in och läsa. Mycket stämningsfulla och jag uppskattar den lilla intro i Lovecraft som de utgör eftersom jag inte läst så mycket av honom.

Så sökte jag i skrivande stund på serien på Amazon och ser... stycket ovan är oinformerat. Tio böcker har kommit ut på engelska. Nu även The Festival och Whisperer in Darkness (*läggs i lilla kundvagnen*).

Om det är just det direkta Lovecraft-temat som lockar så är det värt att slå ett slag även för House on Sentinel Hill. Den är lite mer av ett "riktigt" soloäventyr med 586 numrerade passager och gedigna regler.

Jonathan Green har ju sin serie också som börjar med Darkness over Arkham, den anknyter mer direkt till brädspelet Arkham Horror. Men jag har alltid fastnat tidigt där, han ställer för höga krav på mig att lösa diverse gåtor.
 
Hm, jag känner inte igen att jag varit beroende av så högt Fear, men jag har ju nu också huvudsakligen spelat i Tin Man Games-appen (samt haft boken vid sidan av och läst) och det är möjligt att nån sorts korrigering skett där. Men appen uppger på Hardcore Mode – som är det jag spelar – ”Play House of Hell exactly how Steve Jackson designed it!” Får se om jag ev spelar igen bara för att kolla upp detta.
House of Hell är en av de där som man i princip måste kartlägga helt och hållet för att klara. Men bortsett från att man måste starta med 10 eller mer i Fear för att ha en chans spelar den ändå rätt rättvist och är inte mekaniskt omöjlig till skillnad från en del senare Fighting Fantasy-böcker.
9 Fear var ett måste, noterade jag igår kväll när jag gick ”raka vägen” genom spelet en gång till!
 
Back
Top