Soloäventyr

[Henke]

Soloäventyr var min inkörsport till rollspelshobbyn. EV1 "Flykt undan mörkret" såg jag i nån leksakskatalog i mitten på 80-talet och fick den i julklapp i samma veva. Bytte borg någon av böckerna (EV2 tror jag) med en klasskamrat (tror det var i början på mellanstadiet).
Ropade hem samtliga 12 böcker på Tradera runt 2005 och hade dem fram till förra året då jag sålde av dem till förmån för Cancerfonden. En samlare i Los Angeles och jobbade för filmstudios köpte flera av dem (bl.a. 11 och 12 för totalt 3000kr).

Silverstjärnan var en annan samling jag verkligen gillade. Kände sorg i första boken när en av Silverstjärnans vänner dog pga något monster och jag minns att jag försökte backa i berättelsen för att komma runt det innan jag insåg att det var "hårdkodat" in i berättelsen. Tog väldigt många år (kanske först runt 2005 när jag ropade hem dem samtidigt som EV) innan jag spelade sista delen (Trollkarlarnas kamp har jag för mig att den henne, och orkar inte google:a).

Spelade också de två Chock soloäventyren samt Falken-triologin, men minns egentligen ingenting från dem.

 

[Gryna V]

Oj! Det var en rejäl samling du försökt dig på under den här tiden.

Själv har jag grävt fram lite gamla T&T solos och funderade lite på att ta mig an någon av dem. Inte tilläckligt lockad dock. Men, jag läste nyligen en recention av de två skräcktemaböcker som Äventyrsspel gav ut med "Chock!" på omslaget, trots att de inte hade något med Chill/Chock att göra. Jag ville minnas att de var ganska bra, vilket även den som recentierade tyckte.

Chaosium har ju gett ut några solos i någorlunda närtid. Är någon av den något bra? Jag kan ha nåt i samlingarna jag glömt bort...

Jag är så fascinerad av de där T&T-spelen som jag aldrig själv stött på men uppenbarligen existerar, uppenbarligen är rätt många och populära på sina håll.

Chaosium ja, det är de där Alone against the Tide med mera. Jag har inte provat dem heller. Algoritmerna brukar presentera dem för mig med jämna mellanrum men ännu har jag inte känt mig tillräckligt lockad.

 

[Gryna V]

Soloäventyr var min inkörsport till rollspelshobbyn. EV1 "Flykt undan mörkret" såg jag i nån leksakskatalog i mitten på 80-talet och fick den i julklapp i samma veva. Bytte borg någon av böckerna (EV2 tror jag) med en klasskamrat (tror det var i början på mellanstadiet).
Ropade hem samtliga 12 böcker på Tradera runt 2005 och hade dem fram till förra året då jag sålde av dem till förmån för Cancerfonden. En samlare i Los Angeles och jobbade för filmstudios köpte flera av dem (bl.a. 11 och 12 för totalt 3000kr).

Silverstjärnan var en annan samling jag verkligen gillade. Kände sorg i första boken när en av Silverstjärnans vänner dog pga något monster och jag minns att jag försökte backa i berättelsen för att komma runt det innan jag insåg att det var "hårdkodat" in i berättelsen. Tog väldigt många år (kanske först runt 2005 när jag ropade hem dem samtidigt som EV) innan jag spelade sista delen (Trollkarlarnas kamp har jag för mig att den henne, och orkar inte google:a).

Spelade också de två Chock soloäventyren samt Falken-triologin, men minns egentligen ingenting från dem.

Ja, jag började också med soloäventyr, sen rollspel men numera är det soloäventyr för typ hela slanten. EV 11 och 12 var verkligen rariteter när det begav sig. Som jag kämpade (och betalade) för att till slut få tag i dem.

Silverstjärna är en riktigt gedigen, stämningsfull, vacker serie tycker jag, ägnat den otaliga timmar. Vissa speltekniska tveksamheter på sina håll men inget som stör helheten för mycket. Köpmannen Chan Li, ja, riktigt karismatisk karaktär som traumatiserande dödas av en quoku mot slutet av första boken. Det är verkligen en av seriens styrkor, de fylliga personligheterna, går igen i alla fyra böcker. Trollkarlarnas Kamp, jag är personligen särskilt förtjust i det inledande partiet av den boken, som utspelar sig på Lisslätten, med alla demoner som springer omkring. Silverstjärna som person har ju för övrigt en framskjuten roll i EV 31.

Jag har faktiskt planerat att spela just Ondskans Gruvor (första av ”Chock”-spelen Äventyr i det Okända) snart igen, trots att den är något av en plåga i början (det är bisarrt trassligt att ta sig förbi första fasen som avslutas med drömmen). Som spel tycker jag Tidlös Skräck är bättre, men narrativt tycker jag båda håller god klass.

Falken består egentligen av sex böcker men bara tre översattes till svenska. Riktigt bra alla tre. Ett tag i min ungdom tänkte jag på Avfällingen som det bästa soloäventyr som gjorts. Det är den absolut inte men något säger det ju, åtminstone för mig. Upplever att Falken överlag är en lite förbisedd och underskattad serie.