Soloäventyr

…valborgsäventyret blev Psycho Killer (David Lowrie). Tog mig ut till favoritkullen nära mitt hem efter jobbet (halvdag), och avnjöt boken och upplevelsen att bli jagad av en galen mördare. Blev så småningom spetsad på en biljardkö men det är sånt som händer. Allt som allt en fin valborg i soloäventyrandets tecken.
 
Jag fick för mig att gräva fram den boxade "labyrinten" Death Test, som det kallades, för The Fantasy Trip. Det lär vara en klassisk solo för TFT som folk pratar nostalgiskt om.

Man kan spela den solo, eller med flera spelare som tar rollen av oppositionen, eller har egna rollpersoner. Vis av detta drar jag snabbt slutsatsen att man nog ska ha mer än en person för att komma någonvart, och tar med mig en nyskapad "tank" och en fighter mer fokuserad på avståndsstrid. Dags att öppna dörren till vår dungeon...

Första rummet visar sig innehålla en kista. Försiktig som man är så ställer jag en person med avståndsvapen några steg bort och min tank för öppna kistan sittandes på knä, bakom locket. Fram väller 12 spindlar. De kan inte bita igenom rustningen på min tank, så det blir en massa täningsslag för att runda efter runda slå ihjäl en spindel. Inga regler för swarms, så det blir en massa tärningsrull som mest är tröttande. Min avståndsfighter å andra sidan kunde inte lägga tillräckligt med avstånd mellan sig och monstren och blev svärmad av 6 av dem, och efter 6 attacker mot honom är ha död. Initiativreglerna är väldigt binära, och dessutom så dåligt skrivna att att det inte är klart om man ska slå initiativ varje runda eller inte. Eftersom monstren sprang på mig blev det dessutom Hand To Hand combat som har egna regler. Jag letade och letade och hade väldiga problem att hitta vad man egentligen gör för skada i HTH? Det borde ha med ST att göra, väl? Ah, under "Special Situations" och stycket Combat With Bare Hands, Daggers, Cestus or Clubs. Där fanns en tabell, och lite specialregler, som dessutom motsade reglerna i stycket innan som hette Clubs. Hrmm.

Min överlevande fighter plockar på sig det guld som fanns i kistan och går vidare i grottan. Fyrvägskorsning. Går norrut och hamnar i ett nytt rum, med pelare som stöttar upp taket, och två orcher. Jag förlorar initiativet och de chargar och blockar därmed min entré till rummet. Det känns repetativt, och dessutom som kass design att de har 6 i movement, och råkar starta 6 steg från ingången. Det är initiativslaget som avgör striden, typ? Jag höjer skölden och försäker få in ett hugg. Det visar sig bäst att fly, och när jag duckar ut ur rummet får de in ett slag till och jag är nära döden.

Först efteråt inser jag att jag borde ha stigit in en ruta i rumet och inte varit helt blockar, utan bara blockerad med möjlighet att ducka undan och sedan i rundan efter få hugg i sidan med attackbonus om jag inte vinner initiativet...

Går söder i korsningen och kommer in i nytt rum. Tre sårade fighters reser sig och ser trött på mig. Jag försöker prata, och får veta utan någon chans att slå för mina sociala gracer att de inte kommer lyssna. Naturligtvis startar de alla i en grupp precis intill dörren och om jag förlorar initiativet...

Jag lägger ner och inser att Death Test är inte kul. Det kanske är så att denna solo är designad för att man ska ha med sig ett större team, och visst startade TFT som ett brädspel med hexkartor och taktisk fight som fokus, men det här är ju löjligt. Det finns ingen skala med fler eller mindre fienden beroende på hur många figurer du har, och som sagt så är initiativ uppenbart så viktigt att den taktiska utmaningen uteblir. Den har solon hde en dator kunnat automatgenera. Sorry Steve Jackson, det blir bakläxa.

Reglerna till TFT som i princip är väldigt enkla och eleganta, och som jag länge tänkt skulle fungera som ett roligt old school alternativ, är etremt dåligt organiserade. Stridsreglerna kräver ett massa bläddrande fram och tillbaka och det tog lång tid att klura ut hur man gjorde i princip allt, för en mening säger en sak och sedan kommer nästa sak du behöver veta först en sida senare.

Så, det var första solospelet för min del på länge. Det var ett riktigt kasst scenario som jag inte kommer testa igen. Säljes i nyskick om någon vill testa. TFT har fortfarande potential, men jag ska nog inte försöka läsa mig till saker om jag inte hittar dem i reglerna, utan hitta på nåt.

Kul med solospel igen! Då ska vi se om jag ska gräva fram nåt till T&T härnäst! :D
 
Nån som spelat nåt soloäventyr de två senaste veckorna? 😊

Ingen fara annars. Jag har spelat så det räcker för flera kanske… The Ghosts of Craven Manor (Joseph Daniels), The Island of Dr Moreau (KJ Shadmand), Hunted (David Lowrie), One Last Fehmarn (Shane Walsh-Smith), Fire on the Water (Joe Dever), Slay the Blood Witches (Nathaniel Epperson), Highways and Holloways (Martin Noutch), Marked for Death (Jonathan Stark).

Om man bortser från i sammanhanget uppenbara Fire on the Water / Eld över vattnet, undrar om nån annan här kanhända har erfarenhet av nån titel jag just nämnde?

Finns väl en hel del att säga om var o en av titlarna ovan och/eller serierna vissa av dem ingår i och/eller själva författarna..

Om inte annat skulle man kunna tänka sig att någon läst själva romanen The Island of Dr Moreau. Den är från slutet av 1800-talet. Jag har inte läst den. Läbbigt och stämningsfullt soloäventyr hur som helst! Vivisektionism är ett centralt tema.

The Ghosts of Craven Manor tycker jag är ett riktigt utsökt och superspännande ”haunted house”-mysterium, där man går mellan att undersöka herrgården i fråga, och dess olika rum, och den lilla staden utanför (the town) för att hämta in vad ledtrådar denna och dess invånare kan erbjuda, för att i slutändan förhoppningsvis komma till bukt med vad ondska som är i görningen i huset. Tidsresor ingår också (Vad hände egentligen på det där bröllopet 1896? Eller vid balen på herrgården 1954? Åk dit och ta en titt själv!). För min del har jag provat det här spelet säg 5-6 gånger nu. Men bara vid två tillfällen – och detta var det andra av dem – har det blivit ett riktigt lyckat och ambitiöst försök där jag tagit mig rätt långt. Men, tyvärr så gick jag i en återvändsgränd den här gången, alla mina spår var uppföljda och jag kunde inte ta mig någonstans, vilket i praktiken innebär att jag inte kommer kunna bekämpa den fasa som hotar… Jag vet åtminstone en sak jag kommer göra annorlunda nästa gång jag spelar.

Joseph Daniels, generellt, har en hög komplexitet i reglerna i sina spel. De är nog inget för nybörjare. Eller? Men – just The Ghosts… är den minst komplexa av de jag provat, och det är också det första soloäventyr han gav ut. Totalt har han gett ut tio gamebooks (jag äger ju samtliga då...), varav tre är uppföljare till The Ghosts… (dessa har jag således än så länge inte haft anledning att öppna). Av de övriga sex har jag provat fem vid åtminstone något tillfälle, men det får lämnas därhän tills vidare…

Jevvlar vad knepig den är för mig, denna Ghosts of Craven Manor. Återigen avslutat ett fruktlöst försök där jag inte egentligen kom längre än tidigare och då la jag väl ändå en hel del energi på att få till det den här gången. Men, det medges, i sina delar slarvade jag också i mitt spelande.

Undrar när (om) jag kommer klara den här? Vore kul att ta sig vidare till åtminstone någon av uppföljarna...
 
Jevvlar vad knepig den är för mig, denna Ghosts of Craven Manor. Återigen avslutat ett fruktlöst försök där jag inte egentligen kom längre än tidigare och då la jag väl ändå en hel del energi på att få till det den här gången. Men, det medges, i sina delar slarvade jag också i mitt spelande.

Undrar när (om) jag kommer klara den här? Vore kul att ta sig vidare till åtminstone någon av uppföljarna...
Coolt! Finns det soloäventyr som väldigt få (eller ingen?) har tagit sig igenom?
 
Coolt! Finns det soloäventyr som väldigt få (eller ingen?) har tagit sig igenom?
Hm. Det finns rätt många som är erkänt svåra. Sen spelar ju folk soloäventyr på väldigt olika sätt. Själv spelar jag väldigt mycket (bokstavligt talat) by the book. Soloäventyr kan ju också vara svåra utan att vara särskilt bra.

Men säg att vi bakar ihop faktorerna ”Erkänt mycket svår” + ”Allmänt högt ansedd som ett bra soloäventyr” och säg att jag ska leka AI som får till uppgift att spotta fram ett enda sånt spel, då tänker jag att det blir Fighting Fantasy-äventyret Creature of Havoc.

Jag ser den med jämna mellanrum nämnas, ofta med viss styrka, i sammanhang där folk diskuterar ”bästa” eller ”svåraste” soloäventyret. Superkänslig för spoilers som jag är undviker jag dock att läsa in mig närmare.

Jag har aldrig klarat den. Köpte den i november 2018 och har spelat den åtskilliga gånger, både via bok och app. Men det är många spel jag haft länge och inte klarat. Det i sig är inte något som sticker ut. Däremot är det anmärkningsvärt hur lite av spelet jag lyckats kartlägga så långt. Jämfört med många andra spel som ”borde” vara jämförbara, inte minst i Fighting Fantasy.

Jag har redan funnit mig i att jag säkert kommer dö (alltså IRL) med åtskilliga soloäventyr som jag aldrig klarar. Det i sig är väl en del av livet/döden.
 
Fighting Fantasy "Ondskans Borg" (har den inte nära att kolla originaltitel) har jag aldrig kommit i närheten att klara. Den är nog den svåraste solo jag testat, förutom en del som bara är feldesignade.

Jag vill minnas det fanns ngn T&T solo som förutsatte att man klarade en save första scenen, annars föll man 100 meter ner i ett ishål och dog...

Men, "Ondskans Borg" är inte svår på det viset.
 
Fighting Fantasy "Ondskans Borg" (har den inte nära att kolla originaltitel) har jag aldrig kommit i närheten att klara. Den är nog den svåraste solo jag testat, förutom en del som bara är feldesignade.

Jag vill minnas det fanns ngn T&T solo som förutsatte att man klarade en save första scenen, annars föll man 100 meter ner i ett ishål och dog...

Men, "Ondskans Borg" är inte svår på det viset.
Finns goda skäl att rent generellt slå ett slag för Steve Jackson (UK) i den här grenen. Författare till såväl Creature of Havoc som Citadel of Chaos (Ondskans Borg). Jag kämpar också sen länge med ikoniska House of Hell och Appointment with F.E.A.R. från samma författare. För att inte nämna (givetvis) storslagna Sorcery!-serien där jag kämpade länge med såväl ettan som sen tvåan och nu är trean (Seven Serpents) det pågående projektet.

Alla dessa är utmärkta soloäventyr tycker jag, välskrivna, spännande, hela faderullan.

Svårigheten i dem vilar – åtminstone generellt sett, och utifrån mina erfarenheter hittills – rätt tungt på ”One true way”-metoden. Att det bara finns en, eller några enstaka, ”rätt” sätt att gå genom spelen. Jag är lite kluven till den metoden, men givet att man accepterar den så är S.J. väldigt skicklig på att göra det mesta av den.

Däremot överanvänder han inte halvomöjliga odds/tärningsslag för att göra sina spel svåra. Ondskans Borg är t.ex. ett av mycket få (två?) soloäventyr i Fighting Fantasy som jag klarat med lägsta möjliga Skill (d.v.s. 7).
 
...och i natt invigs praktfulla Sigier Skarpyxe - Bokspelsäventyret (Dan Glimne förstås!) här hemma. Detta har jag sett fram emot! 😊
 
Aha : ) Berätta mer!
Jag är väldigt förtjust i Drakborgen – Bokspelsäventyret. Så många fina stunder och minnen med den redan trots att jag aldrig klarat den, och trots att jag har ungefär ¾ av spelet kvar att utforska. Spelat den nio gånger om jag räknat rätt. Önskar att det fanns fler så pass genomarbetade och välskrivna svenska soloäventyr. Jag trodde det var ett (lyckat) engångsexperiment av Glimne, verkligen en kul överraskning att det kom en andra bok. Sigeir klarade jag nu faktiskt på första försöket! Spelupplevelsen var, som väntat, lika sällsamt magisk som första boken brukar vara. Ser mycket fram mot kommande sessioner.

Jag upplever f.ö. att Glimne skriver väldigt brett kontra längd. D.v.s. många förgreningar och möjliga alternativa vägar, men en kort resa ”fågelvägen” till slutmålet. I Sigier tog det mig 26 passager att klara alltsammans, bara ca 5 % alltså av spelets 500. Det kan vara det ”extremaste” jag överhuvudtaget känner till bland soloäventyr. För att, exempelvis, jämföra med Joe Devers soloäventyr, så tar det sällan mindre än 50, och emellanåt mer än 100, att nå i mål och han har ju som regel 350 passager.
 
Kungens Dom!

D.v.s. King´s Judgement (Joseph Daniels).

Under dryga halvåret nu har jag liksom samlat mig, tagit ett djupt andetag för att… försöka igen. I november förra året spelade jag King´s Judgement för allra första gången.

I prologen, som jag spelar nu, spelar man en 14-årig vapenpojke (”squire”, översätter man det till ”väpnare” kanhända? Det är vad Google Translate föreslår) som heter Glynn. Glynn får testa på strider och allehanda prövningar, men som spelare kan man inte (såvitt jag förstått/upptäckt) rent speltekniskt misslyckas/dö slutgiltigt under prologen.

Sen blir det mer åka av. Du är nybliven kung. Äldste son har du fått ta över efter kungen som just avlidit. Med allehanda förvecklingar som följer. Inledningsvis får du framför allt fatta en rad politiska beslut och spelet påminner såtillvida (även om spelmekanismerna rent tekniskt skiljer sig rätt mycket) en smula om Tigerns Väg 4: Härskaren!

Det är verkligen ett ”långt” soloäventyr. Man får kämpa länge och väl. Då kan det ju vara jobbigt om man dör efter att ha kommit långt långt in. Författaren har avhjälpt detta med att bygga in en frivillig ”checkpoint”-mekanism. Jag kom just rätt långt in innan jag dog första gången sist. Övervägde att sluta men blev uppmuntrad av en kompis att fortsätta. Vilket jag gjorde rätt länge. Men det finns en fara med det där med checkpoints också. Misslyckande/död tappar lätt i betydelse, det kan bli slentrian över det och så finner man sig i en situation där man nöter o nöter en o samma sekvens om och om igen, dör och dör och dör, tills man känner att man vill spy på spelet. Jag får medge att det hände mig. Det kändes lite ovärdigt mig som soloäventyrare, men än ovärdigare för detta utsökta spel som förtjänar bättre. Så det blev lagt på hyllan.

Nu har jag plockat upp det igen. Jag har kvar min gamla speltabell. Ska jag börja från den checkpoint jag var vid sist (jag hade alltså kommit långt…)? Tittar på min sparade speltabell och begriper/minns väldigt lite. Landar således i att jag kör från scratch, åtminstone tills vidare. Där är jag nu…
 
Igår gjorde jag ett snabbt försök i Nightshift av Victoria Hancox, ett spel där jag hittills inte tagit mig särskilt långt. Där finns tidigt en gåta, som jag stötte på även igår. Svaret på gåtan är... en viss sak. Du får i samband med det instruktionen att när du kommer till ett rum där du ser den här... saken, så lägg till 50 till passagen du befinner dig på. Det finns ett antal soloäventyr med såna inslag. Jag vet ännu inte av egen erfarenhet men har fått för mig att just den här serien, The Cluster of Echoes av Hancox, som består av sex böcker (där Nightshift är den första) är rätt pepprad med just sånt. Sånt återfinns också rätt mycket i Fighting Fantasy-äventyret Appointment with F.E.A.R. (som jag spelat hur många gånger som helst men aldrig klarat, snart ett år sen sista försöket dock). Det finns också inslag av såna mekanismer i nya serien Huntress (spinoff till Ensamma Vargen) av Jonathan Stark.

Det där tricket är ju en klassisk Steve Jackson-ism. :) Tror han först använde det i House of Hell och senare mer komplext i just t ex Appointment with F.E.A.R. och Creature of Havoc.
 
Fighting Fantasy "Ondskans Borg" (har den inte nära att kolla originaltitel) har jag aldrig kommit i närheten att klara. Den är nog den svåraste solo jag testat, förutom en del som bara är feldesignade.

Jag vill minnas det fanns ngn T&T solo som förutsatte att man klarade en save första scenen, annars föll man 100 meter ner i ett ishål och dog...

Men, "Ondskans Borg" är inte svår på det viset.

Nej, hittar man bara exakt rätt väg och väljer rätt spells kan man ta sig igenom Ondskans Borg/Citadel of Chaos även med sopiga stats.

Däremot måste man (vaga spoilers för en 40+ år gammal spelbok) bete sig på ett extremt ologiskt sätt för någon som försöker infiltrera en fientlig bas.
 
Det där tricket är ju en klassisk Steve Jackson-ism. :) Tror han först använde det i House of Hell och senare mer komplext i just t ex Appointment with F.E.A.R. och Creature of Havoc.
Jag har också sett det i Creature of Havoc och möjligen också i House of Hell. Men mest definitivt i Appointment. Inte klarat något av dessa tre spel dock och har mycket kvar att utforska i samtliga. Särskilt i Creature...
 
Nej, hittar man bara exakt rätt väg och väljer rätt spells kan man ta sig igenom Ondskans Borg/Citadel of Chaos även med sopiga stats.

Däremot måste man (vaga spoilers för en 40+ år gammal spelbok) bete sig på ett extremt ologiskt sätt för någon som försöker infiltrera en fientlig bas.
Så kan det säkert vara. Jag minns inte, men brukar inte heller vara alltför känslig för sånt. Åtminstone inte när det gäller gamla FF-spel.
 
Jag har också sett det i Creature of Havoc och möjligen också i House of Hell. Men mest definitivt i Appointment. Inte klarat något av dessa tre spel dock och har mycket kvar att utforska i samtliga. Särskilt i Creature...

Hmm. Undrar om du har utgåvan av Creature of Havoc med det legendariska feltrycket (?) som om man läser bokstavligt gör den omöjlig att klara?

Utan att detaljspoila: det finns just en sån där "om du kommer till ett avsnitt som börjar med frasen 'XXX' så lägg till Y till numret och gå dit", men på ett vitalt ställe där det här ska användas så är triggerfrasen (i de äldsta utgåvorna) lite annorlunda formulerad! Så stycket börjar inte med exakt rätt ord utan med en synonym/parafras.

Somliga har hävdat att det här i själva verket var briljant design som krävde utanför-boxen-tänk av spelaren, men det faktum att det justerades i senare utgåvor tycker jag nog mer tyder på att det var en miss.
 
Hmm. Undrar om du har utgåvan av Creature of Havoc med det legendariska feltrycket (?) som om man läser bokstavligt gör den omöjlig att klara?

Utan att detaljspoila: det finns just en sån där "om du kommer till ett avsnitt som börjar med frasen 'XXX' så lägg till Y till numret och gå dit", men på ett vitalt ställe där det här ska användas så är triggerfrasen (i de äldsta utgåvorna) lite annorlunda formulerad! Så stycket börjar inte med exakt rätt ord utan med en synonym/parafras.

Somliga har hävdat att det här i själva verket var briljant design som krävde utanför-boxen-tänk av spelaren, men det faktum att det justerades i senare utgåvor tycker jag nog mer tyder på att det var en miss.
Jag har snappat upp att det förekommer ett sånt fenomen, men undvikit att läsa närmare om det. Men jag har inte heller en äldre utgåva utan en sån ny (ful) Scholastic. Så jag antar att felet, var det nu förekommer, är korrigerat där. Jag har även testat att spela Creature... på Tin Man Games app några gånger och noterat åtminstone ett ställe där just ett sånt avsnitt synes avsevärt annorlunda konstruerat än i min bok, vilket föranlett att jag tagit mig längre i appen.

Jag känner också igen det du nämner om "briljant design", även det har jag märkt av påståenden om, men förstås undvikit att läsa närmare. Men spontant låter det, om det var avsiktligt, lite för smart för att jag personligen ska tycka att det är särskilt smart.

Hur som helst - inget större huvudbry. Jag lär reda ut det om jag bara prioriterar det, men där finns så många andra spel...
 
Nej, hittar man bara exakt rätt väg och väljer rätt spells kan man ta sig igenom Ondskans Borg/Citadel of Chaos även med sopiga stats.

Däremot måste man (vaga spoilers för en 40+ år gammal spelbok) bete sig på ett extremt ologiskt sätt för någon som försöker infiltrera en fientlig bas.
Någon gång, vilket decennium som helst, kommer jag försöka igen - och lyckas.
 
Back
Top