Quadrante
Grisbonde
Man kan väl även nämna att den som genomför en ”blodshämnd” (med största sannolikhet) anser att den har rätt till det, att den upprätthåller ordning. Att det inte främst är maktutövning, utan rätt.
Små historiska fakta som kan vara intressanta i rollspel
- Thread starter Genesis
- Start date
Faehrengaust
Swashbuckler
Ofta missuppfattas även Holmgångens roll i filmer, litteratur, spel, etc. Där så kan man utmana vem som helst och sedan sprutar blod åt alla håll och kanter tills ett huvud åker av.
Man kunde inte utmana vem som helst på Holmgång när som helst. Det fanns regler runt det.
Holmgång användes bara när bevis för skuld/oskuld inte kunde frambringas och parterna inte kunde förlikas. Dvs, man försökte lösa tvisten först genom bevis och sedan genom förlikning förrän man gick till holmgång. Man kan se det som en sista utväg när en tvist behövde lösas, men det fanns ingen möjlighet att göra det med bevis eller förlikning.
Holmgång användes också bara för vissa fall av brott eller tvister, man kunde inte utmana en motpart på holmgång för vilken skitsak som helst. Speciellt verkar holmgång använts när parternas heder stod på spel. Hedern var väldigt viktig.
Både parter var tvungna att vara fria "män". Fredlösa eller trälar kunde inte gå holmgång. Det normala var att det var just män, men kvinnor kunde i undantagsfall gå holmgång, i alla fall i sagorna. Annars kunde en kvinna använda sig av holmgång via ombud/förkämpe (make, släkting, etc).
En holmgång var normalt inte till döden. De flesta holmgångar var till första blod eller tills endera part gav upp eller inte kunde fortsätta. Att fly eller att inte ställa upp på holmgång var att förlora heder, men om man förlorade efter en bra kamp så var det inget tecken på feghet. Däremot så blev man ju skyldig till det som tvisten avsåg och det kunde i sin tur innebära hedersförlust.
Man ville undvika dödsfall i holmgångar och därför var själva striden kontrollerad. Dödsfall kunde leda till hämnd och släktfejder. Återigen så är holmgång med dödlig utgång vanligt i sagorna eftersom det blir mer dramatiskt. Sagorna får ses som lika mycket verklighetsspeglande som Hollywoodfilmer.
Man ansåg att gudarna kunde påverka utgången och det gav ett rättsligt skimmer över det hela. Men, folket var ju inte dumma i huvudet så de förstod mycket väl att holmgång gynnade den skickligaste kämpen. Nu spekulerar jag, men jag kan tänka mig att det var ett tecken på mod att våga gå holmgång om alla visste att man var den svagare parten. Antagligen gav det heder åt den svaga även om man förlorade. Samtidigt kan jag tänka mig att om man som mycket skicklig och känd krigare utmanade en svag person på holmgång så förlorade man heder i mångas ögon. Det måste ju ha setts som en feg handling. Så jag tror systemet blir lite självreglerande. Men det är bara mitt personliga resonemang, jag har inga belägg för det.
I vilket fall så hade holmgången många likheter med juridiska dueller i England och på kontinenten. Intressant nog verkar dödsfall varit vanligare i juridisk duell. Dessutom var det inte helt ovanligt att den förlorande parten i juridisk duell avrättades om hen överlevt. Dödsfall var ett mer accepterat utfall i juridisk duell. Det är inte helt konstigt eftersom målet i juridisk duell handlar mest om att hitta och straffa en skyldig medan holmgång är mer till att lösa en social knut i samhället.
Även om holmgången sällan var dödlig och även om det kanske fanns någon form av reglerande mekanism för att de starka inte skulle utnyttja systemet så är det ändå så att både problemen kvarstod och det är därför som holmgång så småningom försvinner (efter att man först begränsat den).
Man kunde inte utmana vem som helst på Holmgång när som helst. Det fanns regler runt det.
Holmgång användes bara när bevis för skuld/oskuld inte kunde frambringas och parterna inte kunde förlikas. Dvs, man försökte lösa tvisten först genom bevis och sedan genom förlikning förrän man gick till holmgång. Man kan se det som en sista utväg när en tvist behövde lösas, men det fanns ingen möjlighet att göra det med bevis eller förlikning.
Holmgång användes också bara för vissa fall av brott eller tvister, man kunde inte utmana en motpart på holmgång för vilken skitsak som helst. Speciellt verkar holmgång använts när parternas heder stod på spel. Hedern var väldigt viktig.
Både parter var tvungna att vara fria "män". Fredlösa eller trälar kunde inte gå holmgång. Det normala var att det var just män, men kvinnor kunde i undantagsfall gå holmgång, i alla fall i sagorna. Annars kunde en kvinna använda sig av holmgång via ombud/förkämpe (make, släkting, etc).
En holmgång var normalt inte till döden. De flesta holmgångar var till första blod eller tills endera part gav upp eller inte kunde fortsätta. Att fly eller att inte ställa upp på holmgång var att förlora heder, men om man förlorade efter en bra kamp så var det inget tecken på feghet. Däremot så blev man ju skyldig till det som tvisten avsåg och det kunde i sin tur innebära hedersförlust.
Man ville undvika dödsfall i holmgångar och därför var själva striden kontrollerad. Dödsfall kunde leda till hämnd och släktfejder. Återigen så är holmgång med dödlig utgång vanligt i sagorna eftersom det blir mer dramatiskt. Sagorna får ses som lika mycket verklighetsspeglande som Hollywoodfilmer.
Man ansåg att gudarna kunde påverka utgången och det gav ett rättsligt skimmer över det hela. Men, folket var ju inte dumma i huvudet så de förstod mycket väl att holmgång gynnade den skickligaste kämpen. Nu spekulerar jag, men jag kan tänka mig att det var ett tecken på mod att våga gå holmgång om alla visste att man var den svagare parten. Antagligen gav det heder åt den svaga även om man förlorade. Samtidigt kan jag tänka mig att om man som mycket skicklig och känd krigare utmanade en svag person på holmgång så förlorade man heder i mångas ögon. Det måste ju ha setts som en feg handling. Så jag tror systemet blir lite självreglerande. Men det är bara mitt personliga resonemang, jag har inga belägg för det.
I vilket fall så hade holmgången många likheter med juridiska dueller i England och på kontinenten. Intressant nog verkar dödsfall varit vanligare i juridisk duell. Dessutom var det inte helt ovanligt att den förlorande parten i juridisk duell avrättades om hen överlevt. Dödsfall var ett mer accepterat utfall i juridisk duell. Det är inte helt konstigt eftersom målet i juridisk duell handlar mest om att hitta och straffa en skyldig medan holmgång är mer till att lösa en social knut i samhället.
Även om holmgången sällan var dödlig och även om det kanske fanns någon form av reglerande mekanism för att de starka inte skulle utnyttja systemet så är det ändå så att både problemen kvarstod och det är därför som holmgång så småningom försvinner (efter att man först begränsat den).
från Skotskt klanväsende kan vara en ”uppfunnen tradition” | SvD
"Fråga: Skottland förknippas med klaner, till exempel MacDonald och Campbell, som i århundraden skall ha legat i fejd med varandra, och där man höll sig med speciella kännetecken på kläder, till exempel tartan-mönster. Hur gammalt är systemet? Har det funnits på andra håll i världen?
Dick Harrison: Just det skotska klanväsendet är mycket omdiskuterat, och många historiker har ifrågasatt kända aspekter av deras existens. Mycket av det vi förknippar med tartans och andra klanspecifika företeelser har sina rötter i 1800-talet – låt vara att äldre förlagor i vissa fall har funnits – och påminner därmed om svenska hembygdsdräkter och andra element i folkkultur som antog fasta former först i nationalismens tidevarv. Inom forskningen talar man om invented tradition, en ”uppfunnen tradition”. Däremot är ordet klan i sig ett gammalt lånord från den skotsk-gaeliska kultursfären. Clann betyder egentligen ”barn” och ”avkomma”. Senast under första hälften av 1400-talet började termen användas i engelska språket om grupperingar i skotska högländerna, vilka med rätt eller orätt ansåg sig härstamma från gemensamma förfäder. Exakt hur det skotska systemet fungerade är dock dåligt belagt.
Vi har bättre källor till klanväsen på kontinenten. Italienska adelsfamiljer tillhörde under medeltiden ofta nätverk med täta personliga relationer, vilket garanterade dem inflytande över omvärlden. Fattiga familjer var klienter till rikare familjer och stödde dessa i konflikter. Systemet genererade ömsesidigt beskydd och en känsla av samhörighet, men det ledde också till blodiga vendettor. Ett känt exempel är klanväsendet i det senmedeltida Genua. År 1479 utgjordes klanen Spinola av 104 hushåll, klanen Lomellini av 93 och klanen Doria av 59.
Klanväsendet var viktigast i regioner med svag furstemakt. I takt med att furstens eller kungens ställning stärktes minskade nätverkens betydelse. Detsamma gäller släktsolidariteten på bondenivå: skillnaderna var mycket stora beroende på om bönderna uppnådde politisk autonomi eller inte. I det fria nordtyska bondesamhället Ditmarsken fanns slachte, konfederationer av grupper med släktskapsband i vilka även främlingar kunde integreras i egenskap av ”kusiner”. I regioner där en stark centralmakt saknades kunde sådana system, med blodshämnd och privat rättskipning, leva vidare långt in i modern tid. Typiska exempel är Albanien, Montenegro och Korsika."
"Fråga: Skottland förknippas med klaner, till exempel MacDonald och Campbell, som i århundraden skall ha legat i fejd med varandra, och där man höll sig med speciella kännetecken på kläder, till exempel tartan-mönster. Hur gammalt är systemet? Har det funnits på andra håll i världen?
Dick Harrison: Just det skotska klanväsendet är mycket omdiskuterat, och många historiker har ifrågasatt kända aspekter av deras existens. Mycket av det vi förknippar med tartans och andra klanspecifika företeelser har sina rötter i 1800-talet – låt vara att äldre förlagor i vissa fall har funnits – och påminner därmed om svenska hembygdsdräkter och andra element i folkkultur som antog fasta former först i nationalismens tidevarv. Inom forskningen talar man om invented tradition, en ”uppfunnen tradition”. Däremot är ordet klan i sig ett gammalt lånord från den skotsk-gaeliska kultursfären. Clann betyder egentligen ”barn” och ”avkomma”. Senast under första hälften av 1400-talet började termen användas i engelska språket om grupperingar i skotska högländerna, vilka med rätt eller orätt ansåg sig härstamma från gemensamma förfäder. Exakt hur det skotska systemet fungerade är dock dåligt belagt.
Vi har bättre källor till klanväsen på kontinenten. Italienska adelsfamiljer tillhörde under medeltiden ofta nätverk med täta personliga relationer, vilket garanterade dem inflytande över omvärlden. Fattiga familjer var klienter till rikare familjer och stödde dessa i konflikter. Systemet genererade ömsesidigt beskydd och en känsla av samhörighet, men det ledde också till blodiga vendettor. Ett känt exempel är klanväsendet i det senmedeltida Genua. År 1479 utgjordes klanen Spinola av 104 hushåll, klanen Lomellini av 93 och klanen Doria av 59.
Klanväsendet var viktigast i regioner med svag furstemakt. I takt med att furstens eller kungens ställning stärktes minskade nätverkens betydelse. Detsamma gäller släktsolidariteten på bondenivå: skillnaderna var mycket stora beroende på om bönderna uppnådde politisk autonomi eller inte. I det fria nordtyska bondesamhället Ditmarsken fanns slachte, konfederationer av grupper med släktskapsband i vilka även främlingar kunde integreras i egenskap av ”kusiner”. I regioner där en stark centralmakt saknades kunde sådana system, med blodshämnd och privat rättskipning, leva vidare långt in i modern tid. Typiska exempel är Albanien, Montenegro och Korsika."
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 10,194
Om vi inte vet kännetecknen för just det skotska klanväsendet, vad kan vi då anta som en baseline (som det skotska traditionella eventuellt avvek från på olika sätt)?
Antropologin ger oss ledtrådar. Beteenden som är lika hos olika afrikanska, turkiska, berbiska, kanaitiska, maoriska, germanska, japanska och kinesiska klaner får nog antas vara hyfsat globala, åtminstone hos folk som inte är nomadiska jägare-samlare (svårt att bygga kapital utan varken land, pengar, aktier, eller hjordar).
Antropologin ger oss ledtrådar. Beteenden som är lika hos olika afrikanska, turkiska, berbiska, kanaitiska, maoriska, germanska, japanska och kinesiska klaner får nog antas vara hyfsat globala, åtminstone hos folk som inte är nomadiska jägare-samlare (svårt att bygga kapital utan varken land, pengar, aktier, eller hjordar).
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 10,194
1751 introducerade Storbritannien genom Bank of England det finansiella instrumented "Consolidated Annuities", en statsobligation med en (tämligen) fast utdelning på 3% om året. Det blev det absoluta fundamentet för Storbritanniens överlägsna sätt att kunna finansiera sina krig på (trots att man var fattigare än Frankrike räknat på rent BNP, gjorde de statskassan likvid på ett helt annat vis). De var omöjliga att lösa tillbaka, så räntan skulle i princip betalas i all evighet. Det gjorde dem exceptionellt säkra, och räntan på 3% bestod i långt över 100 år (vill du ha en osäker investering är det bättre att köpa aktier i East India Company... i alla fall om du gör det tidigt).
När vi hör om någon hos Jane Austen eller andra i perioden som har en vis fast inkomst, handlar det nästan alltid om antingen land eller sådana "Console Bonds" - de blev en absolut institution.
Systemet överskuggades av annat från 1900-talets början och särskilt efter Första världskriget, och 2015 avskaffades det till slut helt med den stora brittiska uppstädningen i gamla skulder (där man till slut också betalade tillbaka skulderna från The South Sea Bubble). Trots all inflation kostade det £218 miljoner. (Till andra skulder som sanerades hörde kompensation till slavägare när slaveriet förbjuds, kompensationer kring den irländska potatissvälten, och skulder från Krimkriget). Det var de sista evighetsobligationerna i ett större land.
Om man vill jämföra med Frankrike, var det bästa sättet för en fast inkomst där att muta sig till en sinekur av staten (det var en av de viktigaste statliga inkomsterna), med det var alltid mycket mer riskabelt och gick inte i arv.
När vi hör om någon hos Jane Austen eller andra i perioden som har en vis fast inkomst, handlar det nästan alltid om antingen land eller sådana "Console Bonds" - de blev en absolut institution.
Systemet överskuggades av annat från 1900-talets början och särskilt efter Första världskriget, och 2015 avskaffades det till slut helt med den stora brittiska uppstädningen i gamla skulder (där man till slut också betalade tillbaka skulderna från The South Sea Bubble). Trots all inflation kostade det £218 miljoner. (Till andra skulder som sanerades hörde kompensation till slavägare när slaveriet förbjuds, kompensationer kring den irländska potatissvälten, och skulder från Krimkriget). Det var de sista evighetsobligationerna i ett större land.
Om man vill jämföra med Frankrike, var det bästa sättet för en fast inkomst där att muta sig till en sinekur av staten (det var en av de viktigaste statliga inkomsterna), med det var alltid mycket mer riskabelt och gick inte i arv.