Slump

Zimeon

Magister Katt
Joined
31 Mar 2013
Messages
255
Location
Åkersberga
För mig är det dels en fråga om presentation men också att detaljerade skalor får mig att fokusera för mycket på detaljer. Typ, på en skala 1-5 är det ganska enkelt att fatta att 4 är bra, för 5 och 3 är ganska stora steg upp och ner. Men på en skala 1-20 känns 16 mer abstrakt, och 76 på en 100-skala funkar uruselt för mig. Jag har svårt att associera 76 till något för att jag tänker (inte medvetet) typ att 77 måste associeras till något annat. Typ. Kanske.
Exakt så fungerar jag också. 1–4 är min sweet spot. Större steg än så tycker jag bara ställer till det.
Och fler än man tror tänker så. Kolla generiskt betygsystem mellan 1–10, och man kommer hitta att det är 8–10 som används för sånt som är bra, och allt som är 7 och under är mer eller mindre kasst. Jag har alltid undrat varför man har 7 steg att beskriva det som är dåligt, och 3 steg för det som är bra, så jag rationaliserar bort till 3 steg som är bra, och 1 som bara generiskt betyder "dåligt", och så har vi 4 steg :)
 

LurkenW

Lurken i radion
Joined
17 Sep 2023
Messages
17
Location
Sveg
För mig är ju siffrorna rent illustrativa.

Om jag har DEX 16, men STR 6... Det låter ju som någon som inte är stark utan mer vig. Kanske en dansare, eller akrobat. Om vi kompletterar det med CHA 3 vs CHA 18 blir det ju två helt olika rollpersoner!
Hela den här tråden hav fått mig att se slumpgenererade karaktärer i helhet på ett nytt sätt. Jag har aldrig tänkt såhär när jag skapat en karaktär förr. Jag har alltid haft en idé på en karaktär först. "Den här kampanjen vill jag köra en Bard, hoppas jag slår bra på Karisma" var en typisk tanke jag brukade ha. Och då är det ju förstås inte så kul att slå kasst på karisma.

Nästa gång jag är spelare (forever DM någon?) kanske jag ska prova att slå GE först, sedan fiffla fram en karaktär eftersom, snarare än att ha en idé och hoppas att jag slår bra nog för att kunna uppfylla den.

Andra tanken jag får är förstås hur jag skulle kunna få in något sånt här i Den Sjunde Staden. För tillfället ser det mörkt ut, karaktärskapande är ganska pilligt som det är. Men jag kan definitivt tänka mig något i stil med det Krank snackade om i sin tråd om LCB om Life-path grejer, en del slump för karaktärernas bakgrund. Är rädd att det kommer göra träsk av systemet dock. Kanske måste offra något annat för att få in det. Tankenöt till framtida mig.
 

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,669
Location
Uppsala
Och lite också av tanken på att min karaktär inte är kompetent/inkompetent förrän den är det i spel. Siffrorna spelar inte så stor roll, förrän de spelar roll. Men jag tror nog inte heller att jag ser det som nån sorts universell princip, bara en tanke som jag snappat upp någonstans.
Det här tycker jag är så snablarns viktigt. Har nog aldrig varit dumdrygare som spelare än den gång jag tonårsspelade Mage och gestaltade en pokerspelare. Hade lagt allt jag kunde på att vara mästerlig på att spela poker, och får slå mig ned vid bordet för att spela mitt superparti med jätteinsats. Slår den fetaste botch Norden skådat och blir riktigt purken på det. Bränner Willpower. Använder magi. Ber spelledaren på mina bara knän. Men tärningarna hatar mig—jag jättemisslyckas och förlorar pokertävlingen.

Idag tänker jag tillbaka på hur det här egentligen var helt fantastiskt. Att förväntningarna var problemet. För hur duktig och favorittippad du än är så kan saker gå åt pipsvängen ändå, och det säger dig något om sammanhanget och scenen. Hade det hänt mig idag hade det varit helt fantastiskt! För som du säger, siffrorna har ingen som helst betydelse förrän de ges en betydelse i spel. Och den betydelsen kan bli vad som helst.
 

Christoffer

It's all pig.
Joined
18 Mar 2008
Messages
4,049
Location
Umeå
Idag tänker jag tillbaka på hur det här egentligen var helt fantastiskt. Att förväntningarna var problemet. För hur duktig och favorittippad du än är så kan saker gå åt pipsvängen ändå, och det säger dig något om sammanhanget och scenen. Hade det hänt mig idag hade det varit helt fantastiskt! För som du säger, siffrorna har ingen som helst betydelse förrän de ges en betydelse i spel. Och den betydelsen kan bli vad som helst.
Det ÄR också extremt intressant eftersom vi har förlagor som är PRECIS TVÄRT OM. Oavsett vad vi tittar på så kan jag inte dra mig till minnes något endaste där just detta med att en huvudperson i en berättelse är kompetent och sättet vi förstår det på är att denne lyckas hela tiden om och om igen. Snarare är det ju precis tvärt om, huvudpersoner misslyckas, om och om igen, ibland lite lätt, ibland helt brutalt, och ibland lyckas de plocka upp tråden igen och övervinner några svårigheter, ibland tar det lång tid, ibland sker det typ aldrig. Men att huvudpersoner i berättelser lyckas om och om och om igen sker ju verkligen ALDRIG.

Eller, för den delen: Hur många av oss är inte uppvuxna med ex. Mighty Ducks och liknande, berättelser om underdogs som trots att de inte är ämnade för vinst kämpar mot det. I de dåliga av de berättelserna slutar det ju med vinst, i de bra kommer vi inte ens ihåg om de vann eller förlorade i slutet för hela poängen med berättelsen var något annat, de lärde sig något som var viktigare än att vinna eller förlora.

Som du säger, hur coolt är det inte med tonåringen, jäkla pokersavanten som aldrig förlorat ett parti, och i öppningen av berättelsen sitter hon där och stirrar på skitkort och får åter igen bara skit, precis som om någon blandad leken för att ge henen skit, eller någon använder magi för att blocka hennes vinst!!!

Någonstans klingar en fråga med svar (kanske från några litteraturstudier, kanske annanstans från) som typ är dessa, och den säger jäkla mkt om detta tycker jag: vad kallas det när det är en riktigt dålig dag att vara hjälte på? En story.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
14,870
Location
Göteborg
Det ÄR också extremt intressant eftersom vi har förlagor som är PRECIS TVÄRT OM. Oavsett vad vi tittar på så kan jag inte dra mig till minnes något endaste där just detta med att en huvudperson i en berättelse är kompetent och sättet vi förstår det på är att denne lyckas hela tiden om och om igen. Snarare är det ju precis tvärt om, huvudpersoner misslyckas, om och om igen, ibland lite lätt, ibland helt brutalt, och ibland lyckas de plocka upp tråden igen och övervinner några svårigheter, ibland tar det lång tid, ibland sker det typ aldrig. Men att huvudpersoner i berättelser lyckas om och om och om igen sker ju verkligen ALDRIG.

Eller, för den delen: Hur många av oss är inte uppvuxna med ex. Mighty Ducks och liknande, berättelser om underdogs som trots att de inte är ämnade för vinst kämpar mot det. I de dåliga av de berättelserna slutar det ju med vinst, i de bra kommer vi inte ens ihåg om de vann eller förlorade i slutet för hela poängen med berättelsen var något annat, de lärde sig något som var viktigare än att vinna eller förlora.

Som du säger, hur coolt är det inte med tonåringen, jäkla pokersavanten som aldrig förlorat ett parti, och i öppningen av berättelsen sitter hon där och stirrar på skitkort och får åter igen bara skit, precis som om någon blandad leken för att ge henen skit, eller någon använder magi för att blocka hennes vinst!!!

Någonstans klingar en fråga med svar (kanske från några litteraturstudier, kanske annanstans från) som typ är dessa, och den säger jäkla mkt om detta tycker jag: vad kallas det när det är en riktigt dålig dag att vara hjälte på? En story.
Å andra sidan är ju rollspel för det mesta inte huvudsakligen berättelser, utan spel. Du identifierar dig med rollpersonen och dess framgång, och du vill att det ska gå så bra som möjligt, för rollpersonens framgång är din framgång. Du vill såklart ha svårt motstånd, eftersom man blir nöjdare efter att ha vunnit mot svårt motstånd. Men du vill inte misslyckas, helst någonsin.

Jag är 100% med på berättelser om folk som misslyckas, men jag tror att det är sekundärt för hur många (de flesta?) spelar rollspel. Det blir som att säga till någon som förlorat jobbet att de inte borde vara ledsna, för alla våra berättelser ha dlar om motgångar.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
17,173
Location
Ereb Altor
Å andra sidan är ju rollspel för det mesta inte huvudsakligen berättelser, utan spel. Du identifierar dig med rollpersonen och dess framgång, och du vill att det ska gå så bra som möjligt, för rollpersonens framgång är din framgång. Du vill såklart ha svårt motstånd, eftersom man blir nöjdare efter att ha vunnit mot svårt motstånd. Men du vill inte misslyckas, helst någonsin.

Jag är 100% med på berättelser om folk som misslyckas, men jag tror att det är sekundärt för hur många (de flesta?) spelar rollspel. Det blir som att säga till någon som förlorat jobbet att de inte borde vara ledsna, för alla våra berättelser ha dlar om motgångar.
Tror inte att det är svårare än typ all annan aktivitet. Hade vi misslyckats hela tiden hade vi tröttnat, hade vi lyckats hela tiden hade vi tröttnat. Vi vill ha lagomt motstånd och lyckas lagom ofta.

Men, tärningsslag har inte riktigt detta syfte tycker jag. Det går inte att titta på tärningsslagen som sådana. @Rickard brukar säga att tärningsslag inte är någon utmaning, och det är ju helt sant. Utmaningen är allt det där som händer före och efter. Jag är rätt ofta med om tärningsslag som vi redan vet kommer innebära ett misslyckande, men vi vet inte hur hårt det misslyckandet blir.

Tärningsslag är snarare en pacingmekanik. Du vill inte slå för ofta, och inte för svåra slag. Så jo, tärningsslag är en mekanik för att skapa berättelser. Iaf för mig. Men jag tycker ju att även ett parti Monopol blir en berättelse.
 

Christoffer

It's all pig.
Joined
18 Mar 2008
Messages
4,049
Location
Umeå
Å andra sidan är ju rollspel för det mesta inte huvudsakligen berättelser, utan spel. Du identifierar dig med rollpersonen och dess framgång, och du vill att det ska gå så bra som möjligt, för rollpersonens framgång är din framgång. Du vill såklart ha svårt motstånd, eftersom man blir nöjdare efter att ha vunnit mot svårt motstånd. Men du vill inte misslyckas, helst någonsin.

Jag är 100% med på berättelser om folk som misslyckas, men jag tror att det är sekundärt för hur många (de flesta?) spelar rollspel. Det blir som att säga till någon som förlorat jobbet att de inte borde vara ledsna, för alla våra berättelser ha dlar om motgångar.
Den nivån av identifikation med sin karaktär tror jag är otroligt ovanlig, så att "nej orcherna tog oss tillfånga" är likvärdig motgång som att man fått sparken? Visst, vissa kanske ser på det som spännande att ut och söka nytt, men tänker spänningen i "kan vi fly/vad kommer hända" om karaktärerna tas tillfånga är en rätt annorlunda känsla än "helvete och jag som inte ens betalar för a-kassan vad ska jag göra nu?!"

För egen del tycker jag mer det är att likställas vid: hur kul är det att spela fotboll och ständigt vinna med 10-0? Vi behöver ju inte ens rör bollen, vi vet att vi kommer vinna med 10-0. Om vi ständigt måste maxa chanserna för framgång minimerar vi också möjligheterna att saker tar oväntade vändningar och vi måste spela spelet, agera och reagera, spela i nuet. Om vi måste ha 18 i alla grundegenskaper är det ju lite som att ständigt vi ska toppa vårt division 1 lag men sen spela med något korpenlag med trötta medelålders pappor?! (Förlåt alla pigga medelålders pappor).

Som @Mogger skriver vill man väl lyckas ibland också? Det svåra är väl vad som är lagom men också, som @entomophobiac är inne på, att vi har förväntningar på att något visst ska ske. Spelar jag en krigare ska jag vinna sista striden. Spelar jag en tjuv ska jag lyckas få upp dörren i det där dramatiska ögonblicket. Osv. Vad jag säger är bara att det är högst rimligt att spela med rätt öppet sinne, inte ha en förväntan på att detta är en hjältesaga, detta är Die Hard där jag kommer misslyckas, springa på glas och få stryk, men sen, sen ska jag vinna! Ibland blir det ju tvärt om, man skiner som en stjärna inledningsvis för att sen pysa och slockna och glöms bort.

Själv är jag högst skeptisk till regler som modellerar dramaturgi för att få till tillfredställande sådana här skeenden, jag tycker det är mycket mer intressant att vara öppen för svängningarna och se var de tar en. Eller att som i massa spel ha någon form av möjlighet att påverka just det där slaget som man själv tycker var otroligt viktigt. Men, nu är vi ju en bit bort från att bara slumpa grundegenskaper.
 

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
17,591
Location
Helsingborg
Idag tänker jag tillbaka på hur det här egentligen var helt fantastiskt. Att förväntningarna var problemet. För hur duktig och favorittippad du än är så kan saker gå åt pipsvängen ändå, och det säger dig något om sammanhanget och scenen. Hade det hänt mig idag hade det varit helt fantastiskt! För som du säger, siffrorna har ingen som helst betydelse förrän de ges en betydelse i spel. Och den betydelsen kan bli vad som helst.
Känns dock som en efterkonstruktion. Inget fel med det, utan det handlar om att ändra sitt perspektiv för att kunna njuta av rollspel, precis som att rulla fram sin rollperson kan handla om att ändra sitt perspektiv till från att ha en färdig tant i huvudet till att omfamna det roliga i slumpen.
 

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,669
Location
Uppsala
Hade vi misslyckats hela tiden hade vi tröttnat, hade vi lyckats hela tiden hade vi tröttnat.
Tror i slutänden inte det har så mycket med lyckas/misslyckas att göra, utan om förväntningar (som sagt). Om vi identifierar våra alter egon mer från vad de är bra på och inte vad de går igenom så blir ju lyckas/misslyckas en central del av deras identitet. Frågan blir inte "vem är du?" utan "vad är du bra på?"

Tärningarna och färdigheterna blir en sorts gatekeeper, som stoppar oss från att konsumera ett äventyrs "content" om vi misslyckas för äventyret kräver att vi lyckas.

Tydligaste äventyret jag läst som är skrivet så är ju kampanjen till Degenesis, där det rätt upp och ned står "spelarna slår X" och sen går texten vidare med en utgångspunkt om att det hela lyckas.
 

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,669
Location
Uppsala
Känns dock som en efterkonstruktion. Inget fel med det, utan det handlar om att ändra sitt perspektiv för att kunna njuta av rollspel, precis som att rulla fram sin rollperson kan handla om att ändra sitt perspektiv till från att ha en färdig tant i huvudet till att omfamna det roliga i slumpen.
Efterkonstruktion? Exemplet var för minst 20 år sedan. DÅ tyckte jag inte som jag tycker idag. Tänkte det var exakt vad jag skrev.

Jag tycker idag att det blir ett problem när förväntningar styr. För då är inte rollspel med slump rätt sätt att spela på överhuvudtaget. Vilket ju är vad Gumshoe försöker "lösa" för en viss typ av spelande, och varför Call of Cthulhu har en inflation av färdighetspoäng från utgåva till utgåva.

Ståry = äventyr = officiell kampanj. Träffa vissa beats vid rätt tillfälle. Misslyckas? Vafan, jag vill ju höra vad som händer med Spetsnazathoth!
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
14,870
Location
Göteborg
Den nivån av identifikation med sin karaktär tror jag är otroligt ovanlig, så att "nej orcherna tog oss tillfånga" är likvärdig motgång som att man fått sparken? Visst, vissa kanske ser på det som spännande att ut och söka nytt, men tänker spänningen i "kan vi fly/vad kommer hända" om karaktärerna tas tillfånga är en rätt annorlunda känsla än "helvete och jag som inte ens betalar för a-kassan vad ska jag göra nu?!"
Den behöver ju inte vara stark. Bara större än noll. Min poäng var inte att man känner det lika mycket, utan att ens rollpersons misslyckande är ett misslyckande för spelaren. Jämförbart med att förlora i fia med knuff eller så, kanske.


För egen del tycker jag mer det är att likställas vid: hur kul är det att spela fotboll och ständigt vinna med 10-0? Vi behöver ju inte ens rör bollen, vi vet att vi kommer vinna med 10-0. Om vi ständigt måste maxa chanserna för framgång minimerar vi också möjligheterna att saker tar oväntade vändningar och vi måste spela spelet, agera och reagera, spela i nuet.
Yes, precis som jag skrev. Det är inte kul när det är lätt, men man vill fortfarande vinna. Det är få som inte blir ledsna när de förlorar fotbollsmatchen, bara för att det ger en bra berättelse. Man vill att det ska vara svårt och spännande, och så vill man vinna. Det är naturligt att bli glad när man vinner och ledsen när man förlorar, är vad jag säger.
Själv är jag högst skeptisk till regler som modellerar dramaturgi för att få till tillfredställande sådana här skeenden, jag tycker det är mycket mer intressant att vara öppen för svängningarna och se var de tar en.
Jag gillar inte heller sådana regler, men det är för att jag vill sätta dramaturgin i händerna på spelarna, inte på mekaniken (och inte på slumpen).
 

Christoffer

It's all pig.
Joined
18 Mar 2008
Messages
4,049
Location
Umeå
Den behöver ju inte vara stark. Bara större än noll. Min poäng var inte att man känner det lika mycket, utan att ens rollpersons misslyckande är ett misslyckande för spelaren. Jämförbart med att förlora i fia med knuff eller så, kanske.
Det är ju så jag menar att analogin faller och folk måste skärpa sig lite. Att misslyckas med ett slag är inte att förlora, att misslyckas med ett slag är ju att släppa in ett mål, eller kanske än bättre jämförelse: att misslyckas med ett slag är att inte lyckas blocka en passning från motståndarens back till deras mittfältare, så helt plötsligt är spelplanen en annan, helt plötsligt måste vi ta ställning till andra saker. Såklart det var ett misslyckande i stunden, men det var inte en förlust.

Jag identifierar mig rätt mycket med mina karaktärer. En karaktär jag spelar just nu i Sorcerer är rent av skapad för att jag ska göra det än mer. Om inte nära mig på riktigt så nära mig rent ideologiskt och psykologiskt. I senaste spelmötet gick verkligen otroligt mycket så otroligt kraftfullt rakt åt helvete, det var flera situationer som brakade samman och lite som att nu får jag äta upp allt som skett innan. Och på grund av detta, alla situationerna, allt innan konflikten i fråga som detta ledde fram till, så revolterade min demon, anföll mig, en annan spelares karaktär försökte aktivt hindra mig att försvaga min demon eller beordra den att ta det lugnt och min karaktär drog på sig en otroligt allvarlig skada, i princip i koma med allvarliga nervskador osv. Detta på grund (förutom då, allt som skett innan, alla val, alla agerande, allt rollspelande och tärningar) av att tärningarna som rullades innebar vem som agerade när, vem som segrade över vem och med hur mycket osv. Men, trots min identifikation, trots att just detta utfall helt klart hade med slump att göra, så var alla scener som ledde hit och scenen i sig verkligen otroligt starka och fina. Jag ser det inte som ett misslyckande, jag ser det som att fältet nu är ett annat och nästa spelmöte kommer ske med utgångspunkt från en sjuksäng, med min karaktär med rejält mycket problem att hantera och försöka få honom att ta sig ur detta, med sitt liv och äktenskap i behåll.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
14,870
Location
Göteborg
Det är ju så jag menar att analogin faller och folk måste skärpa sig lite. Att misslyckas med ett slag är inte att förlora, att misslyckas med ett slag är ju att släppa in ett mål, eller kanske än bättre jämförelse: att misslyckas med ett slag är att inte lyckas blocka en passning från motståndarens back till deras mittfältare, så helt plötsligt är spelplanen en annan, helt plötsligt måste vi ta ställning till andra saker. Såklart det var ett misslyckande i stunden, men det var inte en förlust.

Jag identifierar mig rätt mycket med mina karaktärer. En karaktär jag spelar just nu i Sorcerer är rent av skapad för att jag ska göra det än mer. Om inte nära mig på riktigt så nära mig rent ideologiskt och psykologiskt. I senaste spelmötet gick verkligen otroligt mycket så otroligt kraftfullt rakt åt helvete, det var flera situationer som brakade samman och lite som att nu får jag äta upp allt som skett innan. Och på grund av detta, alla situationerna, allt innan konflikten i fråga som detta ledde fram till, så revolterade min demon, anföll mig, en annan spelares karaktär försökte aktivt hindra mig att försvaga min demon eller beordra den att ta det lugnt och min karaktär drog på sig en otroligt allvarlig skada, i princip i koma med allvarliga nervskador osv. Detta på grund (förutom då, allt som skett innan, alla val, alla agerande, allt rollspelande och tärningar) av att tärningarna som rullades innebar vem som agerade när, vem som segrade över vem och med hur mycket osv. Men, trots min identifikation, trots att just detta utfall helt klart hade med slump att göra, så var alla scener som ledde hit och scenen i sig verkligen otroligt starka och fina. Jag ser det inte som ett misslyckande, jag ser det som att fältet nu är ett annat och nästa spelmöte kommer ske med utgångspunkt från en sjuksäng, med min karaktär med rejält mycket problem att hantera och försöka få honom att ta sig ur detta, med sitt liv och äktenskap i behåll.
Ja, men jag tror ju återigen inte att det är så de flesta spelar rollspel. De vill klara äventyret. I Sorcerer finns det ju inget äventyr att klara. Ett misslyckat tärningsslag gör att du kommer längre ifrån att klara äventyret. I värsta fall betyder det att ni misslyckats med äventyret (men där ser spelledaren till att så inte bli fallet, eftersom hen försöker att skapa illusionen av att spelarna kan misslyckas, utan att de egentligen kan det, för återigen tycker folk inte att det är kul att misslyckas).

Och jag förstår nog inte ens i teorin hur det går till att identifiera sig med sin rollperson utan att bli upprörd när det går dåligt för hen. För mig låter det som att säga att man hejjar på Frölunda men inte blir glad när de vinner.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
14,870
Location
Göteborg
Och jag förstår nog inte ens i teorin hur det går till att identifiera sig med sin rollperson utan att bli upprörd när det går dåligt för hen. För mig låter det som att säga att man hejjar på Frölunda men inte blir glad när de vinner.
För att förtydliga: Jag har högvis med empati för mina rollpersoner och tycker ofta mycket om dem, men jag skulle inte säga att jag identifierar mig med dem. Jag tar ofta beslut som medvetet får dem att lida.
 

Christoffer

It's all pig.
Joined
18 Mar 2008
Messages
4,049
Location
Umeå
Ja, men jag tror ju återigen inte att det är så de flesta spelar rollspel. De vill klara äventyret. I Sorcerer finns det ju inget äventyr att klara. Ett misslyckat tärningsslag gör att du kommer längre ifrån att klara äventyret. I värsta fall betyder det att ni misslyckats med äventyret (men där ser spelledaren till att så inte bli fallet, eftersom hen försöker att skapa illusionen av att spelarna kan misslyckas, utan att de egentligen kan det, för återigen tycker folk inte att det är kul att misslyckas).
Såklart att detta är en aspekt och du har nog rätt i det. Tänker kanske just hela idéen att SL ansvarar för allas skoj, SL ska leverera något till spelarna och därmed också ska ha makt att fuska osv för att få till en dramatisk intressant sak är nog en del i varför folk inte gillar misslyckanden när det sker, blir arga och tycker system är swingy osv.

Och jag förstår nog inte ens i teorin hur det går till att identifiera sig med sin rollperson utan att bli upprörd när det går dåligt för hen. För mig låter det som att säga att man hejjar på Frölunda men inte blir glad när de vinner.
Oklart om jag kan förklara det, i stunden är det såklart inte skoj, det känns desperat, man kan känna att ens vägar skärs av osv. Men så fort man ser tillbaks på saker så känns det mer som saker faller på plats, saker är rimliga, kunde inte skett på något annat vis osv. Men jag tror en stor stor sak är att jag inte ser tärningsslagen som så himla avgörande i sig, såklart i detta fall styrde de ju om min karaktär hamnade på intensiven eller ej, men det är ju otroligt mycket agerande, rollspelande, andra konflikter, andra utfall, mer val och saker jag själv haft mycket kontroll över genom min karaktär som lett fram till precis detta. Tror det kan vara en avgörande sak för att känna om man har kontroll eller ej, i ett spel med otroligt mycket agens finns ju den kontrollen på otroligt många fler sätt än längs en räls.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
17,173
Location
Ereb Altor
Tror i slutänden inte det har så mycket med lyckas/misslyckas att göra, utan om förväntningar (som sagt). Om vi identifierar våra alter egon mer från vad de är bra på och inte vad de går igenom så blir ju lyckas/misslyckas en central del av deras identitet. Frågan blir inte "vem är du?" utan "vad är du bra på?"

Tärningarna och färdigheterna blir en sorts gatekeeper, som stoppar oss från att konsumera ett äventyrs "content" om vi misslyckas för äventyret kräver att vi lyckas.

Tydligaste äventyret jag läst som är skrivet så är ju kampanjen till Degenesis, där det rätt upp och ned står "spelarna slår X" och sen går texten vidare med en utgångspunkt om att det hela lyckas.
Ja, min filosofi är ju djupt rotad i Play to Find Out-doktrinen och då är ju det som händer det optimala utfallet :) Det är för mig det absolut roligaste sättet att spela på. Vi vet inte från början om det är ett drama* eller en komedi* vi upplever.

*Enligt grekisk tradition med olyckligt vs lyckligt slut, i lite vidare bemärkelse.
 

THZ

Veteran
Joined
13 Apr 2016
Messages
189
Jag ser en stor skillnad på att slå fram grundegenskaper och slå för en färdighet i ögonblicket.

Ögonblicket
Du misslyckas och får hitta en annan väg.

Grundegenskaper.
Alla slag framöver i hela kampanjen kommer att påverkas.



Jävdeklaration
Jag brukar slå extremt dåligt. Då jag är nördig på matematik har jag följt resultaten. Jag ligger nära en standardavvikelse nedåt. Dvs mina grundegenskaper kommer att ligga klart under medspelarnas om vi slår.
Det slutar "alltid" med att jag får slå om de tre lägsta och ligger sedan ändå under de andra spelarna.

Jag gillar därför point and buy system för karaktärernas start

Dock vill jag inte spela mary sue. En karaktär skall ha en "fobi" , en frestelse de inte kan motstå. Något de tror sig kunna men sominte är sant.......osv. Detta för att det skall bli en levande karaktär.
Men att vara "dålig" på allt är inte kul

Speciellt som vi i vår grupp brukar spela 2-3års kampanjer.

Men detta är ju min åsikt, inte en sanning.
 

SpringandeKulle

Warrior
Joined
15 Aug 2022
Messages
211
....
Som du säger, hur coolt är det inte med tonåringen, jäkla pokersavanten som aldrig förlorat ett parti, och i öppningen av berättelsen sitter hon där och stirrar på skitkort och får åter igen bara skit, precis som om någon blandad leken för att ge henen skit, eller någon använder magi för att blocka hennes vinst!!!
...
Tycker detta var en bra sätt att se det. Om detta händer blir det mycket roligare att misslyckas än om övriga spelare bara sitter och skrattar åt ens otur med tärningarna. Vilket är tyvärr ett ganska vanligt beteende att göra åtlöje av någon bara för ett slag blev riktigt dåligt. Att skapa en berättelse av ett misslyckat slag istället är i min åsikt riktigt bra spelledande. Spelaren kan fortfarande känna sig som expert inom sin nisch för det var utomstående faktorer som gjorde att rollpersonen misslyckades.

...Och jag förstår nog inte ens i teorin hur det går till att identifiera sig med sin rollperson utan att bli upprörd när det går dåligt för hen. För mig låter det som att säga att man hejjar på Frölunda men inte blir glad när de vinner.
För min del ser jag gärna att det går dåligt för min rollperson. Jag blir uttråkad av vinster. Jag vill någon gång bli tvingad att fly en strid för överleva. Eller vara skiträdd för ens gå in i strid för jag vet att i så fall är jag död.

Men nu gled jag in mycket på misslyckande...
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
17,173
Location
Ereb Altor
Och jag förstår nog inte ens i teorin hur det går till att identifiera sig med sin rollperson utan att bli upprörd när det går dåligt för hen. För mig låter det som att säga att man hejjar på Frölunda men inte blir glad när de vinner.
Som hyfsat inbiten fotbollssupporter finns det mycket jag kan glädja mig åt även vid ett oavgjort resultat eller t.o.m en förlust. Kanske kom en spelare tillbaka efter skada och spelade svinbra? Kanske blev det slut på måltorka? Kanske var hemmapubliken otrolig trots 3:e förlusten på raken? Kanske gick tränaren ut efteråt och sa exakt det som behövde sägas? Och om allt annat är åt helvete så kommer det ju en ny säsong snart, och DÅ JÄVLAR!

På samma sätt kan man bli förbannad vid vinst. Någon blev skadad, laget spelade skit, tomt på läkaren etc...

Världen är inte svart/vit :) Den är en berättelse.
 
Top