Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 5,043
Mina fördomar om Gygax säger att han har läst Tolkien fler gånger än Chaucer.
Rymdhamster läser Sagan om Ringen [Spoilers]
- Thread starter Rymdhamster
- Start date
Bifur
Veteran
- Joined
- 28 Dec 2015
- Messages
- 6,300
Nej, inte speciellt, åtminstone inte i Leiber eller Howard, av det jag läst.
Som mycket annat var det ju inte klyschor när Tolkien skrev det, det blev det efteråt
.Mina fördomar om Gygax säger att han har läst Tolkien fler gånger än Chaucer.
Det har han kanske, men jag tror inte att Gygax använde "Ni sitter på ett värdshus, när ...." som start på äventyr särskilt ofta.
De moduler han skrev brukar oftare börja med någon variant av "Ni har fått i uppdrag av X att göra Y. Ni har just kommit fram till dungeonen."
Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Ja... jag tror mer det har att göra med folk som senare spelade rollspel, och hade läst mycket Tolkien =)
- Joined
- 4 Dec 2010
- Messages
- 7,878
Precis min tanke
Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Book 1, Chapter 10 - Strider
I vilken våra hjältar sitter och pratar en stund.
Det är mycket jag gillar i det här kapitlet! Och ett par saker jag ogillar. Well... en sak. Det jag inte gillar är att Tolkien beskriver _hur_ folk pratar på ett sätt som får dem att hatta fram och tillbaka mellan känsloutrycken från en mening till nästa på ett sätt som känns osammanhängande. Som om man filmat en scen tre olika gånger, och bett skådisarna att agera på väldigt olika sätt varje gång, och sen klippt ihop bitar från alla tre olika tagningar. Det känns konstigt.
Men, även om jag inte gillar _hur_ de säger saker så gillar jag vad de säger. Själva dialogen tycker jag är mycket tilltalande på ett högtravande men fungerande fantasysätt. Jag gillar Vidstige själv, som får vara både klurig och lite läskig, men också faktiskt lägger fram ett vettigt argument för varför hobbitarna borde lita på honom. Jag gillar också brevet från Gandalf, med PS på PS på PS, och jag gillar att Barliman suttit på det här brevet i typ tre månader utan möjlighet att leverera det.
Flera lärdommar att ta till fantasyspel här! Att skicka brev bygger på att det finns någon som är villig att ta det dit det ska. antingen får man punga ut i åtskilliga dagslöner till en dedikerad budbärare, eller så får man förlita sig på resande folk, i vilket fall man aldrig kan tänkas veta när det kommer fram. Bra äventyrsuppslag där RP både kan bli anlitade som budbärare, eller för att spåra upp vad som kan tänkas ha hänt med en tidigare budbärare.
Jag gillar också PS:en. Det är sjukt lätt att glömma bort den detaljen ny för tiden när man sitter med en ordbehandlare med handskriftsfont när man gör sina handouts. Men för fick man antingen skriva om allt från början, eller lägga till det där man glömde bort på slutet som ett PS. Med svårigheterna att få tag på en budbärare är det till och med möjligt att ha PS:ar tillagda över flera dagar.
Även detta intressant just ur rollspelssynpunkt, dels för att om det var ett viktigt brev är det full möjligt att den som skrev det skrev ett par versioner av det innan denne blev nöjd, så vid en undersökning kan man eventuellt hitta flera olika kasserade och kanske inkompletta versioner av ett brev som skickades. Och dessa lär sakna eventuella PS:ar, vilket kan leda till intressanta avslöjanden senare i äventyret när RP hittar det faktiska brevet som skickades.
Det är också ett intressant sätt att sätta lite karaktär på en handout, och vad som hamnar i PS:en kan mycket väl avslöja en del om vad författaren tycker är viktigt. Tänk dig att hitta följande ditklämt på slutet av ett brev:
PS: Lånade jag ut min kopia av "kroppens vätskor" till dig senast vid träffades? Jag kan inte hitta den någonstans.
PPS: jag har haft svårt att hitta en budbärare att ta det här brevet till dig. Men nu har unge Pelagien lovat att ta det med sig när han reser för att hälsa på sin farbror till Mikelmäss.
PPPS: Jag hittade "kroppens vätskor", den låg under min säng!
PPPPS: Kroppens vätskor är verkligen ett mycket insiktsfullt verk! Du borde läsa den, jag skickar med boken tillsammans med det här brevet.
PPPPPS: Pelagien blev sjuk och ställde in sin resa, men jag har anlitat en bunt raska äventyrare som verkar pålitliga.
Jag gillar också verkligen tanken på att använda dikter och annat för att identifiera folk, så väl som hemliga namn. Mycket coolare än någon signetring!
I vilken våra hjältar sitter och pratar en stund.
Det är mycket jag gillar i det här kapitlet! Och ett par saker jag ogillar. Well... en sak. Det jag inte gillar är att Tolkien beskriver _hur_ folk pratar på ett sätt som får dem att hatta fram och tillbaka mellan känsloutrycken från en mening till nästa på ett sätt som känns osammanhängande. Som om man filmat en scen tre olika gånger, och bett skådisarna att agera på väldigt olika sätt varje gång, och sen klippt ihop bitar från alla tre olika tagningar. Det känns konstigt.
Men, även om jag inte gillar _hur_ de säger saker så gillar jag vad de säger. Själva dialogen tycker jag är mycket tilltalande på ett högtravande men fungerande fantasysätt. Jag gillar Vidstige själv, som får vara både klurig och lite läskig, men också faktiskt lägger fram ett vettigt argument för varför hobbitarna borde lita på honom. Jag gillar också brevet från Gandalf, med PS på PS på PS, och jag gillar att Barliman suttit på det här brevet i typ tre månader utan möjlighet att leverera det.
Flera lärdommar att ta till fantasyspel här! Att skicka brev bygger på att det finns någon som är villig att ta det dit det ska. antingen får man punga ut i åtskilliga dagslöner till en dedikerad budbärare, eller så får man förlita sig på resande folk, i vilket fall man aldrig kan tänkas veta när det kommer fram. Bra äventyrsuppslag där RP både kan bli anlitade som budbärare, eller för att spåra upp vad som kan tänkas ha hänt med en tidigare budbärare.
Jag gillar också PS:en. Det är sjukt lätt att glömma bort den detaljen ny för tiden när man sitter med en ordbehandlare med handskriftsfont när man gör sina handouts. Men för fick man antingen skriva om allt från början, eller lägga till det där man glömde bort på slutet som ett PS. Med svårigheterna att få tag på en budbärare är det till och med möjligt att ha PS:ar tillagda över flera dagar.
Även detta intressant just ur rollspelssynpunkt, dels för att om det var ett viktigt brev är det full möjligt att den som skrev det skrev ett par versioner av det innan denne blev nöjd, så vid en undersökning kan man eventuellt hitta flera olika kasserade och kanske inkompletta versioner av ett brev som skickades. Och dessa lär sakna eventuella PS:ar, vilket kan leda till intressanta avslöjanden senare i äventyret när RP hittar det faktiska brevet som skickades.
Det är också ett intressant sätt att sätta lite karaktär på en handout, och vad som hamnar i PS:en kan mycket väl avslöja en del om vad författaren tycker är viktigt. Tänk dig att hitta följande ditklämt på slutet av ett brev:
PS: Lånade jag ut min kopia av "kroppens vätskor" till dig senast vid träffades? Jag kan inte hitta den någonstans.
PPS: jag har haft svårt att hitta en budbärare att ta det här brevet till dig. Men nu har unge Pelagien lovat att ta det med sig när han reser för att hälsa på sin farbror till Mikelmäss.
PPPS: Jag hittade "kroppens vätskor", den låg under min säng!
PPPPS: Kroppens vätskor är verkligen ett mycket insiktsfullt verk! Du borde läsa den, jag skickar med boken tillsammans med det här brevet.
PPPPPS: Pelagien blev sjuk och ställde in sin resa, men jag har anlitat en bunt raska äventyrare som verkar pålitliga.
Jag gillar också verkligen tanken på att använda dikter och annat för att identifiera folk, så väl som hemliga namn. Mycket coolare än någon signetring!
- Joined
- 4 Dec 2010
- Messages
- 7,878
Är det i detta kapitel som hobbitarnas sängar blir vandaliserade? Det intressanta är att filmerna fått alla att anta att det är de svarta ryttarna som gör detta, men läser man böckerna så märker man att där är det förmodligen Bill Ormbunke och hans kumpaner.
Daniel
Swordsman
- Joined
- 7 Apr 2009
- Messages
- 608
Wow, det minns jag inte! Jag har i och för sig aldrig läst om boken, sen jag läste den -99. Och Jacksons version var ju, enligt han själv, i vissa scener inspirerad av Bakshis. Jacksons Fellowship är visserligen min absoluta favoritfilm nånsin, men vissa scener gillar jag lite bättre i Bakshis version. Exempelvis den med sängarna.
Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Nä, det är nästa kapitel. Men Vidstige verkar hålla med dig. Det är i ovanstående kapitel Merrin kommertillabaka, och Vidstige är övertygad om att det var de svarta ryttarnas svarta andedräkt som sänkte Merrin i sömn. Men han säger också att han inte tror att ryttarna kommer anfalla värdshuset under natten, då de ännu inte är sammlade och det är lång väg kvar till Vattnadal. Men att han däremot tror att de kommer bussa folk i byn de vänt till sin tjänst mot hobbitarna. Bill Ferny, Västgrinds-Harry och kanske några av sörlänningarna.
Däremot stormar ett par av ryttarna Frodos hus borta i Bocksta, där stackars Fatty precis kommer undan med livet och möjligen vettet i behåll.
Filmerna verkar ha valt att slå ihop dessa separata attacker till en, där ryttarna får stå för anfallet mot värdshuset istället. Jag förstår till fullo varför. Ens cen mindre att filma, de slipper introducera Bill Ferny och alla de andra, de kan klippa bort hela mellanspelet i Bocksta, de slipper förklara hur allt hänger ihop, men ryttarna får ända chansen att visa upp sig och vara läskiga. Det är effektivare helt enkelt.
Det är också ett utmärkt exempel på varför jag inte tycker att filmerna är ett substitut för nedklippta* böcker; saker som är bökiga och dyra att få till i filmer (exempelvis att göra kummelgastscenen) går utmärkt att klämma in i böcker.
*(fast jag börjar inse att det inte räcker med att klippa bort saker. Man skulle behöva skriva om dem från grunden).
Jag tycker att boken är bra fram tills att de lämnar Vattnadal. Sen återhämtar det sig aldrig riktigt för mig, inte heller i senare böcker. Eller när de är hos Galadriel är också bra, om man ser det som skräck och tänker på att Alver har sylvassa tänder.
Jag tycker att Tom Bombadill är kanske det viktigaste som händer i första halvan av berättelsen. Det är som att de flyttas ut ur sagan och in i något annat. Tom bara skrattar åt farligheterna som försöker bringa hoberna av daga. Han leker lite med ringen men den har ingen makt över honom och han skulle nog inte kunna använda den på något sett. Han är äldre än skogarna och kommer vara kvar även när midgård sakta blir till England.
Jag tycker att Tom Bombadill är kanske det viktigaste som händer i första halvan av berättelsen. Det är som att de flyttas ut ur sagan och in i något annat. Tom bara skrattar åt farligheterna som försöker bringa hoberna av daga. Han leker lite med ringen men den har ingen makt över honom och han skulle nog inte kunna använda den på något sett. Han är äldre än skogarna och kommer vara kvar även när midgård sakta blir till England.
När jag läst böckerna (även långt innan filmerna gjordes) så har jag alltid antagit att det var de svarta ryttarna som låg bakom vandaliseringen av sängarna, men nu när du påpekar det så antar jag att det lika gärna kunde ha varit Bill Ormbunke och hans kumpaner.
Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Book 1, Chapter 11 - A knife in the dark
I vilken våra hjältar går och lägger sig.
Så det visar sig att Bockstahobernas larmsignal är "Fear! Fire! Foes!". Vad säger det om en by som sätter "skräck" jämte "eld och fiender"? Det säger fasen en del om skogen de bor bredvid. Det fick mig att hajja till när jag såg det och jag tycker det är jäkligt coolt! Intressant worldbuilding så där i förbifarten bara.
Men det här är ett bra exempel på varför jag tror det är bra att jag valt att ta mig tiden och läsa varje kapitel mer som en lång dikt, och fundera över det genom att skriva om det här. För mitt första intryck var att ryttarna betedde sig väldans kostnigt när de anföll Frodos hus i Bocksta. De kommer dit redan sent på kvällen, verkar bli upptäckta, men ställer sig bara runt huset och väntar hela natten lång. Och först när gryningen börjar närma sig sparkar de in dörren och söker igenom huset.
Jag antar att det här kopplar mot att "det är alltid mörkast före gryningen", och ryttarna helt enkelt väntar på den mörkaste tiden för sitt anfall? Kanske i kombination med att månen ska gå ner eller nått. Det passar bra ihop med Tolkiens bakgrund som soldat. Nån som har några funderingar där?
Bonuspoäng till Fatty för att han faktiskt sjappade så snart han insåg att det var fara å färde.
Anfallet mot värdshuset i Bree har vi ju redan pratat om ovan. Ska sägas att förta gången jag läste kapitlet (jag läste i princip förra kapitlet i en följd, det tog bara ett tag att få tummen ur att skriva om det här kapitlet) så var jag helt inställd på att det var ryttarna som anföll även värdshuset, och att anledningen att de stod runt huset i Bocksta och väntade var för att göra en koordinerad attack. Först efter Franz kommentar ovan läste jag om valda stycken och insåg mitt misstag.
Och även om ryttarnas anfall mot värdshuset är en av de mest ikoniska scenerna från filmerna i mitt tycke, så gillar jag hur det utspelar sig här. Bill Ferny, jagar alltså iväg alla hästar från värdshuset (möjligen i hopp om att jag ikapp och stjäla ett par av dem senare) dels för att sinka hobbitarna i fall de lyckas fly, men troligtvis också för att sen kunna sälja sin egen utslitna ponny för ett brutal överpris. Det spikar verkligen fast att han är ute efter pengarna, snarare än att vara ond för ondskan skull så att säga.
Resten av kapitlet är att de vandrar genom vildmarken, sjunger lite sånger, och blir anfallna av ryttarna vid väderklint. Inte mycket att säga om det annat än att jag gillar de bitarna. Jag är faktiskt överraskad över hur mycket jag gillat hitills. Det är kanske så att det inte är sagan om ringen jag inte tycker om, utan snarare sagan om de två tornen och sagan om kungens återkomst. Eller så uppskattar jag kanske utdragna pladdriga passager mer nu än jag gjorde när jag var yngre =D
Jag gillar vistelsen på väderklint i synnerhet för att det är flera saker på gång där. Dels veden som enligt Vidstige gömts där av andra jägare. Dels mysteriet med de brända stenarna och meddelandet från Gandalf. Jag gillar att man verkligen får intrycket av att Väderklint är en välanvänd lägerplats för resande i landet. Fast det gör sammatidigt det ännu märkligare att Vidstige tar med hobbitarna dit. Men jag antar att det visar hur desperat Vidstige ändå är efter att få fatt på Gandalf. Vilket jag antar är vettigt. Vidstige torde veta riskerna med ringen.
Men vad jag verkligen slås av när jag läser är hur mycket jag håller med Peter Jackson om alla val han gjorde till filmerna (specifikt LotR-trilogin. Hobbitfilmerna har jag andra åsikter om). Jag tycker alla ändringarna han gjort är fullkomligt logiska ur filmmakarsynvinkel, om man tänker sig en balans mellan relevans, stämning, och filmbarhet.
I vilken våra hjältar går och lägger sig.
Så det visar sig att Bockstahobernas larmsignal är "Fear! Fire! Foes!". Vad säger det om en by som sätter "skräck" jämte "eld och fiender"? Det säger fasen en del om skogen de bor bredvid. Det fick mig att hajja till när jag såg det och jag tycker det är jäkligt coolt! Intressant worldbuilding så där i förbifarten bara.
Men det här är ett bra exempel på varför jag tror det är bra att jag valt att ta mig tiden och läsa varje kapitel mer som en lång dikt, och fundera över det genom att skriva om det här. För mitt första intryck var att ryttarna betedde sig väldans kostnigt när de anföll Frodos hus i Bocksta. De kommer dit redan sent på kvällen, verkar bli upptäckta, men ställer sig bara runt huset och väntar hela natten lång. Och först när gryningen börjar närma sig sparkar de in dörren och söker igenom huset.
Jag antar att det här kopplar mot att "det är alltid mörkast före gryningen", och ryttarna helt enkelt väntar på den mörkaste tiden för sitt anfall? Kanske i kombination med att månen ska gå ner eller nått. Det passar bra ihop med Tolkiens bakgrund som soldat. Nån som har några funderingar där?
Bonuspoäng till Fatty för att han faktiskt sjappade så snart han insåg att det var fara å färde.
Anfallet mot värdshuset i Bree har vi ju redan pratat om ovan. Ska sägas att förta gången jag läste kapitlet (jag läste i princip förra kapitlet i en följd, det tog bara ett tag att få tummen ur att skriva om det här kapitlet) så var jag helt inställd på att det var ryttarna som anföll även värdshuset, och att anledningen att de stod runt huset i Bocksta och väntade var för att göra en koordinerad attack. Först efter Franz kommentar ovan läste jag om valda stycken och insåg mitt misstag.
Och även om ryttarnas anfall mot värdshuset är en av de mest ikoniska scenerna från filmerna i mitt tycke, så gillar jag hur det utspelar sig här. Bill Ferny, jagar alltså iväg alla hästar från värdshuset (möjligen i hopp om att jag ikapp och stjäla ett par av dem senare) dels för att sinka hobbitarna i fall de lyckas fly, men troligtvis också för att sen kunna sälja sin egen utslitna ponny för ett brutal överpris. Det spikar verkligen fast att han är ute efter pengarna, snarare än att vara ond för ondskan skull så att säga.
Resten av kapitlet är att de vandrar genom vildmarken, sjunger lite sånger, och blir anfallna av ryttarna vid väderklint. Inte mycket att säga om det annat än att jag gillar de bitarna. Jag är faktiskt överraskad över hur mycket jag gillat hitills. Det är kanske så att det inte är sagan om ringen jag inte tycker om, utan snarare sagan om de två tornen och sagan om kungens återkomst. Eller så uppskattar jag kanske utdragna pladdriga passager mer nu än jag gjorde när jag var yngre =D
Jag gillar vistelsen på väderklint i synnerhet för att det är flera saker på gång där. Dels veden som enligt Vidstige gömts där av andra jägare. Dels mysteriet med de brända stenarna och meddelandet från Gandalf. Jag gillar att man verkligen får intrycket av att Väderklint är en välanvänd lägerplats för resande i landet. Fast det gör sammatidigt det ännu märkligare att Vidstige tar med hobbitarna dit. Men jag antar att det visar hur desperat Vidstige ändå är efter att få fatt på Gandalf. Vilket jag antar är vettigt. Vidstige torde veta riskerna med ringen.
Men vad jag verkligen slås av när jag läser är hur mycket jag håller med Peter Jackson om alla val han gjorde till filmerna (specifikt LotR-trilogin. Hobbitfilmerna har jag andra åsikter om). Jag tycker alla ändringarna han gjort är fullkomligt logiska ur filmmakarsynvinkel, om man tänker sig en balans mellan relevans, stämning, och filmbarhet.
Bifur
Veteran
- Joined
- 28 Dec 2015
- Messages
- 6,300
Ja,den första filmen (i extended edition) är verkligen en mycket bra version av berättelsen. Det finns alltid detaljer man skulle vilja ha sett annorlunda (jag tycker de bollar med tidsaspekterna för mycket) men i det stora hela mycket bra.
Film 2 och 3 finns det mer att säga om, även om de också är bra.
När vi nu ändå snackar Sagan om ringen, vill jag passa på att tipsa om Phil Dragashs inläsning och fantastiska sound design av alla tre böckerna, som av många kommentarer jag sett kallas för den bästa ljudboken någonsin:
Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Book 1, Chapter 12 - Flight to the Ford
I vilken våra hjältar plockar blommor, tar en promenad, och besöker de lokala sevärdheterna.
Så, tydligen har jag haft svårt att finna ro nog att sitta och läsa sen jobbet drog igång igen. Men denna helg lyckades jag kämpa mig igenom det sista kapitlet av den första halvan av den första boken. Inte för att jag tycker kapitlet var dåligt, jag tyckte det var rätt bra. Men fan vad Tolkien maler på. Jag är säker på att en bättre författare hade kunnat skriva det här kapitlet på hälften så många sidor utan att tappa varken känsla eller innehåll. Dialogen är också anmärkningsvärt stolpig på ett sätt jag inte tänkt på tidigare. Jag tror att en del av det kan vara att böckerna ändå är 80 år gamla eller så, men det är inte hela anledningen.
Men mycket jag gillar, och mycket jag tar med mig i mitt rollspelsfilosoferande.
Jag gillar att Vidstige måste ge sig iväg långt för att leta efter en obskyr växt som nästan ingen känner till, och som nästan inte växer någonstans, istället för som i filmerna där hoberna vet exakt vilken växt han letar efter och de springer runt några minuter med facklor och hittar vad de behöver.
Jag tycker också att kapitlet ger en bra bild av hur det kan vara rätt bökigt att leta sig fram i vildmarken om man inte följer välanvända stigar. man försöker gå runt en allt för brant kulle, men det visar sig att den är längre än man trodde och helt plötsligt är man mycket längre norrut än man nånsin tänkte sig. Det är allt för lätt när man tittar på en hexkarta att lura sig sig att de tär lätt att navigera i vildmarken. Man gör bara som man gör i dataspel: riktar blicken mot questmarkern och sen börjar man gå i den riktningen, upp för bergskedjor, tvärs över floder, strafe:ar någon gång ibland för träd. Men alltid rätt på. Det här kapitlet får mig att förstå problemen mycket tydligare. Det hade säkert varit mycket tydligare om jag tillbringat mer tid med att vandra runt i vildmarken IRL, men det gör jag ju inte =) Men jag är säker på att Tolkiens tid som soldat skiner igenom här.
Jag älskar också att de springer på trollen som Bilbo och dvärgarna sprang på. Det får mig verkligen att vilja etablera en spelvärld (en egen eller en färdigköpt) och bara spela kampanjer i den. Låta varje ny kampanj se spåren av förra kampanjen. Låta spelarna se att världen de känner förändras och påverkas av rollpersonernas äventyr.
Hela kapitlet börjar också förändra min syn på slumpmöten under resor och sånt. Jag är en sån som ofta kört med slag för random encounters för varje dags resande, men det har alltid stört mig att det segar ner tempot att hacka sig fram en dag i taget. Jag vet andra som kör ett random encounterslag per resa, möjligen med ökad risk för encounter ju längre resan är. Det har inte heller fallit mig i smaken då jag tycker att det självfallet borde kunna hände mer än en sak på en längre resa.
Det slår mig nu att jag tror ett bättre sätt att köra resor (bättre som i att det skulle passa min smak och önskemål) är att dela upp resan i etapper baserade på terräng och restid, med ett slumpslag per etapp, och eventuellt med planerade händelser mellan varje etapp. Hmm... jag tror jag eventuellt behöver göra en tråd om det där om ingen annan gör det. Men typ "Resor som pointcrawl" kanske.
Oh well, för att återgå till det som faktiskt står i kapitlet. Jag lägger märke till framförallt en sak som påminner mig om tidigare kapitel:
"Drink this!" said Glorfindel to them, pouring for each in turn a little liqour from his silver-studded flask of leather. It was clear as spring water and had no taste, and it did not feel either cool or warm in the mouth; but strength and vigour seemed to flow into all their limbs as they drank it.
För mig bekräftar det här min teori angående episoden hos Tom Bombadill, där hoberna blev berusade av "källvatten"; även där var det någon form av magisk dryck och hela episoden hos Bombadill (och kanske även episoden med kummelgasten) var en knarktripp (med eventuell snedtändning på slutet).
Jag gillar också att ledaren för ringvåldnaderna verkar superbadass meb helt enkelt misslyckas för att han är för arogant för att använda sina krafter på en gång. Han räknar med att morgulkniven och ringens inverkan ska göra jobbet åt honom, och det är först när han blir provocerad som han paralyserar Frodo och krossar hans svärd. Hade han gjort det fem minuter tidigare hade de troligtvis haft ringen och vunnit. Well... kanske =)
Men det är också en bra läxa till rollspel: det är okej att ha brutal övermäktiga fiender, så länge de är för arroganta för att använda sina krafter innan det är försent.
Nåväll, jag tror jag ska försöka sattsa på att läsa ett kapitel i veckan tills vidare. Det faktum att jag verkar ha svårt att sätta mig ner och bara läsa säger mig att jag verkligen behöver ta mig tiden och sätta mig ner och bara läsa =)
I vilken våra hjältar plockar blommor, tar en promenad, och besöker de lokala sevärdheterna.
Så, tydligen har jag haft svårt att finna ro nog att sitta och läsa sen jobbet drog igång igen. Men denna helg lyckades jag kämpa mig igenom det sista kapitlet av den första halvan av den första boken. Inte för att jag tycker kapitlet var dåligt, jag tyckte det var rätt bra. Men fan vad Tolkien maler på. Jag är säker på att en bättre författare hade kunnat skriva det här kapitlet på hälften så många sidor utan att tappa varken känsla eller innehåll. Dialogen är också anmärkningsvärt stolpig på ett sätt jag inte tänkt på tidigare. Jag tror att en del av det kan vara att böckerna ändå är 80 år gamla eller så, men det är inte hela anledningen.
Men mycket jag gillar, och mycket jag tar med mig i mitt rollspelsfilosoferande.
Jag gillar att Vidstige måste ge sig iväg långt för att leta efter en obskyr växt som nästan ingen känner till, och som nästan inte växer någonstans, istället för som i filmerna där hoberna vet exakt vilken växt han letar efter och de springer runt några minuter med facklor och hittar vad de behöver.
Jag tycker också att kapitlet ger en bra bild av hur det kan vara rätt bökigt att leta sig fram i vildmarken om man inte följer välanvända stigar. man försöker gå runt en allt för brant kulle, men det visar sig att den är längre än man trodde och helt plötsligt är man mycket längre norrut än man nånsin tänkte sig. Det är allt för lätt när man tittar på en hexkarta att lura sig sig att de tär lätt att navigera i vildmarken. Man gör bara som man gör i dataspel: riktar blicken mot questmarkern och sen börjar man gå i den riktningen, upp för bergskedjor, tvärs över floder, strafe:ar någon gång ibland för träd. Men alltid rätt på. Det här kapitlet får mig att förstå problemen mycket tydligare. Det hade säkert varit mycket tydligare om jag tillbringat mer tid med att vandra runt i vildmarken IRL, men det gör jag ju inte =) Men jag är säker på att Tolkiens tid som soldat skiner igenom här.
Jag älskar också att de springer på trollen som Bilbo och dvärgarna sprang på. Det får mig verkligen att vilja etablera en spelvärld (en egen eller en färdigköpt) och bara spela kampanjer i den. Låta varje ny kampanj se spåren av förra kampanjen. Låta spelarna se att världen de känner förändras och påverkas av rollpersonernas äventyr.
Hela kapitlet börjar också förändra min syn på slumpmöten under resor och sånt. Jag är en sån som ofta kört med slag för random encounters för varje dags resande, men det har alltid stört mig att det segar ner tempot att hacka sig fram en dag i taget. Jag vet andra som kör ett random encounterslag per resa, möjligen med ökad risk för encounter ju längre resan är. Det har inte heller fallit mig i smaken då jag tycker att det självfallet borde kunna hände mer än en sak på en längre resa.
Det slår mig nu att jag tror ett bättre sätt att köra resor (bättre som i att det skulle passa min smak och önskemål) är att dela upp resan i etapper baserade på terräng och restid, med ett slumpslag per etapp, och eventuellt med planerade händelser mellan varje etapp. Hmm... jag tror jag eventuellt behöver göra en tråd om det där om ingen annan gör det. Men typ "Resor som pointcrawl" kanske.
Oh well, för att återgå till det som faktiskt står i kapitlet. Jag lägger märke till framförallt en sak som påminner mig om tidigare kapitel:
"Drink this!" said Glorfindel to them, pouring for each in turn a little liqour from his silver-studded flask of leather. It was clear as spring water and had no taste, and it did not feel either cool or warm in the mouth; but strength and vigour seemed to flow into all their limbs as they drank it.
För mig bekräftar det här min teori angående episoden hos Tom Bombadill, där hoberna blev berusade av "källvatten"; även där var det någon form av magisk dryck och hela episoden hos Bombadill (och kanske även episoden med kummelgasten) var en knarktripp (med eventuell snedtändning på slutet).
Jag gillar också att ledaren för ringvåldnaderna verkar superbadass meb helt enkelt misslyckas för att han är för arogant för att använda sina krafter på en gång. Han räknar med att morgulkniven och ringens inverkan ska göra jobbet åt honom, och det är först när han blir provocerad som han paralyserar Frodo och krossar hans svärd. Hade han gjort det fem minuter tidigare hade de troligtvis haft ringen och vunnit. Well... kanske =)
Men det är också en bra läxa till rollspel: det är okej att ha brutal övermäktiga fiender, så länge de är för arroganta för att använda sina krafter innan det är försent.
Nåväll, jag tror jag ska försöka sattsa på att läsa ett kapitel i veckan tills vidare. Det faktum att jag verkar ha svårt att sätta mig ner och bara läsa säger mig att jag verkligen behöver ta mig tiden och sätta mig ner och bara läsa =)
Tolkien var bra på mycket, men att skildra effekterna av psykedeliska droger var isåfall inte hans starka sida...
Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Som jag skrev i det kapitlet tror jag inte det behöver handla om egna upplevelser, utan något han antingen sett eller hört andra göra.
Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Jag menar föresten inte att GlorfIndels brygd skulle vara psykadelisk. Endast att vi här får bekräftat att potenta magiska brygder helt kan sakna smak och andra utmärkande tecken.
jag vet inte hur sannolikt det är, rekreationellt bruk av psykedeliska droger blev en grej i västvärlden först efter att Sagan om ringen skrevs.
Med det sagt, förhållandet mellan människor och "altered states of consciousness" är förstås väldigt komplext och gammalt (om inte primordialt, se "psychedelic glossolalia theory" på wikipedia) och britter har en lång, lååång erfarenhet av opium-influerat skrivande. Men opium producerar inte direkt effekter som för tankarna till Tom Bombadill.
Fun fact: många som gör reaktionsvideor på LotR på youtube blir entusiastiska när Gandalf och Bilbo sitter och röker, eftersom de kallar det de röker "weed", det finns även en kommentar från Saruman att Gandalf har bolmat för mycket på "the halfling's leaves" och rökt bort sin hjärna, och han påstår även att Radagast har blivit konstig av att käka för mycket svamp... Men det här är referenser till droger som kan läsas in i filmerna, men knappast är alls lika påtagliga i böckerna de bygger på.
Sedan har vi förstås härskarringen självt, som känns extremt, extremt inspirerad av missbruk. Den kunde lika gärna varit en go stash av heroin, typ. Gollum påminner inte så lite om narkomanerna i sämre delar av stan. Men återigen - var drogberoende en inspirationskälla för Tolkien? Ingen aning. Jag vet inte hur välkänt själva fenomenet var på hans tid, trots att många viktorianer knarkade laudanum.
För en överkurs finns en liten artikel om Tolkien och cannabis här.
Last edited:
Jag har självt börjat lyssna igenom Phil Dragash fantastiska soundscape-version av LotR, som jag tidigare pratat mig varm om, och incidentally är jag typ synkad med Rymdhamsters läsning. Jag har inte lust att göra någon djupare analys just nu, men jag kan säga att boken helt klart har meriter jag tidigare missat eller underskattat...men Glorfindel är inte en av dem. Vilken sjukt onödig karaktär. Filmerna gjorde klokt i att använda Arwen i hans ställe, och för böckernas syften, där Arwen är en icke-entitet oavsett, kunde man inte använt Elrond själv, eller Legolas, eller Gimli, eller nån annan karaktär som var menad att faktiskt spela roll senare i ståryn? Jag vet att det är worldbuilding over narrative som gäller i nån mån i Tolkiens böcker, men det existerar ändå nån slags balans mellan de två aspekterna, och för det mesta hanterar han den rätt bra...men Glorfindel är ett exempel på när han går överstyr med världsbyggandet, på narrativets bekostnad.