Book 1, Chapter 10 - Strider
I vilken våra hjältar sitter och pratar en stund.
Det är mycket jag gillar i det här kapitlet! Och ett par saker jag ogillar. Well... en sak. Det jag inte gillar är att Tolkien beskriver _hur_ folk pratar på ett sätt som får dem att hatta fram och tillbaka mellan känsloutrycken från en mening till nästa på ett sätt som känns osammanhängande. Som om man filmat en scen tre olika gånger, och bett skådisarna att agera på väldigt olika sätt varje gång, och sen klippt ihop bitar från alla tre olika tagningar. Det känns konstigt.
Men, även om jag inte gillar _hur_ de säger saker så gillar jag vad de säger. Själva dialogen tycker jag är mycket tilltalande på ett högtravande men fungerande fantasysätt. Jag gillar Vidstige själv, som får vara både klurig och lite läskig, men också faktiskt lägger fram ett vettigt argument för varför hobbitarna borde lita på honom. Jag gillar också brevet från Gandalf, med PS på PS på PS, och jag gillar att Barliman suttit på det här brevet i typ tre månader utan möjlighet att leverera det.
Flera lärdommar att ta till fantasyspel här! Att skicka brev bygger på att det finns någon som är villig att ta det dit det ska. antingen får man punga ut i åtskilliga dagslöner till en dedikerad budbärare, eller så får man förlita sig på resande folk, i vilket fall man aldrig kan tänkas veta när det kommer fram. Bra äventyrsuppslag där RP både kan bli anlitade som budbärare, eller för att spåra upp vad som kan tänkas ha hänt med en tidigare budbärare.
Jag gillar också PS:en. Det är sjukt lätt att glömma bort den detaljen ny för tiden när man sitter med en ordbehandlare med handskriftsfont när man gör sina handouts. Men för fick man antingen skriva om allt från början, eller lägga till det där man glömde bort på slutet som ett PS. Med svårigheterna att få tag på en budbärare är det till och med möjligt att ha PS:ar tillagda över flera dagar.
Även detta intressant just ur rollspelssynpunkt, dels för att om det var ett viktigt brev är det full möjligt att den som skrev det skrev ett par versioner av det innan denne blev nöjd, så vid en undersökning kan man eventuellt hitta flera olika kasserade och kanske inkompletta versioner av ett brev som skickades. Och dessa lär sakna eventuella PS:ar, vilket kan leda till intressanta avslöjanden senare i äventyret när RP hittar det faktiska brevet som skickades.
Det är också ett intressant sätt att sätta lite karaktär på en handout, och vad som hamnar i PS:en kan mycket väl avslöja en del om vad författaren tycker är viktigt. Tänk dig att hitta följande ditklämt på slutet av ett brev:
PS: Lånade jag ut min kopia av "kroppens vätskor" till dig senast vid träffades? Jag kan inte hitta den någonstans.
PPS: jag har haft svårt att hitta en budbärare att ta det här brevet till dig. Men nu har unge Pelagien lovat att ta det med sig när han reser för att hälsa på sin farbror till Mikelmäss.
PPPS: Jag hittade "kroppens vätskor", den låg under min säng!
PPPPS: Kroppens vätskor är verkligen ett mycket insiktsfullt verk! Du borde läsa den, jag skickar med boken tillsammans med det här brevet.
PPPPPS: Pelagien blev sjuk och ställde in sin resa, men jag har anlitat en bunt raska äventyrare som verkar pålitliga.
Jag gillar också verkligen tanken på att använda dikter och annat för att identifiera folk, så väl som hemliga namn. Mycket coolare än någon signetring!