Rymdhamster läser Sagan om Ringen [Spoilers]

Rymdhamster

ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Joined
11 Oct 2009
Messages
11,868
Location
Ludvika
Book 1, Chapter 7 - In the house of Tom Bombadil
I vilken våra hjältar lever i en dröm.

Well... jag tror jag förstår varför många snubblar på det här kapitlet.

Överlag gillar jag konceptet. Jag har absolut ingenting emot märkliga små avstickare som egentligen inte har med huvudstoryn att göra. Nu har jag redan kört "big lipped alligator moment"-tropen, men det är här den verkligen passar in! Det är till och med sång och dans! Tom är... märklig. Jag är nyfiken på om han presenterats närmare i något annat av Tolkiens verk?

Vad han framförallt slår mig som är en tokig (men snäll) gammal eremit som för evigheter sedan drog sig bort från alla andra människor och har levt ensam i skogen så länge att han så att säga lämnat den dödliga världen bakom sig och smält ihop med den magiska världen. Kanske hittade han ungdomens källa där någonstans i skogen för länge, länge sedan? Eller kanske han har en ordentlig dos alvblod i sig? Eller är han kanske en sån där som Gandalf är? (inte för att jag hitills sett något som skulle antyda att Gandalf är något annat än en ganska arketypisk magiker).

Det jag kan tänka mig är det som egentligen får folk att krasha i det här kapitlet är "hur" det är skrivet. Det är som ett sån där märklig tillbakablick/minne i filmer, eller kanske snarare en reklamfilm i still med den där för Werthers Orginal (Nu är det jag som farfar...) där alla ler alldeles för brett, och liksom rör sig i slow motion på ett sätt inte alls känns som folk rör sig på egentligen. Där folk skrattar tillgjort helt utan anledning.

Det är exakt den känslan jag får i det här kapitlet. Det... och en drogtripp. Jag grunnar på det där hur de dricker vad som verkar vara rent, friskt vatten, men som går dem åt huvudet som om det vore stark öl. Så Tolkien var soldat i första världskriget, och skrev boken medans andra världskriget höll på. Kan tänka mig att det var en del PTSD involverat där någonstans. Jag vet inte hur utbrett drogmisbruk var bland soldaterna under första världskriget. Det är ju inget som direkt lyfts fram i de filmer som det görs i filmer om Vietnamkriget. Men jag kan tänka mig att soldater i jobbiga situationer försöker hitta sätt att fly därifrån i tanken, och tar vad hjälp de kan.

Jag menar inte att antyda att just Tolkien var en knarkare, även om jag nog inte skulle hålla det emot honom heller. Men om inte han kan jag tänka mig att han såg det hos andra. Hela det här kapitlet känns som någon slags idyllisk opium/feberdröm hos någon som sitter i lera och misär och har jagat bort råttorsom försökt äta upp hans döda kamrat hela natten.

Faktum är att det påminner mig om just den här bilden:


Jag tror jag gillar det här kapitlet. Men det är svårt att säga.
 

erikt

Hero
Joined
21 Feb 2014
Messages
1,176
Vi får inte veta mycket mer om Tom Bombadil någon annanstans heller. Han är (medvetet) lämnad som lite av ett mysterium, där vi inte ens vet exakt vad han är.
Dock knappast en trollkarl som Gandalf - trollkarlarna finns det en hel del information om på annat håll, och Tom passar inte riktigt in där.
 

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
5,182
Jag är nyfiken på om han presenterats närmare i något annat av Tolkiens verk?
Nej som sagt avhandlas han inte definitivt någonstans, fast jag gissar att han får något kapitel i the History of Middle Earth. De diskuterar honom i rådslaget längre fram.

Dock knappast en trollkarl som Gandalf
Fullt möjligt att han är en maia dock, så kanske någon typ av släktskap ändå. Den utmärkta Tolkien-podden går igenom honom i avsnitt 8 för den som vill fördjupa sig.
 

Leon

Leo carcion
Joined
8 Mar 2004
Messages
6,395
Egentligen är väl inte Tom Bombadil så konstig. Han är första exemplet på ett par grepp som Tolkien återkommer till ett par gånger:
- "En ljuspunkt på väg mot mörkret" - precis som Vattnadal, Lothlorien, Fangorn och Faramirs muntra pojkar i Ithilien erbjuder Tom Bobomadil lite kontrast, stilbrott och sense of wonder under ringbärarens resa mot tilltagande mörker och fara. De här pauserna påminner också om vad det är som står på spel.
- "Från oskuld mot fara" - visst känns Tom Bombadil lite malplacerad, men vi får tänka på att han tycker upp i en del av boken som redan ägnat stor tid åt födelsedagsfester och hobbitidyll. Den här delen av boken är närmre the Hobbit i ton, och i det sammanhanget känns han mindre malplacerad.
- "Den gamla världen" - precis som Lavskägge och enterna, och i mindre utsträckning woserna, representerar han en gammal och natur-orienterad värld som sträcker sig bortom ringens krig och de stora spänningarna mellan alver, orcher och människor. Detta tror jag är mycket medvetet, Tolkien vill ge sin värld djup och sense of wonder - en känsla av att den är besjälad.

Med den sista punkten i åtanke tror jag det är viktigt att Tom Bombadil inte går att rama in i Tolkiens mer etablerade kosmologi - att han t.ex. inte uttryckligen är en Maia. Det ger världen en sense of wonder och en känsla av att vara större än den annars skulle vara. Bra att allt inte kan ramas in i en prydlig mytologi.
 

Franz

Things aren't different. Things are things.
Joined
4 Dec 2010
Messages
5,816
Jag håller med @Leon om att man egentligen inte ska försöka få Tom Bombadil att passa in i den etablerade kosmologin, men om man ändå ska det så gillar jag verkligen tolkningen som denna videouppsats gör:
 

Rymdhamster

ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Joined
11 Oct 2009
Messages
11,868
Location
Ludvika
Inget officielt alltså? Då etablerar jag nog honom som gammal erimit som hittade någon form av motsvarighet till ungdomens källa. Och har levt i skogen så länge att han blivit medveten om den, på samma sätt som skogen blivit medveten.
 

Franz

Things aren't different. Things are things.
Joined
4 Dec 2010
Messages
5,816
För övrigt är delen där hobbitarna sover, har mardrömmar, vaknar och sedan lugnt somnar om ett av mina favoritstycken i hela trilogin! Det har en sådan mysfaktor över sig! Jag är nog mer förtjust i det lite småskaliga sävliga i början (detta när de ska sova, räven som funderar över deras förehavanden etc.) än när det blir mer episkt (fast det gillar jag också).
 

erikt

Hero
Joined
21 Feb 2014
Messages
1,176
Inget officielt alltså? Då etablerar jag nog honom som gammal erimit som hittade någon form av motsvarighet till ungdomens källa. Och har levt i skogen så länge att han blivit medveten om den, på samma sätt som skogen blivit medveten.
Skall man tro på vad han själv säger så fanns han på plats långt innan skogen fanns där. Äldst av allt levande. Han kan naturligtvis ljuga eller hitta på, men allting annat han säger förefaller att stämma med verkligheten.
Alverna kallar honom Iarwain Ben-adar ("Äldst och faderlös"), och när alverna kallar någon för äldst så vet man att han är gammal.

"Eldest, that's what I am... Tom remembers the first raindrop and the first acorn... He knew the dark under the stars when it was fearless - before the Dark Lord came from Outside"
-- Tom Bombadil

"But I had forgotten Bombadil, if indeed this is still the same that walked the woods and hills long ago, and even then was older than the old. That was not then his name. Iarwain Ben-adar we called him, oldest and fatherless. But many another name he has since been given by other folk: Forn by the Dwarves, Orald by Northern Men, and other names beside. He is a strange creature..."
-- Elrond, lite senare i boken.
 

Rymdhamster

ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Joined
11 Oct 2009
Messages
11,868
Location
Ludvika
"But I had forgotten Bombadil, if indeed this is still the same that walked the woods and hills long ago, and even then was older than the old. That was not then his name. Iarwain Ben-adar we called him, oldest and fatherless. But many another name he has since been given by other folk: Forn by the Dwarves, Orald by Northern Men, and other names beside. He is a strange creature..."
-- Elrond, lite senare i boken.
Vad Tom själv säger tar jag nog med nypa salt då han verkar en smula tokig =) Men Elrond tänker jag att man kan lita bättre på. Så nån slags naturande då kanske. Spännande!
 

Rymdhamster

ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Joined
11 Oct 2009
Messages
11,868
Location
Ludvika
Book 1, Chapter 8 - Fog on the barrow-down
I vilken våra hjältar möter ett spöke, och sjunger en sång.

I korthet: coolt kapitel, jag förstår varför folk var ledsna att det här inte var med i filmen. Jag fattar varför de som gillar Tom var ledsna att förra kapitlet inte var med också, men där tycker jag de helt enkelt har fel för det hade bara varit intressant för folk som faktiskt gillar boken. Värdelöst för ny publik. Det här kapitlet däremot, hade varit skitcoolt på film. Men jag förstår fortfarande varför det inte var med, för det tillför inget till handlingen (utom att förklara varför hobbitarnas svärd är speciella) och hade kostat skitmycket att filma =D

Mitt minne av det här kapitlet är att det var mycket längre, så jag blev väldigt förvånad av hur kort det faktiskt var. Den nyborne DnDspelaren i mig hade velat se en längre dungeon =D

Och en än gång får vi bekräftat (det sades även i Bilbo): hobbitarnas vapen är inte kortsvärd, de är långa dolkar!
 

TobiasEkwall

Swordsman
Joined
26 Aug 2007
Messages
490
Kul med en genomgång så ved någon annan tycker kapitel för kapitel, jag lästa igenom alla böckerna i våras så jag har det mesta färskt i minnet. Jag blev positivt överaskad kan jag tillägga.
 

.Per.

Rollspelsverket
Joined
3 Feb 2018
Messages
410
Lite sent i tråden men en kort och briljant text om Tom Bombadil:
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
17,386
Lite sent i tråden men en kort och briljant text om Tom Bombadil:
Läste den här. Den påminde mig om ”The Macbeth Murder Mystery” där någon hävdar att den skotska pjäsen är en deckare och Att Macbeth inte egentligen är mördaren.
 

Arrikir

Swordsman
Joined
14 Jan 2019
Messages
433
Location
Uppsala
Själv har jag alltid sett Tom Bombadil som en self-insert för Tolkien själv. Eller iallafall en idealiserad version av sig själv, någon som lever i skogen och sjunger sånger och inte behöver bry sig om omvärldens bekymmer. Det är också ett sätt att förklara hela "äldre än världen själv" som Elrond nämner
 

Rymdhamster

ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Joined
11 Oct 2009
Messages
11,868
Location
Ludvika
Det är också ett sätt att förklara hela "äldre än världen själv" som Elrond nämner
Haha, det var faktiskt en tanke som slog mig också när jag läste! Äldre än själva ordet på sidan och kan få allt att ske så som han vill =D
 

Rymdhamster

ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Joined
11 Oct 2009
Messages
11,868
Location
Ludvika
Book 1, Chapter 9 - At the sign of the prancing pony
I vilken våra hjältar sitter på ett värdshus, och träffar en mystisk man i huva.

Jag är glad att även Tolkien respekterar de gamla troperna, även om inte äventyret började här XD

Jag gillar det här kapitlet också. Lite pratigt, men mysigt. Jag gillar värdshus även i rollspel, och jag tycker Tolkien gör det föredömligt här. En viktigt grej som jag ofta saknar är att det är massor av folk som reser! Två stora och vitt skilda sällskap trängs med lokalbefolkningen. Det pratas nyheter och växlas berättelser. Mycket roligare än en bunt buttra bönder som stirrar surt på rollpersonerna när de kommer in =)

Dock får vi här se Pippins mer slarviga sida, som påminner mer filmerna, vilket jag inte gillar. Fast det är också ganska motiverat. Efter en rätt hemsk händelse får han äntligen i sig lite gott öl och tycks omgiven av vänner. Hobbitar som till och med till och med accepterat Frodo som del av familjen. Dessutom nyligen kommen från Tom som ju verkade veta det mesta om det mesta, där de inte behövde hålla på hemligheterna på samma sätt. Så jag förlåter honom för detta snedsteg.

Jag gillar hur Vidstige (ja, för mig kommer han alltid vara vidstige) beter sig här också. Han är fullkomligt medveten om att Frodo endast har skäl att vara misstänksam mot honom, och accepterar det. Och kommer med bra råd som är vettiga utifrån det perspektivet.

Jag måste säga att en sak som verkligen hjälper i den här genomläsningen, är att jag för ett tag sedan fick fatt på en skiva där sjunger alla de här sångerna som finns med i boken. Där jag tidigare fan sångerna ganska distraherande och ointressanta sitter jag nu och läser dem medan jag gnolar i huvuduet, och de hjälper absolut till att bygga en viss stämning som jag gillar.
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,167
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Det jag kan tänka mig är det som egentligen får folk att krasha i det här kapitlet är "hur" det är skrivet. Det är som ett sån där märklig tillbakablick/minne i filmer, eller kanske snarare en reklamfilm i still med den där för Werthers Orginal (Nu är det jag som farfar...) där alla ler alldeles för brett, och liksom rör sig i slow motion på ett sätt inte alls känns som folk rör sig på egentligen. Där folk skrattar tillgjort helt utan anledning.
Du satte nyss fingret på varför jag avskyr det kapitlet, på ett sätt jag själv aldrig klarat. Hela det kapitlet ger uttryck för en sida hos Tolkien som inte alls märks av i Silmarillion, och överlag väldigt lite i Sagan om Ringen också, och som jag inte överhuvudtaget förstår eller gillar.
 

Franz

Things aren't different. Things are things.
Joined
4 Dec 2010
Messages
5,816
Jag undrar om det inte är tack vare The Prancing Pony-kapitlet som rollspelsklyschan "Ni sitter på ett värdshus. Vad gör ni?" kom till? Det är ju trots allt efter detta kapitel som äventyret börjar "på riktigt". Eller är värdshus-scenariot vanligt även i sword & sorcery-genren som väl också inspirerat rollspelen en hel del i ett tidigt skede?
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
17,386
Jag undrar om det inte är tack vare The Prancing Pony-kapitlet som rollspelsklyschan "Ni sitter på ett värdshus. Vad gör ni?" kom till? Det är ju trots allt efter detta kapitel som äventyret börjar "på riktigt". Eller är värdshus-scenariot vanligt även i sword & sorcery-genren som väl också inspirerat rollspelen en hel del i ett tidigt skede?
Det är nog sant! Jag har alltid tänkt att det är en referens till att de träffas på ett liknande värdshus innan äventyret börjar i The Canterbury Tales.
 
Top