Pudelpoäng eller Hur jag lärde mig uppskatta SL som paternalistisk auktoritetsfigur

[krank]

Så föredrar alla dagar i veckan kommentaren "Snyggt beskrivet när du använde dig av den liknelsen! Det gjorde verkligen att jag fattade grejen!"

Ja absolut, komplimanger och haussande funkar bäst när det är specifikt. Och såklart i direkt anslutning, även om det också är najs att upprepa dem efteråt och hänvisa tillbaka till dem.

 

[Sömniga Isaac]

Ja absolut, komplimanger och haussande funkar bäst när det är specifikt. Och såklart i direkt anslutning, även om det också är najs att upprepa dem efteråt och hänvisa tillbaka till dem.

Ska dock säga, att i grund och botten håller jag med dig om det du skrev tidigare. I rollspel undviker jag gärna bedömning av alla dess slag, som lärare är jag redan skapligt less på det. Men håller även med dig här, är det konkret så kan det ju gärna få komma lite senare som en fin påminnelse om det handlar om beröm

 

[krank]

Ska dock säga, att i grund och botten håller jag med dig om det du skrev tidigare. I rollspel undviker jag gärna bedömning av alla dess slag, som lärare är jag redan skapligt less på det. Men håller även med dig här, är det konkret så kan det ju gärna få komma lite senare som en fin påminnelse om det handlar om beröm

För mig är komplimanger något helt annat än bedömning. Jag älskar ju att hissa mina elever. Jag gillar att kunna säga åt dem att de gjort något bra eller fint, att de är på rätt väg, eller bara ge en tumme upp, eller straight-up säga att jag gillar att undervisa dem för de är så härliga (subtilitet är för fegisar och gymnasieelever uppfattar ändå inte subtila saker). Men jag hatar att ge dem betyg eller rätta deras arbeten. Just att det blir en liksom "officiell" grej, knuten till ett system, där det är viktigt att vara rättvis osv, är det som gör det jobbigt. Det har liksom inga mekaniska konsekvenser att jag ger en komplimang "för mycket"…

Detta inte för att säga emot dig; jag ville bara förtydliga/spinna vidare på en tanke jag fick.

 

[Sömniga Isaac]

För mig är komplimanger något helt annat än bedömning. Jag älskar ju att hissa mina elever. Jag gillar att kunna säga åt dem att de gjort något bra eller fint, att de är på rätt väg, eller bara ge en tumme upp, eller straight-up säga att jag gillar att undervisa dem för de är så härliga (subtilitet är för fegisar och gymnasieelever uppfattar ändå inte subtila saker). Men jag hatar att ge dem betyg eller rätta deras arbeten. Just att det blir en liksom "officiell" grej, knuten till ett system, där det är viktigt att vara rättvis osv, är det som gör det jobbigt. Det har liksom inga mekaniska konsekvenser att jag ger en komplimang "för mycket"…

Detta inte för att säga emot dig; jag ville bara förtydliga/spinna vidare på en tanke jag fick.

Håller helt med.

Det var dumt av mig att svara på din kommentar om komplimanger, för att sedan diskutera bedömning.

Jag älskar också att ge beröm till mina små knattar och se hur de växer av att få höra gott om det de gör. Det får mig alltid lika glad att se de små liven växa genom väl valda kommentarer och beröm. Är helt klart något helt annat än bedömning som mer är ett trögflytande monster som äter upp mycket av glädjen (tar i lite nu, men så känns det ibland).