När, hur och varför började du spela rollspel?

Jag började spela hösten 1984 eller våren 1985. Några killar i kvarteret som var ett eller två år äldre spelade, och jag fick testa och fastnade direkt. Jag och mina kompisar höll sedan tidigare på med att göra egna brädspel (oftast dåliga versioner av något annat spel), och det var därför extremt naturligt att börja skriva egna äventyr och rollspel.
 
Första Gothcon påsken 1977. Det var @Oldtimer s förtjänst. My life would never be the same again.

Läs mer i denna gamla bloggpost:

gondica.wordpress.com

Det första Gothcon

Jag har fått en del påstötningar om att berätta fler minnen från forntiden, tidig upptäckarålder för att tala skandiska. Jo, jag var med på det första spelkonventet i Göteborg, det som senare fick …
gondica.wordpress.com gondica.wordpress.com
 
Last edited:
Då jag gick i högstadiet 2013 eller 2014 fick jag ett par lärare som sysslat med rollspel i ungdomen. Innan det hade jag stött på referenser i diverse populärkultur, men det var först när dessa lärare berättade om glada minnen från ungdomen som jag klev över tröskeln in i de kollektiva dagdrömmarnas värld.
I den vevan tog jag mej in till Stockholm och köpte regelboken till Svavelvinter på sf-bokhandeln. Jag läste boken ivrigt, men utan att förstå särskilt mycket. På senare år har jag insett spelets storhet, men då plugga jag mest in grundmekaniken och rörde mej vidare.

Efter ett par korta och inte särskilt lyckade försök att få igång regelbundna spelpass Ensamma vargen och Mutant År Noll i skolan köpte jag Fantasy! Old School Gaming 2.0. Med den tunna och slentriansexistiskt omslagna boken i hand kasta jag mej in i ett vilt världssmide och börja spelleda diverse märkliga äventyr för mina yngre bröder. Det är många ljuva minnen från denna tid, men av nån anledning sluta så gott som varje äventyr med ett nära på identiskt västgötaklimax: Den onde sektledaren/trollkarlen märker att rollpersonerna håller på att övervinna hans hantlangare. Som svar på det annalkande nederlaget håller han ett stort brandtal om hur rollpersonerna aldrig kan vinna, varpå han självantänder/går upp i rök/offrar sig själv till avgrundsguden.
Jag har nu i efterhand tämligen svårt att förstå varför jag höll på så där, men kul hade vi.

Vid sidan av Fantasy!-kampanjerna börja jag se på diverse YT-kanaler, följa bloggar och poddar, och skumraska på olika nätform med rollspelsanknytning. Samtidigt som jag samlar på mig varje spel jag kan.

Efter ett uppehåll under gymnasiet vakna intresset åter under pandemin. Jag registrera mej här, drog ihop folk till äventyr och kampanjer och börja fila på egna spel. I det stadiet är jag än.
 
Jag får lite deja vu, har vi inte haft minst en sån här tråd redan? Inget fel med en till såklart.

2010 frågade jag en ur min första spelgrupp när det kan ha varit, och han gissade på typ våren i åttan, hösten i nian. med andra ord pratar vi 1996, och jag var alltså sannolikt 14 år gammal. Jag minns väldigt lite av de där första åren. Oklart om det bara är tidens tand eller traumaförträngning av depressiva och utmobbade år… Men jag bjöds in att spela Kampen om Citadellet med en Magnus och hans kusin Magnus och… jag minns inte så många fler frånm den där liksom allra första tiden. Men visst var vi minst en till? Jaja, Kampen om Citadellet blev inkörsdrogen till att spela Mutant Chronicles nästan uteslutande i flera år.

Det var inte bara mitt första rollspel, det var också mitt första… kompisgäng. Jag hade visserligen haft enstaka kompisar under uppväxten men på det hela taget var jag rätt så ensam, mobbad, utstött. Ni fattar grejen. Jag mådde skit. Den här spelgruppen var väl kanske inte alltid den hälsosammaste heller – men vafan, vi gick i högstadiet och jag fick vara med. Bara en sån grej! Jag hade många år kvar tills jag började komma lite grann i kapp vad gäller social kompetens och utveckling, men här fick jag i varje fall delta.

Jag har starka minnen av att sitta och lusläsa första utgåvan av MC, redan då såklart sönder. Sådan var den, limningen. Vi spelade mest militäruppdrag, för det var sånt som de andra gillade. Jag gillade mer "stories", och skrev linjära berättelseäventyr och hittade på bakgrunder åt mina rollpersoner. De var aldrig speciellt bra såklart, och färgade av vad en ensam, deprimerad 14-årig kille 1996 tycker är coolt.

Så rollspel blev för mig ett kreativt utlopp, en verklighetsflykt där jag kunde vara med och skapa, och ett socialt sammanhang där jag inte liksom aktivt stöttes bort.

(Ifall nån nu undrade varför just Chronicles ligger mig så varmt om hjärtat alltså)
 
1980. Jag och en handfull kompisar hade spelat krigsspel från SPI i ett par år. De första beställde jag direkt från USA, men sedan upptäckte vi att det fanns en butik i närmaste storstad (Wizard i Göteborg). De hade också den här andra typen av spel som vi bara läst om i tidningar, och vi var nyfikna på att testa. Eftersom vi i grunden var scifi-nördar föll valet på Traveller som första spel.
 
För mig började nog det hela med att intresset för fantasy väcktes av SVTs julkalender Stjärnhuset (1981) som handlade om de grekiska gudasagorna, och diverse böcker där Sagan om Ringen-triologin blev den riktiga gnistan. Jag hade Stjärnhuset på kasettband och lyssnade nog på det 100 gånger när jag och grannpojken byggde lego. Sagan om Ringen fick jag i julklapp eller födelsedagspresent av min mor som inte anade vad hon satte igång.

Jag kände ingen som spelade Drakar och Demoner men de exponeringstillfällen jag minns var att Kamratposten vid någon tidpunkt hade en artikel om det, och precis som Rangerman hade jag sett spelet i en leksakskatalog.

1987 blev det dags när jag stod i den lokala leksaksaffären och höll svarta boxen i min hand. När jag läste baksidestexten ("Den flock med orcher som har jagat dig...") läste min mamma över min axel och sa nåt i stil med "usch, ska du verkligen ha det där?" varpå jag svarade "Ja, det ska jag" och köpte spelet för mina egna pengar (jag var 13). Det kostade 129 kr.

Jag hade ju ingen som kunde lära mig så jag läste igenom regelboken flera gånger tills jag tyckte att jag fattat det tillräckligt bra, sen spelledde jag Spindelkonungens pyramid för min bästis och min lillebror.
Och på den vägen är det.
 
Jag var förmodligen elva eller tolv när jag fick Drakar och Demoner i julklapp. Det var 1984 eller 1985. Äventyret med Sarkath Hans gravvalv låg i lådan. Att jag över huvud taget önskade mig spelet berodde på att jag hade sett en annons i en Prince August-katalog. I annonsen fanns en bild på några som entusiastiskt satt böjda över en labyrint med tennfigurer i. Det var det som lockade mig. Jag trodde alltså att Drakar och Demoner var någon sorts fantasyspel där jag skulle få användning av mina tennfigurer. Vid det här laget hade jag och min morfar i flera år gjutit figurer i de svarta gummiformarna från Prince August. Morfar och hans äldre bror var dessutom tillräckligt händiga för att göra egna gjutformar i gips.

Rollspel blev snabbt mitt stora fritidsintresse, trots att jag till en början inte kände någon annan som spelade. Snart spelledde jag dock två egna spelgrupper. En del Drakar och Demoner, men mest Mutant som jag kanske ett halvår senare köpte i Varberg under en skolresa (som boende i en småländsk småstad hade jag fasligt svårt att få tag på rollspel). Uppdrag i Mos Mosel är det äventyr som jag har spelat flest gånger. Det som gjorde att jag fortsatte i ytterligare några år (en mer än 20-årig paus följde sedan) var inte minst pysslandet mellan spelmötena. Jag var besatt av att skriva äventyr och annat material på min pappas gamla reseskrivmaskin (som förvarades i en väska med trasig dragkedja). Dessutom ritade jag och gjorde flera detaljerade Mutant-kartor med färgpennor i olika kulörer. Det hela var mycket kreativt och har förmodligen påverkat resten av mitt liv. Kanske blev det avgörande att jag redan på mellanstadiet lärde mig skriva hyfsat snabbt på skrivmaskin. Jag har nu i 25 år på olika sätt haft skrivandet som yrke.
 
Last edited:
Min första kontakt med rollspel var 1989 när en klasskompis storebrorsa hade fått Drakar och Demoner Samuraj i julklapp. Han var inte så imponerad så vi "ärvde" spelet, läste alla regler och skapade massor av karaktärer utan att faktiskt spela.

Sen hände inte så mycket förrän 1992 när ett par nya klasskamrater talade om att de ville spela rollspel, men inte hade någon spelledare. Orädd förklarade jag att jag visste nästan allt om rollspel och blev shanghajad till att bli spelledare för Drakar och Demoner, Wasteland samt Pendragon. Eftersom det fanns en del misstänksamhet mot hobbyn redan innan "De övergivnas armé" så skedde det bakom låsta dörrar. Rollspel såldes t.ex. inte öppet på leksaksbutiken utan fanns bara bakom disk och det kändes lite skamligt att fråga om dem.

Första gången jag faktiskt fick veta att andra än vi i vår lilla spelgrupp också spelade rollspel i närområdet var 1993 då en ny lärare vid namn @Christer Edling började på vår skola. Han såg att vi smusslade med en Pendragonbok på skolan och berättade då öppet att han spelade mycket rollspel och pratade ibland med Greg Stafford (via usenet tror jag). Han 'legaliserade' rollspel bland föräldrar och började anordna rollspelskvällar på skolan så att hobbyn blev stor i Sävar. Detta ledde sedan till en del minilajv och 1999 till konventet Sävcon som finns än idag.

Edit: Christer var inte lärare på skolan utan från början bara elevassistent till barn i behov av stöd. SO-lärare blev han sedan.
 
Last edited:
Jag hade en ganska lång inkörningssträcka till rollspel, från 1984 eller så, när jag var sju.
  • Jag läste och fick läst för mig den tidens stora fantasy - Tolkien, Leguin, Alexander - och älskade det.
  • Jag spelade väldigt mycket Drakborgen liksom solospelsböcker.
  • Tyckte tidigt om att måla figurer och där fanns ju coola fantasyfigurer.
  • Minns den där artikeln i KP som nämnts som fascinerande.
En kul detalj är att min far nog köpte DoD till mig 1987 (men det kan ha varit ett annat rollspel) men jag visste inte vad det var och när jag fattade att det inte var figurer till blev jag besviken, och då lämnade han tillbaka det och köpte gjutformar från Prince August istället.

Så fick min kompis Jonas DoD året efter, 1988, och eftersom han bemödade sig att läsa det blev det han som lärde mig det och då förstod jag ju grejen och fastnade direkt. Minns att vi två spelade hela den sommaren med en uppsjö rollpersoner som vi satt och slog fram (ofta hade spelaren 4-5 st). Sen rullade det på med resten av Äventyrsspels grejer (dock aldrig gamla Mutant eftersom vi började precis i brytpunkten innan svarta Mutant kom och tog över).
 
Jag kom in i hobbyn under tidigt 90-tal när storebröder överallt fick nya intressen och dumpade sina böcker på mig. Tror att HeroQuest, Ensamma vargen och Talisman hjälpte till också. Första sessionen var MERP -91. Jag var tio, spelledaren två år äldre och läste mekaniskt ur bokens text. Men min egen fantasi kompenserade tiofalt. Kommer fortfarande ihåg pirret och den enorma nervositeten, vad väntade i trollhålan?
 
Magnus Seter said:
Så, när, hur och varför började du spela rollspel?
Click to expand...

Runt millenieskiftet. Kanske strax efter -00. Minns inte helt säkert, men däromkring. Vet att jag gick på högstadiet.

Mest en kul grej, övergång från rollekar och lekar i skogsdungarna till något annat kreativt. I början körde vi mest utifrån en kompis minne av ett rollspel, vilket skapade en grund. Mycket handlade om berättandet och att vara coola karaktärer där och då. Sen så började vi spela en del annat, mest plats fick drakar och demoner, sjätte utgåvan med trudvang. Där föddes min kärlek för det sagolika norden.

Med tiden så började jag samla på mig böcker från andra rollspel och till slut blev jag den ledande drivkraften bakom rollspelandet i min umgängeskrets.
 
Jag har alltid trott att jag började 1987, eftersom det var DoD87 som var mitt första spel, men efter att ha hävdat dylikt i lokalmedia tänkte jag försöka belägga det, och fick min mor att gräva i gamla dagböcker och slå fast att det var i början av 1989 i stället. Så kan det gå. Troligtvis hade jag sett spelet i någon leksakskatalog, jag älskade sådana, och jag hade både läst soloäventyr och spelat spel som Drakborgen innan. Och börjat nosa på Sagan om Ringen, även om jag kanske inte läst den än, då, utan främst kikat på pappas gamla slitna pocketar och lånat Tolkien-bestiariet gång efter gång på biblioteket. Nå, jag blev förstås fascinerad, men jag spelade inget egentligt på flera år, förrän 1993 någon gång, i mellanstadiet. Jag var blyg och tillbakadragen och hade inte så många vänner, och inga som var intresserade då. Jag gillade att sitta och göra rollpersoner och läsa Sinkaduser och fantisera om äventyr jag inte fick uppleva. Helt säkert gjorde jag egna rollspel (däribland ett Drakborgen-rollspel) innan jag hade spelat annat än något enstaka halvt äventyr med pappa som spelledare. Sedan fick jag i alla fall en ordinarie spelgrupp, via att vi först spelade Kampen om Citadellet, och vi spelade massor av DoD91, lite Mutant Chronicles och så smått av andra Äventyrsspelsspel, innan Magic tog över resten av 1900-talet. Sedan måste jag råkat på en sajt som hette rollspel.nu någon gång kring 2000 när jag googlade eller något. Egentligen var jag mest intresserad av världsbyggande då, och besserwissrande, för jag spelade inte alls rollspel, men jag blev efterhand fascinerad av kreativiteten, och communityt, och sedan var det någon, kanske i samband med en lokal forumträff, som föreslog att några av oss från forumet som råkade bo i Linköping också kunde testa att spela lite rollspel tillsammans.

Den spelgruppen firar 20 år i år.
 
Last edited:
Min bästa kompis pappa spelledde något av de gamla DnD (röd liten papp-bok vill hag minnas) för oss när vi var väldigt små. Säkert 7-8 år. Förstod ju såklart inte alls vad vi gav oss in på och vi rullade nog mest tärning mot en beholder har jag vaga minnen av.

Sen dröjde det till sena mellanstadiet/tidiga sjunde klass och jag minns inte riktigt hur mer än att vi var 2 nära vänner och en tredje kille som kom som ny till vår skola. Vi hade alla med oss warhammer och rollspel i olika doser sedan barnsben och landade i DnD. Ganska snabbt fick vi in våra respektive vänner från annat håll också. Vi var sällan färre än 6 och ibland upp till det dubbla som spelade regelbundet. På fritidsgården i veckorna och hemma hos någon på helgerna.

Vi började också ganska kvickt skriva egna kampanjer och regelsystem. Eon 2 blev sen vårt primära spel och trots att den kärngruppen sedan väldigt länge splittrats har jag spelat nästan oavbrutet sedan dess och är 36 år nu. Eon 3 blev huvudspelet när det kom och min grupp spelar primärt det än idag även om vi gjort avstickare i en uppsjö andra spel, köpta som egengjorda, genom åren.
 
När jag var ung under 90-talet så spelade jag Warhammer mycket. I butiken fanns några hyllor med "rollspel", men det blev inte av då.
Nåt år senare när jag gick på gymnasiet så ärvde en jag brukade spela Diablo 2 och 40k med en hel kasse med rollspel från en släkting. Han ville spela och skulle vara spelledare. Vi satte oss för att göra en karaktär i Drakar och Demoner. Men, han hade läst någonstans att bara SL fick läsa i boken, så när han vid ett tillfälle fastnade och inte förstod vad man skulle göra, och eftersom det stod i boken att bara SL fick läsa i boken så lät han ingen annan kolla i böckerna och hjälpa honom... Han var väl inte den klipskaste saxen i lådan om man säger så...

Spola fram nåt år, jag går på universitetet, jag träffar en kille på ett LAN som sa att han spelade rollspel med en grupp, jag var fortfarande nyfiken, så jag fick sitta med på deras spelmöte. Mitt starkaste minne är att gruppen kom upp till taket på ett högt torn och där stod vad SL beskrev som "ett 5 tum stort skelett"... En spelare frågar om han kan plocka upp skelettet, SL säger nej, sen blev det strid i 2 timmar. Först efteråt så reder de ut att SL blandat ihop tum och fot, det var så klart ett fem fot högt skelett de slagits med. Men den minnesbilden av en grupp äventyrare som slåss emot ett jättelitet skelett glömmer jag aldrig :P

Jag har nu spelat i drygt 20 år. Jag spelar för att det är verkligen den bästa blandingen av allt jag gillar. Spel, berättelse, spelare och spelledares förmåga att påverka, känslan att gå in i roll, känslan av att få till perfekt stämning vid bordet.
Det är som ett datorspel, att läsa en bra bokserie, att se en bra film och samtidigt få uppleva det... allt samtidigt. Därför spelar jag rollspel.
 
IcarusDream said:
Spola fram nåt år, jag går på universitetet, jag träffar en kille på ett LAN som sa att han spelade rollspel med en grupp, jag var fortfarande nyfiken, så jag fick sitta med på deras spelmöte. Mitt starkaste minne är att gruppen kom upp till taket på ett högt torn och där stod vad SL beskrev som "ett 5 tum stort skelett"... En spelare frågar om han kan plocka upp skelettet, SL säger nej, sen blev det strid i 2 timmar. Först efteråt så reder de ut att SL blandat ihop tum och fot, det var så klart ett fem fot högt skelett de slagits med. Men den minnesbilden av en grupp äventyrare som slåss emot ett jättelitet skelett glömmer jag aldrig :p
Click to expand...

Jag älskar den mentala bild detta frambringar!
Det påminner mig om den nervösa spelledaren som vid premiärtillfället bakom spelledarskärmen blandar ihop XP och HP, och en del monster blev *seriöst* tunga att besegra. :D
 
Jag var 18, jag och en kompis var i Malmö. Han ville gå in i en spelaffär för att köpa Warhammer grejer. Jag var djupt in i att läsa alla vampyr böcker som någonsin skrivits, specifikt var jag mitt i att läsa Anne Rice. Och där, på en hylla, stod ett spel som det stod ”Vampire” på. Jag blev helt begistrad, jag hade ju hört lite om rollspel men ett om vampyrer?! Så jag köpte det, ställde super många frågorna till stackaren bakom disken ”Vilka tärningar behöver jag? Behöver jag måttband, ni säljer måttband? Det finns romaner i världen? Ge mig 2!”. Jag lämnade affären med det spelet och med The Authority rollspelet. Sedan följde research på nätet, läsande av bloggar och lyssnande på podcasts. Actual plays var fortfarande ovanliga på den tiden men jag hittade några och lärde mig. Sedan utsatte jag några av mina spelare för den värsta sessionen vampire någonsin. Där var en Lasombra som hette Lancelot, det sög men var MAGISKT. Sedan blev det bättre och bättre.

Jag hade ett nattjobb och pluggade i Lund. Så på nätterna när jag inte hade något att göra läste jag bloggar. Jag upptäckte Grognardia och sedan resten av OSR:arna. Jag läste allt. Jag köpte Pathfinder, för det var en bok istället för 4ed som var 3 och jag hade bara student pengar. Det var kul och vi kunde redan nästan reglerna från att ha spelat Neverwinter Nights och Temple of Elemental Evil. Sedan fick jag tag på AD&D och började faktiskt köra OSR.

Sedan spelade jag på DMF, hittade min stabila spelgrupp som fortfarande pågår (inte ens pandemin kunde döda den!) och hittade hit 2011.
 
Jag började i tidiga högstadiet, 1996 eller 1997 kanske. I mellanstadiet hade jag och några kompisar upptäckt doomtrooper, som gick att köpa i den lokala leksaksaffären och hade svintuffa kort med dödsmördargubbar. När vi sen insåg att det fanns ett rollspel gav vi oss alltså på det, med lite hjälp från en kamratpostenartikel om hur rollspelande går till, och samlade på oss alla mutant chronicles-böcker. I och med det fick jag kontakt med andra rollspelare och provade fler spel.

Någon gång i gymnasiet tog andra aktiviteter över, vilket ledde till en rollspelslucka som pågick tills jag var över 30. I mitt huvud har jag nyss återupptagit en hobby jag höll på med mycket när jag var ung, men jag inser när jag skriver det här att jag både spelat under en längre period och antagligen fler spelpass som vuxen.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top