När, hur och varför började du spela rollspel?

SpringandeKulle

Warrior
Joined
15 Aug 2022
Messages
205
Började nog egentligen innan jag fick tag i mitt första riktiga rollspel. Körde rollspel i de brädspel jag hade och med legofigurer etc. Så när den svarta boxen med gröna Elric dök upp så var jag fast. Minns att en kompis hade den röda D&D men när jag läste reglerna tyckte jag de var så mycket sämre. Så tog nog 30 år innan spelade någon D&D.
Är nu nog i min tredje period som aktiv. Första som barn, andra som 25-30 åring och nu som gubbe som lärde sin dotter spela. Så även om man började på 80-talet så är det inte 40 års av erfarenhet man har. Sen har jag ändrat stil med åren. Även om BRP-systemet fortfarande är det jag föredrar.
 

ceruleanfive

Bläckfisk
Joined
23 Feb 2017
Messages
2,725
Location
Eskilstuna
Jag var den enda i min bekanskapskrets som spelade datorrollspelet Baldur's Gate, men fick höra att en snubbe i klassen över mig också spelade, så vi började umgås. Vi fick på något sätt nys om att spelet var baserat på någon slags analog förlaga och tyckte att det vore spännande att prova på det också. Det här måste ha varit någon gång runt 2000.

Vi fick tag på ett ex av Drakar och Demoner Chronopia, jag läste och försökte förstå hur man spelade, vi drog ihop några andra kamrater och skapade rollpersoner och spelade ett värdshusslagsmål. Efter det spelmötet blev det inget mer. Jag vet inte riktigt varför, troligtvis för att jag var en usel spelledare och ingen tyckte att det var särskilt roligt.

Något år senare var det en kille i kampsportsklubben jag tränade som helt random bjöd in mig till ett litet lokalt spelkonvent. Det visade sig att han var med i en spelförening, så jag gick med i den för att få folk att spela rollspel med. Sen dess har jag nog spelat minst en gång i månaden.
 
Last edited:

obak

Hero
Joined
17 Jul 2013
Messages
1,157
Polares storebror spelade drakar och demoner Expert och Mutant 2089, fick vara med en gång och spela en muterad flygekorre med en ENORM handkanon. Explosioner, våld, blod, coola äldre killar i tonnåren som snackade actionfilm. Men det var den störda humorn som verkligen lockade.
 

Organ

Out of time, out of mind
Joined
6 Jun 2001
Messages
5,508
Location
En mälarö
Jag upptäckte rollspel samtidigt som jag upptäckte Tolkien. Året var 1982 och jag var tretton år gammal. Då jag blev introducerad till båda av samma personer och vid samma tillfälle så är de i mitt huvud intimt sammankopplade. Jag fick liksom ett paket bestående av rollspel (DragonQuest och första utgåvan av Drakar och Demoner) och Sagan om ringen (både böckerna och Bakshis filmatisering) kastat i knät på mig. Detta var början på vad som nu visat sig vara en livslång besatthet, framförallt av rollspel.

Varför blev det så? Jag vet faktiskt inte riktigt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör att jag 40+ år senare fortfarande älskar att spela rollspel. Och det dessutom med en passion förbehållet ytterst få företeelser i mitt liv. Men så är det. Och det kommer att hålla i sig ända in i kaklet. Min familj vet att jag vill bli begravd med en T100 i fickan.
 

Dante

Bäst i Sverige på rollspel
Staff member
Joined
17 May 2000
Messages
9,867
Location
Stockholm
Sommarlovet 1982. Jag är tolv år gammal, på det trettonde.

Jag hade träffat en ny kompis som kom från det närliggande Falun och började hänga med honom mest hela tiden. En dag skulle han hem till en av sina klasskompisar och spela något som hette »adeåde« och frågade om jag hade lust att haka på.

Jag hakar på och sitter i flera timmar och ser på när de andra rensar en ofantlig jättegrotta från orcher, troll och andra oknytt.

Eftersom jag redan var en liten fantasynörd blev jag helt fascinerad av det här fräna spelet. Och väl hemkommen till Rommehed börjar jag så skriva på mitt första egna rollspel.

Det är en salig blandning av Sagan om Ringen, Övärlden, Narnia och det lilla jag begripit av AD&D. Jag spelleder min åtta år gamla lillebror med blandat resultat.

Senare samma år ger TAMB Äventyrsspel ut första Drakar och Demoner-boxen.

Och på den vägen är det.
 
Last edited:

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
14,778
Location
Göteborg
Jag minns inte! Det måste rimligen ha varit någon gång på 90-talet, och jag vet att jag började spela med min bror och mina kusiner. Det var någon sorts Drakar och demoner-version, som någon ägde av någon anledning. Minns inga rollpersoner eller äventyr från den tiden.
 

aknaton

Apostat
Joined
3 Jun 2008
Messages
222
Location
Ronneby
Var på klassresa till Stockholm och dök in på Tradition, eftersom min kompis hade pratat om de koola "engelska spelen" som han spelade med en vän på deras sommarnöje. Det stod mellan Traveller och AD&D. Det blev Traveller.

Väl hemkommen spelade vi The Fantasy Trip (som min kompis ägde). Och sedan dröjde det inte länge förrän jag köpte RuneQuest II. Och när väl Drakar och Demoner hade kom på svenska så tyckte man att det var ett skittrist spel. Det var ofantligt mycket spelande och spelköpande under 80-talet.
 

Pilzefrau

hon/henne
Joined
12 Sep 2005
Messages
2,083
Location
Göteborg
I mellanstadiet började jag och mina kompisar spela datorspel när vi skulle träffas och leka efter skolan. Ofta hade vi inte så mycket multiplayer-spel utan det var en som spelade och resten tittade på. En av dessa kompisar, Daniel, hade prövat att spela rollspel med sin bror . Vi gick i sexan och jag skulle tro att brorsan gick i typ 8:an eller 9:an. Lille Daniel testade att spelleda för mig och mina kompisar, antingen DnD3 eller någon förenklad variant. Vi fastnade och ville spela mer, men ganska snart återgick Daniel till att spela min sin coola storebror och hans coola spelgrupp. Men som tur var hade en annan av mina compisar, Calle, också en storebror som spelade rollspel. Vi lånade hans Eon II-böcker och turades om att spelleda, men ganska snart landade vi i att jag var bäst på det så jag blev spelledaren och de andra spelade. Vi uppgraderade till Eon III nån gång, och sen blev det att vi växlade mellan det och Drakar och Demoner 6 under hela högstadiet. Nånstans började jag hänga på rollspel.nu och besöka GothCon, och tog hem konstiga indie-spel som Oskrivna Blad och Berättelser från Staden, med blandad framgång. Under gymnasiet luckrades spelgruppen upp då vi hamnade på olika skolor. Vi startade någon kampanj vardera av M:UA och DnD4, men båda rann ut i sanden. Men vid det här laget hade jag börjat spela AW i Arvidos spelgrupp, och efter studenten har jag inte spelat med någon av mina barndomsspelare igen.

(Calle hette förresten Schenström och jag alltid undrat om hans utflyttade storebror, som jag aldrig träffade, var @DanielSchenström men aldrig vågat fråga. Hade du en lillebror född '91 som hette Carl och bodde i Mölndal?)
 

Deodanders

Syntaldicus Nomenclatus
Joined
24 Nov 2005
Messages
602
Julen 1985 (eller 1986?) fick jag Drakborgen av min farbror och hans tjej. Kändes som den bästa present jag någonsin öppnat och jag spelade ihjäl mig. Hade nyligen slukat Sagan om Ringen-trilogin (och tyckte det var både lite coolt och töntigt att de döpt riddaren till Rohan). Året efter är jag 11 eller 12 då och på en klasskamrats födelsedagskalas när jag hör några (två grabbar jag aldrig snackar med) prata om vad som visar sig vara Drakar och Demoner där i gillestugan ("skatter!" "orcher!" "man kan vara en drake!"). Jag ordnar så att jag snart får vara med och spela, ges någons tidigare avlidna rollperson och dör rätt omgående igen i Skelettbyns hemlighet.

Jag fick sedan min egen låda i julklapp den julen, börjar med att spelleda Svart duell för min far och syster, börjar rita kartor och göra äventyr jag ofta bara baserar på en illustration ur boken eller ett nummer av Fantomen. Drar ihop ett par olika grupper på skolan, alla verkar vilja vara med och spela. Legend of Zelda kom i den här vevan och var också en stor inspiration och fascination. Jag spelade bara hos en kompis som hade NES och kompenserade med att göra egna banor/levels/spel på A3-papper i skolan. Läste aldrig så mycket fantasy utöver Tolkien, det var mer myt och äventyr i allmänhet, och alltid ha lekt fantasilekar i skogen, satt upp pjäser på fria timmen och ett konstant dagdrömmande som fann sitt utlopp i rollspel och spelledandet. Det är det perfekta kärlet för allt det rymmer. Jag blir själv ett kärl för allt det väcker i mig. Det spiller över, det är perfekt, som kärlek. Fast evig.
 

Feuflux

omjonasson.se
Joined
8 Jan 2001
Messages
4,979
Location
Linköping
Födelsedag eller julafton 1992 får jag Drakar och Demoner av mina föräldrar. Jag är 11 år och på framsidan av boxen står det "från 11 år", så det var ju perfekt. En kusin har spelat litegrann så gissar att min mamma fick tips av sin syster att det här kunde vara något för mig.

Så jag läste. Det var skitspännande, men jag fattade inte hur man faktiskt spelade. Det här med att det inte fanns en spelplan att rulla tärning och flytta sin spelpjäs längs med var en märklig grej (starkaste minnet var en klasskompis som verkligen tyckte det var en märklig grej - ett spel utan spelplan!). Nu fanns ju den här (ett år yngre) kusinen som vid en släktträff visade mig och en annan jämnårig kusin hur man gjorde.

Väl hemma så samlades 3 klasskompisar ihop till en spelgrupp och så var vi igång. Ingen fick spela magiker för de reglerna var för krångliga! (Kommer inte ihåg hur snabba vi var på att släppa den regeln.)

Inga färdiga äventyr utan SL (jag) hittade på helt fritt. Det skulle ta några år innan jag skrev tokrälsade äventyr (1995?) som kördes med kusingänget då klasskompisgruppen upplösts (av flytt och ointresse). Det skulle ta ännu fler år innan jag faktiskt spelade något annat rollspel än DoD-91 (1998?).
 
Last edited:

guldfink

Hero
Joined
6 Feb 2011
Messages
1,067
Att spela rollspel föregicks av att pilla med rollspel. Som 7-9-åring i början av 90-talet rörde jag mig som svans till min storebror i en tillvaro av tennfigurer, HeroQuest, Ivanhoe och Robin Hood. En sommar pratade vår äldre kusin om rollspel och visade rollformulär från Mutant, DoD och Chock. Jag började skapa egna och la mitt fokus mer på formen än innehållet; titeln BLÄÄÄ med rinnande bokstäver längst upp på bladet och sedan lite blyertslinjer och lämpliga egenskaper som "Slåss", "Tänka" och "Hitta" innan mamma ropade att maten var klar. Jag skapade även ett Gremlins-inspirerat monster den sommaren, eller började i alla fall. Idén kretsade kring meningen "Varje gång en soptunna fylls, skapas ett..." (ja, jag minns inte vad jag kallade det).

De följande somrarna började vi även spela, främst DoD 91, men med betoning på började. Vi hann aldrig klart. Sällan hann vi längre än till äventyrets inledningsscen på värdshuset. Eventuellt hann vi fram till berget i I drakens käftar, men det här med att Lufiathar blåser rollpersonerna läste jag mig (mindblown) till i efterhand. Ett tag fantiserade jag om att skriva det äventyr som förekommer i exemplen i spelledaravsnittet till DoD91 (Svärdet som var brutet tror jag det kallas, men jag minns att just titeln diskuteras några vändor), men jag tror aldrig jag skrev ett ord, än mindre spelade det. Jag bläddrade mest fram och tillbaka.

Jag tror att det första äventyret som jag spelade klart var Fritagningen (som föregår I drakens käftar i äventyrshäftet till DoD91). Jag var spelledare. Mina mellanstadie-klasskamrater Marie och Albert var spelare. Vi satt i källaren i mitt suterrängradhus och solen sken utanför.

EDIT: Det ovan blev lite rinnande och oklart, men min poäng är nog att jag inte närmade mig rollspel genom att öppna boken och börja läsa. Jag var mer intresserad av artefakter som rollformulär, tärningar och möjligtvis fragment av text. Det räckte för att jag skulle bli yr av intryck. Dessutom är rollspel, då som nu, en hobby som jag förknippar med tidsbrist.
 
Last edited:

wilper

Gubevars en rätt produktiv människa.
Joined
19 May 2000
Messages
7,910
Location
Nordnordost
När
Sannolikt 1987, men möjligen 1988. Minnesbilderna säger att det var sent i lågstadiet, men det kan ha varit tidigt mellanstadium också.

Hur
Bland killarna i klassen fanns det några med storasyskon som spelade rollspel. Klasskamraterna hade fått vara med vid något tillfälle och tog med sig ideerna om hur spelet fungerade till skolgården. Det spelades massor av tärningslös friform på rasterna där under några år. Det blev också en massa friform med min lillebror som SL, han kan inte ha varit gammal då men måste rimligen ha varit tillräckligt bra för att det skulle bli en återkommande aktivitet, jag minns inte mycket om vad de äventyren handlade om men det finns brottstycken i minnet av någon sorts överlevnadsscenario efter att ett passagerarflygplan störtat.

I något kafe-program på TV såg jag ett reportage om några killar som spelade rollspel. När det sändes var jag bekant med Ensamma Vargen, för jag minns att jag undrade hur spelledarens bok såg ut som kunde hantera så vitt skilda svar från spelarna om vad de ville göra.

Ordningen på händelserna ovan kan jag inte fastställa. Men med tiden gjorde jag min första gubbe. Det var till lila Mutant och den dog inom 5 minter efter att ha drunknat i kvicksand. Någon gång därefter dök även Drakar och Demoner upp, men det spelades nog mer Mutant än DoD. Själv hade jag både DoD och Ivanhoe, men blev nog inte någon återkommande spelledare förrän jag gick för att köpa ett eget Mutant bara för att komma hem med en svart låda i stället för lila som polarens var, så då befinner vi oss nog i 1989.

Grannen började spela efter mig, men han ville spelleda Sagan om Ringen, och så blev det också. Min första något så när sammanhängande kampanj spelades som Gord krigaren i just SRR.

Jag var inte någon vidare studiemotivierad ungdom. Men pappa lurade mig att bli språkintresserad genom att erbjuda sig att köpa ett spel på engelska åt mig. Jag fick välja spel själv och det slutade med Twilight 2000, där jag beställde och de ringde från Midgård Games(?) och sa att det utgått men att det nu fanns en 2nd edition (1990) som kostade 50kr mer. Så återigen blev det att ligga i utgivningens framkant, och jag tror att Tw2k var första spelet jag spelledde kampanj i. Kanske var det Samuraj DoD, men oavsett var Tw2k-kampanjen mer omfattande och minnesvärd.

Varför
Tja, det var sånt man gjorde på den tiden. Möjligen med alternativet att man kunde spela C64 (jepp!) eller fotboll (nepp!) i stället.
 
Last edited:
Joined
20 Oct 2023
Messages
166
Genom Astrid Lindgren och Narnia föddes som liten en livslång kärlek till fantasin, som jag sedan sökte utlopp för under hela barndomen och ungdomen, och som jag efter ett krokig väg genom vuxenlivet kämpar för att hitta tillbaka till.

Under tidigt 90-tal föll jag för allt som lockade med äventyr, och var det inte att leka riddare i skogen så var det sagoböcker, fantomentidningar eller bara att titta på häftiga bilder som föreställda främmande och spännande världar. Kärleken till skräck och spökhistorier väcktes med Hans Arnolds omslagsillustrationer till Åke Ohlmarks samlingar om gastar och gengångare som jag hittade i mormors bokhyllor. Senare kom Tolkien, Le Guin, Eddings, Adams mfl in i mitt liv och nånstans där var jag nog förlorad för alltid.

Jag förälskade mig i rollspelen långt innan jag förstod vad de var eller fick chansen att spela. Hemma hos föräldrarnas vänner fanns äldre barn, och när vi var bjudna till umgänge smög jag som klåfingrig småunge in på rum i jakt på papplådor fulla med tennfigurer, böcker med fantastiska bilder, kartor över märkliga platser och konstigt formade tärningar. Jag fattade nog redan som liten att där inne fanns någonting jag ville komma åt, även om jag inte förstod riktigt vad. När jag inte rotade bland andras saker kunde jag sitta själv med leksakskataloger och bara stirra på bilderna på rollspelen.

Senare, när jag var 10 år och började i årskurs fyra träffade jag Per, han var ett år äldre och hade Drakar och Demoner Expert samt Monster-boxen hemma, och tillsammans med honom fick jag möjlighet att spela rollspel för första gången och ville aldrig göra något annat. Vi är fortfarande vänner, men bor på olika håll i landet.

När jag köpte egna rollspel var det först Drakar och Demoner Chronopia som gällde, jag och mina kompisar tyckte det var jättehäftigt, men när vi lärde känna andra spelare som var några år äldre än oss så fick vi lära oss att Chronopia är ingenting man får tycka om, så efter en tid hittade jag Eon som länge var "mitt" rollspel. Jag tillhör ju den generationen av rollspelare som fick uppleva explosionen av utländska spel på svensk rollspelsmarknad redan tidigt, och har därför inte samma kärlek till gamla Äventyrsspel som många av de som växte upp på 80-talet har. Istället spelades det saker som Vampire: The Masquerade, Dungeons & Dragons 3e, Cyberpunk 2020, Call of Cthulhu, Nephilim, Star Wars, Warhammer Fantasy och självklart massor av Eon och Neotech. Sent 90 och tidigt 00-tal var kanske en nedgång för hobbyn totalt sett, men för oss som växte upp i den tiden var utbudet och variationen helt fantastisk.


There are not many persons who know what wonders are opened to them in the stories and visions of their youth; for when as children we learn and dream, we think but half-formed thoughts, and when as men we try to remember, we are dulled and prosaic with the poison of life.

But some of us awake in the night with strange phantasms of enchanted hills and gardens, of fountains that sing in the sun, of golden cliffs overhanging murmuring seas, of plains that stretch down to sleeping cities of bronze and stone, and of shadowy companies of heroes that ride caparisoned white horses along the edges of thick forests; and then we know that we have looked back through the ivory gates into that world of wonder which was ours before we were wise and unhappy.
Howard Phillips Lovecraft
 

Franz

Things aren't different. Things are things.
Joined
4 Dec 2010
Messages
5,947
Året var 1996 och jag var 12 år. Min kusiner, som var äldre än mig (och därmed coola), hade pratat mycket om rollspel. Jag tyckte att det lät jättehäftigt och ville gärna testa. Jag träffade dock kusinerna för sällan för att de skulle kunna spela med mig, men de rekommenderade att jag skulle spela Mutant eller Drakar och Demoner. De berättade även att det fanns ett spel som hette Kult. Men det spelet skulle jag inte spela! Det var nämligen mycket farligt och spelade man det blev man galen på riktigt!

Då jag varken ägde Drakar och Demoner eller Mutant försökte jag utefter kusinernas berättelser om vad rollspel var göra mina egna spel. Minns bland annat att jag skrev ihop ett spel som jag döpte till Den magiska hjälmen. Då jag fortfarande inte riktigt visste hur rollspel fungerade (framförallt inte hur ens karaktärer kunde röra sig utan spelplan) skulle jag tro att spelen jag gjorde var allt annat än spelbara. Hur som helst hade jag ju ändå ingen att spela med.

Jag fick dock reda på att en bekant till mig också spelade rollspel. Jag sa till honom att jag gärna ville göra med och en dag ringde han och frågade om jag ville komma över och spela Mutant. Självklart ville jag det!

Karaktären jag gjorde var en muterad varg som hette Wolf. Han hade två mutationer. Dels Flerdubbla kroppsdelar. Här ville jag att han skulle ha fyra armar då det verkade coolt. Min kompis förbjöd dock det och bestämde att han skulle ha fyra ben istället. Förklaringen var att det var bättre då sparkar gjorde mer i skada än slag. Med fyra ben kunde Wolf sparka med tre ben samtidigt och göra tredubbel skada, förklarade han. Den andra mutationen var Telekinesi.

“Äventyret” var så simpelt som det kunde bli. Rollpersonerna befinner sig på en bar. Slagsmål bryter ut. Vem vinner? När det blev min tur att agera var jag rätt nervös. Jag ville ju inte göra något dumt och därmed bli diskvalificerad från framtida spel. Jag frågade lite försiktigt om jag kunde använda min telekinesi för att dra till mig en motståndares vapen. Självklart, sade spelledaren. Han gav en (åtminstone vad jag tyckte då) levande beskrivning av hur vapnet flyger från motståndarens hand, svävar över rummet och landar i min hand. Där och då var det som att ett ljus gick upp! Detta var ju precis som en häftig actionfilm, fast jag var den coola hjälten och kunde dessutom göra vad jag ville! Jag tror aldrig att jag varit med om något så häfigt innan, och där och då kände jag att detta är som gjort för mig!
 

clarence redd

FrostByte Books
Joined
23 May 2014
Messages
1,530
Location
Göteborg
Skumt att så många blivit introducerade till rollspel ”av en kompis.” Vilka var alla dessa kompisar som redan spelade? Och var är de nu, alla dessa pionjärer? Man anar en konspiration.

Mina bröder och jag fick svarta lådan i julklapp när den var ny. Möjligen hade jag kollat igenom en klasskompis blå låda tidigare.

Pappa köpte mycket sci-fi på 1970-talet och jag läste det mesta han hade i hyllorna, plus dåtidens stora fantasyböcker. Jag ritade jämt, ofta kartor och rymdskepp redan innan rollspelen. Så jag var väl förberedd.

Men när jag läste reglerna till DoD den där julen fattade jag ingenting. Ett spel där man kunde gå vart man ville, göra vad man ville, röra sig i en hel värld? Det lät helt omöjligt.

Men när vi väl spelade första gången var det en uppenbarelse. Att leva sig in i och interagera med en fantasivärld, skapa sin egen berättelse, var helt makalöst. Ett kreativt kvanthopp som fick mig att skriva och rita ännu mer.

Eftersom jag fortfarande ritar rymdskepp, skriver och spelar rollspel, så har min utveckling i princip stått still sedan mellanstadiet.
 

cogitare

Swashbuckler
Joined
9 Mar 2005
Messages
2,151
Location
Lund
Min historia är nog lik många andras...

Vill minnas att jag var 13-14, vilket placerar året kring 1988-89. Troligen närmare 1989... En kompis hade spelat Drakar och Demoner med en gemensam bekant och introducerade det för mig. Min första rollperson var antingen en dvärg (jag älskade dvärgar från att vara en storkonsument av Tolkien ffa Bilbo (nog läst 10-talet gånger) och Trilogin (nog läst 5-7 ggr) där Gimli var min favorit, tätt följd av Vidstige) eller en minotaur-magiker med tvåhandsyxa. Att minotaurer inte kunde använda magi (de blev en lite dammhög eller något sådant om de lärde sig magi enligt monsterboken) brydde vi oss inte så mycket om. Mitt första egna spel (som jag fick i födelsedagspresent eller julklapp, troligen 1989) var Mutant 2089 och det håller fortfarande en plats i mitt hjärta även om det var många många år sedan jag spelade det.

Jag blev snabbt 'hooked' vilket inte var så konstigt. Som nämnt ovan älskade jag Bilbo och Tolkien och senare även annan fantasy-litteratur. Jag var också barnslig länge (en del skulle säga fortfarande trots att jag snart är 50 år gammal) och älskade roll-lekar med He-Man eller star wars figurer och höll på med det nog lite längre än vad som var socialt accepterat.

Jag och min kompis drog med oss gemensamma bekanta. En grupp bildades som inte finns kvar längre men deltagarna håller fortfarande kontakten i lite olika konstellationer, och spelar även i olika konstellationer. Fun fact, jag och @Mikl har spelat ihop i många många år :D

EDIT: rättstavning och info om Mutant (svarta lådan).

Cog.
 

Zeedox

Hero
Joined
14 May 2021
Messages
1,059
Location
Stockholm
Mina föräldrar gav mig Mutant 89 i julklapp, oklart vilket år. Jag tyckte det var skitballt och läste pärm till pärm… men fattade inte riktigt vad man skulle göra. Min bästis gjorde en rollperson som var mutant, och gömde sig i en soptunna i stort sett hela spelet.
Jag minns att det fanns ett inkluderat äventyr i spelet som jag redan då tyckte var ballt men väldigt svårt - vem skulle ta ett sådant uppdrag? Det lät ju farligt!

Senare fick jag spelet Eon 2, och var så imponerad av det att jag tänkte ”det här är så bra att jag aldrig kommer behöva det gamla!”, och slängde Mutant 89. Några kort tid senare ångrade jag mig och grät.

Till Eon 2 rullade vi en massa rollpersoner, men spelade väldigt lite - för när rollpersonerna väl var gjorda visste jag inte riktigt vad nästa steg var. Särskilt minns jag första gången, där alla gjorde rollpersoner som kom från (och alltså började i) olika länder, och därför inte ens kunde mötas upp väl i spel. Det dröjde några år innan jag egentligen började ha kul i praktiken med rollspel, men av någon anledning fortsatte jag köpa rollspelsböcker!
 
Top