[Kutulu] Det här museumäventyret måste väl redan finnas?
- Thread starter krank
- Start date
Jag noterar att ingen ännu protesterat mot att använda det högst verkliga Igbofolket i äventyret.
Jag noterar också att British Museum på riktigt har 1394 Igbo-objekt i sina samlingar.
Jag ska börja plotta ut något slags struktur för scenariet ikväll, tror jag.
Jag noterar också att British Museum på riktigt har 1394 Igbo-objekt i sina samlingar.
Jag ska börja plotta ut något slags struktur för scenariet ikväll, tror jag.
@krank ursprungliga premiss bygger ju på att museets trollkarl i praktiken är ond, en möjlig alternativ version är att han bara tänkte förbanna den så att folk blir illamående tills de lämnar tillbaka artefakten, inte att de skulle dö. Anledningen till att han valde just "dödsguds ögat" var ren tillfällighet, den var tillgänglig just då, ingen skulle fråga om den kort försvann så han kunde göra sin ritual, o var av rätt material för att det ska funka (enligt hans magiker kunnande/böcker). Han höll på att efterforska vad han gjorde för fel och hur han ska bryta ritualen när artefakten blev stulen. Han vill inte att folk ska dö bara för hans misslyckade förbannelse, därför är han väldigt desperat att få tillbaka "ögat" så fort som möjligt. Även om han också inte är skamfylld nog för att berätta varför artefakten måste tillbaka fortast möjligt och att det är hans fel, något sådant kräver lite press från andra och att de pekar på bevis mot honom (fast dessa behöver inte vara några bra bevis). Han är heller inte villig att bara återlämna Ögat efter att det har blivit avförbannat, museet köpte det helt lagligt, det finns kvitton o allt.
Som akademiker så är jag inte säker på att priviligierad är något vi är genom automatiken. Det kan ju vara så att trollkarlen är överarbetad, underbetald, bor trångt, o är konstant föreläsande på olika tillställningar (mot betalning) för att slippa behöva sälja delar av sitt biblioteket eller magikerutrustning. Han kan fortfarande vara nationalistisk, rasistisk, elitistisk o/e liknande, o inte bry sig om folk han anser är under honom dör.
Oscar Silferstjerna
Kättare
Jag är också akademiker och håller med dig om att det inte alls behöver göra att man blir privilegierad. Ibland kan det bli tvärtom. Men i början på 1900-talet - fram till 60-talet i åtminstone Sverige - var andelen akademiker i befolkningen mycket mindre. Alla akademiker tillhörde inte samhällets toppskikt då heller, men en betydligt större andel än idag. Jag tror att det är utgångspunkten för just Cthulhu Dark. Har hört Graham Walmsley tala om detta i en podcast.
Jag ser honom inte som "ond" själv, och vet inte om han nödvändigtvis slutar vara "ond" för att han "bara" gör att folk mår illa. För mig är "ondska" ganska ointressant – jag har gärna med antagonister med begripliga motivationer, men jag uppnår nästan hellre balans mellan inblandade aktörer genom att göra alla osympatiska än genom att göra alla sympatiska. "Vem är vi minst emot" är för mig intressantare än "vem är vi för". Det är också så, tycker jag, det oftast ser ut i verkligheten. Nu måste man såklart inte följa verkligheten, men i detta gillar jag det.
Jag undviker gärna Skeletor-ondska, men har inget emot antagonister vars värderingar, mål och strategier skiljer sig mycket från mina egna.
(Nu märker jag att jag mest sitter och neggar dina förslag, men jag är djupt tacksam för dina kommentarer, tror inget annat – även i de fall där jag väljer en annan väg i slutänden har jag ju fått tillfälle att reflektera över mina kreativa val, och det tror jag leder till bättre resultat i allmänhet)
Oscar Silferstjerna
Kättare
Så i Kutulu finns det alltså inte riktigt traditonella skurkar utan mer intressekonflikter där Lovecrafts mythos oftast eller alltid är med på ett hörn? Jag har alltså själv inga tvärsäkra åsikter om detta (mer än att gråskala ofta är bra), utan undrar mest hur du tänker. I åtminstone äldre CoC finns det ju rätt mycket stereotyper.
Briefen för Kutulu är ju i stort sett Agatha Christie + Lovecraft, och det tillsammans med min generella avsmak inför oreflekterade och lite slappa stereotyper, och inför skeletor-skurkar, gör nog att Kutulu blir lite speciellt där. Jag har också lite av en "mission" att hitta sätt att skapa lovecraftsk skräck som samtidigt utmanar och kritiserar den rasistiska, koloniala världsbild Lovecraft själv hade. Se berättelserna från andra perspektiv t.ex. Som när Gabbie skrev äventyret om Deep Ones som nyanserar perspektivet på dem, eller hennes fantastiska Träskets drömmar som visar ett nytt perspektiv på Call of Cthulhu-berättelsen.
Oscar Silferstjerna
Kättare
Okej, då har jag förstått dig rätt. Det verkar ju helt rimligt. Jag tycket också att ett sådant förhållningssätt manar till kreativitet. Exempelvis blir ett London sett med just det perspektivet något annat än ett London sett med Lovecrafts egen blick. Andra platser, andra personer, andra grupperingar, andra agendor. Och kanske också en annan tolkning av mythos?
Det kan jag absolut tänka mig. Om inte annat något färre beskrivningar av "primitiva vildar" och deras "onda ritualer"…
Just mythosen är framför allt inte (tänker jag mig) så sammanhängande och fastspikad i Kutulu som den är i t.ex. CoC eller ToC. Jag vill ju mest utgå från Lovecraft själv, och mycket av den sammanbindande vävnaden kom ju i efterhand. Sedan är det såklart också att synen på "vad som är främmande" påverkar jur man ser på framför allt de varelser Lovecraft beskriver som ligger nära människan i mental förmåga etc.
Jag menade att som du beskriver honom så har han medvetet lagt en dödsförbannelse på Ögat, verkar inte ha några problem med att det är något som kan ha ihjäl en massa folk (även oskyldiga) utan vill bara ha tillbaka föremålet för att det är stulet, skickar iväg hejdukar för att se till att RP:na inte börjar nysta för mycket i grejer. Plus dina ordval när det kommer till honom verkar han vara arrogant o han mint någon -ism. Det gör att jag anser att de flesta (i modernt sammanhang) skulle anse att han är ond. Det är inte någon överdriven eller storskurks ondska men fortfarande i praktiken en onding.
Oscar Silferstjerna
Kättare
Man kan också, tänker jag mig, göra som Walmsley och vända på perspektiven. Då blir det folket i toppen, de rika och privilegierade, som har dolda kopplingar till mythos och ägnar sig åt konspirationer. Eliten styr, precis som i vår värld. Det blir då också i Imperiets huvudstad London (eller kanske Paris eller Stockholm), snarare än i den ”främmande” och ”mörka” periferin ”långt borta”, som det okända och skrämmande finns. Med en kritisk blick blir alltså även geografin en annan. Antar jag. Betyder det här då också att London, snarare än någon exotiserad plats, blir scenen? Det var därför jag tänkte på London som möjlig sandbox. Perspektivet gör platsen.
Det äventyr jag grundar hela min spelledarstil och min syn på vad som är ett idealt Kutulu-äventyr på är första delen av Tatters of the King. Och den är ju i väldigt hög grad Londonbaserad… Så ja, kanske är Kutulu mer fokuserat på London och England än på "exotiska länder" (eller för den delen landsbygden) jämfört med åtminstone en del CoC/ToC-material
Jag vet inte om det där egentligen vänder på några perspektiv. I stort sett allt det där kan du hitta i flera av Lovecrafts egna berättelser. Hans ondingar var minst lika ofta dekadent överklass som "primitiva vildar".
Oscar Silferstjerna
Kättare
Jag tänkte snarare på en postkolonial omtolkning av Lovecrafts setting. Det inkluderar inte bara att rika kan vara skurkarna utan också vilka protagonisterna är, vad de utreder (eller hamnar i), hur mythos beskrivs och vilka miljöer som förekommer. Sammantaget blir det ett helt annat London, om vi nu tänker oss det som Kutulus grundsetting.
Protagonister som inte är vita män, oftast med akademisk bakgrund, är ju onekligen en skillnad mot Lovecrafts berättelser.
Men vad gäller själva settingen så förstår jag inte riktigt vad skillnaden skulle vara.
Den här tråden känns nu lite märkligt namngiven, men den får väl duga som ställe att skriva random stuff jag kommer på till äventyret.
Jag funderade lite på det här med vilka andra spår som skulle kunna leda iväg från muséet. En grej, tänkte jag, vore att spåra upp personen som stal Ögat från början. Det känns som en sak en del spelare skulle vilja göra. Det behöver inte ge sådär supermycket, utom att man via detta kan få veta att han lever – trots att han rört vid ögat. Vilket, när RP väl räknat ut vad förbannelsen gör, är en ledtråd till att Ögat inte förbannades av Igbofolket.
Jag har också funderat lite på om det räcker med att artefakten som stals var konstig för att rollpersonerna ska bli rätt personer att sköta undersökningen. Kanske är vakten också offer för förbannelsen – och skjuten? Där förklaringen är att vakten rörde vid Ögat, och att tjuvarna sedan sköt honom i panik när han började vanställas / brinna upp / vad det nu är förbannelsen gör. Jag är inte 100% säker på den här grejen; det har ju både för- och nackdelar att visa upp förbannelsens effekter så tidigt. Samtidigt gillar jag tanken på att offret både är skjutet (prosaiskt) och förbannat (mytiskt). Kanske stoppas förbannelsens progression av döden, så att vakten bara är litegrann vanställd eller så? Och att kropparna RP hittar senare är i betydligt värre skick?
Jag är inte helt säker på hur RP ska få nys om förbannelsen. Enklast är ju bara exposition – det står på plaketten eller i museets katalog, till exempel. Eller så kan nån på museet berätta om den. Eller så får man spela på spelarnas eventuella fördomar om stulna artefakter. Pryl är stulen, flera som rört vid den är döda, slutsats = förbannelse. Och om de då specifikt frågar folk på muséet så kan de berätta att intendenten alltid varit mycket noga med att man inte ska röra vid Ögat med sina bara händer till exempel.
Jag funderade lite på det här med vilka andra spår som skulle kunna leda iväg från muséet. En grej, tänkte jag, vore att spåra upp personen som stal Ögat från början. Det känns som en sak en del spelare skulle vilja göra. Det behöver inte ge sådär supermycket, utom att man via detta kan få veta att han lever – trots att han rört vid ögat. Vilket, när RP väl räknat ut vad förbannelsen gör, är en ledtråd till att Ögat inte förbannades av Igbofolket.
Jag har också funderat lite på om det räcker med att artefakten som stals var konstig för att rollpersonerna ska bli rätt personer att sköta undersökningen. Kanske är vakten också offer för förbannelsen – och skjuten? Där förklaringen är att vakten rörde vid Ögat, och att tjuvarna sedan sköt honom i panik när han började vanställas / brinna upp / vad det nu är förbannelsen gör. Jag är inte 100% säker på den här grejen; det har ju både för- och nackdelar att visa upp förbannelsens effekter så tidigt. Samtidigt gillar jag tanken på att offret både är skjutet (prosaiskt) och förbannat (mytiskt). Kanske stoppas förbannelsens progression av döden, så att vakten bara är litegrann vanställd eller så? Och att kropparna RP hittar senare är i betydligt värre skick?
Jag är inte helt säker på hur RP ska få nys om förbannelsen. Enklast är ju bara exposition – det står på plaketten eller i museets katalog, till exempel. Eller så kan nån på museet berätta om den. Eller så får man spela på spelarnas eventuella fördomar om stulna artefakter. Pryl är stulen, flera som rört vid den är döda, slutsats = förbannelse. Och om de då specifikt frågar folk på muséet så kan de berätta att intendenten alltid varit mycket noga med att man inte ska röra vid Ögat med sina bara händer till exempel.
Oscar Silferstjerna
Kättare
Vänd på könsrollerna, skippa kultisterna, ta bort all exotism och låt folk från samhällets botten inta de bärande rollerna. Förlägg hela handlingen till ett slumkvarter i London. Gör mythos-inslaget märkligt men kanske begripligt snarare än farligt, blodtörstigt och bestaliskt. Allt detta är kanske inte postkolonialt, men i exemplet hanteras åtminstone många av stereotyperna från både CoC och Lovecrafts egen fiktion. Det postkoloniala kommer där ofta till uttryck i mytologiserandet av det främmande. Jag tänker att man kan vända på just vad och vem som mytologiseras. Och i det vem och vad som är farligt - och vilka som utreder...
Last edited:
Lovecraft själv gör ju i princip, som jag ser det, två typer av skräck:
- "Ursch, vad äckligt och jobbigt" – Tentakler, slem, saker som är köttiga, fiskar, sjömän, svarta människor, saker som är primitiva etc.
- "Oj, det här var jobbigt att tänka på" – Färger utanför det mänskliga spektrat, världsrymdens storhet, jättelånga tidsrymder, hur lite universum bryr sig om människor etc.
Men, jag föredrar nog personligen helt klart den andr kategorin av lovecraftsk skräck – saker som ligger bortom begriplighet, som påminner om hur lite kosmos bryr sig, etc. Nu kommer kanske inte det här äventyret ha jättemycket sådant, men jag tänker att om man jobbar mer med just folk ur underklassen som protagonister och så, eller iaf skriver äventyr där sådana figurerar som point-of-viewkaraktärer (sympatiska helt-vanligt-folk-SLP:er etc) så funkar ju den kategorin rätt bra. Om man vill ha icke-bestialiskt då.
(Sen kan man ju ha bestialitet också; jag har något slags tanke om att någon gång skriva ett äventyr där (överklass-)offret dött av en semi-mytisk typ av prionsjukdom, som är resultatet av att hen deltagit i diverse kannibaliska riter. Och olika varianter av rävjakt fast med människor istället för rävar känns ju också ganska klassiskt.)
Nu vet jag inte om vi har läst olika Lovecraft berättelser, eller om jag bara har dåligt minne, men jag kan inte påminna mig någon av hans berättelser där "Tentakler, slem, saker som är köttiga" har någon slags framträdande roll. Kan du ge något exempel?
Fiskmännen (The Shadow over Innsmouth) och shoggoths (At the mountains of madness) är exempel på vad jag menar. Lovecraft tycker (tydligen) att det är läbbigt med saker som är oformliga, slemmiga och/eller kommer från havet. Fiskmännen illustrerar ju också hans återkommande äckel och skräck inför den egna kroppen, ärftliga blodsjukdomar, och den sortens köttig body horror. Men både fiskmännen och shoggotharna är ju hur som helst väldigt påtagliga och fysiska prylar som framför allt är hemska genom att vara annat än människor, men de är på en annan nivå än, säg, Yog-Sothoth. Eller, anser jag, Färgen från bortom tid och rum.