DoD Kritiken mot nya Drakar och Demoner ?

Så om jag ställer DoD och Twilight bredvid varandra är det lätt för mig att peka och säga "det där känns mer som ett spel för vuxna". :) Men isolerat så blir det svårare.
Det kan jag hålla med om. Där det skaver för mig är att bara för att Twilight mer är ett spel för vuxna (att barn exkluderas) så innebär det inte att DoD23 mer är ett spel för barn där vuxna exkluderas. Jag har nog alltid sett DoD23 som ett spel för alla, såväl små som stora. Att spelets estetik och språk skulle göra det barnsligt är åsikter som är helt nya för mig.
 
Ojojoj ... den kritiken var legio redan på 80-talet. "Inga riktiga rollspelare spelar DoD, det är för kidsen" var inte ovanligt att man hörde på konvent. :D
Vi (kidsen som spelade äventyrsspels produkter) var visst kallade "kobolder" av den då äldre generationen som såg sig själva som "riktiga rollspelare"
 
Min kritik emot spelet är att det är just på den regeltynghet jag har svårt för.
För lätt för att det regelmässigt ska vara intressant, men för tungt för att inte ta energi ifrån spelbordet.

Det lilla jag spelat det så var det ändå regler att följa och begränsa sig efter (intiativ, attack slag ,och färdigheter), men inget som gör att de sakerna tillför något.

Om jag skulle spela gladfantasy idag skulle jag antigen köra något mycket enklare, kanske till och med friform där vi bara fokuserade på att berätta en gemensam historia om glada vänner och deras äventyr.
Eller så har jag spelat något mer regel tungt (Rolemaster United till exempel) där begränsningarna i vår frihet att berätta fritt, åtminstånde hade gett oss något mer spännande tillbaka än bara (och nu tog fienden 10hp skada och dör).
 
För mig så är det 80% bilderna som gör att jag uppfattar spelet som barnsligt och 20% ankorna. Jag har inget riktigt argument, eftersom det bara är något jag känner (inte resonerat mig fram till). Men spelet är bra designat även om det inte verkar vara min (eller framför allt min spelgrupps) kopp te. Illustrationerna är väldigt snygga, jag skulle gärna läsa Drakar och demoner seriealbum illustrerade av Egerkrans (*wink* *wink*) men trots det så känns de lite barnsliga?

(Ankorna däremot hade jag klarat mig utan...)

Samma grej gäller f.ö. också Nordiska väsen. Jag vill gärna ha lite skräckkänsla när jag spelar det och den ryker fort om man visar illustrationerna, så därför gör jag inte det.

Många har ju hänvisat till illustrationerna. Men jag personligen tycker inte att det finns något direkt barnsligt i dessa. Här är ett gäng bilder från grundboken, och jag ser inte riktigt vad som skulle vara så barnsligt med dessa:
View attachment 25483View attachment 25484View attachment 25485View attachment 25486View attachment 25487
Alltså jag hade kunnat lagt in bilderna ovan som ett försök att bevisa att de är barnsliga. Så lite grann tittar jag på ett gäng barnsliga bilder (snygga som fasen) och undrar vad sjutton jag ska argumentera kring - vi ser samma sak men verkar känna väldigt olika!

Med det sagt tänker jag inte påstå att även om jag tycker att spelet känns lite barnsligt så är det också gediget, snyggt, väl presenterat, kompakt på precis rätt sätt och känns genomtänkt. Så jag vet inte ens om jag vill se mitt intryck av spelet som kritik, jag kan bara konstatera att andra verkar uppfatta det på annat sätt.

Ankorna däremot...
 
Ojojoj ... den kritiken var legio redan på 80-talet. "Inga riktiga rollspelare spelar DoD, det är för kidsen" var inte ovanligt att man hörde på konvent. :D
Haha, precis så tänkte vi! Och bytte till Runequest och Call of Cthulhu.

Jag tycker att begreppet familjespel passar bättre än att kalla DoD barnsligt. Fria Ligan har prickat helt rätt när det gäller att sprida rollspel till så många svenskar som möjligt.
 
Haha, precis så tänkte vi! Och bytte till Runequest och Call of Cthulhu.

Jag tycker att begreppet familjespel passar bättre än att kalla DoD barnsligt. Fria Ligan har prickat helt rätt när det gäller att sprida rollspel till så många svenskar som möjligt.
Och även om det är litet barnsligt - ibland vill man bara kötta litet orcher och hitta magiska pryttlar, snarare än att hålla ordning på vem som är molluskgudinnan och vem som är leddjursgudinnan (Molluca respektive Kropa, för dem som undrar).
 
Haha, har du på något vis spionerat på mig i yngre tonåren? Sådan var jag, och delar av DoD Expert/Gigant var absolut vinklade åt att befrämja sådant. Så på det viset kliar inte FL:s DoD min nostalgiklåda alls. Inte för att det gör från eller till avseende spelets kvalitet.
Önskar jag kunde svara ja, det var en barndomsdröm att vara spion, men det är snarare mer eller mindre frivillig antropologi :)

Förstås såg jag också inslag för befrämjandet av den här åskådningen, och sprang åt andra hållet i mild panik. Saknar kynnet helt enkelt. Det fanns ju fantasi, frihet och barnasinne att ta till vara på, och jag var ett barn. Slippa BEP och så där.

Är ju inte spion idag tyvärr utan barnbibliotekarie, med rätt hög toleranströskel och, vill jag tro, ett annat perspektiv på vad som är "barnsligt".
 
Det kan jag hålla med om. Där det skaver för mig är att bara för att Twilight mer är ett spel för vuxna (att barn exkluderas) så innebär det inte att DoD23 mer är ett spel för barn där vuxna exkluderas. Jag har nog alltid sett DoD23 som ett spel för alla, såväl små som stora. Att spelets estetik och språk skulle göra det barnsligt är åsikter som är helt nya för mig.
Fast här tror jag att man slutat prata om drakar och demoner, och pratar mer om inställningen till barnslighet och kulturkonsumtion generellt.

My little pony, fantomentidningar, Tintin och Marvelfilmer är alla exempel på barn- och ungdomskultur som också haft en vuxen publik. Vissa vuxna tycker att alla exempel jag nämnde är barnsliga, vissa tycker att bara några av dem är det. Det gör inte att någon av dem är moraliskt förkastliga att hålla på med som vuxen, men de blir lite mindre acceptabla att prata om i fikarummet. Alla exempel ovan har en estetik och ett språk som signalerar att det är riktat till barn, om man som vuxen känner att det därmed exkluderar en själv är individuellt.,
 
Önskar jag kunde svara ja, det var en barndomsdröm att vara spion, men det är snarare mer eller mindre frivillig antropologi :)

Förstås såg jag också inslag för befrämjandet av den här åskådningen, och sprang åt andra hållet i mild panik. Saknar kynnet helt enkelt. Det fanns ju fantasi, frihet och barnasinne att ta till vara på, och jag var ett barn. Slippa BEP och så där.

Är ju inte spion idag tyvärr utan barnbibliotekarie, med rätt hög toleranströskel och, vill jag tro, ett annat perspektiv på vad som är "barnsligt".
Jag ser det som att det ”barnsliga” är långt ifrån homogent. Att fullständigt förlora sig i komplicerat uttänkta fantasivärldar och med maximal detaljnoggrannhet vilja beskriva dem är ju också något som hör barndomen till, möjligen för barn med ett något särpräglat sinnelag. Jag vet inte om det betyder att man har mer eller mindre ”barnasinne”
 
Så av den här tråden kan jag dra slutsatsen att jag är allt följande: Kobold, barnslig och samtidigt inte fullt ut barnslig OCH gubbe....
Men vet ni vad jag har kul, så då skiter jag i om folk vill sätta dessa labels på mig :)
Sen kan man ju diskutera barnslig i oändlighet och varför vissa saker anses barnsliga och andra inte... Men det får kanske vara en helt annan diskussion...fast jag måste flika in att i en helt annan dimension måste det klassas som superbarnsligt och fjantigt att titta på sport ;)
 
Fast här tror jag att man slutat prata om drakar och demoner, och pratar mer om inställningen till barnslighet och kulturkonsumtion generellt.

My little pony, fantomentidningar, Tintin och Marvelfilmer är alla exempel på barn- och ungdomskultur som också haft en vuxen publik. Vissa vuxna tycker att alla exempel jag nämnde är barnsliga, vissa tycker att bara några av dem är det. Det gör inte att någon av dem är moraliskt förkastliga att hålla på med som vuxen, men de blir lite mindre acceptabla att prata om i fikarummet. Alla exempel ovan har en estetik och ett språk som signalerar att det är riktat till barn, om man som vuxen känner att det därmed exkluderar en själv är individuellt.,
Nja, jag har inte slutat prata om Drakar och Demoner 😉 Hade heller ingen aning om att Drakar och Demoner (till skillnad från vuxna rollspel?) inte var acceptabelt att prata om i fikarummet, men det säger kanske mer om mig än om spelet, vad vet jag 😊
 
Nja, jag har inte slutat prata om Drakar och Demoner 😉 Hade heller ingen aning om att Drakar och Demoner (till skillnad från vuxna rollspel?) inte var acceptabelt att prata om i fikarummet, men det säger kanske mer om mig än om spelet, vad vet jag 😊
Nu tog jag medvetet andra exempel än just DoD för att tydliggöra att vilken kultur som är ”för barn där vuxna exkluderas” inte är något universellt.

Om man sen kallar det barnsligt eller inte är mer en attitydfråga.
 
Nu tog jag medvetet andra exempel än just DoD för att tydliggöra att vilken kultur som är ”för barn där vuxna exkluderas” inte är något universellt.

Om man sen kallar det barnsligt eller inte är mer en attitydfråga.
Jo, sen tycker jag nog att dina exempel stämmer rätt bra in på Äventyrsspels Drakar och Demoner men kanske inte lika bra in på DoD23. Men jag fattar ändå helt och fullt hur du menar, och tycker resonemanget är inte även om jag inte helt håller med, så för min del kan vi anse oss klara gällande denna punkt 😊
 
Har inte läst tråden och kanske rapar upp det alla redan har konstaterat, men just kritik i stil med "det här är barnsligt/tramsigt" är ju i sig typiskt barnsligt. DoD:s eventuellt lättsammare anslag är ju riktat till en vuxnare publik. Det finns ju inga 12-14-åringar i världen som vill ha ett lättsamt och "barnsligt" rollspel. Däremot är spelare på 30+ mindre oroade av eventuell barnslighet.

Så svaret på kritiken är väl "ah men durå!?"
 
Last edited:
Har inte läst tråden och kanske rapar upp det alla redan har konstaterat, men just kritik i stil med "det här är barnsligt/tramsigt" är ju i sig typiskt barnsligt. DoD:s eventuellt lättsammare anslag är ju riktat till en vuxnare publik. Det finns ju inga 12-14 i världen som vill ha ett lättsamt och "barnsligt" rollspel. Däremot är spelare på 30+ mindre oroade av eventuell barnslighet.

Så svaret på kritiken är väl "ah men durå!?"
This is 100% true :)
 
Har inte läst tråden och kanske rapar upp det alla redan har konstaterat, men just kritik i stil med "det här är barnsligt/tramsigt" är ju i sig typiskt barnsligt. DoD:s eventuellt lättsammare anslag är ju riktat till en vuxnare publik. Det finns ju inga 12-14 i världen som vill ha ett lättsamt och "barnsligt" rollspel. Däremot är spelare på 30+ mindre oroade av eventuell barnslighet.

Så svaret på kritiken är väl "ah men durå!?"
Ja, det är ju ofta en ålder där man snarare suktar efter det som är ”vuxet”. Ska man sälja något till en fjortonåring, säg att det från femton och uppåt.
 
Back
Top