Kontroversiella (?) tv-program för barn

[EvilSpook]

Minns SVT´s barnprogram som gråa och sorgliga. Vilse i pannkakan, Ika i rutan, Skrotnisse, någon dockteater (som jag inte minns namnet på) men kanske framför allt Tårtan. Jag känner ett obehag över allihop.

Tårtan är ju värdigt ett Nobelpris i Litteratur!
Fast det är mer rock’n’roll att de aldrig fick nåt.

Det i särklass bästa som gjorts för svensk TV!
//EvilSpook

 

[krank]

Om jag skulle nämna något jag blev "traumatiserad" av bland Björnes Magasin-grejerna så blir det nog framför allt Joelbitar. Jag förstår det välvilliga anslaget, men jag kan väl säga att jag i min barndom knappast fick någon positiv eller förmänskligande syn på personer med downs syndrom. Snarare minns jag stark ångest och att jag generellt hade mycket svårt att hantera det hela. Jag upplevde Joel som att han helt enkelt var "jobbig" och "inte gjorde som man ska", och redan då var jag definitivt ett sådant barn som tyckte att man skulle göra som man skulle, så att säga. Jag har alltid varit otroligt känslig för framför allt omedvetna normbrott (göra fel för att man inte vet bättre), men också i lägre grad till exempel Ikas mer medvetna normbrott.

Med värme minns jag nog framför allt Trasdockorna, såhär i efterhand. Och kanske den där märkliga grejen där de helt enkelt hade högläsning ur en bok? Jag gillade ju böcker.

Annars gillade jag mest sånt man fick hyra i butik, typ Transformers, Mask, Starzinger. Helst sånt med monster och maskiner. Gärna maskiner som kunde förvandla sig. Vissa ränder går inte ur =)

 

[Rymdhamster]

Trasdockorna!

 

[Gabrielle de Bourg]

Massor med ogömda spoilers för barnprogram från 90-talet.

Jag minns Batman: The Animated Series som för att vara ett barnprogram var riktigt bra på att skrämmas eller vara skärrande. Typ de förvrängda Joker-ansiktena på de som föll för hans gas. Men det mest skärrande var ett barnprogram som verkligen vågade visa skuld och sorg. Two-Face-avsnittet satte djupa spår hos mig, delvis då Harvey varit med ett tag och var en sympatisk karaktär (och min favorit) så tragedin med olyckan då han blev Two-Face var en som kändes. Speciellt Batmans mardröm där han först ser Harvey som säger "Why didn't you save me, Bruce?" och sedan morphas till Thomas och Martha som säger "Why didn't you save us, son?" Ya, know, for kids!

Det är ju mycket på grund av det som den fortfarande är så omtyckt idag, just för att den inte hymlade med de mörka temana.

Även Spider-Man från tidiga 90-talet hade en hel del. När Peter muterade successivt under säsong 2 för att tillslut bli en ren spindelmutant var sjukt creepy men väckte min kärlek till Body Horror. Eller hur Mary-Jane "dog" och sedan verkade komma tillbaka, för att sedan visa sig vara en klon kopplad till Hydro-Man, som tynar bort i solen. Jisses vad jag grät den helgen.

Sedan finns Sailor Moon, där skurken Neflite bytte sida blev spetsad av enorma taggar från ett monster, som stack ut i bröstet och allt. Så fick vi se honom sakta men säkert dö av sina skador och även om det inte var blod var det rätt ordentligt tramuatiskt, inte minst för att se personen han hade blivit kär i och offrat sig för att rädda bryta ihop över hans död.

Sedan har vi De vilda djurens flykt som visades på Vintergatan 5A som många jämfört med Den långa flykten, för precis som den är det lätt att tänka "åh, gulliga djur" och sedan "vänta varför har den här en skyhög body count där majoriteten av huvudkaraktärerna dör"? Det var överkörda igelkottar, skjutna hjortar, ålder och så vidare. Många strök med och en stor del av serien var att visa hur grym naturen kan vara.

Sist har vi faktiskt Pokémon, för fråga någon som var ung nog att se det när det gick på TV och om de grät under avsnittet när Butterfree lämnade Ash så träffar du två typer av folk: De som grät och lögnare.

 

[bortom12e]

Ja trasdockorna forever

 

[Rymdhamster]

Jag såg föresten om Fragglarna för inte så länge sedan. En serie som håller väldigt bra än idag (även för en vuxen), men jisses vad mörk den var stundom!

I ett avsnitt blir två fragglar fångade när en tunnel rasar in, och sitter och väntar på antingen bli räddade eller att syret ska ta slut, och pratar om sina känslor inför döden i ett helt avsnitt.

Det är sjukt bra! Men jisses

 

[Henke]

Jag tror att du minns fel, varken Ika i rutan eller Skrotnisse var gråa och sorgliga, o många av dockteatrarna SVT hade var färgglada och/eller riktiga äventyr

Jag menar inte grå som i "svart-vit bild" utan grå som i trista/färglösa.

 

[Gamiel]

Jag menar inte grå som i "svart-vit bild" utan grå som i trista/färglösa.

Jag antog att det var vad du menade och jag håller inte med om att de var trista eller färglösa

 

[Henke]

För att vända på det, och istället lyfta fram vad jag gillade att se när jag var liten så var Toffelhjältarna/Solstollarna kul. Silverfang/Robotech/Rai-grottpojken (gick väl iofs aldrig på TV utan var hyrfilm), Ulysses 31, Bumbibjörnarna, Disney på lördagsmorgonen, Dr.Snuggles, Yogi björn, Scooby doo, Agaton Sax och Fragglarna.

EDIT: Masks och He-man också...

 

[Vimes]

Mitt bästa Joelbitar-minne är ändå han som hette "Joel" på Quake-servrarna och skrev "NU BLIR DET JOELBITAR" varje gång han blev gibbad.

 

[Franz]

Om jag skulle nämna något jag blev "traumatiserad" av bland Björnes Magasin-grejerna så blir det nog framför allt Joelbitar. Jag förstår det välvilliga anslaget, men jag kan väl säga att jag i min barndom knappast fick någon positiv eller förmänskligande syn på personer med downs syndrom. Snarare minns jag stark ångest och att jag generellt hade mycket svårt att hantera det hela. Jag upplevde Joel som att han helt enkelt var "jobbig" och "inte gjorde som man ska", och redan då var jag definitivt ett sådant barn som tyckte att man skulle göra som man skulle, så att säga.

Just det ja, Joelbitar. Har också ett jobbigt minne från den serien, fast av en helt annan karaktär. Min mamma visade mig programmet och förklarade på ett jättepedagogiskt och bra sätt att barn kan vara olika och ha olika möjligheter och behov. Så jag tyckte det var ganska spännande att se, mycket tack vara mammas pedagogiska coachning. Sen när jag kom till dagis möttes jag av de andra killarna som allihopa hånade Joel och ropade skällsord jag inte vill upprepa. Och då jag själv inte vågade vara annorlunda joinade jag kören av funkofobiska småglin och kallade Joel alla möjliga hemska saker. Och hade samtidigt jättedåligt samvete för att jag betedde mig tvärtom mamma just sa att man skulle. Grupptryckets negativa delar började tidigt...

 

[Gamiel]

Jag mins att jag såg Joelbitar men det var inget som fastnade i mitt minne egentligen.

Jag minns i lågstadiet att i alla fall några av pojkarna dissade Min Lilla Ponny som var en show jag gillade

 

[Rangertheman]

Jag är gammal nog att ha plågat mig igenom några avsnitt av den extremkommunistiska julkalendern Ville, Valle och Viktor. Hemskt!

En annan TV-serie som kanske inte var kontroversiell men som jag tyckte var vidrig var Rädda Joppe - död eller levande. Efter ett tag tyckte jag inte ett dugg synd om ungen för att han blev av med sin mullvad, utan tyckte det var rätt åt honom. Kanske inte det budskap seriens skapare ville förmedla.

 

[Arrikir]

Rädda Joppe var nog det program som jag främst minns som obehaglig. Jag var som barn väldigt fäst vid mina gosedjur och då blev serien extra jobbig. I vuxen ålder såg jag en video som förklarade att syftet med serien var att lära barn om samhällsfunktioner. Det budskapet kom inte fram till mig kan jag säga

 

[Rymdhamster]

Mmm... det värsta med Rädda Joppe var titelsekvensen. Den var skitläskig.

Den jobbiga ungen som slarvade bort sin kramis hela tiden var också irriterande (men lärde mig att hålla hårt i min tiger!).

Själva räddnignsactionen minns jag däremot ofta som väldigt spännande, där man fick se hur det såg ut innuti hisschakt, och hur hittegodsavdelningar funkade och allt möjligt.

 

[terje]

Jag var väldigt förtjust i Skrotnisse. Kommer också ihåg att jag gillade Sant och sånt med Staffan och Bengt. En figur som jag tyckte var riktigt läskig var Olyckan i Trazan och Banarne. På nåt vis lyckades jag trilla mellan stolarna gällande Staffan Westerberg, jag var lite för ung för att hinna se Vilse i pankakan (eller i alla fall för att få något bestående minne) och lite för gammal för att roas av Lillstrumpa.

 

[Nässe]

Älskade Vilse i pannkakan. Mina barn älskar den nu, lyssnar på den varje gång vi gör pannkakor
Bajsboken är ju lite knasig, i alla fall de äldre versionerna där människor i Afrika bor i hyddor av bajs. Men det är ju inget tv-program, så det är utanför tråden...

 

[Lukas]

Min stora barndomsskräck var Mårran ifrån mumin
speciellt ifrån den animerade serien.

annars tror jag mest det var barnfilmer som skrämde mig, "Dot och kängurun" hade den Här scenen som jag tyckte var superläskig.

 

[Rymdhamster]

Ooo, appråpå traumatiserande:

 

[Björn den gode]

Jag fattar inte att folk minns hur det var att se på barnprogram när de var sju år gamla! Jag har ett fåtal vaga minnen från högstadiet och nästan inget innan dess. Jag vet med mig att jag såg Ika i rutan, men har noll minne av det. Så antagligen fastade det väl inte eller så var det så traumatiserande att jag glömt det?

Ja, det där en sån där sjuk grej som folk brukar påstå, att dom minns saker från när dom var barn. Jag har nog minnen lite längre än högstadiet men definitivt inga minnen från säg före 10-års åldern, inte annat än sånt jag fått återberättat för mig senare iaf. Men det börjar bli tillräckligt många (nästan alla människor?) som säger sig minnas saker från när dom är barn att jag nästan kan köpa att dom gör det även om jag någonstans långt inne inte kan släppa att det också bara kan vara en kollektiv psykos

Och för att vara lite on-topic:
Ika är ju objektivt läskig, men jag kan inte säga att jag minns det från när jag var liten mer än att det helt klart såg bekant ut.