Kognitiv belastning

[Rangertheman]

Efter att ha kört Shadowdark på senaste nördhänget började jag fundera över kognitiv belastning, framför allt på mig som spelledare. Som av en slump dök det upp en video hos Chubby Funster i samma ämne. Det jag noterade, är hur mycket enklare det var för mig att "leva ut" äventyret, monstren och SLP:er när det inte var så mycket för mig att hålla koll på och när äventyret med stor sannolikhet lever upp till ISO 9241-11 (ja, det finns en ISO-standard för användbarhet). Funderade vidare på vad som skapar kognitiv belastning för mig:

• Systemet: många specialregler, en stor mängd variabler att hålla reda på, ologisk uppbyggnad, mycket hoppande fram och tillbaka, m.m.
• Äventyret (om färdigskrivet): information presenteras inte där den ska användas, för mycket och/eller irrelevant information, "reparera/bygga om" äventyret on the fly (se även nästa punkt), flaskhalsar som karaktärerna måste igenom, m.m.
• Improvisation: inspirationsbrist, osammanhängande, improvisation där det inte borde behövts (se även ovan), m.m.
• Imposter Syndrome: spelgruppen har inte kul - på riktigt, gör inte rollspelet eller äventyret rättvisa, m.m.
• Spelgruppen: ingen koll på reglerna, distraherade, oinspirerade, schemaläggning, m.m.

Det finns säkert fler källor till kognitiv belastning, men jag tror att de fem är de största för mig. På andra sidan står mängden kognitiv kapacitet som jag har tillgänglig under förberedelserna och under själva spelpasset. De senaste åren har livet gjort att den kapaciteten sjunkit markant.

Varför skriver jag detta? Jo, för att jag insett att det här är något jag måste ha i åtanke och anpassa till den befintliga situationen. Det hade varit tragiskt att bränna ut sig på något som kan vara så kul och energiskapande. Kanske något för andra att tänka på också?

 

[verlandes.]

Intressant grej, för jag känner som du att jag lättare kan fokusera på spelbordet när det inte finns så många regler som skymmer - men jag har vänner som motsatt känner att regeltunga spel hjälper dem att förankra sig i spelvärlden.

Edit: stringent äventyrstext har nästan blivit ett måste för mig också. Jag har knappt någon tid att preppa (och verkligen inte att läsa igenom tjocka äventyrsböcker), så äventyr som är lätta att navigera har mycket större chans att komma till mitt spelbord.

 

[Gutte]

Jätteintresant har haft lite tankar åt samma håll ibland. Ofta drömmer man om långa invecklade kampanjer med bra system stöd men ibland vore det bättre att bara kunna ses och komma igång och spela.

Intressant grej, för jag känner som du att jag lättare kan fokusera på spelbordet när det inte finns så många regler som skymmer - men jag har vänner som motsatt känner att regeltunga spel hjälper dem att förankra sig i spelvärlden.

Har man väl nått system mastery i ett mer avancerat spel så borde det vara lätt om man har allt i bakhuvudet men man ska komma dit också.

 

[Rickard]

Människor kan ha 7±2 saker i närtidsminnet och under en undersökning visade att amerikanska ungdomar hade mellan 10-15 saker ständigt pockande i långtidsminnet.

Det är med andra ord saker utanför spelet som också spelar in. Mycket på jobbet, gräl med sambo, sjukdom hos mamma...

Jag tyckte jag var mer klipskt som ung. Kan vara att jag har högre krav på mig idag, men att vara vuxen är normalt mer stressande än att vara tonåring.

 

[Genesis]

Jag spelar ju aldrig några spel som skulle räknas som regeltunga av folk här på forumet (min grundregel är att behövs det ett rollformulär så är spelet för komplext), men jag stöter ibland på hög kognitiv belastning i en del spel. Det brukar handla om komplexa historier. Ofta är det sådana där man jobbar mycket med ospecificerade saker. Typ att det är etablerat att min rollperson var soldat för 20 år sedan och att någonting hände i Irak, men vi vet ännu inte vad hen gör idag, eller vad det var som hände. Däremot vet vi att Obid känner till det som hände i Irak och försöker nu utpressa min rollperson, och så vidare. Mycket tidshopp kan också öka den kognitiva belastningen.

Jag tycker att sådana berättelser är kul att spela, och utmaningen att hålla koll på alla trådar är en del av det roliga, men man bör göra regelbundna pauser (typ mellan scener) och diskutera igenom exakt vad det var som hände och vad som etablerades, så att vi alla hänger med och har samma bild. Anatman är ett spel som jobbar mycket med detta, och därför är det också ett svårt spel som kräver en del erfarenhet för att få att funka.

 

[Faehrengaust]

Jag jobbar en del med liknande problem inom UX.

Närtidsminnet är kraftigt begränsat även om de flesta tror att just de kan komma ihåg fler saker än vad de faktiskt kan. Det är inte bara antalet saker man komma ihåg utan även komplexiteten i det man ska komma ihåg. Så ska man göra det lättare för sig så bör man se till att man har så få och så enkla saker som möjligt att komma ihåg.

Dagsform påverkar så det bästa är att spela när man är någorlunda pigg och inte sent på fredagskvällen. Men de flesta lär inte ha lyxen att välja tidpunkt. Men man kan ju tänka på att försöka ge sig en liten vilostund före för att rensa hjärnan. En promenad vore antagligen bäst. Att klämma i sig en stor fet pizza och frenetiskt läsa in sig på äventyret är antagligen inte det bästa.

Snabbheten som man ska utföra uppgifter på är också viktigt. Är man konstant under tidspress så ökar belastningen. Så det kan vara bra att planera in lite lugnare avsnitt i scenariot. Kanske låta spelarna sköta vissa uppgifter när det är down-time eller vad man ska kalla det så att man kan ta igen sig lite.

Fokus är bra för att minska belastningen. En sak i taget. Jag brukar helt fokusera på en spelare i taget och inte lyssna (oftast hör jag dem, men jag låtsas inte höra för att inte uppmuntra skrikande i mun på varandra) på de andra när det är ett stressigt läge, t.ex. strid. Det har spelarna lärt sig så de försöker inte ens prata med mig om jag inte tittar på dem när det är den typen av situationer. Det kan nog vara bra att gruppen samarbetar lite för att skapa en bra arbetsmiljö för spelledaren.

Det är väl antagligen också bra att vara väl förberedd så att man ska behöva komma på mindre saker under spelet. Inte min grej dock.

Något jag märkt att jag blivit mycket sämre på med åldern är huvudräkning. Förut var det inga problem att räkna ut saker under spel, men numera är det en belastning som jag försöker undvika.

 

[Sömniga Isaac]

System kan för mig vara kognitivt avlastande - om systemet är byggt på ett sätt som ger avlastning. När det inte finns ett system som stöttar mitt minne eller ger någon form av stödstruktur så stannar det typ upp för mig. Här handlar det mer om vilka metoder, procedurer och andra verktyg systemet erbjuder för att avlasta minnet. Desto mer jag behöver fundera på hur en handling ska tolkas, desto större risk att jag stirrar ut i intet och försvinner i horisonten.

Det har inte alltid varit så, men kombinationen läraryrke, förtroendeuppdrag, mentorskap och för mycket på mitt bord har gjort att mina mentala resurser är helt dränerade. Jag behöver väldigt mycket stöd och förberedelser om jag ska fixa att spelleda nu för tiden. Förr kunde jag vara mer kvicktänkt och fånga upp saker, nu blir jag nästan lite rädd om systemet är otydligt eller oklart i hur saker ska gå till. För det ökar min upplevda stress inför det okända, det som inte går att styra. Rigorösa system ger mig istället frihet genom att avlasta då det minskar mängden osäkerheter jag behöver hålla i huvudet.