Kognitiv belastning

[Rangertheman]

Efter att ha kört Shadowdark på senaste nördhänget började jag fundera över kognitiv belastning, framför allt på mig som spelledare. Som av en slump dök det upp en video hos Chubby Funster i samma ämne. Det jag noterade, är hur mycket enklare det var för mig att "leva ut" äventyret, monstren och SLP:er när det inte var så mycket för mig att hålla koll på och när äventyret med stor sannolikhet lever upp till ISO 9241-11 (ja, det finns en ISO-standard för användbarhet). Funderade vidare på vad som skapar kognitiv belastning för mig:

• Systemet: många specialregler, en stor mängd variabler att hålla reda på, ologisk uppbyggnad, mycket hoppande fram och tillbaka, m.m.
• Äventyret (om färdigskrivet): information presenteras inte där den ska användas, för mycket och/eller irrelevant information, "reparera/bygga om" äventyret on the fly (se även nästa punkt), flaskhalsar som karaktärerna måste igenom, m.m.
• Improvisation: inspirationsbrist, osammanhängande, improvisation där det inte borde behövts (se även ovan), m.m.
• Imposter Syndrome: spelgruppen har inte kul - på riktigt, gör inte rollspelet eller äventyret rättvisa, m.m.
• Spelgruppen: ingen koll på reglerna, distraherade, oinspirerade, schemaläggning, m.m.

Det finns säkert fler källor till kognitiv belastning, men jag tror att de fem är de största för mig. På andra sidan står mängden kognitiv kapacitet som jag har tillgänglig under förberedelserna och under själva spelpasset. De senaste åren har livet gjort att den kapaciteten sjunkit markant.

Varför skriver jag detta? Jo, för att jag insett att det här är något jag måste ha i åtanke och anpassa till den befintliga situationen. Det hade varit tragiskt att bränna ut sig på något som kan vara så kul och energiskapande. Kanske något för andra att tänka på också?

 

[verlandes.]

Intressant grej, för jag känner som du att jag lättare kan fokusera på spelbordet när det inte finns så många regler som skymmer - men jag har vänner som motsatt känner att regeltunga spel hjälper dem att förankra sig i spelvärlden.

Edit: stringent äventyrstext har nästan blivit ett måste för mig också. Jag har knappt någon tid att preppa (och verkligen inte att läsa igenom tjocka äventyrsböcker), så äventyr som är lätta att navigera har mycket större chans att komma till mitt spelbord.

 

[Gutte]

Jätteintresant har haft lite tankar åt samma håll ibland. Ofta drömmer man om långa invecklade kampanjer med bra system stöd men ibland vore det bättre att bara kunna ses och komma igång och spela.

Intressant grej, för jag känner som du att jag lättare kan fokusera på spelbordet när det inte finns så många regler som skymmer - men jag har vänner som motsatt känner att regeltunga spel hjälper dem att förankra sig i spelvärlden.

Har man väl nått system mastery i ett mer avancerat spel så borde det vara lätt om man har allt i bakhuvudet men man ska komma dit också.

 

[Rickard]

Människor kan ha 7±2 saker i närtidsminnet och under en undersökning visade att amerikanska ungdomar hade mellan 10-15 saker ständigt pockande i långtidsminnet.

Det är med andra ord saker utanför spelet som också spelar in. Mycket på jobbet, gräl med sambo, sjukdom hos mamma...

Jag tyckte jag var mer klipskt som ung. Kan vara att jag har högre krav på mig idag, men att vara vuxen är normalt mer stressande än att vara tonåring.

 

[Genesis]

Jag spelar ju aldrig några spel som skulle räknas som regeltunga av folk här på forumet (min grundregel är att behövs det ett rollformulär så är spelet för komplext), men jag stöter ibland på hög kognitiv belastning i en del spel. Det brukar handla om komplexa historier. Ofta är det sådana där man jobbar mycket med ospecificerade saker. Typ att det är etablerat att min rollperson var soldat för 20 år sedan och att någonting hände i Irak, men vi vet ännu inte vad hen gör idag, eller vad det var som hände. Däremot vet vi att Obid känner till det som hände i Irak och försöker nu utpressa min rollperson, och så vidare. Mycket tidshopp kan också öka den kognitiva belastningen.

Jag tycker att sådana berättelser är kul att spela, och utmaningen att hålla koll på alla trådar är en del av det roliga, men man bör göra regelbundna pauser (typ mellan scener) och diskutera igenom exakt vad det var som hände och vad som etablerades, så att vi alla hänger med och har samma bild. Anatman är ett spel som jobbar mycket med detta, och därför är det också ett svårt spel som kräver en del erfarenhet för att få att funka.