Kaliforniens mörka torn - Bret Easton Ellis möter Kuf (spelrapport fisktank)

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
205
Scen 37 - Öråd

Eftermiddag. I Stallions strandhus ligger Richard Ward i en smäckert designad Americana-stol och läser en nött Atlas Shrugged i paperback och Tim Clifton säger Vill du se mer? och det blixtrar utanför de stora fönstren som vetter ner mot det svarta vattnet och Kim tar av sig sina Prada-solglasögon och gnuggar sina blodsprängda ögon och Alana Byrnes har en svart ärmlös t-shirt med texten I’ve got zero fucks to give except the one I saved for you och Talking Heads pratsjunger om vatten som flyter under marken och blixten skär genom den grå himlen och regnet smattrar mot taket.

Mitch ser sig misstänksamt omkring, spanar mot innertaket och ut genom fönstren. “Tror ni att nån kan höra oss? Tycker det är creepy att de alltid verkar veta vad vi håller på med.”

Lauren skakar på huvudet. “Har då inte sett nån fler av de där bläckfiskarna. Men hur fan gör de?”

M: “Vet inte. Cheryl, har du nån idé?”
C: “Nä, men att vi varit på andra sidan verkade vara en överraskning för Vics men han visste att vi träffat Sean.”

Gruppen sitter runt den massiva öppna spisen i låga smäckra loungemöbler i läder och ädelträ. Stämningen är som vädret utanför - tryckt, tät och orolig.

Lauren vänder sig till Tim som tittar upp från laptopen och ser frågande på henne. “Vad tror du? Är vi säkra här?”

Tim rycker på axlarna. “Det är kameror överallt ju, ingen lär vara i närheten. Om ni nu inte vill jag ska stänga av kamerorna? De verkar inte vara åtkomliga utifrån men man vet ju aldrig.”
L: “Cheryl?”
C: “Vet inte.”
Mitch rycker på axlarna. “Säger Tim Clifton att det är bra duger det för mig.“
Tim vänder sig mot laptopen och deaktiverar alla kameror.

Mitch tittar på de andra. “Då är bara frågan, vad fan gör vi nu?”
Lauren tittar mot taket. “Guru Schaum vill stoppa Dennis. Vanderheim vill ha kalken.”
M: “Vad vill Vics ha? Förutom Cheryl förstås.” Mitch flinar.

Cheryl nickar. Det stämmer ju förvisso.

C: “Vad vill vi då?”
L: “Jag vill in djupare, veta mer, se mer.”
C: “Vi kan ju ta oss till den andra sidan med vin, men Bryan försvann ju.” Hon sneglar mot Kim.

Kim sitter med sin telefon och tittar på en video på en katt som har tebjudning för sina raskattvänner, hon verkar kommit över både hundar och Bryan.

Cheryl vänder sig till de andra igen. “Vics menade dock att det väldigt farligt att göra ritualen med vin.”
Lauren ryser. “Tror ni att de dödar någon varje gång de ska till den andra sidan?”
Mitch rycker på axlarna och ler snett. “Skulle inte förvåna mig i alla fall.”

L: “Verkar inte som de drar sig för sånt. Tror ni att det var Dennis som dödade Rain?”
M: “Han verkade ju som en schysst kille fram tills dess.”
L: “Butlerna brände ju en man.”
Mitch rycker på axlarna. “Det var ju nån uteliggare, ingen som räknades.”
Lauren nickar. Cheryl tittar på Mitch.
Mitchs ansikte är bistert. “Jag menar, hur många mord sker inte i Cedar Grove ändå? Överdoser, folk som super ihjäl sig, folk försvinner väl varje dag i vilket fall. Men Rain var ju nån nära.”

Lauren sneglar på Alana som ligger raklång i en soffa och petar välmanikyrerade naglar i gäll färg.. “Jag vet inte om jag vågar till andra sidan igen.”
Mitch ler ett brett leende. “Lauren, babe, vill du känna att du lever eller inte?”
Lauren stirrar på honom. “Jag vill inte drabbas av vad som hände Bryan. Han var ju helt borta i skallen, inte sig själv längre. Bryan har ju alltid varit Bryan men det verkade som nåt annat tog hans plats.”
Mitchs leende drar sig tillbaka och hans ansikte blir tankfullt. “Du tror inte att vi gjorde nåt fel första gången? Gick ju bra att ta sig tillbaka.”
L: “Nåt fel måste det ju blivit. Det där var inte ok”
C: “Om vi vetat att nåt tagit Bryan, vad hade vi gjort då?”
L: “Han verkar ju inte farlig. Hade vi kunnat tvinga honom att följa med?”
M: “Vi har ju rep.”
Cheryl nickar tankfullt. “Han pratade ju inte med oss på andra sidan.”
Mitch nickar. “Vi får väl bunta ihop de som inte snackar.”

L: “Vill vi pröva igen?”
M: “Har aldrig känt mig så levande som på andra sidan.”
C: “Så vi åker igen?”
L: “Och Butlernas kalk? Hade den hjälpt?”
C: “Om Aimee har ett annat sätt att ta sig till andra sidan, varför behöver hon då kalken?”
Mitch rycker på axlarna. “Det är väl ett sätt att greppa Butlers bollar. Nån sorts penismätning.”
L: “Trodde inte jag skulle säga det, men det skrämmer mig att inte veta. Men jag är med på att pröva igen.”
Mitch nickar långsamt. “Eller haka på Butlers? Vad vill egentligen Vics?”

Han tittar på Cheryl forskande, hon rycker på axlarna och tar fram telefonen.

Cheryl skickar ett kort SMS till Vics: “Vad vill du ha?”

Hon går ut i det öppna köket med ljusa aspluckor och dyrt kongolesiskt klinker och lägger telefonen på den enorma köksön av Carreramarmor och tar ut muffins ur Smegugnen och plockar fram glasyren.

Telefonen vibrerar med Vics svar. “Det vet du.”

Cheryl skakar på huvudet och svarar. “Av oss.”

Mitch glider upp brevid henne och läser meddelandena och sticker ett finger i glasyrskålen. “Trodde inte Vics var inne på orgiescenen.”

Cheryl ignorerar honom och börjar spritsa sina cupcakes.

Telefonen vibrerar igen. “Vi vill ha den svarta sfären som hänger i Sean Dennis ritualrum.”

Lauren, Mitch och Cheryl hänger vid köksön, de andra stannar kvar i loungen. De tre vännerna tittar på varandra, Cheryl fortsätter att glasera.

M: “Tänker vi inbrott när han är borta eller ska Carl Gustaf knacka på?”
L: “Vänta på att han är borta, lura bort honom?”
C: “Tror nog att han kan ta en granat tyvärr. Han verkar inte helt mänsklig.”
L: “Rigga C4?“
M: “Men jag vill ändå sno kalken.”

Cheryl tittar på Mitch. Mitch möter hennes blick, hans ton är halvt skämtsam, halvt allvarlig. “Jag sa att jag skulle leverera kalk. Mitchen always delivers.”

Cheryl suckar. De drar inte helt jämt här. Mitch anar hennes frustration och byter taktik. “Nä men ok, det är väl kanske bra. Cheryl? Vad vill du göra? Vill du vidare med Butlers och Vics? Ni verkar tighta.”

C: “Jag tycker att Vics har varit generös. Och vi har något som han vill ha.”
L: “Pratar vi om dig eller sfären nu?”
C: “Och vi har kommit längre med Vics än någon annan. Vore onödigt att vi förlorar de framstegen vi gjort där.”

L: “Sean Dennis?”
C: “Känns oförberett.”

Lauren tittar på Mitch. “Planera?”

Mitch suckar åt planera. “Nä men ok, vi får vänta. Vi behöver en plan och veta mer. Det hade nog varit tufft om vi ger oss på Dennis utan att vara 200% säkra på vad vi gör. Ska vi lyfta lite på slöjan istället då?” Han ler ett perverst leende.

L: “Vi kan inte göra det nu, om nu inte Stallions har en massa gasmasker.”
C: “Det är klart att jag har. Och ett gyroskop.”
L: “Så andra sidan då? Och sen Dennis?”

Mitch och Cheryl nickar. De går ut för att berätta för de andra, Cheryl bjuder på cupcakes och regnet börjar avta och ersättas av mörker.
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
205
Scen 38 - Cirkeln sluts

Kväll. I Stallions strandhus delas det ut skyddsmasker och åskan har dragit förbi och ersatts av en djup tystnad utan fågelsång och Kim ritar på en hundradollarssedel och Richard Ward laddar en Agency Arms Urban Combat G19 med van hand och Alana Byrnes drar fingret över eggen på en lång sabel från korstågen som hänger över den öppna spisen i ljus marmor och Tim Clifton verkar hög och lite nervös och doftljusen från Aura Inside sprider en fräsch lukt av färsk tång, lavender och kummin.

Mitt på golvet står ampeln kvar från ritualen. Ingen har varit här och städat eller också har de fått instruktioner att inte röra något.

Cheryl ritar en cirkel på golvet med krita, vidare än tidigare, de är nu sex i cirkeln och en kalkbärare i mitten.

Alana tittar på Mitch, tittar ner på skyddsmasken. “Tror du det här räcker?”
Mitch nickar. “Det här är fan militärklassat, bra grejer.”
Alanas ansikte är en palett av känslor, hon drar handen över det. “Det har tagit ett tag att vänja sig vid det här. Jag vet inte om jag skulle fixa det en gång till.”

M: “Det är lugnt babe. Du får stanna om du vill.”
A: “Det var inte så jag menade. Men om jag nu skall se ut som någon ...” Hon tittar på Mitch och ler ett svagt leende.
Mitch ler och kysser henne på kinden. “Det är lugnt.”
A: “Tror du vi kommer att stöta på den där Bryan?”

Mitch rycker på axlarna. “Förmodligen inte, men gör vi det tar vi med honom, ser hur han är”.

Mitch håller upp repet. Alana skrattar till.

Lauren hjälper Kim med den skottsäkra västen. Kim tittar på sin hundradollarssedel, Lauren sneglar på teckningen. Kim har ritat något som skulle kunna vara Bryan, Kim är inte så bra på att rita men skägget och den tveksamma frisyren avslöjar det.
Lauren klappar Kim på axeln. “Om han finns där så hittar vi honom.”
Kim stönar och drar i västen. “Fan vad den sitter tight.”
Lauren justerar spännena. “Kim, jag menar allvar, den här gången lämnar vi ingen.”

Mitch viskar till Richard: “Såvida de inte vill stanna då …” Kanske inte så tyst som han tror, Lauren ger honom en mördande blick.

Richard tittar sig omkring på gruppen som gör sig redo. “Det verkar allvar det här…”

Mitch ler snett. “Mmm. Kommer du ihåg orden? Och vad du än gör, titta inte på ljuset.”

Richard nickar, hans ansikte är nollställt. “Vad händer om man tittar på ljuset?”

Mitch skakar på huvudet och gör en grimas. “Jag testade, det är inte värt det, det är helt sick, går inte att beskriva.”

Cheryl tömmer rödvinsflaskan i skålen och droppar sedan försiktigt ner kalken i skålen och fyller den till bredden. Alla lägger tjocka lager av ansiktsmask från Dior över sina ögon. Cheryl stiger in i cirkeln som sluter sig om henne.

Energin från de nya i cirkeln är förväntansfull. De gamla andas lugnare men spänt. Cheryl reciterar orden och inser samtidigt att det nog är Vics som säger orden i vanliga fall. Tjänarna svarar. Cheryl höjer kalken och tömmer den över sig.

Det går något som måste vara en minut men känns som en evighet.
Richard harklar sig. “Är vi där än?”
Mitch öppnar ögonen genom leran. “Äh fan. Nåja, vi får väl försöka igen. Undrar vad det är vi gör fel?”

Cheryl städar lite och de andra röker på lite ute på stranden och Mitch övar på fraserna med de andra och skrattar åt Richards ryska och Richard flinar.

Lauren ler åt de andra. “Är ni redo att försöka igen?”
Kim blåser ut röken i en pelare, tittar på Lauren och viskar hest: “Om jag blir som Bryan, ta bort mig.”
Lauren ser henne i ögonen. ”Kim, ingen skall bli som Brian, vi vet mer nu, vi kan mer nu.”

Sanden är kall när de går upp mot huset.

Cirkeln sluts. Ritualen genomförs igen. Och lyckas.

Den välbekanta uppladdningen av sprakande energi tar över deras nerver och drar i deras kroppar och Kim utstöter ett kvävt ljud. De hör varandras andedräkt öka i takt innan bruset tar över och fyller öronen och blir till ett vrål som fortsätter och fortsätter och växer tills det plötsligt blir tyst.

De öppnar långsamt ögonen. Den vita dimman döljer allt i alla riktningar. Marken sluttar lätt. Ljuden är dämpade. Från himlen faller regnet, och färgerna är bleka och monokroma.

“Skyddsmask på”, säger Mitch och drar ner den för sitt ansikte. “Är alla med?” Hans röst är dämpad av dimman och luftfiltret.

Tim torkar leran ur ansiktet och tittar upp. “Vad är det som regnar?” Han tittar på sin hand som är fläckad av lera och nederbörd.

Mitch tittar bort mot honom. “Blod.” Tim stirrar på honom och torkar sedan handen på sin väst, han drar på sig sin skyddsmask och tar ett par ansträngda andetag, osäker på om han vågar lita full ut på den.

Alanas blick är märklig, både ivrig och kräkfärdig på samma gång, hon hänger på Mitchs arm. “Håll dig nära mig nu va?” Hon ger Mitch en snabb kyss på munnen och drar sen ner masken över ansiktet. Mitch knyter repet runt hennes midja och drar henne till sig.

Den dämpade tystnaden bryts av Kims skrik. “Bryan!!! Var är du?”
Mitch stönar över axeln. “Tona ner lite Kim.”
Alana himlar med ögonen. “Skönt att dimman dämpar ljudet här…”

Lauren ser sig om, böjer sig ner, hittar några tomhylsor som ligger i det fuktiga gräset, 9mm från när Trent sköt mot himlen i panik. Hon nickar tankfullt och släpper tomhylsorna. “Samma plats som sist, det funkade. Skall vi direkt till kedjan och vattnet?”

Hon slås av en tanke och spärrar upp ögonen. “Richard och Cheryl! Säg något!”
Richard tittar upp frågande på henne. “Va?”
Lauren ger honom ett svagt leende. “Kollar bara. Du är ok.”
Cheryl tittar uppför sluttningen, dimman tillåter inte att hon ser mer än ett tiotal meter. “Jag tycker att vi går upp för sluttningen mot forsen som vi gjorde sist men vi ser var andra änden av kedjan tar vägen.”
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
205
Scen 38 fortsätter

Likt en procession, bundna av repet, börjar gruppen långsamt och försiktigt gå uppför sluttningen. Gräset är halt men lutningen är svag. De passerar stenar och buskar. Kanske inte exakt samma stenar och buskar som tidigare, men landskapet känns bekant. När de hör bruset så vänder de ditåt och snart ser de den mörka forsen och hör dess dämpade vrål och de vet vad det är som fräsande kastar sig ner för klipporna.

Kättingen ligger slak på marken, välbekant och solid i töcknet.

Lauren lyfter kedjan och knackar Mitch på axeln. “Följ den!”

Mitch nickar. “Nedförsbacke, då får vi det lättare.”
Han spanar och försöker lyssna efter någon eller något, Bryan kanske eller det som bär Bryans kropp.

Gruppen följer kättingen ner för den hala sluttningen.

[Mitch slår uppmärksamhet mot VIS, fummel. Useless.]

Mitch ser plötsligt något mörkt lösgöra sig ur dimman ovanför honom, något som närmar sig i hög hastighet. [Han slår skräckslag, 19, lyckat.] Han kastar sig i ner på marken och försöker dra med sig de andra. “TA SKYDD!”

Mitch lyckas dra med sig Alana som ramlar ovanpå honom, Cheryl står kvar, hon ser inget i dimman.

Alana tittar vilt omkring sig, hennes andedräkt är snabb och immar masken. “Vad såg du?!”
Mitch tittar upp i den disiga himlen, ett par ögonblick går och sen skrattar han till, lätt generad. “Uhh, jag måste ha sett i syne.” Han tittar på Cheryl, hans ögon ber om ursäkt. “Vi skiftar, du får ta täten.”

Lauren kommer fram till dem.”Vad fan pratar ni om? Vad hände?”

Kedjan rasslar till, alla blickar följer den nerför sluttningen och ur dimman lösgör sig Sean Dennis, klädd i en mörk, perfekt skräddad kostym. Hans hår är bakåtslickat, han har skyddsmask på sig. Bakom honom tornar två tre-och-en-halv meter höga skepnader upp sig, hängande huvuden, de enorma trynena i deras ansikten är omgivna av betar, deras mörka ögon fixerar sig på gruppen.

[Gruppen slår skräckslag. Mitch, Tim och Cheryl lyckas. Lauren (6 lätta trauma), Alana (1 lätt trauma) och Kim(6 lätta trauma) missar. Richard Ward fumlar (3 kritiska trauma, får fobi för grisar.]

Mitch vinkar lätt mot Sean där han ligger på marken, lite osäkrare än vanligt. Andra handen söker sig mot motorsågen som hänger vid hans sida. Sean Dennis ögon söker Mitch från bakom skyddsmaskens visir och vandrar sen över till Cheryl som står lugn och väntar.. Sean drar av sig masken. Hans ansikte är tankfullt, utvärderande. “Det här var … oväntat, miss Stallion.”

Cheryls ton är neutral och dämpad. “Nöjet är ömsesidigt.”
Sean tittar på henne och ett leende sprider sig sen i hans ansikte. “Ja... Nå, vad tycker ni?” Han ser sig omkring.

Laurens hand skakar lite när den pekar. “Vaaaaad är det där?”
Sean slår en blick över axeln på hans två enorma följeslagare. “Ni behöver inte vara rädda för dem. Så länge jag är med. Vart är ni på väg?”

Mitch finner sig tillrätta i den märkliga situationen, blir mer Mitch igen, ett flin lyser upp hans ansikte och ögon. “Dit benen bär. Vi såg kedjan och tänkte följa den.” Han drar upp masken i pannan.

Sean kliver fram och hjälper Mitch och Alana upp på fötter igen.
M: “Vad finns i bortre änden? Kommer du därifrån?”
S: “Fler frågor. Hur har ni tänkt återvända? Är ni med några andra?”

Mitch sneglar mot Cheryl, skakar sen på huvudet. “För egen maskin.”
Sean nickar gillande. “Företagsamt. Jag förstår inte hur, men det är roligt att se er. Skall vi slå följe?”

M: Vart är du på väg?”
Sean drar lätt i kedjan. “Uppåt.”
M: “Det bär emot att vända om, nu när vi kommit så långt. Var det hit du ville föra oss? Eller var det något annat du gjorde då?”

Sean studerar Mitchs ansikte. “Nej. Jag trodde inte ni var redo än, men jag har tydligen missbedömt er. Hade jag vetat att ni trängt så här djupt hade vi kunnat göra något helt annat den där kvällen. Det … är säkrare att hålla ihop, det finns saker i dimman ni inte vill stöta på själva.”

Mitch tittar mot Lauren och Cheryl. Cheryl rycker på axlarna. Lauren nickar.

Mitch ler. “Det låter nice, vad kallar vi dina ... vänner?” Han höjer frågande på ögonbrynet.

Skepnadernas enorma muskler är täckta av sömmar och fogar och omatchade, hopplockade, kreativt men makabert, som ett collage av delvis okända bitar. En del kan ha kommit från människor, andra är för stora för det. De andas tungt, de är nakna, de är män.

Mitch jämför utrustning, och tittar sedan generat bort, släpper frågan. “Led vägen.” Han drar ner masken framför sina ögon igen.

Sean ler. “Vill ni hem eller djupare?”
Mitchs ögon är intensiva och glittrar genom skyddsmasken. “Djupare, hem är för losers.”

Sean nickar och drar ner sin mask över ansiktet. Han lägger armen vänskapligt över Mitchs axlar och de börjar gå uppåt.

Sean sneglar mot repet när han går förbi de andra. “Det där hade jag kopplat lös om jag var er, ibland behöver man springa.” Mitch nickar och knyter lös de andra och samlar upp repet.

Sean hinner ytterligare några steg uppför sluttningen innan Kim ställer sig framför honom med korsade armar. “Vet du var Bryan är? Vet du det så säg det!”
Lauren går fram och ställer sig bredvid, lägger en hand på Kims axel.

Seans ögon är milda. “Vi har inte sett honom, men vi kan titta efter honom på vägen.” Han tar Kims hand och stryker den. “Du är stark.”

Han vänder sig halvt om. “Kommer ni, miss Stallion?”

Cheryl viftar diffust åt dem att fortsätta, hennes blick borrar sig in i Seans rygg när han vänder sig om och leder vägen genom dimman uppåt längs kedjan och den frustande, mörka forsen.
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
205
Scen 39 - Uppåt framåt inåt nedåt

Dag eller natt eller inget av dessa. Processionen glider fram i dimman, strävar uppåt, steg för steg uppför stenar glatta av mörkt blod.

Sean Dennis först, målvetet, självsäkert, ledande.
Mitch sen, ett lätt leende spelande under hans skyddsmask.
Alana håller sig nära Mitch, hennes ögon fixerade på hans rygg som om hon är rädd att den ska plötsligt försvinna.
Cheryl är kall och tankfull, hon inser att det här kan vara den bästa chansen hon någonsin kommer att få.
Lauren kastar ett öga på Kim som oroligt spanar ut i dimman, sökandes efter någon som hon vet att hon antagligen aldrig mer kommer att se.
Richard är tystare än vanligt, drar ibland handen genom det vältrimmade skägget för att torka det på blod.
Tim går sist i gruppen och vågar inte se sig om men känner närvaron och lukten av de två jättelika skepnader som följer i hans spår som två tysta pråmar genom den tjocka dimman.

Alana glider upp bredvid Mitch, söker hans blick. “Är det en bra idé det här?”
Mitch skakar lätt på huvudet. “Nej, det är det verkligen inte. Det är därför vi gör det.” Han ser henne i ögonen. “Känner du dig inte mer levande nu än någonsin på andra sidan?”
Alanas ögon glittrar men är oroade. “Jo, det är klart. Men … tappa inte bort mig bara.”
Mitch skakar på huvudet. “Babe, det kommer inte att hända.”
Hon tar hans hand och låter sig ledas upp för sluttningen.

Lauren och Cheryl går bredvid varandra. Lauren ryser, bryter tystnaden och planerna som rullar i Cheryls huvud får vänta en stund. “De där ser ju ut som Frankensteins monster. Var det där vad han försökte göra med Rain?” Lauren nickar mot skepnaderna som tornar upp sig bakom dem. “De där är ju värre än bläckfisken till och med.”

Cheryl nickar tankfullt och stannar upp, låter de andra passera, även Tim. Cheryl väntar och vänder sig sen om. Grismännen har stannat, deras becksvarta ögon tittar på henne, rakt på henne, genom henne, men de säger inget, gör inget. Cheryl ser lugnt tillbaka på dem, intressant tänker hon. Hon vänder och skyndar sig att gå ikapp Lauren igen.

L: “Tror du att de ens lever?”
C: “Ja, de andas.”
L: “Jag menar i huvudet.”
C: “Vet inte om de behöver så mycket där uppe. De är väl bara Seans kostymer.”
Lauren nickar. “Det är sååå jävla sjukt.”

De går en en stund eller längre, det är svårt att avgöra hur länge, hjärnan känns slö och ostimulerad och ansträngd i det dämpade skumrasket och den konturlösa dimman, minuterna känns långa och sega och elastiska. Men sen öppnar sig den mörka skrevan framför den, bekant men främmande, platsen där Bryan försvann ut i dimman.

Sean nickar mot Mitch och drar i kedjan. “Här slutar den, här börjar den.” Mitch hör hur Sean ler nöjt bakom skyddsmasken.

Mitch håller masken, spelar imponerad. “Rock on. Rock on.”
S: “Det är mindre dimma här, vi kan ta av de här.” Sean drar av sig sin mask och drar handen genom det långa mörka håret, smetar ut blodet.
Mitch ser sig omkring. “Vad är det här för ställe egentligen?”
S: “Av allt jag fått höra skall det vara väldigt intressant.”

Han tittar på en av grismännen som genast tar ett par steg mot honom och knäböjer med en mjuk rörelse. Sean tar den fullpackade friluftsryggsäcken från bestens rygg och spänner den vid sin mejslade ryggtavla utan att den verkar tung. Hans kostym verkade först vara ett dåligt val för aktiviteten, men Mitch ser nu att det ändå är vettiga kläder, anpassade för mannen i rörelse, stretch och förstärkningar på precis rätt ställen utan att tappa den perfekta, smickrande passformen.

Mitch knuffar Lauren i sidan och nickar gillande mot Sean. “Han har stil. Modeinköparen i mig anar något. Stor ryggsäck och perfekt kostym … kan bli en trend.”

Lauren tittar trött på Mitch som om han var från en annan planet, suckar lätt och hjälper sen Kim av med skyddsmasken.

Sean nickar gillande när Richard tar fram sin G19 och kontrollerar att vapnet har tålt vätan. “Ni kommer välutrustade.”

Lauren binder upp sitt fuktiga hår i en svans med en hårsnodd från Fendi. ”Du sa att man kunde behöva springa. Från vad? Hör de hemma här?” Hon nickar mot Seans grismän.
Sean ser på henne, rycker på axlarna. “Svår fråga, delvis.”
Lauren tittar på de illa passande delarna och undrar vilka som kommer varifrån.

Sean ställer sig bredvid henne och följer hennes blick. Bestarna tittar tillbaka på paret utan ett ljud. “De är kanske något mer hemma här än vad vi är. Men de får stanna här.”
L: “Vi behöver dem inte?”
Sean lägger armen runt hennes axlar. “De är för stora för att följa med ner. Håll dig nära mig bara.” Han ler som en varg och tar fram en kraftfull industrificklampa ur ryggsäcken och grottan flammar upp i bländande vitt ljus. “Det är nog ditåt.” Han pekar mot gången längre in.

M: “Det låter som du inte varit här förr. Är det en ny plats? Vad finns där inne?”
Sean vänder sig mot honom, hans röst är tankfull.” Nej, jag har inte varit här förr. Har ni?” Frågan hänger i luften som plötsligt verkar tätare.
Lauren skruvar på sig men tiger, tittar mot Mitch och Cheryl.
Mitchs ansikte är nollställt. “Fler frågor. Kan väl ha hänt.” Han ler snett.
Sean lägger huvudet på sned. “Det känns som en sådan där plats man skulle minnas.”
Mitch rycker på axlarna. “Leder du vägen, eller jag?” Han lägger upp motorsågen på axeln.
Sean tittar forskande på honom men nickar sen. “Ta du ryggen.”

Han tecknar åt grismännen som lunkar och sätter sig på huk vid ingången och blickar ut i dimman.

Mitch rynkar på näsan. “Kan väl inte säga att jag kommer att sakna doften av de där.”

Sean ler.

Sean leder gruppen genom gången, förbi den första grottan. Den är mörkare, tystare och dystrare än de minns den. Om Sean lägger märke till det brända träet från Alana och Walkers lilla eldstad så säger han inget.

Alana buffar till Mitch. “Minns du, det var här vi träffades för första gången.”
Mitch nickar. “Du åt de där vidriga skalbaggarna.”
Äckel sköljer över Alanas ansikte. “Usch, varför påminde du mig om det där! Jag försökte vara romantisk.”
Mitch ler och lägger händerna på hennes höfter. “Babe, det var här jag räddade dig, vad kan vara mer romantiskt än det?”
Alana himlar med ögonen. “Såklart. Min hjälte....” Hon pussar honom på kinden, ironin går Mitch förbi.
Mitch tar upp pappret från proteinbaren han gav henne, han har haft det i fickan. “Jag sparade den här.”
Alana tindrar. “Aww!”

Alana får plötsligt något frånvarande i blicken. “Men det var inte här vi verkligen såg varandra för första gången.”
Deras blickar möts och de minns tillbaka till blodsregnet på platån.
Mitch nickar allvarligt. ““Vi borde dra tillbaka dit. Vi får se vad Sean gör.”

Gruppen tränger in i det belamrade rummet.

Seans starka lampa spelar över de dammiga möblerna. Om han noterar cirkeln i vit krita på det massiva matbordet så säger han inget. “Vi närmar oss. Men jag tror vi skall djupare.”

L: “Vad är det som finns här? Vad söker vi efter?”
S: “Rester. Rester från de som kom före oss.”

Han går bort till den djupare skrevan, ignorerar möblerna, lyser med ficklampan ner i mörkret. “Hmm.” Han vinkar till sig Mitch.

Seans lampa lyser på resterna av en vittrad trappa. Någon meter ner i skrevan är en väldig garderob fastkilad, ryggen är nedåt och dubbeldörrarna vätter mot Sean och Mitch, uppåt, de hålls samman av en kedja med ett hänglås som de omilt har slagits hål för i dörrarna. Sean kliar sig lite i det perfekt ansade skägget. “Det ser inte ut som en orginaldetalj det där.”
“Så jävla Narnia”, mumlar Mitch när han glider ner för de nednötta trappstegen och känner på kedjan och låset. Det är ett kombinationslås, modernt. Skåpet ser mycket äldre ut.
Sean hasar ner brevid honom, flinar åt Mitch. “Vill du, eller ska jag? Ska jag lära dig?”

Han lär Mitch hur man enkelt bryter upp kombinationslås.

Mitch visslar imponerat. “Fan vad nice.”
Sean nickar. “Det funkar med att bara lägga tryck mot på de här enkla. Det finns svårare varianter då man får fixera en av rullarna i mitten och känna på de andra tills man hittar motståndet.”
M: “Smidigt, jag testade alla kombinationer under vattnet kändes det som.”
Sean flinar. “Jag kanske skulle sagt något innan du dök.”
Mitch skrattar. Manlig vänskap.

De andra står och tittar ner i gången, väntar på att killarna ska bli klara. Richard ser sig om och tittar på Lauren. “Vad är det här för ställe?”
Lauren rycker på axlarna. “Den som det visste, men Sean verkar hemma här.”

Tim har tagit sig bort till den andra öppningen, den som sluttar kraftigt uppåt, känner på den tjocka vätska som rinner i rännilar ner för gångens väggar, vänder sig mot Lauren och Richard och håller upp sin kladdiga hand. “Vill jag veta vad det här är?”
Lauren skakar på huvudet. Tim nickar stumt och torkar handen mot väggen.

Mitch ropar till. “Jag har det!” Han får lös kedjan, han och Sean öppnar var sin dörr. Skåpet är ett gediget gammalt bygge i massivt trä så dörrarna är rätt tunga men Mitch muttrar att gångjärnen på skåpet är klenare än Walmartlåset så det kanske hade varit vettigare att bara bryta upp dörrarna, Sean skrattar.

Garderoben är tom, dess bakstycke blockerar vägen ner. Sean tar fram en liten elektrisk sticksåg med långt blad från sin ryggsäck och Mitch noterar att klingan har små mörka fläckar på sig.

Sean börjar såga upp en fyrkant i garderobens bakstycke, sparkar sen på den, den faller ner och sliter med sig vittrande trappsteg, Sean lyser ner med sin starka lampa. Gången verkar fortsätta neråt i fem-sex meter innan den svänger.

Mitch nickar och slår på sin pannlampa, fäster repet i träet och klättrar ner genom garderoben, ner i mörkret.
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
205
Scen 40 - Allt rasar

Trappstegen i det kraftigt sluttande, nästan vertikala schaktet är söndervittrade, porösa - som att stenen har förlorat sin styrka och beständighet. På många ställen ger den vika och faller samman till fint damm när de rör vid den och Sean Dennis är utan mask och hostar till ett par gånger på vägen ned. En efter en tar de sig ner med repets hjälp, försiktigt för att inte rasera gången mer än nödvändigt.

Vid schaktets fot öppnar sig en väldig grottkammare, över femtio meter rakt över, stor och kal och kylig, endast delvist upplyst av pannlampor och Seans starka ficklampa. De övre grottsalarna var naturliga i formen med grova väggar, den här bär tydliga spår av bearbetning och verktyg och verkar vidgats och formats till en lätt oregelbunden halvsfär.

Till höger skymtar en mörk gång långt bort längs klippväggen. Vi kallar den okända gången.

Mittemot gruppen på motsatta sidan av den enorma salen klär en skreva väggen nästan hela vägen upp i det dunkla rundande taket, den verkar ha vidgats till en gång. Vi kallar den skrevgången.

Till vänster ligger en hög med grus och vittrade stenblock vid väggen, som om en gång rasat där, kollapsat under sin egen vikt. Vi kallar den rasade gången.

Mitch låter sin pannlampa svepa över grottöppningarna. “Splittar vi upp oss?”
Sean tittar skeptiskt på honom. “Du har sett för få skräckfilmer.”
Mitch flinar. “Få skräckfilmer har en sån här. Låt dem komma.” Han klappar sin motorsåg.
Sean flinar tillbaka. “Visa vägen då, Leatherface.”

Mitch gör honnör åt honom och börjar gå över kammaren mot skrevgången på motsatt sida, hans pannlampa sveper över det enorma rummet.

[Mitch slår räddningsslag för SMI, misslyckas.]

Golvet ger vika under honom och han sjunker ner till midjan i den porösa stenen. Han tar ingen skada, men det är riktigt obehagligt. Mitch svär och krälar upp till fastare sten.

Lauren tar ett steg tillbaka mot väggen och skakar oroligt på huvudet.

Mitch tar upp kofoten och knackar framför sig, marken rasar direkt. Han börjar söka sig framåt, hitta en fast väg. [Han slår VIS för uppmärksamhet, misslyckas.] Mitch går ner på alla fyra och börjar krypa över golvet. “Rangers, lead the way!” Lauren suckar.

Cheryl tittar uppåt. Stalaktiter söker sig nedåt från taket, även de vittrade, som om taket vore instabilt det med. [Hon lyckas med VIS för uppmärksamhet.] Det är som att stenen är perforerad, genomstungen av gångar, från tumstjocka och tunnare. Insekter?

Lauren tittar på Sean som spänt betraktar Mitch där han kryper över golvet. “Hur visste du vad som fanns under garderoben?”
Sean skakar på huvudet utan att ta ögonen från Mitch. “Jag vet inte exakt, men jag har hört att det skall vara värt det. Men vi får vara försiktiga här nere, vi vill ju inte att det skall ske en olycka.”
Mitch ger upp krypandet, lägger sig ner och ålar sig fram över golvet som en kommandosoldat, ropar över axeln: ”Fy fan om huvudet faller först!”
Lauren fnyser och viskar till Tim. “Då landar han mjukt.”
Tim nickar långsamt. “Den där killen har inga spärrar.”

Lauren ser sig om, går ner på alla fyra och börjar följa väggen åt höger mot den okända gången. Marken verkar vara stabilare längs väggen. “Det verkar gå bra här!”

Mitch har kommit nästan halvvägs. När han inte reagerar ropar hon det lite högre. Mitch tittar upp från liggande och flinar åt Lauren. “Äh, jag är snart framme.”

[Han slår ett SMI-slag, misslyckas.]

Mitch kommer ytterligare några meter, sedan viker sig marken under hans underkropp och han hasar ner i ett svampmoln av damm, upplyst av de skarpa lamporna, och försvinner helt utom synhåll.

Kim skriker till i falsett.

Mitch rasar ett par meter ner i den porösa stenen som river och rispar honom på vägen ner. [6 lätta skada, men det är lugnt - han är ju nivå 1 nu och har lagt poäng på fysiska egenskaper = nästan odödlig.] Halvt begravd under sten och sand. Han försöker simma uppåt. Misslyckas.

Sean svär till, kastar av sig sin ryggsäck, hittar ett rep som han knyter runt midjan, kastar änden till Richard. “Håll i hårt nu!” Sean slänger sig ner på marken och börjar raskt åla mot mitten av rummet där Mitch försvann. [Han slår 13+4 = lyckat.]

Mitch famlar desperat med händerna över huvudet, hostar och spottar när flisor och stoft tränger in i hans mun. Plötsligt känner han Seans händer om sina handleder, de är varma och starka när de drar upp honom till ytan, marken fortsätter att rasa omkring dem men Sean kämpar och får upp Mitch helt och de kollapsar på rygg bredvid varandra som två dammiga snöänglar på den ostadiga marken.

Sean och Mitch hasar sig försiktigt tillbaka till de andra och Alana kastar sig om halsen på Mitch, hennes röst är upprörd och darrig. “Du skulle ju inte lämna mig!”
Mitch kramar henne och ler snett. “En man vid mitt ord, babe.” Han nickar åt Sean. “Jag är skyldig dig en.”
Sean borstar av sig stendamm och flinar. “Det är lugnt, det var rätt häftigt.”
Mitch lösgör sig från Alana och nickar åt Lauren som sitter hopkrupen nära den okända gången. “Sa du att det var stabilare vid väggen?”
Lauren rycker på axlarna. “Det verkar så i alla fall.”
Sean nickar bistert “Vi kanske skall undvika mitten. Hur ser det ut där borta?”

Lauren höjer blicken där hon sitter vid väggen och skenet av hennes pannlampa faller på ett hål i väggen där en skalbaggsliknande insekt stor som en tumme med en liten klinga i pannan och stora täckta ögon möter hennes blick och vajar lätt fram och tillbaka.

Lauren skriker till. “Fy fan vad äckligt!” Hon faller bakåt och kryper baklänges mot de andra och ser att det är fler insekter i väggen, många fler, till synes omedvetna om hennes närvaro. “Det finns massvis av dem! Kryp i väggarna!”

Cheryl höjer på ögonbrynen. “Insekter?”

Kim skriker till. “ Fy fan vad vidrigt!

Cheryl nickar eftertänksamt. “Trappstegen var angripna men inte skåpen.”

Mitch skiner upp. “Då äter de inte organiskt material.”

Lauren ryser. “Skönt det i alla fall.”

Mitch flinar. “Jag menar - jag är ju stenhård, men ni har det lugnt i alla fall.” Lauren slår honom hårt i sidan, Mitch skrattar.

Kim ger från sig ett äcklat ljud. “Måste vi vara här, kan vi inte leta efter Bryan i stället?”
Lauren rycker på axlarna. “De verkar inte göra något.” Hon synar väggarna med sin pannlampa, det dammar lite ur hålen där insikterna verkar röra sig i väggarna.

Sean börjar rota i sin ryggsäck och tar fram några glasburkar med skruvlock och med ett brett leende, som ett barn som lämnats ensam i en godisfabrik, börjar han krypa fram mot väggen med skalbaggarna.

Cheryl tittar bort mot Sean Dennis guppande, välgymmade rumpa där han kryper med ryggen mot henne. Hennes blick är forskande, kalkylerande. Det här kan vara vår bästa chans. Hon sneglar på Mitch och klappar lite menande på uzin som hänger i en rem runt hennes torso och nickar med huvudet åt Seans håll. Mitch tittar på uzin, sen i Cheryls ögon, sen bort mot Sean. Efter ett par långa ögonblick återvänder hans blick till Cheryl och han skakar på huvudet. Cheryl rynkar pannan men rycker sen på axlarna.

Richard Ward går fram till Lauren, lägger en arm om henne. De tittar bort mot Sean Dennis som har börjat plocka insekter med en lång pincett och placera i burkarna, helt uppslukad av sitt värv. Richard skakar på huvudet. “Jävligt märkligt ställe det här. Jävligt märklig kille det där. “
Lauren nickar bistert. ”Du har inte sett nåt än.”

Richard tittar ner på henne, hans ögon är stora. “Vill jag se mer?”

Lauren tittar upp på honom, möter hans blick. “Jag tror du vill det. Jag tror det är något som kommer att förändra allt. Ett före och ett efter, inget kommer att vara som det var.”

Richard tittar henne i ögonen en lång stund och rycker sen på axlarna. “Har vi kommit så här långt…”

Lauren nickar. “Har vi kommit så här långt.”

Kim kommer bort till Cheryl och de bondar lite och Kim undrar om Bryan någonsin kommer tillbaka och Cheryl säger att det kan de inte veta men hon hoppas på det och Kim vill att Cheryl lovar att om Kim någonsin blir som Bryan i huvudet så får Cheryl ta bort henne och Cheryl bekräftar inte att hon hört Kims önskan utan styr snabbt samtalet i en annan riktning.

Mitch kryper på marken medurs längst med väggen, han passerar den rasade gången, rör sig vidare likt sekundvisaren på ett jättelikt ur, på väg mot skrevgången. Framme ser han att skrevan är drygt en och en halv meter hög och sluttar försiktigt nedåt innan den vidgas in i ett mörkt rum. Mitch ropar till sig de övriga, han vill utforska.

Cheryl nickar och ber Richard att ta med garderobens bakstycke innan hon och Kim börjar följa väggen vänstervarv bort mot Mitch. Cheryl studerar väggarna de passerar, även här är de påverkade och angripna.

Gruppen tar en kort paus framför skrevgången och Sean Dennis samlar på sig lite fler insekter innan han ansluter, tillfredsställt leende och snyggt svettig, och slänger av sig ryggsäcken och plockar fram gourmet-ransoner som kostar som en femrätters på en Michelinrestaurang och bjuder laget runt. Ett trevligt sorl och glatt mumsande sänker sig över sällskapet, lite mat i magen gör underverk för allas humör.

[De slår VIS för uppmärksamhet, spelarna lyckas, Sean Dennis fumlar!]

Sean höjer plötsligt huvudet och sväljer snabbt en bit frystorkad valhaj. “Vänta, vad var det där?” Han stirrar misstänksamt på väggen en bit bort, riktar sin starka lampa dit och börjar åla ett halvvarv tillbaka åt hållet de kom från mot den rasade gången.

De andra hör också ett ljud men det verkar komma ur den okända gången. Ett lågt rasslande ljud, rytmiskt och stigande i styrka.
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
205
Scen 40 fortsätter

Lauren drar fram sin uzi och gör sig eldberedd.

Mitch slänger sig över Kims handväska och hon protesterar inte när han drar i sig i ett par oranga piller och drar igång sin motorsåg. [Mitch får fyra tillfälliga kroppspoäng av drogerna, han vill inte stryka med eftersom han fortfarande dras med småskadorna från att ha rasat ner genom golvet.]

Cheryl spejar ner i rummet bakom dem med sin pannlampa, ner i skrevgången, den är mörk och stilla, en potentiell reträttväg ifall den skulle behövas.

Motorsågens vrål sätter salen i självsvängning och damm rasar från taket.

Sean snurrar runt och stirrar på Mitch. “Vad fan!”

Mitch ler stort, tassar “smygande” mot öppningen medan han lekfullt varvar motorsågen. Bra droger. Dessutom hör man inga läskiga ljud över motorsågen, bra strategi för att inte hjärnan ska hinna tänka för mycket.

Lauren rör sig mot den rasade gången och Sean, hon vill kunna skjuta utan att få Mitch i skottfältet. Kim drar sin katana och börjar tveksamt tassa efter Mitch. Alana fäller bistert ut benstödet på automatkarbinen och går ner i eldställning mot öppningen.

Ur gången glider en skepnad ut - stor, drygt två meter lång när den rätar upp sig och vecklar ut sina sex armar. Den är vagt humanoid, men kutryggig och dess torso är deformerad. Ansiktstrakten är en enda lång spetsig lans flankerad av lädertäckta flugögon.

[Den vinner initativet och anfaller Mitch. Sju svåra skador]

Varelsen väser till när den ser Mitch och gör ett plötsligt utfall och vassa hullingförsedda klor gräver sig in i Mitchs bröst och han faller medvetslös till marken.

[Mitch misslyckas med två FYS-slag i rad, utslagen i sjuttio minuter.]

Alana skriker till och skjuter. [Kritisk framgång, hon gör sex svåra skador]. Varelsen ryggar tillbaka när automatelden slår in i dess köttiga kropp med ett smackande ljud.

Cheryl skjuter två raska salvor med uzin [1S skada] och väggen dammar av de förlupna kulorna.

Lauren missar. Kim springer fram och hugger med Katanan, men missar. Richard skjuter men missar.

Tim skjuter med sin uzi, mynningsflamman lyser upp grottaket och kulorna rispar bestens pansar. [Tre svåra skador.]

Sean Dennis svär när Mitch faller och börjar sprinta rakt över det ostadiga golvet, snabbt och utan att tveka korsar han den mörka salen och ställer sig bredvid Kim, de vaktar Mitch kropp och vrålar unisont mot besten. [SMI-slaget blir 19, lyckat.]

Varelsen anfaller Kim men Kim skuttar undan och sveper nedåt mot katanan som måste träffat för en plym av svart blod sprutar över väggen och varelsen väser hest. [Fem svåra skada, den har nu full skademätare och loopar till några kritiska men klarar sitt FYS-slag för att få fortsätta strida.]

Sean Dennis kastar sig fram men missbedömer varelsens position [Fumlar!] och får ett rapp över ryggen av hullingarna på varelsens lemmar. [Tre svåra skada på Sean.]

Kulorna viner och dammar in i väggen, sikten blir allt sämre av stendammet som virvlar upp. Alana missar. Cheryl drar iväg en salva till [Fumlar!], en kula rispar Kim [En svår skada] och Kim skriker till och blänger på skyttarna över axeln.

Lauren träffar. [4S] Richard träffar. [7S] Varelsen segnar ner och försvinner i stendimman. Kim flämtar och knäböjer vid Mitch och slår honom i bröstet och skriker och gråter och Sean kommer på fötter och stapplar bort till Kim och lägger armen om henne och hon faller i hans armar.

Lauren går fram genom stendimman mot varelsen, hennes ansikte är uttryckslöst, tomt. Den ligger livlös, små skalbaggar svärmar runt den sargade kroppen och det svarta blodet. Hon höjer sin uzi och skjuter en salva i huvudet på den.
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
205
Scen 41 - Sean

I den sfäriska, sönderfallande salen på andra sidan barriären vilar Mitchell Brooks och hans ansikte är lugnt och han är omgiven av de som bryr sig om honom och sig själva och som tycker att han tar mycket plats och låter mycket och är alldeles underbar och djupt irriterande på en och samma gång.

Medan de andra samlas runt Mitch smyger Cheryl ensam in i skrevgången och det lilla rummet bortom.

Det mörka grottrummet är mindre och rundat och definitivt bearbetat av någon eller något.

I bortre ändan av rummet leder en kort trappa, ett par trappsteg, upp mot en öppning som täcks av ett mörkt skynke.

I mitten av rummet - en stor matta, åtminstone tre gånger fyra meter, vävd, antagligen mörkröd från början, bleknad med mörka fläckar.

Längs med väggarna - fyra låga britsar, bestående av något mjukt träslag. På britsarna ligger fyra skepnader, långa som människor, men benknotorna är bara och utan kött, rester kvar, fyra skelett, de har kedjor runt sig som är spända runt britsarna och genom deras bröstkorgar är en påle körd på var och en av dem. Oklart vilka skeletten varit, kön går inte att bestämma, men de är från vuxna människor.

I det låga taket - en ljuskrona i mörk metall där det sitter stumpar av gulnade, snustorra stearinljus.

Cheryl faller på knä på mattan, böjer sig hastigt och tittar under de makabra bäddarna, hon ser att stenen under är färgad av gammalt levrat blod. Rummets väggar och golv är delvis påverkade av insekterna men träet i britsarna tycks orört.

På behörigt avstånd studerar Cheryl kropparna, de har troligen funnits där i decennier, men inte sekel. Ett fåtal tygflagor på skeletten säger inte mycket om hur de varit klädda. Efter att ha tagit in scenen backar Cheryl diskret tillbaka till det större rummet.

Lauren betraktar lansmannen, är det kanske en hybrid mellan insekterna och något annat? Hon studerar det livlösa, märkliga anletet, lägger huvudet på sned, kanske med Bryan? Nä, tror inte det.

Hon sliter blicken från besten och går fram till Alana, som sitter på knä vid den medvetslösa Mitch och försöker väcka honom genom att slå honom i ansiktet med sin handflata.

Lauren hukar sig brevid Alana. “Du, jag måste fråga en sak. När du var här med Walker, hände det något mer än det med ansiktet? Var det det enda som förändrades?”
Alana tittar på henne med skeptisk min, ögonen är färgade av oro. “Vad menar du?”
Lauren tittar henne i ögonen. “Du har inte fått några av hans minnen eller så, inget annat som förändrades? Är du fortfarande du?”
Alana tittar på Lauren ett ögonblick innan hon vänder bort blicken. “Nej, inget annat. Kan vi ge något till Mitch?”

Kim sitter och viskar saker i Mitchs öra, men hör frågan och drar fram sin handväska.

Sean böjer sig ner och betraktar Mitch. “Det verkar vara skadechocken.” Han lossar på Mitchs skottsäkra väst och undersöker skadorna under den. “Han blöder lite, men inte mycket. Det tog nog inte så hårt. Han är nog bara ute för att hjärnan stängde av. Har ni morfin eller något liknande?”

Kim plockar triumferande fram en burk med tabletter. Sean synar etiketten, rycker på axlarna, krossar en handfull tabletter och häller pulvret i sin vattenflaska och ger sedan till Mitch. “Jag tror nog det är ok. Han har säkert varit med om värre. Ge honom en stund bara.”
Alana tittar upp på Sean, hennes ögon blixtrar. “Är du någon jävla läkare eller?”
Sean lägger en hand på hennes axel, Alana rycker till. “Ingen fara. Han är snart här igen.”

De går tillbaka till trappan, Lauren och Richard klättrar upp genom garderoben och vaktar ingången i matsalen, Sean Dennis bjuder på mer vräkiga ransoner.
Alana biter i en frökaka från Surinam och tittar bort mot Mitch där han ligger med ögonen slutna. “Han är så jävla hopplös.”
L: “Kommer han att klara sig?”
A: “Bäst för honom. Mitt hjärta gick bananas när han trillade ner genom golvet.”
L: “Jag trodde det var kört.”
Alana suckar. “Aldrig tråkigt med Mitch.”

Plötsligt hostar Mitch till och stönar, han fäktar bort en tänkt fiende. Alana sätter sig gränsle över hans bröst och tvingar på honom en djup kyss. Han protesterar av smärtan, “Hur länge var jag ute?”
A: “En timme kanske?”
Mitch tittar sig omkring. “Det var crazy, hade jag ihjäl den?”
Alana suckar men ler. “En motorsåg, det är så jävla du - högljudd, opraktisk och livsfarlig.”
Hon hjälper honom att sätta sig upp. Han hostar lite blod. “Vilken jävla smäll.”
Kim stryker honom över håret.
Mitch känner lite på sina ben och nickar. “Vad gör vi nu? Jag tror jag kan gå.”
De hjälper honom upp. Mitch är en hunk, bar bringa, flammande blåmärken och rivsår överallt, poster child for disaster.

Mitch flinar. “Kim. Kim! Ta en bild på mig och Alana!”

Alana går ner på knä och låtsas slicka blodet från hans mage. Kim tar en bild. Mitch mår rätt bra ändå, han föreslår att de skall fortsätta.

Sean nickar och tar fram sin elektriska sticksåg och går fram till besten och nickar och böjer sig ner och börjar kapa metodiskt kapa armarna från varelsen och packa ner i stora zip-lockpåsar.

Kim ropar ner Lauren och Richard som verkar lättade att Mitch är vaken. Lauren kollar läget. Mitch menar att det trumfar rodeon han var med på i Texas.

Sean är helt uppslukad av sitt verk, ser inget annat än råmaterial och hör inget över sticksågen.

Mitch kollar mot Cheryl. Deras blickar möts. De tittar bort mot Seans rygg, sen på varandra igen.

Mitch suckar djupt, men nickar sen. “För miss Carter då?”
Cheryl nickar.
Lauren kommer fram till dem, ser var de tittar, ser deras blickar och förstår. “Vi behöver honom inte för att ta sig här ifrån?”
Mitch rycker på axlarna. “Cheryl är ju praktiskt tagen en kalkbärare, det fixar vi själva.”
Lauren nickar och biter sig i läppen. “Vet inte. Men om ni tror att det är rätt så är jag med.”

Lauren vänder sig mot Tim, Kim och Richard. Hon sänker rösten. “Ok. Det här är så jävla sjukt men vi måste göra det här.” Hon nickar mot Sean och Kims ögon blir stora.
L: “Är ni med? Vi kan förklara allt senare men ni måste lita på oss.”
[Lauren slår ett KAR-slag och lyckas (15+KAR).]
Richard och Tim tittar på varandra och nickar sen. Kim skakar på huvudet men hennes händer söker sig till katanan.

Mitch tittar på Alana och nickar mot Sean och drar tummen över halsen.
[Mitchs KAR-slag lyckas (17+KAR.]
Alanas ögon vidgas men sen sprider sig ett brett leende över hennes ansikte och hon tittar Mitch djupt i ögonen och deras ansiktsuttryck är skrämmande lika för en sekund.

Sticksågen skriker när den passerar genom det läderartade pansaret på lansmannen och mörkt blod skvätter Sean i ansiktet och han ler tillfredsställt och plockar upp den avsågade lemmen och sträcker sig efter en zip-lock när dova knallar ekar i grottsalen och de första kulorna borrar in sig i hans rygg och han kastas framåt över den insektliknande, stympade kroppen.

[Alla får en överraskningsrunda med fördel. Det är en massaker. Att Sean visar sig ha 20 kroppspoäng förlänger bara hans lidande.]

Cheryl, Lauren, Richard och Tim skjuter salva efter salva in i Seans kropp som vibrerar av stötarna.

Mitch rusar fram i kulregnet och kofoten träffar Sean i ansiktet och spräcker hans ögonbryn och han tittar förvånat med dimmig blick på Mitch och Kim följer efter och med en svepande rörelse sänker hon katanan och Seans huvud har samma förvånade min när det rullar iväg över golvet och allt blir stilla.

[Sean tar totalt 58 svåra skador vilket loopar honom flera gånger och ger honom tillräckligt många permanenta skador för att slutligen sänka hans FYS under 0.]

Mitch lyfter upp det avhuggna huvudet, primalskriker och gråter. Kim tar ett kort med telefonen.
Mitch tittar ner i Seans blodiga ansikte. “Du var som farsan jag aldrig hade.”
Lauren står och darrar. Richard lägger ömt handen på hennes arm och riktar ner hennes uzi mot marken.
L: “Är han död?”
Tim kommer fram, han är lite skärrad.

Kim tittar på Lauren och sänker katanan. “Ja, men du sa ju att vi skulle göra det.”

De tittar på varandra och nickar.

De rotar genom Seans packning och hittar glasburkar och ziplockpåsar och uppåtdroger och nedåtdroger och rep och klätterutrustning och en machete och mer proviant och en vattenflaska och en tung Guccihandväska modell större.

Mitch tar Seans sticksåg som minne av sin vän.

Lauren öppnar gucciväskan. Där ligger en liten hund. Död och hopfogad av flera döda hundar. En Frankendog. Lauren ryser till, ser lite äcklad ut, stänger väskan och lägger sedan ner den i sin ryggsäck.

Cheryl låser upp Seans telefon med fingeravtrycksläsaren och Seans finger, hon instruerar Tim att klona allt innehåll till hans laptop. Under tiden som Tim gör hackersaker (nåja, en säkerhetskopia) berättar Cheryl om rummet med britsarna. Mitch tar en sista blick på Seans kropp och huvud och ålar sen ut över det ostadiga golvet, släpandes Seans kropp till mitten av rummet och kastar ner resterna av honom i hålet där Mitch rasade ner och Sean drog upp honom och nu är det Seans grav.

Mitch ansluter till de andra som har börjat röra sig mot skrevgången för att undersöka rummet med britsarna. Alla är lite spända och en del är tysta och en del fingrar nervöst på sina vapen och Alana tar tag i Mitchs huvud och tvingar honom att se henne i ögonen. “Babe, kan du minska dina Rambo-tendenser en aning så att jag får hem dig?”
Mitch ler och slår ut med armarna. “Du oroar dig för mig!” Han ser ner på sin kropp, hostar till och viker sig dubbel av smärta. “Jag tror morfinet börjar släppa.” Sen nickar han mot Alana, han skall vara försiktig. Försiktigare.

1622746245865.png
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
205
Scen 42 - Uppvaknanden

Okänd tid på dygnet. Den stora grottsalen ligger öde när den sista i gruppen har lämnat den och försvunnit in i den mörka skrevgången och Sean Dennis kropp ligger kvar, nära två meter ner bland vittrad sten, utan huvud och omgiven av kryp med små lansar.

Gruppen passerar genom den korta skrevgången in i rummet med skelett på britsar. Mitch går fram utan att tveka och sliter ut en påle från det närmaste skelettets bröst och studerar den noga.

Lauren ryser. “Är det vampyrer?”
Mitch rycker på axlarna, hans ansikte är bistert. “Inget skulle förvåna mig.” Han känner lite på tänderna på skelettet men de är vanliga och inte spetsiga. Det verkar ha varit en utdragen död av att döma av mängden blod som flutit i rummet.

Mitch skakar på huvudet. “Vilket sätt att gå hädan, fastspänd och sakta penetrerad av en påle.”

Alana lyser upp, det verkar lite spännande ändå det här, väldigt främmande och inte så mycket tråkiga Cedar Grove.

Cheryl kollar efter tvättmärken i klädresterna, men hittar inget, inga plånböcker heller. “Skall vi lämna pålen där vi fann den?” Cheryl minns sina vampyrfilmer.

“Lika bra det.” säger Mitch och trycker fast den igen med ett torrt knastrande.

De går upp för den lilla trappan som leder från britsrummet. Mitch drar åt sidan draperiet av läderremsor som avgränsar britsrummet från vad som verkar vara en sängkammare. Här är en enda säng, stor och bred. Rester av mjuka kuddar.

Till vänster finns en mörk gång som sluttar snett uppåt. Här finns skåp och skänkar och en munkstol i mörkt trä utan armstöd.

På sängen ligger en kropp, ännu med kött, fjättrad i fyra hörn. Det är en utmärglad, naken kvinna, även hon fastnaglad med en påle genom bröstet. Det är omöjligt att säga hur gammal hon varit.

Mitch går framåt försiktigt (han lovade ju Alana) och tittar närmare på ansiktet. Ett delvis täckt kranium, men huden är flortunn och han kan se förtvinade muskler och långsamt pulserande organ bakom den och hon är fortfarande fuktig. Bröstkorgen häver sig runt pålen, lungorna rosslar lågt, pulsen rister långsamt genom kroppen som fortfarande är vid liv men knappt.

Mitchs ögon vidgas. “Hon lever ju!” Han greppar tag i pålen som sticker ut från kvinnans torso. (Inte så försiktig längre…)

Mitch vänder sig mot Cheryl. “Cheryl, snacka med henne och lugna henne när jag drar ut pålen.”
Kvinnan andas djupt och långsamt men när Mitch drar ut pålen med ett fuktigt sugande ljud spärrar hon upp gulnade ögon och armarna drar i kedjorna och blodet i lungorna bubblar och ur såret i bröstet står plötsligt en fontän av tjockt blod.

[Mitch slår skräckslag, misslyckas. Tar 4L och han loopar till 1S.]

Mitch ryggar tillbaka och faller ner från sängkanten och kravlar baklänges över golvet utan att kunna ta ögonen från kvinnan som väser och spottar och rycker spastiskt i kedjorna.


Ett par ögonblick går. Mitch får hjälp av Alana att resa sig och han samlar sig och går fram till sängen igen, han och Alana tittar på hålet i bröstet. “Vi måste förbinda det här.”

Bubblandet i bröstet har avtagit och gruppen ser att såret i bröstet har nästan helt slutits som om det läker av sig själv. Mitch rynkar pannan och böjer sig över kvinnan och håller handen mot hennes kind. “Är du lugn?”

Hennes käke spänns och hennes ögon är vilda och hon börjar forma ett avgrundsvrål, fradga och saliv dreglar från hennes mun och Mitch lägger försiktigt sin hand över hennes läppar för att hon inte skall locka till sig fler lansmän.

Lauren tittar frågande på Kim som tar fram några LSD-lappar med fjärilar på ur sin handväska och Mitch petar in ett märke i kvinnans mun.

Han tittar på henne och ser hur hon börjar slappna av, kedjorna sjunker mot sängen när anspänningen släpper. “Det verkar funka. Bra skit, Kim!”

“Det är så jävla sjukt det här, som Drakula på syra!”, utropar Lauren.

Kvinnan drar lamt i kedjorna men de står emot. Mitch tittar på de andra och föreslår att de ska undersöka rummet, Cheryl nickar.

Cheryl synar munkstolen, den har torra läderremmar på baksidan och hon känner långa märken i träet när hon stryker handen över den, revor i ytan.

Lauren börjar rota i garderoberna, rester av kläder, enkla sådana, mörka, och längst bak i en av garderoberna under en mörk pläd hittar hennes hand en hoprullad piska av tjockt mörkt läder. Efter att hon knackat efter lönnfack i möblerna granskar hon piskan närmare, rullar ut den till sin fulla längd, två meter, intorkat blod i flätningen och när hon vänder den i handen ryser Lauren till och tappar piskan när en våg av blandade känslor sköljer genom hennes kropp men efter ett ögonblick sträcker sig hennes hand mot den igen och plockar upp den, nu med viss tillfredsställelse, och stoppar den i sin packning.

Mitch betraktar kvinnan på bädden och konstaterar att hon återfår färg, kroppen återhämtar sig, från lik till levande, mer lyster och färg men fortfarande blodig.

“Hör du mig?” viskar Mitch till henne.
Lauren tittar noga på kvinnan när hon säger: “Aimee Vanderheim?” Ingen reaktion.
M: “Vet du var du är?”
Kvinnan mumlar med grötig, hes stämma från stämband och hals som långsamt läker. “Släpp mig fri.”
M: “Varifrån kommer du?”
Kvinnan stirrar på Mitch från britsen, hennes ansikte är fortfarande något ofärdigt och det gör hennes min än mer svårtydd, främmande. “Det här är min kammare, varifrån kommer ni?”
M: “Vem gjorde det här mot dig?”
Kvinnans blick mörknar. “Förrädare.”
M: “Vilka? Vilka förrådde dig?”
Kvinnan spottar nästan fram orden. “De kom om natten, otrogna.”
Mitch nickar och han gör sin röst mildare. “Håller du dig lugn om vi släpper loss dig? Du verkar lugnare.”
Kvinnan nickar och Mitch börjar leta efter ett sätt att göra lös henne från bojorna. Cheryl kollar handfängslen som sitter runt kvinnans handleder och fotleder, “WILSON STEEL EST 1950” är präglat i stålet på handklovarna.

Cheryl lånar ett av Kims hårspännen (vintage Gucci) och börjar försöka dyrka upp låsen.

Mitch berättar om de fyra kropparna i förrummet och kvinnan brister ut i ett avgrundsvrål av smärta, sorg och vrede. “Bestar!”

Mitch rycker till lite vid kvinnans utbrott men finner sig snabbt. “Berätta, vi kanske kan hjälpa.”
Kvinnan mumlar igen, hennes gnista verkar dämpad, som om luften gått ur henne. “De kom om natten...”
Cheryl fumlar lite med fotbojorna.
Kvinnan stirrar i taket. “Förrädarna. Nästan ingen varning. Vilka är ni?” Hon ser sig runt i rummet så mycket som hennes bojor tillåter henne, vilar sin blick på de andra en och en.

Mitch flinar och bugar lite lätt med huvudet. “Mitt namn är Mitch Brooks, hon med dyrken är miss Stallion, där är Lauren, Richard, Kim, Tim och Alana.”


M: “Vad är ditt namn?”
D: “Dana av Den Enda. Den som är allt.”
M: “Jag vet inte ens var vi är, vi är från Kalifornien. Cedar Grove.”
Dana nickar. “Jag förstår, det var länge sedan jag var där.”
L: “Är du från vår värld eller en annan?”
D: “Michigan.”
Lauren kommer på något. “Vem var president?”
D: “Lyndon Johnson. Vem är det nu?”
M: “Obama. Men Johnson satt ju på 60-talet, det är ju nästan 60 år sen. Du är ju äldre än Kate Bush!”
Dana tittar förbryllat på Mitch. “Jag har inte hört talas om denna... Kate Bush. Vet ni hur man tar sig tillbaka till Cedar Grove?”
M: “Vi vet ett sätt. Vet du något?”
D: “Nej, jag har bara färdats hit en gång.”

Mitch berättar om deras ritual, fraserna. Dana känner inte igen dem alls.

Danas ögon söker Mitch, hennes blick är sorgsen. “Det är märkligt, jag känner honom bara vagt, Den Enda, förnimmer henne knappt. Jag var hans prästinna.”

Hon sneglar mot gången som leder ut vidare från hennes kammare, dit där gruppen inte varit.

Mitch följer hennes blick. “Vad finns där?”
D: “Hennes avbild.”

Mitch sväljer och drar efter andan, kikar genom gruppens drogsamling, hittar lite uppåt och drar en lina, stålsätter sig inför vad som komma skall. [Fem tillfälliga sinnespoäng.]
 

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
205
Scen 42 fortsätter

Det angränsande rummet är en mindre kammare, en plats för tillbedjan i stillhet, en rasad gång leder ingenstans längre. En vält piedestal av trä, runt om i rummet ligger resterna av den avbild som en gång stod på piedestalen, krossad. Mitch letar och hittar:

Fyra vingar.
Ett grinande ansikte med spetsiga tänder, ingen underkäke står att finna.
Släta men mänskliga ögon, vacker panna, långt hår.
En torso, insektsliknande med sex mänskliga bröst.
Mänskliga armar, långa och slanka kvinnoben.

Det känns som att de borde passa ihop, men verkar vara från olika varelser.
Mitch tittar på delarna han samlat ihop, statyn borde varit närmare en meter hög när den var hel, han nickar och ler snett - en härlig blandning, något för alla.
Cheryl undersöker pedistalen, den har klösmärken och golvet är fläckat av blod. Hon hittar rester av läderremmar på golvet. Även här har insekterna varit framme.

Mitch och Cheryl återvänder till Dana och de andra. “Statyn var skändad, krossad.”
Danas ansikte är bistert men inte förvånat. “Jag tror inte vi är säkra här.”

De lämnar kammaren, Dana går runt mellan britsarna, gråter och snyftar, säger adjö till dem en och en. När hon är klar är hennes ögon röda av tårar, Tim ger henne sin ribbstickade Hilfiger-jumper att skyla sig med.

De samlar sig i matsalen för att göra ritualen, ännu en gång är de fler som återvänder än de som de kom med.

Kim tar Lauren åt sidan. “Vilket jävla öde att vara här själv, tänk om de fått tag i honom också.”
Lauren ser Kim i ögonen, försöker se övertygande ut. “I så fall kommer vi att hitta honom.”
Kim tittar ner och nickar.
L: “Det enda vi kan göra är att lära oss mer, tränga lite djupare varje gång. “
Kims ansikte är en mask av sorg när hon tittar upp på Lauren. “Jag får svårare och svårare att minnas hur han såg ut, men jag minns inte alls hur han luktade längre.”
L: “Om Bryan verkligen är borta, vad hade han i så fall velat att du gjorde?”
Kim tvekar. “Orbis Love? Men det känns tidigt, smutsigt.”
Lauren kramar hennes axel. “Ta den tid du vill. Men jag tror att Bryan skulle vilja att du blickar framåt.”
K: “Jag tror att han är här någonstans.”
L: “Vi kommer att fortsätta leta och hoppas. Jag hoppas du är sugen på vin.”

Det ylande, vinade ljudet växer i styrka, ögonlocken färgas röda av det starka ljuset som mattas av leran som klär deras ansikten.

Lokalen är mörk, tömd och olarmad. En butik med så dåligt utbud kunde inte överleva i Cedar Grove. Mitch hade rätt.

De går ut i natten, genom dörren den här gången. Dana blickar upp mot den mörka himlen och stjärnorna som kämpar mot stadsljusen för att synas. Lauren fotar uthyresanslaget som sitter på skyltfönstret. Kanske är det dags att hyra sig ett klubbhus.
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
205
Återhämtning

Gruppen slår en trea och får återhämta tre veckor innan de blir avbrutna.

Cheryl -
  1. Söka svar - Vad var Sean Dennis hemlighet? (studera telefon-loggen) INT-slag med fördel lyckas
  2. Rekrytera följeslagare - Badbunny - VIS-slag misslyckas (Cheryl 4-ever alone)
  3. Hur håller sällskapen koll på oss? INT-slag lyckas.
  4. Söka svar - Var finns det en magisk bok?
Lauren -
  1. Undersöka artefakt - Piskan - VIS-slag misslyckas.
  2. Undersöka artefakt - Frankendogen - VIS-slag lyckas.
  3. Rekrytera följeslagare - Walker Miller - VIS-slag misslyckas.
  4. Rekrytera följeslagare - Evan Blair
Mitch -
  1. Söka vård - KAR-slag med fördel - perfekt!
  2. Söka vård - KAR-slag med fördel lyckas.
  3. Söka vård - KAR-slag med fördel misslyckas.
  4. Söka vård
Mitch är nu nästan helt återställd.

Richard Ward läker två av sina kritiska trauman.

Vad var Sean Dennis hemlighet? (studera telefon-loggen)
Sean och hans brorson Graham Dennis har haft mycket kontakt enligt telefonloggen.

Bland Seans foton hittar Cheryl bilder på olika lik av människor som hon inte känner och kroppsdelar av varelser hon inte heller känner igen. Det finns också en bild på Rain Carters lik liggandes i en bodybag som verkar uppskuren.

Hur håller sällskapen koll på oss?
Tim identifierar att det finns ytterligare fem stycken sändare som skickar signaler till Vanderheim Studios med MAC-adresser i samma sekvens som kretsen som satt i bläckfisken från jaktstugan.

Graham Denton varnar Cheryl. Han… eller de… vet vad de gör, de har någon nära henne och Lauren som rapporterar till Butlerna. Graham vet inte vem det är eller när det började men ber henne vara försiktig, inte bara för hennes och Laurens skull men även för Grahams, hans avancemang inom Butlerna verkar vara satt på paus tills han åter bevisat sitt värde.

Varken Guru Schaum eller Sean Dennis verkade haft något annat sätt att få information om gruppen annat än “pratet på stan”.

Undersök artefakt - Frankendogen
Från filmer på telefonen framkommer det att hunden kan väckas till “liv” av blod givet droppvis i munnen. Den rör sig ryckigt och hetsigt.
 

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
205
Scen 43 - Hot Goat Yoga

Augusti. Dag. Ångan från de heta stenarna i Hot Yoga-studion glittrar på svettiga kroppar och champagnen är skönt sval och spetsad med sumak och gojibär och de nigerianska dvärggetterna stryker sig mot varandra och yoga-utövarna och bräker stilla men uppmärksamhetssökande och de eteriska tonerna från den intensivt avslappnande fusion new age musiken gör alla tankar som överlever den intensiva hettan grumliga.

Cheryl är helt naken förutom en sjal från Dior knuten som ett svettband för håret. Hon är djupt försjunken i ögonblicket, hon har varit här förr, hon kan rörelserna.

Lauren är klädd i moderiktiga yogabyxor fast mer åt underklädeshållet, hon tittar lätt uttråkat på Cheryls rörelser och motar bort en närgången och nyfiken get med svart bockskägg. “Mitch, var det din idé att vi skulle träffas här?

Mitch går upp i brygga, iklädd endast en banana hammock och med en get på magen.
“Kan du tänka dig att Vanderheim skulle ha en radiosändare här? Dessutom är getter coola.”
L: “Jag tycker de luktar.”
M: “Den har fattat tycke för dig.”
L: “Den glor ju på mig värre än vad Graham gjorde.”
M: “Ja, killen med goateen.”
L: “Seans brorson.”
Mitch lägger huvudet på sned, studerar geten. “Lite lika ändå.”

L: “Vad gör vi då? Brorsan hävdade ju att vi hade nån nära oss som berättar allt.”
M: “Varför inte bara fråga alla i gänget? Kim, Tim, Richard, Alana. Korten på bordet, se hur de reagerar.”
L: “Osmart. Om de vet att vi vet, är det inte bättre att de inte vet att vi vet?”
Mitch nickar gillande. “Nice Lauren! Spy game. Cheryl, kan du inte sånt från Ryssland? KGB och sånt överallt. Vad gjorde du i Ryssland?
L: “Ja, vad gjorde du i Ryssland?
C: “Pluggade.“ Cheryl vrider utstuderat på överkroppen och sträcker sig åt andra hållet. “Hurså?”
Lauren rycker på axlarna och läppjar på champagnedrinken. “Vi kan ta det en annan gång. Vad tror du? Ska vi göra som Mitch säger? Konfrontera dem en och en?”
C: “Jag tror inte att jag skulle kunna se om de ljög.”
M: “Jag är ju något av en människokännare. “ Mitch sätter sig i skräddarställning, tittar inte helt diskret men uppskattande på Cheryl.
M: “Ska vi droppa information till nån av dem och se om Vics får reda på det?”
L: “Vad skulle det vara? Du menar att vi skulle säga att vi hade den där svarta discokulan gömd och se om nån försökte stjäla den?”
Mitch rycker på axlarna. “Tror väl knappast att Butlers skulle stjäla den om de förväntar sig att vi levererar den. Men vi skulle kunna ge nån info om olika platser till olika personer och se var de dyker upp.”
L: “Verkar osäkert.”

M: “Droger? Kim har ju grejer. Kanske kan få nån att försäga sig.”
Lauren stelnar till och tittar på Mitch med stora ögon. “Du tror väl inte att det är Kim va? Hon har ju gått igenom så mycket. Då tror jag mer på Alana, hon är ju nästan en Butler, hon var ju med och gjorde ritualer med dem.”
Mitch rycker på axlarna. “Klart det kan vara hon.”
Lauren tittar frågande på honom. “Du blir inte upprörd?”
Mitch flinar. “Jag tänder lite på tanken, det är lite hett, snacka om dolkstick i ryggen. Vem tror du Cheryl? Eller brukar du ringa Vics i smyg och dela med dig? Ni verkar ju tighta.”
Cheryl tittar inte på Mitch när hon svarar. “Vi pratar inte jobb.”
Lauren suckar och blänger på Mitch. “Lågt. Själv då?”
Mitch ler snett. “Vad skulle jag tjäna på det? Och jag är mer rakt på sak ändå. Det är ju jag som förespråkar att vi ska sno kalken.”
Lauren lyser upp. ”Kom på en jättebra idé! Tänk om vi skulle prata med dem en och en och säga att vi litar på dem och ge dem en kista eller låda och säga att de inte får öppna.”
Mitch stönar. “Cheryl är ju den enda som skulle inte öppna lådan. ALLA andra inklusive du och jag skulle ju öppna den. Men bra idé ändå Lauren…”
Lauren sparkar honom i sidan. “Kom med nåt bättre själv då, du är ju så jävla negativ.”
M: “På ett plan ser jag inte problemet med en mullvad, även om jag skulle föredra att veta vem.”
C: “Problemet är väl om någon inte har kommit tillbaka tillfreds utan ångrar vad som hände på andra sidan.”

Det blir tyst en stund.

M: “Hur tror ni att Sean och Butlers ställer sig till varandra?”
L: “Undrar vad Seans anhängare gör om det börjar gå rykten om att det var vi som tog hand om honom.”
M: “Ska vi åka över och lämna alla på andra sidan?”
L: “Kan inte göra det mot Kim.” Mitch nickar när han minns löftena han gett till Alana.
C: “Vi struntar i det långa spelet. Vi måste hämta discokulan från Seans ställe innan någon annan gör det.”


L: “Vem kan vi lita på då?”
Cheryl rycker på axlarna och byter ställning. “Om de skvallrar till Vics och vi ska göra Vics uppdrag så är det väl inget problem. Det köper oss mer tid.”
L:” Vem tror vi att det skulle kunna va i så fall?”
M: “Svårt att säga, de verkar ju haft ögonen på oss en längre tid så det verkar ju inte vara Richard och Tim.”
L: “Och Kim skulle inte kunna göra så mot mig. Jag tror Alana.”
M: “Kanske, hon var ju Butler men inte så sugen på dem längre och tacksam att hon fick hänga med från andra sidan.”
L: “Cheryl?”
C: “Vet inte. Jag kanske kan fråga Vics.”
M: “Bra idé.”
L: “Men tror du han berättar vem som är hans spion?”
C: “Det går väl säkert att komma överens.”

Mitch kollar uppskattande på Cheryl där hon yogar. “Jag tror nog att du kan få Vics att prata.”
L: “Tar vi med alla till fyren eller?”
M: “Vi lämnar en av dem, vi turas om att inte vara alla när vi åker nånstans och ser hur det går.”
L: “Nu kanske jag fick en riktigt bra idé. Vi tar med tre och tar kulan och säger inget till Vics. Och sen säger vi till var och en att jag, du eller Cheryl har kulan och säger att vi inte kommer lämna in den.”

Cheryl lyfter förvånat på ena ögonbrynet, hon kan inte se det samtalet med Vics.

L: “Det skulle väl inte kosta att göra en sån sak?”

C: ”Vics förväntar sig kulan direkt. Allting kostar någonting.”

M: “Men då fortsätter vi som inget har hänt? Hämta discokulan, ge den till Vics. Om vi hämtar kalken gör vi det själva. Vi kanske borde hälsa på Schaum också.”

L: “Tror ni han vet att Dennis är borta? Kanske blir huggsexa om kulan?”
C: “Då skyndar vi.”
M: “Så redan ikväll?”
L: “Vilka tar vi med oss?”
M: “Lämna en.”
C: “Kim har haft det tufft, låt henne vila.”

Cheryl tar på sig morgonrock. “Jag ska duscha.” Hon nickar åt Mitch.

Mitch kramar ett par getter som om han poserade för ett flashigt lifestyle magazine, ler ett filmstjärneleende mot Cheryl. “Ses ikväll då, babe.”

1624128920233.png
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
205
Scen 44 - Svart sfär

Kväll. Trots den svala vinden ligger hettan från den varma dagen kvar som ett membran, ett dis, över de kalla svarta klipporna som omger Sean Dennis fyr och ett par måsar kretsar runt fyren och ser en liten grupp av mörkklädda gestalter ett trettiotal meter från fyrens ingång och den är stängd och har säkerhetskamera och någon form av tungt lås och Tim ska klippa larmet och inga vakter syns till.

Stämningen är nervös, de är osäkra på om de kommer att behöva ta sig ut från fyren om allt går åt helvete genom att ta ritualen till okänd plats på andra sidan och tanken lockar inte men Cheryl inspekterar ryggsäcken med svetsmasker, ett experiment för att täcka ansiktet mot det starka ljuset istället för lera.

Mitch räcker ett blåsrör med bedövningspilar till Lauren som höjer frågande på ögonbrynen och Mitch mimar att Lauren ska skjuta på vakterna om de träffar på några sådana och att Mitch är vindögd och absolut inte kan skjuta själv och Lauren himlar med ögonen och rycker blåsröret från Mitchs händer och lägger det till sin packning och Mitch flinar nöjt. Han har själv en teleskopbatong, kattstrypare, silvertejp, svart fashionbalaklava, röd scarf och svart kostym i funktionsmaterial.

Mitch spanar bort mot den stängda dörren och ser på avstånd kodlåset och kan inte låta bli att tänka på andra lås och Sean Dennis och Mitch sneglar ner mot betongtrappan där de badade och Mitch dök och han får en klump i halsen och ögonen tåras.

“Jag gör det här för dig, Sean”, viskar han för sig själv.

Alana hör inte Mitch viska men känner honom hulka. “Fryser du?”

Mitch drar efter andan, snörvlar till, skärper sig. “Nä. Men fan vilken kille Sean var alltså.”

Alana granskar Mitchs ansikte lite forskande, en skymt av oro glider förbi i hennes blick. “Vi gjorde väl rätt, eller hur?”

Mitch nickar och drar handen över hennes kind. “Klart vi gjorde, babe, annars hade vi varit straffade vid det här laget. Men ibland är det svårt att göra det som är rätt, det kan göra ont.”

Alana nickar tyst. “Uppoffringar.”

Richard och Lauren hukar bredvid Tim som är förskjunken i sin laptop.

Lauren ler uppmuntrande. “Du fixar det här Kim, eh, Tim.”

Tim tittar upp på Lauren.“Jag tror det, men det är ju så mycket säkerhet.” [Han slår ett INT-slag, 15+1 = lyckat.]

En svettdroppe rinner längs Tims panna och han slutar andas precis innan hans hand söker sig åt höger och han trycker på Enter. Datorn säger blipp. “Kusten är klar.”

L: “Jävligt bra jobbat.”

Mitch nickar imponerat. “Du är ju som Neo, det finns ingen sked.”

Tim tittar på Mitch, hans ögon suckar, men han svarar: “Ja, ska vi gå nu?”

Mitch slår ut sin teleskopbatong och börjar hukande röra sig fram mot fyrtornet. Tim granskar låset, konstaterar att det nu är olåst och olarmat och öppnar sedan försiktigt dörren.

Mitch tar täten. “Var beredd med blåsröret Lauren.”, väser han.

Lauren stönar tyst. "Det är så löjligt.”

Mitch vänder sig om, hans blick är förnärmad när han väser: “Det är en relik, äldre än mänskligheten.”

Lauren himlar med ögonen men tar blåsröret i handen.

Hallen i fyren är inredd Sean Dennis-style - en staty av tre nakna kvinnor som sträcker sig mot himlen dominerar rummet, den är modern, kvinnornas proportioner gör att de liknar Playboymodeller, svart metall upplyst av röda lampor. Oerhört smakfull.

En öppen trappa leder nedåt, samma trappa som de gick i förra gången när de följde med Sean för att efterfesta med ritualer i betongen under fyren. Mitch klappar en av statyerna på baken när han går förbi och leder sedan vägen ner, han har Seans kraftiga lampa i ena handen (släckt men redo att blända) och batongen i andra. Lauren, Alana, Cheryl, Richard och Tim följer efter.

Metalltrappan är bred och lyxig, gjord för att det skall vara lätt att transportera stora saker, perfekt avvägning mellan funktion och form, och vid trappans fot träder de in i betonglabyrinten under fyren. Ljusslingor med blåvitt ljus lyser upp betongväggarna som är putsade till perfektion av någon med gott om tid. Golven är i mörkare sten, men polerade så att det går att spegla sig i dem.

De rör sig tyst, förbi tre mörka metalldörrar, gången kröker sig i en båge och Mitch stannar och håller upp handen, en tjurnacke till kostym sitter på en enkel stol och väntar och stirrar stint in i väggen. Han tecknar åt Lauren som väldigt försiktigt sticker ut huvudet och studerar mannen som är snaggad, oerhört muskulös, tråkigt klädd, torftig tusendollarskostym. Lauren för blåsröret till läpparna.

[Träff, Lauren har VIS +5.]

Laurens läppglans lämnar en grönblå ton på munstycket. Som en moskit träffar pilen, mannen grymtar till, sträcker sig mot sticket. Mitch dumpar ryggsäcken och rusar mot vakten.

[Vakten vinner initiativet.]

Han vänder sig om, hans ögon är mänskliga men mörka och oseende, och drar en pistol från innanför kavajen, den ser liten ut i den väldiga handen. Mitch försöker blända mannen med lampan på vägen fram och klipper till med ficklampan. [4 lätta skada]. Mannen värjer sig mot Mitchs utfall och grymtar till när ficklampan träffar honom på armen. Lauren skjuter en andra pil [Perfekt!] som borrar in sig i mannens öga, bedövningen tar omedelbart och hans kropp rasar mot golvet.

Mitch gör omedelbart en kokong av vakten, plockar på sig vaktens pistol och stoppar den i byxlinningen.

Tim går ner på knä, inspekterar dörren, ser inga spår av larm. Mitch försöker öppna dörren, den öppnas inåt, den är lätt krökt för att följa cylinderns form. De lägger vakten i dörröppningen och kliver över honom in i ritualrummet.

Vertikala ljusrör på väggarna lyser upp rummet i mörk orange, ljuset blänker i den åttauddade stjärnan. Inget spår av Rains kropp eller Seans blod. Tre meter upp hänger den mörka sfären helt stilla i vad som verkar vara en metalltråd från en krok högt upp i taket.

Mitch tittar uppåt på sfären och sätter händerna på höfterna. “Nu får du nytta av din cheerleadingtid, Lauren.”

Han nickar åt Richard och de formar basen till en pyramid. Lauren tittar på Mitch och Richard, upp på sfären och ger sen äran åt Alana som är mer graciös. [Högre SMI.]

Cheryl lägger Mitchs ryggsäck rakt under och står redo att fånga sfären. Alana klättrar upp på de båda männens välgymmade axlar och sträcker händerna mot sfären och så fort hon nuddar sfären kvider hon till och tappar balansen och faller ner i Mitchs armar. Alana tittar storögt upp i Mitchs ögon, rädsla färgar hennes blick. “Det är något som tittar på oss, något stort med vingar.”

Cheryl tittar på Alana och sen upp mot sfären igen, går ut i korridoren och hämtar vaktens stol att fånga upp sfären, klättrar upp på killarnas axlar. De klipper tråden och Cheryls starka armar fångar upp sfären i stolen och försiktigt sänker de ner henne och hennes byte.

Sfären är stor som en medicinboll men betydligt tyngre och becksvart och blank. Mitch lägger handen på den. [Han misslyckas med sitt KAR-slag och tar 4 lätta trauma.] Mitchs ögon blir dunkla och han får en vision av en mörk blick som borrar sig in i hans kranium. Fyra läderartade vingar, lite som synen han såg svepa mot dem i dimman vid den mörka forsen. Han släpper sfären och stapplar bakåt, kollapsar på golvet. Varelsen såg honom.

Cheryl skakar på huvudet åt Mitch och nickar åt Tim som hjälper henne att börja bära ut det tunga klotet med den uppochnervända stolen som korg.

Mitch är lite blek och sitter halvt upp på betonggolvet. Alana vänder hans ansikte mot sig och tittar honom i ögonen. “Vad såg du?”

M: “Skuggan, vingar, skallen.” Hans läppar söker Alanas, hon gränslar honom och kysser honom djupt.
Alana ler brett mot Mitch. “Det här är att leva på riktigt.”
Lauren suckar. “För fan, skaffa ett rum.”
Alana nickar utan att ta ögonen från Mitch. “Fan babe, jag vill ha dig så mycket just nu.”
Mitch reser sig obekvämt, hans byxor tältar, han kastar en obekväm blick på Lauren och halvstapplar sedan efter Cheryl och Tim. Richard och Lauren utbyter blickar och himlar med ögonen, Richard tittar upp mot det tomma taket.

R: “Undrar när de kommer att sakna den där.”
L: “Förhoppningsvis är de för upptagna för att märka det på ett tag.” Richard knuffar in vakten i rummet och stänger dörren efter dem.

Tim och Cheryl bär sfären ut, Tim pustar och flåsar lite men Cheryl verkar oberörd.
Tim tittar upp på Cheryl. “Vad fan är det här för något?”
Cheryl ler ett litet snett leende. “Vår biljett, Tim, vår biljett.”
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
205
Lauren tar på sfären

[Väl i säkerhet enas gruppen om att alla, både spelare och följeslagare, i sällskapet ska ta på sfären för att få erfarenhetspoäng och insikt. De slår KAR-slag. En del lyckas, en del misslyckas och tar några lätta trauman. Men Lauren slår perfekt slag.]

Lauren lägger sina händer på sfären och det svartnar för ögonen, inte som att svimma, det har hon gjort förr, det var inte så här, mer som att ögonen inte ser något men ändå skådar bortom, långt bortom. En enorm fyrvingad skepnad tornar upp sig över henne, omkring henne, hukad, hopkrupen, dess vingar täcker henne som en duk eller ett tält. Dess ansikte är ett brett kranium, Lauren ser de tomma ögonsocklarna, ett jättelikt huvud, helt utan ansiktsuttryck, det är svårt att ha ansiktsuttryck utan muskler, utan kött.

Lauren får känslan av att den betraktar henne, men inte illvilligt, snarare nyfiket. Hon känner att det är en kreativ själ. En skapare. Men någonting i uttrycket ger henne känslan av att den kreativiteten kan ta intressanta utlopp, vad Lauren betraktar som material att skapa med tycks inte vara detsamma som varelsen tänker.

Samtidigt känner Lauren hur varelsen ser in i henne, hon känner att hennes riktiga jag, hennes sanna jag blickar ut på varelsen, från det köttiga kärl som hennes kropp utgör. Den är högt uppe. Högt uppe i ett torn.
 

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
205
Scen 45 - Natt i trädgården

Kväll. Trädgården till Merlishire Palace går i linjer och bågar tydligt inspirerat av de franska slottens storhetstid och vimlar av high-fashion modeller och press och mecenater och agenter och fyrverkerier i flamrött och illgrönt lyser upp kvällshimlen med jämna mellanrum och en symfoniorkester av enbart brunetter framför Mendelsohn och Jayne Carters ansikte är helt täckt i skuggor förutom hennes körsbärsröda läppar och Guru Schaum dricker en illgrön hälsoshake gjord på alger och Belinda Turner säger Det är så billigt med skräddarsytt, jag håller mig i form istället.

Lauren bär en kroppsnära ormskinnsmönstrad dress. Belinda Turner är också modell, Evan Turners syster, hon står med Lauren, de läppjar på lila champangnedrinkar. Belinda tittar imponerad på Laurens dress och figur. “Nice. Vad har du för tränare egentligen?”

Lauren försöker minnas hur de relaterar till varandra, ganska bekanta ändå, de har varit nakna tillsammans backstage på visningar, det försysterligar. Tränaren är från Mexico och heter Raul, förslagen av Mitch, och då måste han vara bra, för Mitch behöver det inte vara bra, bara rätt. Belinda låter sig imponeras, hon funderar på att byta PT, hon vill ha en som är på, men inte för på. Lauren nickar, Raul kan hålla fingrarna i styr, hon skickar Rauls nummer till Belindas mobil.

Mitch bär funktionskostym från Tom Ford med Shaums sjal som en kravatt. Han håller sig i bakgrunden för en gångs skull, han skäms för att han inte hållit kontakten med Jayne Carter.

Cheryl har känt igen en av Vics badbunnies i folkhavet och närmar sig och hälsar. Badbunnyn visar sig vara Blair Dennis, Seans systerdotter, och när Cheryl inser att Blair är släkt med Sean försöker hon febrilt leta sig därifrån men Blair visar sig vara otroligt social och trevlig och det tar flera minuter för Cheryl att lyckas koppla lös sig nog för att kunna försvinna i folkmassan.

Mitch försöker påkalla Schaums uppmärksamhet. Gurun är klädd i en svart löst sittande dräkt som liknar en keikogi från Givenchy och han är barfota och Schaum ler åt Mitch och nickar och Mitch och Lauren och Cheryl följer honom. Den franska trädgården har labyrinter av häckar. Schaum leder dem in i ett “rum” med en fontän prydd med vita liljor och en serie stenbänkar. Mitch går fram till fontänen betraktar sin egen skönhet i det krusiga vattnet, tid och rum försvinner, hans favoritutsikt.

Schaum sätter sig på det fina gruset på marken och ur sin becknarväska tar han fram en lång pipa. Han tänder den behagligt och i fyrverkerierna är röken grönvit och han bjuder dem att sätta sig ner och Laurens klänning är så tight att hon inte kan sitta i skräddarställning så hon viker benen under sig likt den lilla sjöjungfrun. Cheryl har en sparkdräkt i beige sammet och intar skräddarställning utan problem. De låter pipan gå runt och när den kommer tillbaka lägger gurun den till vila på sin rensel.

S: “Ni önskade träffa mig.”
M: “Det är slut på ritualer i fyrtornet.”
S: ”Och detta är ert verk.”
M studerar honom ett tag, men nickar. “Vi var bidragande i detta.”

Schaum nickar. “Det är en lättnad, åtminstone för stunden. De krafter som verkar genom mig inser dock att ritualerna kan återupptas av någon annan i fyrtornet. Men för stunden är Cedar Grove en bättre plats att leva på. Detta har ni gjort väl. Ni skulle belönas. Är detta något ni tänkt på?”
Lauren skruvar på sig, och låter blicken fladdra mellan Cheryl och Mitch. Cheryl nickar uppmuntrande till sin vän.
M: “Du lät oss veta att det fanns skrifter. Kunskap, insikt och utsikt har fört oss in på den här vägen.”
Schaum nickar allvarligt. “Det finns mycket att lära. Att ta del av insikterna från de som kom före oss. Varje steg till insikt är också ett steg ut i kylan, bort från okunskapens varma härd. Är detta något ni önskar?”
Mitch fnyser. “Den värme som okunskapen har skänkt ser jag inte som vidare värd. Jag dyker hellre i de isande vattnen.”

Schaum drar på mungiporna och nickar långsamt. “Jag förstod att ni skulle säga så. Ni kommer finna att skrifterna är i er ägo i morgon. Jag skall se till att det blir så.”
M: “Säg mig, guru, kan du hjälpa mig mer i vilken riktning jag skall gå? Även om jag vill ut i kylan önskar jag inte frysa ihjäl. Jag söker en kompass och du sa att Dennis väg inte var rätt.”
Schaums blick mörknar. “Det Sean Dennis sysslade med är inte något som människor är ämnade att göra. Det finns betydligt mer naturliga sätt att påverka skeenden.”
Schaum låter blicken vila på Lauren och hans blick känns märklig och hon skruvar olustigt på sig och harklar sig. “Hur menar du med mer naturliga? Vad var det Sean Dennis gjorde?”
S: “Vi har blott så länge att göra gott i den här världen. När tiden är slut är den också över.”
L: “Han var typ Frankenstein.”
Schaum skrattar till, drar ett drag från pipan och skickar den till henne. “Frankenstein. Kanske det. I fyrfärg och THX.”
Mitch rynkar pannan. “Vadå, han såg inte alls ut som ett monster?”
Schaum tittar på Mitch, plötsligt allvarlig. “Vem sa att han var ett monster?”
De diskuterar skillnaden mellan Frankenstein och hans monster. Mitch är hänförd och lär sig något nytt, även om det inte ger någon insikt.
S: “Jag tror det är dags att ni får träffa en person som är mycket speciell för oss. Men när det väl har skett kan detta inte göras ogjort. Har jag er tillåtelse att arrangera ett sådant möte?”
Mitch nickar.
Schaum ler nöjt. “Imorgon kanske.”
Mitch ler brett och bugar lätt med huvudet. “Det skulle vara en ära att få träffa den som du kallar viktig i morgon, guru.”
Schaum nickar och ler och fyrverkerierna färgar hans kala hjässa grön och blå och det blänker i hans platinaprydda tänder. “Då skall jag se det gjort.”

1625086511168.png
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
205
Scen 46 - Affärer

Sen kväll. Penthouset på översta våningen av den smala skrapa som är The Viridian är cirkulärt med panoramautsikt åt alla håll och påminner lite om ett fyrtorn men dunklare upplyst i skimrande rosa från hundratals glober stora som jättepärlor och det doftar sött av rökelse och starkt av fotogen från den brinnande ytan på det fyra fot breda fyrfatet som vilar på en piedestal mitt i uterummet i penthousets centrum där himlen är bar för den ultimata indoors-outdoors känslan som ska ge gästerna känslan av en oas mitt i deras självpåtaget stressiga liv och Graham Denton försöker le och lyckas nästan och Victor Delaney tuggar sista tuggan på ett dyrt hälsotuggummi innan han viker in det i en silkesnäsduk från Balenciaga.

Victor ler när Cheryl och de andra kliver ut ur hissen. Alla väggar i penthouset är av glas, stadens ljus skimrar i fjärran. Vics reser sig från den låga loungefåtöljen i stål och mörkt läder och kommer emot dem och tar Cheryls händer, de kindpussar.

Cheryl bär Mitch stora D&G hockeytrunk med den svarta sfären nonchalant över ryggen, hon ställer ner trunken på den fåtölj Vics just rest sig från. Vics kollar på trunken, sen på Cheryl igen och Cheryl ler och utbrister: “Tadaa!”
V: “Imponerande, var det så lätt?”
Cheryl rycker lätt på axlarna. “Spelar väl ingen roll om det var lätt eller svårt om vi ska prata affärer. Fanns ett behov på marknaden och vi lyckades fylla det, för du är väl fortfarande intresserad av den?”
Vics nickar lätt frånvarande, hans ögon vilar på trunken. “Absolut, absolut är jag det.”
Cheryl tittar på Vics, hennes blick är forskande. “Det känns ibland som att vi är en budfirma.”
Vics sliter ögonen från trunken och tittar på Cheryl och höjer på ögonbrynen.
C: “Skulle vi inte kunna få veta vad du gör med såna här saker?”
Vics ser fundersam ut. “Tänkte du på… ja…” Vics stannar upp, hans tankar samlas och han tittar på Mitch och Lauren och sen på Cheryl igen, längst på Cheryl. “Ja. Naturligtvis är det möjligt. Ni har ju ändå bevisat ert värde återigen. Så ni vill veta mer?”
C: “Absolut.”

Vics nickar och sneglar på Graham med kall blick och tittar sen tillbaka på Cheryl, blicken blir betydligt varmare. ”Det skulle vara ett rekordsnabbt avancemang men ni har sannerligen åstadkommit mycket, jag tror inte det skulle vara ett problem om jag framförde det. Så det är vad ni vill ha av oss? En djupare förståelse för vår cirkel?”

Cheryl svarar jakande och Vics ser lite lättad ut. “Fantastiskt!”

Han går och hämtar en lång sabel och närmar sig gruppen och kastar sig sen fram och griper halsen om champagneflaskan och sabrerar den med en snabb rörelse och häller upp i sex av de sju kristallflöjterna som finns på bordet.

L: ”Saknar vi någon?” Hon nickar mot glasen.
Vics ser ner på glasen, inser något, tvekar ett ögonblick innan han svarar. “Nej. Jag tänkte bara fel. Skål.”

De skålar, champagnen är sval, kvällen är ljummen och Grahams blick är kylig.
 

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
205
Scen 47 - Annie

Dag. Café Demeter i Oak Village är trångt och fullt av filosofistudenter och filmvetare och folk som har tid och råd att finna sig själva och sköna typer med avslappnad inställning till pengar och antika byster på gamla tänkare blickar ner på mörka runda bord fyllda med ångande artisinal pourovers med stänk av kardemumma och raw food bars på exklusiva nötter och vibrerande shiapuddingar med guldflarn på toppen och i bakgrunden sjunger Clannad stilla om den huvklädde mannen.

De tre vännerna sitter ensamma vid sitt bord och inredningen är mörk och excentrisk, som en panthandel i de ruffigare delarna av Kairo.

Servitrisen har precis ställt fram skålar med meze och en stor kanna rykande te och kopparna är udda men samtidigt väluttänkta och ger rätt stämning och servitrisen ser ut som Selena Gomez, om Selena Gomez hade gett sig ut på en två decennier lång resa för att finna sig själv, och hon frågar “Något annat?” och när de inte beställer mer gör hon en rörelse som påminner om guru Shaums vagt religiösa gest och lämnar bordet ifred.

Lauren ser ut i den trånga lokalen men ser inte så mycket, den är fullständigt överinredd för den lilla golvytan. “Hur länge tror ni att vi behöver vänta?”
Mitch sitter och skakar, kallsvettig, han har fått lite piller av Kim.
Lauren tittar på Mitch och lägger huvudet på sned. “Du är ju spänd som en bågsträng vid bristningsgränsen.”
Mitch vrider sina ögon mot Lauren utan att vrida på huvudet. “Tänk på när jag skjuter. Jag är skärpt.”
Lauren suckar. “Du kan ju inte sitta still, du skämmer ut oss.”
Mitch tittar drömskt upp i det låga taket och de krämfärgade tygstyckena som hänger ner likt bandage. “Jag och guru Shaum är så tighta, jag älskar honom. Du är så fin som bryr dig om mig, Lauren.” Mitch verkar rätt tillfreds, men en aning speedad.

Cheryl löser korsordet i New York Times snabbt och mekaniskt och utan att titta upp räcker hon förstrött en lyckokaka till Mitch som blir till synes överlycklig och ivrig sliter upp den för att läsa.

a dubious friend may be an enemy in camouflage

Mitch bleknar och visar lappen för Lauren. “Det är ju skrämmande!”

Lauren tar också en kaka.

a beautiful, smart and loving person will be coming into your life

Det känns rätt lugnande.

Schaum kommer in i lokalen och ser vännerna och börjar röra sig bort mot dem, han är i sällskap med en kort kvinna i ljusa kläder. Hon har en krämfärgad hoodie, rödvågigt hår böljar ut ur luvan och når henne till midjan. Hon ser ut att vara typ tjugo.

Schaum ler när han kommer fram till deras bord, drar fram en pall åt kvinnan, hennes ögon är djupgröna, hon har fräknar, de känner igen henne - Annie Jared, Kims halvsyster.

Annie tittar på dem med vänlig blick som inte avslöjar något igenkännande och ler. “Så underbart att äntligen få träffa er.”
Mitch nickar och ler tillbaka, först lite stelt och sen mer avspänt när han drar på sig Mitchmasken av självsäkerhet. “Nöjet är helt på min sida!”
A: “Jag har förstått att ni har gjort vår värld till en något säkrare plats. För detta tackar jag er.” Gurun ser på henne uppmärksamt. “Jag tror inte att vi har introducerat oss ordentligt, jag är Annie.”

Cheryl sträcker fram sin hand för att skaka hennes, men Annie tar Cheryls hand mellan sina och kramar den. Hon upprepar deras namn när de hälsar. Hon verkar inte känna igen dem, men de känner att de träffat henne förr.

M: “Guru Schaum sa att du kanske ville träffa oss.”
Annie nickar. “Tiden är rätt. Ni måste ha tusentals frågor, låt mig besvara några av dem.”
Mitch lutar sig framåt, ivrig. “Lär oss, vi längtar efter att få höra.”
Lauren lutar sig tillbaka. “Vem är du?”
Annie tittar på Lauren. “Jag är Annie.”
Cheryl nickar, fantastiskt! Annie nickar.

Lauren rynkar pannan. “Det måste vara mer.”
A: “Annie Jared.”
L: “Det visste vi sedan tidigare, men vad gör du här?”
A: “Förlåt, jag kanske känner er.” Hennes blick blir forskande. ”Ja… Lauren...”
L: “Ja. Vi hade ju hade engelska ihop på highschool.”
Annies röst blir långsam. “Ja... Engelska... fröken Jones. Förlåt.”
M: “Vad önskar ni i Cedar Grove?”
A: “Cedar Grove är en vacker plats. Vi önskar att den skall förbli så.”
Mitch nickar. “Skönhet.” Han förstår precis.
A: “Kanske inte utseendemässigt utan snarare… så många vackra själar som vistas här, det är en trygg och förlåtande plats för gemenskap.”

Gruppen utbyter blickar, det låter inte alls som det Cedar Grove de känner.

Annie ler mjukt. “Den utstrålar värme och närhet. Vi tycker mycket om Cedar Grove.”
M: “Vilka är ni?”
A: “Vi vill bara att folk skall förstå och uppskatta vilken fantastisk plats det här är. Och ni har gjort vår sak mycket enklare då de vidriga saker som försiggick i fyrtornet inte var en bra inverkan på Cedar Groves ungdomar och deras sinnen.” Annies blick mörknar och hennes ton blir hård. Hon finner sitt leende igen efter ett ögonblick och tittar milt på de andra. “För detta tackar vi er.”

Hon ser en skål med kanderade dadlar, och lyser upp och plockar försiktigt upp en dadel med fingerspetsarna och äter den med stort välbehag, ögonen slutna. Hon andas djupt och vällustigt.

Mitch studerar Annie en stund, provar sen en av dadlarna - den är god, men inte så god.
C: “När får jag träffa dig igen?”
Annie öppnar ögonen och ler milt och inbjudande mot Cheryl. “Imorgon kväll.”

1625209117082.png
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
205
[För övrigt, vi drog lyckokakorna med en online-generator, det var både roligt och lite läskigt. :)]
 

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
205
Scen 48 - Tappa andan

Kväll. Galleriet i utkanten av Bridgeburg är rymligt och bland ansiktslösa statyer som påminner om provdockor glider halvnakna modeller med uttryckslösa ansikten och vaga leenden och luften är full av flagor från de enorma fyrfaten som badar hela lokalen i pulserande orange och rött och Annie Jared pratar i någon annans mobiltelefon och Guru Schaums tänder glittrar som av eld när de lyses upp av de glödande kolen då han böjer sig över ett fyrfat och insuper ångorna som doftar av svavel och myrra.

Annie vinkar när hon ser dem men fortsätter sitt samtal. En gammal man i femtioårsåldern står bredvid Annie, skönhetskonsulterna Lauren och Mitch har koll och känner igen honom - Darrel Holmes, VD för Aura, ett nytt och edgy företag som gör allt från kosmetik till inredning, baserat i Cedar Grove, “MTV Up and Coming Brand”. Darrel har beige kostym och mörkgrön skjorta, gråstrimmigt hår i perfekt hästsvans och ett vältrimmat powerskägg i salt och peppar.

Lauren bär en indieninspirerad dräkt, klassisk byxdress med löst hängande tyg som för tankarna till en sari, beige och rosa, ovanliga färger för Lauren.

Mitch har en blå Stuart Hughes Diamond Edition kostym med Schaums schal som näsduk, svart skjorta från Tom Ford, lila vintage-snowjoggers till, mjuka och bra att smyga i ifall det skulle behövas.

Cheryl blir förvånad av att det är så mycket folk, hon har klätt upp sig för tillfället i röd klänning med armbågslånga ärmar, Dior, väldigt avskalat, rena linjer, låga röda vintage-klackskor. Tidslöst men väldigt nu och perfekt uppburet på hennes gymnaststarka kropp.

Annie har en mörkgrön kaftan, Mitch känner igen den, Hugo Boss. Barfota mot betonggolvet. Det röda håret är utslaget och silvertrådar är invävda i det.

Darrel försöker följa Annies samtal men nickar lätt åt dem när de närmar sig. Det kanske är hans telefon.

Annie nickar även om personen i telefonen inte kan se eller höra det. “Dåså, då är vi överens. Jag förväntar mig att få höra mer om detta på nästa veckas statusmöte.” Hon ger tillbaka telefonen till Darrel som bugar lätt när han tar emot den.

D: “Något annat?”

A: “Nej, det räcker för ikväll, kör försiktigt.” Darrel nickar, backar, bugar och försvinner sedan bort genom hopen av modeller.

Annie hälsar dem välkomna. Lauren och Mitch bugar lätt. Annie ler roat mot dem och hon säger “Ni kom, det glädjer mig” och hon tittar på Cheryl när hon säger det.

En kvinna i tjugoårsåldern i becksvart hår i curls för perfekta för att vara naturliga kommer fram med en silverbricka med glas och en öppnad flaska från Aura. Vätskan bubblar när hon häller upp. Kristallglasen har slingrande mönster i guld. De erbjuds varsitt och Lauren tar ett och smakar försiktigt och känner guava, goji, vattenmelon, lite citrus, hälsosamt, inte särskilt söt, snarare kryddig. Annie tar också ett glas och smuttar lite.

Lauren ler ett filmstjärneleende. “Vi är tacksamma att vi fick träffa er så snart igen.”
Annie ler varmt. “Ni är varmt välkomna att delta i vår gemenskap i kväll.”

Annie vänder dem ryggen och ser sig sedan inbjudande över axeln och ler och börjar gå och havet av modeller tystnar och särar sig och följer sedan efter henne bort mot andra sidan av salen där det finns yogamattor av mörk bast, förmodligen Aurabrandade.

Mitch slänger av sig kavajen i riktning mot den närmaste personen som han mest tycker liknar en assistent och tar av sig sina snowjoggers och gör sig redo att inta kamelposition vid en av mattorna.

Annie kliver upp på en två decimeter låg scen framför raderna av yogamattor, Guru Schaum står redan där, han har en mörk linnekostym från Gucci utan skjorta och skor. Gurun knäböjer för Annie som lägger sina händer över hans böjda nacke, han sluter ögonen och tittar sedan upp på henne. Hon flyttar sina händer till hans kinder och haka, deras blickar möts.

Cheryl skrider genom havet av modeller, osäkert, det är som att gå genom ett vetefält där vinden går som vågor. På scenen ser hon ett stort antal små cirklar i en cirkel, var och en med symboler i sig, de lyser svagt som av guld.

Modellerna flockas, de samlas två och två. Annie vänder sig mot dem från scenen och ler. “Välj en partner.” Hon tittar på Cheryl. Cheryl ser sig om, är det någon som är ledig? Det finns plats nära Annie så hon går till henne. Annie nickar nöjt och tittar Cheryl i ögonen. “Det blir bra.”

Mitch går fram till en kvinna med kort blond page och rör vid hennes axel, hon vänder sig om, hon är bekant, hon är 21, Didi Brooks, Mitch kusin.

Didi ser förvånad ut. “Mitch? Vad gör du här?”
M: “Vi är här med Annie.”
Didi nickar och ser imponerad ut. “Jag förstår.” Hon sneglar mot Lauren, ler.

Lauren ler tillbaka. “Du kan absolut vara med mig.” Hon tar Didi i handen och leder bort henne till en yogamatta. “Du är Mitchs kusin?”
Didi nickar och ler snett. “Vi har inte träffats sen Mitchs barnkalas tror jag.” Hon ryser lite. “Minns det där kalaset, lukten av elefant satt i i veckor.”
L: “Vet du vad vi skall göra?”
D: “Det är första gången?”
L: “Ja, vi har inte varit här förr.”
Didi nickar och ler ett blygt leende.: “Jag skall vara försiktig.”
Lauren stannar upp, tittar Didi rakt i ögonen. “Jag tror jag klarar det ni klarar.”
Didi skrattar, ett oväntat hest men angenämt skratt. “Blir det för mycket, tappa mig på handen. Det kommer att bli en upplevelse.”

Mitch blev dissad av sin kusin men har istället hittat Cheryl Denton, Laurens kusin. Kusin-Cheryl har kort spikigt svart hår och diamantring i näsan. Hon tittar på Mitch med ett skeptiskt leende. Han noterar hennes tajt sittande yogapants och ärmlösa topp. Livet kanske inte är så pjåkigt ändå.

Mitch ler sitt falskaste leende. “Du får leda mig, det är min första.” Mitch inser vad han sagt. “Av det här alltså....”
Kusin-Cheryl flinar. “Hur djupt vill du gå?”
Mitch tittar på henne, plötsligt spelat gravallvarlig. “Djupt.”
 

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
205
Scen 48 fortsätter

Annie sätter sig framför Schaum i bekväm skräddarställning på scenen, nickar och ler mot de församlade. En del tittar ner, generat. Allas blickar vänds mot scenen. Schaum tar till orda, hans långsamma och plötsligt mörka röst glider ut i halvmörkret och når alla i salen.

“Ta ett djupt andetag.”
“Lägg armen på er partners axel.”
“Vänd er mot varandra.”
“Låt era andetag bli ett.”

Det blir en paus. Kusin-Cheryl tittar på Mitch, hennes blick är intensiv, hon försöker få ner hans andning men han får ett adrenalinpåslag, hon suckar. “Slappna av.” Mitch nickar stelt.

Annie tar Cheryls hand och bjuder henne att sitta ner och Cheryl sätter sig graciöst och lugnt framför henne. De har ingen matta, Schaum står mitt på scenen, tornar upp sig över dem som ett fyrtorn, Cheryl och Annie sitter mitt emot varandra i scenens framkant. Annies blick är djup, hennes leende är milt. Cheryl ser att Annie är ung, men har mycket smink, säkert Auras eget märke, men det är mycket foundation, hon är skön men det är mycket produkter som gjort det. Hennes blick är lite märklig, Cheryl känner en kraftfull åtrå speglas i blicken som blir djupare och djupare ju längre de ser varandra. Annies leende är milt, men hennes mun glider upp lite grand, och får något lätt djuriskt över sig. Deras andning synkar men tonen i Annies andning flämtar lätt som om elden inom henne behöver syre när den växer sig starkare.

Schaums mörka röst tränger genom töcknet.

“Placera era händer, först den högra.”

Mitch känner hur Kusin-Cheryls hand lägger sig mot hans hals. Han sneglar ner på den och sen upp på Kusin-Cheryl och flinar lätt innan han speglar hennes rörelse.

Didis högra hand sträcker sig försiktigt mot Laurens nacke och hennes tumme kommer till vila på sidan av Laurens hals. Lauren tittar milt på henne och gör likadant, viskar. “Det är OK.”

Mitch söker Kusin-Cheryls blick och försöker be om att det skall bli hårdare.
Kusin-Cheryl ler snett, hennes blick är road och lätt upphetsad. “Du bad om det.”

G: “Och nu den vänstra.”

Annies vänstra hand gör den högra sällskap, den är sval, lätt, lätt lägger hon den om Cheryls hals.

Schaum tittar ut över församlingen, men ingen ser honom, alla fokuserar på sin partner. “Hjälp nu er vän att sjunka djupare, men långsamt.”

Nästan ursäktande tar Didi Brooks sina tummar och vinklar dem mot Laurens strupe och lägger ett lätt tryck på hennes hals. Laurens ögon vidgas lite förvånat men hon ber inte Didi att sluta utan speglar Didis rörelser.

Kusin-Cheryl tar det inte lugnt, Mitch känner direkt hur hon tar tag. Hennes blick fokuserar honom, verkar söka i honom, är han den han ser ut att vara. Långsamt långsamt ökar Mitch tryck, han är nästan omänskligt stark och vill inte skada henne, än. Hennes andning blir lättare, lite ryckigare, mer ansträngd.

Annies tryck är lätt, hennes händer är späda, men Cheryl känner att döljer en styrka, Annie måste hålla igen. Cheryl försöker hålla samma tryck som Annie ger henne, följa med i hennes tempo.

Andetagen i salen blir råare, hesare, lite mera utsprida. Takten bryts och de kommer i otakt när deltagarna börjar gå djupare och djupare, alla i sin egen hastighet och intensitet.

Kusin-Cheryl och Mitch klämmer ordentligt på varandra, stjärnorna som börjar dyka upp och blinka åt Mitch runt Kusin-Cheryls ögon är oerhört vackra tycker han men han är också rädd för stjärnor sen han såg det starka skenet mellan världarna. [Mitch slår Karisma och klarar sitt skäckslag.] Mitch skakar av sig sin rädsla, han är för investerad i det här, han ökar och ökar trycket, vill att Laurens kusin Cheryl ska säga emot först. Mitch känner en klarhet, samma som när han och Sean Dennis dök i det mörka, kalla vattnet, eller när han blev stångad av insektsbesten i den vittrande salen. Den klarhet som bara kommer nära döden och Mitch njuter.

Didis händer är varma och behagliga, hon klämmer mycket försiktigt på Laurens hals. Hennes blick kollar att Lauren är OK och det är Lauren och Laurens blick ber att det skall bli hårdare. Hon hinner inte längre ta fulla andetag genom det strypta flödet, hon försöker hålla Didis blick, spegla hennes kraft, ge henne samma upplevelse tillbaka.

Annie ber inte om tillåtelse, hon ler, hennes andedräkt blir mer och mer och mer oregelbunden.
Cheryl härdar ut, hon vill reda ut frågan med vad är det som är i Annie. Hur kom det dit? Finns Annie kvar om det som är i henne lämnar henne?

[Cheryl slår ett slag mot Visdom för uppmärksamhet men misslyckas.]
Det som finns i Annie motstår Cheryls försök till insikt, avslöjar bara att det vill ha henne, oavsett vad Cheryl önskar eller ej och greppet hårdnar.

Cheryl lättar på sitt egna grepp men Annies grepp fortsätter bara att hårdna, Cheryl försöker vrida sig ur Annies grepp. [Annie slår ett självkontrollslag mot Karisma och lyckas.] Annies blick blir blank när hon känner att Cheryl står emot och vill ur hennes händer och leendet flagnar och rinner av henne, hon släpper händerna om Cheryls hals och tittar ner i sitt knä, flämtande.

Kusin-Cheryl och Mitch, ingen kommer att backa, ingen ger sig. Mitch har inget emot att däcka, men han är oaktsam, de trissar upp varandra. Adrenalinet rusar.

[De slår varsitt Fysikslag och Mitch lyckas, men Kusin-Cheryl misslyckas.]

Mitch känner besvikelse när Kusin-Cheryls grepp avtar och hennes blick söker taket och hennes armar faller ner. Mitch lossar greppet, böjer sig över henne, gråter, viskar tyst till den medvetslösa. “Jag trodde du var starkare.”

Lauren och Didi går djupare och djupare.
[Lauren når 18 på ett FYS-slag och Didi lyckas också med sitt.]

Hjärnan slutar skrika efter syre och stimulans. Lauren ser Didi och förstår henne, allt annat faller bort, de är i ett mörkt kosmos där solar föds och dör, tiden står stilla, de bryter som två bubblor genom stjärnrymden och färdas sammanflätade med ljusets hastighet tills de sugs in i ett svart hål och flämtande kollapsar mot varandras axlar, deras andning i perfekt synk.

Didi stönar lätt och tittar upp mot Lauren med stora ögon. “Var det här din första gång sa du?!”
Lauren är vackert svettig och hennes leende är varmt och äkta för en gångs skull, hon viskar. “Det var fantastiskt.”

Didi nickar och ler, de omfamnar varandra.
Didi tittar Lauren i ögonen och lägger handen på hennes kind.. “Så här bra har det aldrig varit, kommer du nästa vecka?”
 
Top