Kaliforniens mörka torn - Bret Easton Ellis möter Kuf (spelrapport fisktank)

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
169
Scen 22 - Lägre varelser

Lauren svär och tar sig loss från repet, kastar sig efter Bryan för att få fast honom. Hon lyckas få tag i hans arm, men han verkar inte riktigt vara sig själv utan sliter sig lös och sätter av igen. Han flåsar och väser.

Lauren drar i hans arm och skriker till de andra. “Det är något fel på honom!”

“Det är väl det där jävla skägget”, mumlar Mitch och kopplar lös sig från repet och går för att ge Bryan en örfil, men han suger på att slåss och han missar när Bryan duckar och fräser.

Mitch stirrar på Bryan och rycker sen på axlarna och vänder. “Vänta utanför då.”

Kim sliter i repet. “Bryan! Lämna mig inte!”

Bryan vänder sig om utan ett ord och försvinner ut ur skrevan in i dimman.

Mitch återvänder till de andra. “Äh, vart skall han ta vägen? Vi plockar upp honom när vi kommer ut.”

Kim är hög och hennes blick är naglad fast vid öppningen där Bryan försvann och hon kan inte samla tankarna. “Men… men…”

Mitch lägger en lugnande arm på hennes axel. “Han kommer alltid tillbaka till dig, gör han inte det Kim? Det är Bryan, han är en klippa.”

Lauren stryker baksidan av sin hand mot Kims kind. “Han behöver kanske lite tid att samla tankarna. Vi hämtar honom sedan. Som Mitch säger.”

Kim säger inget mer.

Mitch tar några piller till. [Sex temporära Sinnespoäng, vi gör en ruling att det inte stackar med tidigare piller, Mitch får räkna med den högsta aktiva bonusen från drogerna så just nu +6 SP i ytterligare en timme.]

Gruppens fokus återvänder till ljusskenet som Mitch såg, han lufthugger lite med sitt svärd, peppar för att få döda någon, äntligen.

Deras gångordning är: Mitch, Cheryl, Lauren, Kim, Trent. Ingen Bryan.

Ljuset på väggen är dansande och färgen är varm som av en låga.

Mitch mumlar. ”Vi kanske kan torka kläderna där framme, jag är dyngsur. Har du kameran på Cheryl? Det här kan bli en stor film på Orbis.”

Cheryl håller upp sin mobil, hon filmar.

Mitch hukar sig och börjar gå längre in i grottgången, närmar sig det fladdrande skenet på väggen där den svänger., Stenarna på marken är torra och han har bra fäste när han leder gruppen runt hörnet och nedåt och gången öppnar sig i en grottkammare, säkert trettio meter lång och tjugo meter bred. Väggarna sluttar inåt och uppåt, verkar vara en naturlig grotta, inga märken efter verktyg. Till vänster brinner en liten eld på en platt stenhäll, ser ut som en mindre lägereld.

[Mitch slår ett VIS-slag mot uppmärksamhet och får 13, vilket räcker för att övervinna försvaret från de som inte vill bli sedda.]
Längre bort i kammaren, i utkanten av eldsskenet, trycker sig två gestalter mot väggen, svårt att avgöra om de är långa eller korta för de verkar sitta på huk, oklart om de märkt av att de inte längre är ensamma.

Mitch närmar sig, gestalterna drar sig bakåt, trycker sig mot väggen. Mitch viftar lite med svärdet, elden spelar i klingan och reflekterar ljuset som ett prisma på de mörka grottväggarna.

“Hey! Vilka är ni?”

Ett låg jämrande hörs och gestalterna närmar sig försiktigt, krypandes på alla fyra. De är humanoider med mörkt hår på huvudet, men deras anleten syns inte då de är vända mot marken. De bär mörka kläder, och verkar obeväpnade. De gnyr lågt. “Nej, nej, nej.” De talar engelska.

Mitch tar ett steg fram och försöker lägga handen lugnande på en av dem. “Jag skall inte göra dig illa.”

Varelsen rycker tillbaka, flämtar, i det svaga ljuset ser de att den bär en enkel trämask med ögonhål utskurna. Rösten är jämrande och tyst, låter som en kvinna. “Skada oss inte.”

Mitch nickar. “Vi skall inte skada er, berätta bara vad ni vet. Var är vi?”
“Vilka är ni?” säger kvinnan.

M: “Brooks, Mitch Brooks. Och det här är Cheryl Stallion, Trent och Lauren, och hon som står där och trycker och är hög, hon är Kim, du behöver inte tänka så mycket på dem.”

Kvinnan nickar. “Är ni från kalkbärarna?”

M: “Vi har hört om dem, har de gjort er illa?”

Kvinnan ryser till. “Vi kom bort från de andra.” Plötsligt finner hon sig och paniken sprider sig till hennes röst. “Ni måste släcka ljuset! Det är ett märkligt ställe. Vi… vi får inte titta på varandra. Vi har maskerna till skydd.”

Mitch ler ett varggrin. “Ni får se på denna kropp, titta på mig.”
Kvinnans ögon är stora genom masken. “Släck, snälla släck. Det är något med dimman, den förändrar en.”

Mitch reagerar med fasa och tittar på Cheryl men hon ser ut som vanligt.

Den andra gestalten, en ljus mansröst. “Hur länge har ni varit här?”
Mitch rycker på axlarna. “En halvtimme, en timme.”
Mannen stammar. “Vi förstod inte… förstod inte. Tills vi såg. Vi gjorde maskerna då. Men det var för sent.”

Lauren petar sönder elden till en glöd. Grottan blir nästan helt mörk och gestalterna vaga. Konturerna försvagas och framträder sen igen när ögonen vänjer sig.

Mitch ler lugnande i dunklet. “Det kan inte vara så illa, jag är skönhetskonsult och den där masken kan inte göra saken bättre.”

Mannen tar av sig sin mask. Trots det knappa ljuset ser de att han har rena drag, nästan feminina, androgyna. Även kvinnan tar av sig sin mask. Två identiska ansikten stirrar på gruppen i mörkret.

Det blir tyst. Kim kväver nästan ett litet gnyende. Laurens röst är svag och hon vet svaret men frågar ändå för hon måste fråga. “Är ni tvillingar?”

Kvinnan skakar på huvudet.

Mitch försöker minnas om de liknar någon han känner. Det gör de inte.

Mannens blick är tom, härjad. “Vi insåg inte vad som höll på att hända. Det är något med den här platsen, vi måste härifrån.”

Cheryl rynkar pannan. “Hur kom ni hit? Var ni med kalkbärarna?”
Kvinnan nickar. “Ja. Vi skulle invigas, men slets bort från gruppen.”
M: Är ni från Cedar Grove? Vad heter ni?

Walker Miller. Alana Byrnes. Inga de känner till.

Alana inser något. “Är någon av er kalkbärare?”

Mitch nickar. “Cheryl, hon förde oss hit.”
Alana och Walker tittar bedjande på Cheryl och sänker sina huvuden. “Bärare av kalken - för oss härifrån, vi kan inte tjäna er härifrån.”

Cheryl nickar stumt.

Lauren tittar runt i grottan, det verkar som det går att krypa vidare. “Finns det något mer här?”
Alana nickar. “I nästa rum finns det rester av möbler och skåp. Vår packning är nästan slut.” Hennes ansikte förvrids i en mask av avsmak. “Vi har det här.”

Walker drar undan sin särk, han har smutsiga och mörkfläckiga kläder under, t-shirt från Armani, nästan oigenkännlig, stoppar ner handen i fickan på sina Burberry slims och visar sen upp den, i handflatan ligger några mörka larver, fem-sex centimeter långa, ludna, stilla, lätt mosade. “De går att äta.”

Mitch fnyser. “Det här är inte Lejonkungen, lägg ner de där Pumba.” Han delar med sig av några protein bars som Alana och Walker kastar sig över.

Mitch ser en stund på hur de äter glupskt, gör en lätt äcklad min, tar Cheryl åt sidan. “Vi får väl ta med dem hem. Antar jag. Tycker jag känner igen namnet Miller, är det inte de där med hälsokostprodukterna? Ironiskt.”

Kim är orolig och drar i Lauren. Hennes ögon är bedjande. Lauren suckar och tar med sig Trent och de klättrar hukande upp genom skrevan igen för att hämta Bryan. Luften blir fuktigare och kallare när de närmar sig öppningen.

Dimman är tjock, det strilar från himlen och Bryan är inte inom synhåll.

Lauren ropar efter honom några gånger. Trent påminner henne om att dimman liknar den i hans video. Lauren armbågar honom. “Sluta med det där, jag är uppskrämd som det är. Bryan! Var fan är du!”

Dimman dämpar ljuden, det enda ekot kommer från grottan bakom dem.

Trent kliar sig på bulan efter seglingsbommen. “Dat boy ain’t coming back! BRYAN! Äh, kommer han inte när vi ropar får han väl hitta hem själv.”

Lauren är irriterad. “Så jävla likt honom, det här är inte vårt ansvar.”

Trent synar dimman och rycker på axlarna. “Han är helylle och smart, han fixar det här.”

Lauren konstaterar att Bryan är röstskådespelare och talar sex språk, han löser det här. Trent sparkar en sten långt ut i dimman och går in i grottan igen. Lauren ropar en sista gång, och återvänder sen in i klippskrevan, bort från dimman, ner i mörkret, ner till de andra.
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
169
Scen 23 - Platå

Lauren och Trent är inte tillbaka än. Kim är rastlös, Mitch tar hennes hand och de fortsätter djupare, förbi Alana och Walker. Mitch drar Kims vita hand försiktigt men bestämt vidare genom den trånga gången in där det öppnar sig som en sal, 20x20 meter, silhuetter av stendammiga möbler står tysta och träffas av skenet från deras pannlampor.

Ett vackert och imponerande matbord i ädelträ, nog för fjorton personer, tunga stolar med stoppade dynor, fallna som soldater runtom i rummet. Skåp tornar upp sig, flankerar som torn på ett schackbräde. Allt från kanske förra sekelskiftet, tidigt 1900-tal, Mitch kan sina möbler. Inga sängar här, kanske en festlokal?

Mitch rotar runt efter kalkar och böcker och sprit och sånt, hittar sex flaskor vin i ett skåp, tar en flaska och skärskådar etiketten. Fint vin, inte så gammalt, 80-tal, bra förhållanden för vinlagring här. En Chateau Lafite Rothshild, dammig etikett. En Alsace från -89, bra årgång för en europé. En Petrus (Merlot) från 1980, värd runt $2000, inte för att det spelar någon roll. Mitch plockar på sig flaskorna, räcker några till Kim som försiktigt lägger de till hennes packning under tystnad.

Det är små springor och revor överallt i de grova grottväggarna men Mitch hittar två större skrevor som verkar framkomliga. En sluttar kraftigt uppåt och är trång, bara drygt axelbred. Den andra faller brant nedåt, längst bort i salen, en mörk och bredare fåra, rullgrus.

Mitch nickar åt Kim. “Vad tror du om det här?” Han nickar åt att fortsätta ner för den breda djupare nedåt. Kim ser skeptiskt på honom, hennes ögon är fuktiga och munnen är torr.

Men nu är Lauren tillbaka med Trent. Hon förklarar för Kim att Bryan suger, och att han kanske följer med automatiskt om de gör ritualen på nytt. I värsta fall får de komma tillbaka bättre förberedda och leta rätt på honom.

Lauren tar hennes axlar och tittar henne i ansiktet, söker hennes blick och släpper den inte. ”Nu Kim, nu måste vi tänka på oss, på de som är här, på Mitch och Cheryl. Jag vet inte varför Bryan stack.”

Kim stirrar på henne. Sen tar hon upp sin handväska och skakar fram två rosa piller ur en vit burk, hon stirrar på Lauren och sväljer dem torra utan att släppa hennes blick.

Mitch suckar och släpper tjejerna med blicken, riktar sin pannlampa och intresse mot den lilla, branta gången. Han kikar upp genom den, ett rött ljus verkar skina ner från ett hål i slutet på den branta gången, kanske trettio meter högre upp. Han nickar åt de andra, nästan som ett avsked, och börjar klättra i den trånga gången. Sidorna är fuktiga, glatta, han pressar sina axlar uppåt och söker fäste med fötterna, ett steg i taget, det luktar metalliskt, är det bergets artär?

Mitch krälar uppåt, mot ljuset, nederbörd faller i hans uppvända ansikte. Skenet tilltar ovanför honom, han tittar uppåt, strävar uppåt, mot en mörk himmel som pulserar i rött. Mitch häver sig upp ur skrevan på en högplatå, ett krön över en dimhöljd dalgång. Han är våt och hans hår är slickat mot hans panna, hans kläder röda av blod.

Ett membran av pulserande organisk massa är spänt över hela himlen, horisont till horisont, över den vita dimman, över de bergstoppar som sticker upp. Det är blod som faller från himlen, den är sårad, sargad, riven av de fyra mörka torn med mörka vassa kronor som strävar mot himlen, över bergstopparna.

[Han slår 20 på sitt skräckslag mot KAR, perfekt resultat, och får första och andra nivån insikt för Den blödande himlen.]

Mitch inser att himlen är en levande varelse, han känner dess närvaro, dess smärta, ser de långa mörka kedjor som fjättrar den i en punkt mellan tornen, evigt blödande, evigt lidande.

[Mitch får 2 x 200 erfarenhetspoäng, och går upp till nivå 1. Han höjer STY, FYS och KAR.]

Mitch ler. Han förstår. Det känns märkligt tryggt att det inte var en oändlig himmel, han har ju fobi för natthimlen numera [efter det kritiska trauma han tog när han skådade det vita ljuset när de utförde ritualen]. Han tar upp sin telefon och försöker skicka ett foto till Cheryl, men svär för att han inte har täckning. Han nöjer sig med en selfie med tornen i bakgrunden, och sveper en 360 graders film över horisonten.

Nere i grottan föds Mitch ur den trånga gången, täckt av blod, hans vita tänder ler och glimmar i de andras pannlampor.

Kim, Trent och Lauren stirrar på honom. “Man kommer upp över dimman, kolla här.” Han visar selfiet. “Kolla! Trent!”
Lauren försöker förstå vad hon tittar på. “Vad fan har du hittat?”
Mitch ler. “Jag har hittat, mer…”
Lauren sneglar på Kim. “Kunde du se Bryan?”
Mitch vänder sig mot henne, ser henne i ögonen. “Jag såg de fyra tornen. Skit i Bryan.” Kim ser på honom och vänder sig sen bort.

De hämtar Cheryl och de två nya. Mitch tar ledningen upp på platån.

[Lauren kryper upp och misslyckas med sitt skräckslag mot KAR, hon tar fyra svåra trauma och får 200 erfarenhetspoäng.]

[Cheryl misslyckas och tar sex svåra trauma.]

[Trent knarkar lite (+4 SP) och lyckas sedan med sitt slag.]

[Kim är ansvarsfull och har knarkat ordentligt, hon lyckas även hon.]

[Walker slår ett kritiskt misslyckande, tar tre kritiska trauman och utvecklar antofobi, rädsla för blommor. Det röda membranet påminner honom om växtblad och tornen sträcker sig likt stjälkar mot skyn. Han faller på knä och skakar.]

[Alana slår perfekt och får även hon andra nivåns insikt i Den blödande himlen, förstår vad den är.]

Alana tar av sig trämasken och låter lustfyllt blodet stänka ner i hennes ansikte. Mitch tar en bild, Alana möter hans blick, hon ler, de förstår båda två utan ord. ”Det här är vad det handlar om.”

Gruppen tar sig ner från platån genom gång och återvänder till kammaren där de stötte på Alana och Walker. De diskuterar ritualen, ger tre flaskor hittevin var till de nya, hämtar lera från marken utanför skrevan, blodsindränkt jord.

De gör ritualen i festsalen. Cheryl är kalkbärare.

[Första slaget misslyckas.

Andra slaget misslyckas.

Tredje försöket på ritualen lyckas.]

Leran täcker deras ansikten, ett lätt vinande hörs, de känner energin från varandras kroppar, brus och vitt ljud blockerar allt, värmen från varandras händer, Cheryl håller den kalla kalken, vin och blod har blandats.

En gäll siren tränger genom töcknet, ljuder allt starkare, de öppnar långsamt ögonen, stryker bort leran och blodet, ser den mörka och släckta modebutiken, inbrottslarmet skriker och väsnas. Det är inte guruns affär, här finns designerkläder men det är fel designers, märken utan stil och smak.

Mitch rusar mot skyltfönstret och krossar det med sitt svärd, de flyr ut i natten, åter i Cedar Grove.
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
169
Återhämtning

Gruppen slår ännu en tvåa och får återhämta två veckor innan de blir avbrutna.

Cheryl -
  1. Terapi (KAR-slag med fördel eftersom familjen har pengar, lyckas)
  2. Terapi (KAR-slag med fördel eftersom familjen har pengar, lyckas)
  3. Hur får vi fördel i förhandlingar med Vics?
  4. Rekrytera följeslagare - Badbunny
Lauren -
  1. Hur undviker man att tappa ansiktet i dimman? (INT-slag misslyckas)
  2. Vad är de mörka tornen? (INT-slag misslyckas)
  3. Rekrytera följeslagare - Graham Dennis
  4. Rekrytera följeslagare - Richard Ward (han ser ju ut som Jason Momoa)
Mitch -
  1. Rekrytera följeslagare - Alana Byrnes (VIS-slag med fördel eftersom hon blev räddad av gruppen - lyckat)
  2. Terapi (KAR-slag med fördel eftersom familjen har pengar, lyckas)
  3. Terapi
  4. Terapi
Trent -
  1. Terapi (KAR-slag lyckas)
  2. Terapi (KAR-slag misslyckas)
  3. Terapi
  4. Terapi


Alana Byrnes / Walker Miller
 

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
169
Scen 24 - Upp och ner

Kväll. I den hyrda hotellvåningen på hotell Privateer är tre flaskor Louis Roderer Cristal Brut på kylning i ishinkar av silver och Alana Byrnes skrattar och skrattar och ljuset från stearinljusen från Aura Inside glimmar i en brevpress av blått glas och blänker blått på väggarna och Radioheads Thom Yorke tycker att han är ett creep och Kim Jared petar i sin sushi.

Trent sitter brevid Kim i soffan, ber henne släppa Bryan, hon kommer inte att få se honom igen. Han lägger handen på hennes axel, Kim tittar ner och vänder sina tonfisknigiri upp och ner, en efter en, och sen tillbaka igen, en efter en.

Trents röst är mjuk. “Jag tror han visste vad han gav sig in i när han följde med oss på resan.”

Kim tittar upp på honom, hennes ögon är skeptiska. “Visste DU det?”

Trent sväljer lätt. “Touché.” Han dricker av champagnen.

Alana drar ut Mitch på balkongen, de hänger sig i knävecken på balkongens utsida, Mitch trixar coolt och ylar mot den mulna himlen. Hängandes tar Alana en selfie med Mitch i bakgrunden och postar den på Orbis.

Mitch korsar armarna, lite som en fladdermus. “Alltså Alana, hur länge var ni där på andra sidan?” Alana tittar ner på gatan nedanför, hennes korta hår står rakt ner. “Vad spelar det för roll? Vet inte, en månad kanske?”

Mitch blir så förvånad att han tappar taget med benet och får fånga sig med ena handen. “En månad?” Han ryser till. “Det var hardcore, åt ni larver i en månad?”

Alana rycker på axlarna och tittar ut över den uppochnervända världen. “Vi hade proviant i början. Det var nästan ok. Ibland. Han är ju juste Walker men … “ Hon tystnar.

Mitch hjälper henne upp på balkongen. De står nära varandra. “Vad tycker du om det här egentligen?” Hon gestikulerar mot ansiktet.

Mitch synar henne noga. “Det kunde varit jävligt mycket värre, hade du sett ut som enbart Walker eller 100% Poole …”

Alana blänger surt på honom. “Så jag är bara halvful då?”

Mitch flinar. “Du är utomvärldsligt vacker.” Alana skrattar glatt, hennes ögon glittrar lättat i ljuset från staden och hon låtsas försöka knuffa honom över räcket.

Lauren går fram till Cheryl som sitter vid bardisken i sviten och bläddrar i telefonen, slår sig ner på en barstol med ljus sits av hajskinn, lägger upp armbågarna.

L: “Har du pratat nåt med Vics? Jag har då inte fått fram nåt, nån måste ju veta nåt.”

Cheryl tittar upp på Lauren, rycker på axlarna, blicken återvänder till skärmen. “Han har varit borta.”

Lauren böjer ner huvudet, lägger det på bardisken och tittar upp på Cheryl. “Har du försökt?”

Cheryl flyttar sina ögon till Laurens ansikte, hennes mun är ett streck. “Han svarade inte på mitt meddelande.”

Cheryl skickade ett enda meddelande, fick inget svar, och det var det.

Lauren rynkar pannan. “Han ghostar dig alltså?”

Cheryl rycker på axlarna. “Kalla det vad du vill.”

Lauren sneglar bort mot soffan där Kim nu har lagt varannan tonfisknigiri uppåt och varannan nedåt i ett polkagrismönster och nu stirrar på sitt verk, försöker ta in det helt. “Vad ska vi göra med Kim? Hon var ju underlig innan men nu… jag tror hon klandrar sig själv.”

C: “Skicka henne på rehab då, och annars är ju Mitch nya polare i klädbutiken någon slags guru.”

Lauren skiner upp i ett brett leende. “Ja! Du är så jävla smart Cheryl, men du, ge Vics ett försök till, jag är så lost, jag vet inte vart vi ska vända oss annars.”

Hennes blick blir allvarlig igen, leendet bleknar. “Du vet, de andra var ju flera veckor där på andra sidan. Tror du att Bryan också kan ha klarat sig?”

Cheryl lägger ner telefonen på bardisken och tittar på Lauren. “Vet du om Bryan någonsin sa något när vi var där på andra sidan?”

Lauren rynkar pannan. “Nej, men han är ju inte så talför normalt.” Hennes ögon blir stora. “Tror du det hände honom något?”

Cheryl tvekar. “Jag tyckte han inte var sig själv när vi kom fram på andra sidan, han rörde sig inte som Bryan, det kanske var något annat, något som ledsnade på att följa oss och drog till slut.” Hon tar Laurens hand. “Jag är inte säker på att även om vi skulle hitta honom på den andra sidan att det skulle vara vår Bryan.”

Lauren stirrar tomt på de fuktiga dropparna som vandrar ner för sidan på den blanka ishinken. Cheryl håller kvar i hennes hand och den andra smeker Lauren på kinden, Cheryls vita nagellack är nästan samma nyans som Laurens hy i det dämpade ljuset. “Jag ska höra med Vics.”
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
169
Scen 25 - I nöd och lust

Kväll. Kyrkan mitt på Forest Meadows är fullsatt och dunkelt upplyst och den svarta gospelkören fyller den till bredden med soul och stämningen är hög och alla som är nåt och som är med Gud är här och smycken och blänkande tandrader glimmar i bänkraderna och Vics käke är spänd men hans leende lämnar aldrig hans läppar.

Vics böjer sig mot Cheryl, viskar i hennes öra. “Är det här ok? Jag vet det är lite mycket men… jag behövde få träffa dig och en plus en och du var på toppen av min lista.”

Cheryl tittar framåt mot altaret. “Det är inte så privat. Men det är ett vackert par.”

Chloe Wheeler står brud, skall gifta sig med Mitchell Price. De är rika båda två.

Kören stämmer upp i Bigger than Me och brudparet ler bländande åt församlingen. Vics leende är perfekt när han lutar sig lätt åt Cheryls håll. “Jag anar att ni är intresserade av paketet ni fick.”

Cheryl ler lätt mot brudparet, hennes blick är riktad framåt. “Jag har en present till dig.” Hon lyssnar sen på resten av sången och ceremonin som följer och ignorerar Vics en stund som försöker ta hennes hand och Cheryl gör inte motstånd utan tar tag i hans tumme som ett gensvar men inte fullt på det kärleksfulla sätt som Vics verkar önska och söka.

Vics viskar. “De säger att det är lite för mycket pengar för att bara vara lastfartyg. Ja, alltså Price-förmögenheten.”

Cheryl hyschar Victor och ler mot de unga älskande, lite bredare nu.

Vics uthärdar ceremonin och efteråt sluter alla upp utanför kyrkan där tusentals stearinljus är tända på fältet och bildar ett hav av fladdrande lågor och församlingen är två mörka led och bildar en tunnel där brudparet kliver ut och blir översköljda av specialimporterat Kinmemai-ris och Vics står snett bakom Cheryl, så nära att hon känner honom mot sig. Han viskar i hennes öra. “Vad var det för present?”

Utan att vända sig om lyfter Cheryl presentpåsen i tyg från Balenciaga som hänger på hennes arm och räcker den till Vics som sticker ner handen och diskret drar upp flaskan med rött Alsacevin från 1989 med lätt dammig etikett. Vics tittar på flaskan ett par ögonblick och lyfter sen blicken tillbaka till det leende, skrattande, duckande brudparet. “Jag förstår, gick ni djupare än så?”

C: “Nej. Vi gick uppåt.”

Vics nickar. “Då vet du.” Han vänder Cheryl och ler mot henne, ett märkligt leende, ett annat leende än det perfekta leendet han har haft hela kvällen. Han ser nästan lättad ut, ett ovant leende att se på Vics, hans ansikte är nästan mjukt trots de fint mejslade kindbenen. “Det är bra, då är vi närmare. Du kanske förstår att jag känner att det är viktigt att vi är två på den här resan.”

Bröllopsföljet har börjat att sakta lösas upp för att röra sig mot bröllopsfesten, men Vics och Cheryl dröjer sig kvar på trappan till kyrkan. Vics sätter sig på ett trappsteg, knäpper upp knappen på sin designerkostym, lossar lite på den tighta slipsen, tar upp ett litet silveretui med cigariller och erbjuder en till Cheryl som avböjer.

Victor tar en cigarill själv och tänder den med sin guldpläterade tändare, ser på Cheryl och blåser ut rök långsamt och tycks tänka ett tag och säger sen: “Så ni utförde ritualen då.”

Cheryl står och tittar på honom, hon nickar lätt. “Sju gånger.”

Vics ögon blir stora. “Sju... gånger…”

Cheryl nickar. “Kristi blod för dig utgjutet.”

Vics drar ett skarpt bloss på cigarillen. “Jag hoppas att ni städade efter er.” Vics ansikte är svårläst i skenet från de tusentals stearinljuset, men Cheryl tycker att han ser lite blek ut.

Cheryl inser vad Vics tror och tittar menande på vinflaskan för att se om Vics kan koppla ihop det, men Vics tycks inte fatta, antagligen för van att ritualen ska utföras på ett visst sätt.

Cheryl beskriver hur de genomförde ritualen med vinet och kalken och Vics axlar sjunker något och han drar lättat handen genom håret men skakar sen lätt på huvudet. “Farligt att experimentera, saker kan gå fel, riktigt riktigt fel.”

Cheryl tittar ut över ljuslågorna på fältet. “Kanske hände det något trots allt, Bryan var inte sig själv på andra sidan.”

Vics ser på henne. “Fick ni tag i honom?”

C: “Nej, han försvann ut i dimman.”

V: “Ok. Allvarliga saker. Men ändå imponerande att ni fixade ritualen. Det här är bra för oss. Jag ska föra det vidare. Om ni vill veta mer förstås.”

Cheryl nickar utan att ta blicken från de tusentals ljusen, fältet påminner henne om en minnesplats för döda offer.

Vics ser det hon ser, tänder en till cigarill. “Jag tror dock att de kommer vilja se fler bevis på er lojalitet om ni vill högre upp, vad tror du om det?”

Cheryl svarar inte, tvekar lite. Vics skyndar sig att fylla hennes tystnad. “Jag önskar att det var upp till mig men det är inte det, inom kalkbärarna måste en förtjäna sin rang.“

Cheryl är tyst och funderar på var Vics egentligen är i hierarkin inom kalkbärarna och vad han måste ha gjort för att hamna där och frågar: “Vad är det med tornen?”

Vics tittar på Cheryl som vänder sig mot honom, deras ansikten är mörka i det svaga ljuset men deras ögon glittrar. “Det ärliga svaret... är väl att jag inte vet varför de är där. Men … tornen kämpar mot varandra. Varför vet jag inte. Och vi är svurna till ett av dem. Men nu är ni nog indragna i kampen oavsett om ni vill det eller inte. Och kalkbärarna kan erbjuda er trygghet.”

Cheryl ler ett stramt leende. “Kalkbärarna har ett underligt sinne för humor.”

Vics flinar i dunklet. “Hur tänkte du då?”

C: “Det kunde ha gått precis hur som helst det där.”

Victors ansikte blir genast allvarligt. “Ja, jag vet.”

C: “Hur många kommer tillbaka efter att ha försökt ta första steget?”

V: “Inte alla, men de som räknas gör det. Men jag var säker på att du skulle komma tillbaka, annars hade du inte varit den jag tror att du är.”

De är tysta en stund och Victor ställer sig upp och de tittar ut över fältet, stearinljusen har börjat slockna, ett efter ett, och hans röst är mjuk när han säger: “Men nästa gång kanske ni ska använda något annat än vin, för er säkerhets skull.”

1616873408061.png
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
169
Scen 26 - Förening

Kväll. Källarlokalen vid May Lawn är förvånansvärt rymlig och inredd med sidenkuddar i starka färger och de lätta, svävande tygerna från Aura Inside delar in lokalen i en djungel av mindre rum och vrår och överallt läppjar unga modeller och studenter på absint och lapsang och lukten av cannabis är överallt och tränger genom allt och Richard Ward bär det långa svarta håret i en toppknut knuten med ett vitt silkesband, nästan som en samuraj, och guru Schaum ler brett och hans tänder glimmar i skenet av lyktor och ljus och hans mörkblå kaftan döljer hans fötter helt.

Mitch har en kimono som skall ha tillhört den första shogunen Tokugawa och ett riktigt samurajsvärd. Den röda scarfen han fick av gurun har han knutit som en bandana runt huvudet.

Ett fyrfat skänker lite ljus åt gruppen som sitter i en cirkel på kuddar på golvet, någonstans mitt i den stora lokalen, ett rum mitt i rummet, avgränsat av tunna tyger. En ung man med långt blont hår klädd i ljus toga (skulle kunna vara Armani, och i så fall direkt från catwalken, knappast en kommersiell design) ligger på rygg på kuddarna med huvudet vilande i guru Schaums knä, hans ögon är mjuka och fästa vid guruns ansikte.

Lauren är klassiskt klädd i en kort och avslöjande klänning, Richard är här på inbjudan av Lauren. Cheryl har en byxdress som andas sjuttiotal och ett brett virkat pannband. Trent bär familjens mönster på sin kilt och highlandmode i övrigt, komplett med basker, han har friserat juvelerna för kvällen.

Luften är tät. Guru Schaum öppnar ett litet träskrin, hans rörelser är avmätta och andliga. Han tar några kristaller på fingret och stryker på läppens insida, och gnider sedan händer mot varandra, de överblivna kristallerna glimmar som en stjärnhimmel på guruns mörkblå dräkt, Mitch ryser och försöker tänka på nåt annat än den oändliga rymden.

Gurun ler och erbjuder Lauren asken med båda händerna med en lätt bugning.

Lauren ser skeptisk men artig ut. ”Vad är det? Är det meth så står jag över.”

Gurun skrattar lätt och ler inbjudande. “Nej då, inget fullt så starkt.”

Lauren tar lite och skickar asken vidare. Mitch tar lite och smakar noga, “Jag kan behöva lite klarhet.” säger han med ett leende. Sannolikt MDPV konstaterar Cheryl och avstår.

Genom tygväggen ser de silhuetten av kvinna svepa förbi, ljusa, svävande toner från hennes en flöjt dröjer sig kvar, nån new age-hit från förr.

Gurun ser på dem alla. “Er resa har lett er hit, jag har förstått att det är svar ni söker.”

Mitch nickar, han känner klarhet av drogen.

Lauren börjer huvudet lite lätt. “Vi söker svar, och kanske också hjälp.”

Gurun nickar. “Berätta, mitt hjärta.”

L: “Vi har en vän som är väldigt vilsen och vi vet inte hur vi skall kunna hjälpa henne, men Mitch trodde att du kanske kunde göra något.”

GS: “Vad felas er vän?”

Lauren tittar upp på de övriga innan hon fortsätter. “Vi var med om något och någon som stod nära henne försvann, och hon kan inte släppa det.”

GS: “Var de... älskande?”

L: “Ja.”

GS nickar. “Hjärtat läker självt, men jag förstår att ni våndas av att se er vän plågas. Men det finns bot på detta, är det något ni önskar?”

Laurens ögon glittrar. “Ja, absolut!”

Guru Schaum nickar och ringer i en liten silverklocka, efter något ögonblick uppenbarar sig en ung man i vid ljusblå linneskjorta vid “tältet”.

Gurun nickar. “Jag behöver mina mediciner.”

Pojken nickar och återvänder med en stor trälåda och ställer framför gurun som öppnar den, den är full med fack med små burkar. Han tar en burk och ger till Lauren, det är en modern och elegant glasburk med barnsäkert skruvlock, “Always Aura” med Aura skrivet som en logotyp, den innehåller en blekgul kräm.

GS: “Hon skall smörja sin panna varje kväll i en vecka, gradvis kommer det att kännas bättre.

Lauren nickar tankfullt. “Är det allt?”

GS: “Hon behöver tröst och förståelse, men det här underlättar. Hon kommer att ha det mycket enklare att hantera den bistra vardagen med detta. Hennes vän kanske inte kommer åter, men hon kommer att bättre uppskatta det och de som är omkring henne.”

L: “Tack. Ett enkelt trick, bara lite salva?”

Guruns ögon vilar på henne, platinan på hans tänder blänker när han talar långsamt. “Det är svårt liv, ibland behöver själen lite lindring, ibland kroppen.” Han ser in i Laurens ögon. “Det är inget som fattas dig, mitt barn?”

L: “Svar, för vi har varit med om saker vi inte förstår.”

GS: “Tror ni att svaren finns inom dig?”

L: “Mitch, berätta.”

Mitch blir glad, han är ju inte helt bekväm med att inte vara i fokus. “När vi senast träffades sa du att jag kanske är på väg i fel riktning. Men som guru är du kanske van att visa vägen.”

GS “Ibland ser man ett skepp färdas mot klipporna, och trots att ingen man kan styra det rätt så måste man ändå försöka.” Han pausar och låter de visa orden sjunka in, van vid att hantera tystnad som en förstärkare.

Mitch nickar och böjer sig lite framåt. “Om jag skulle greppa rodret, vilken riktning skulle jag välja för att styra bort från grunden?”

GS: “Än finns det tid. Jag tror ni har ett djup inom er som både intresserar och skrämmer andra.”

M: “Den sista tiden har fler och fler intresserat sig för mig och mina vänner, det är som att vi har fångats i en malström som sliter skeppet i olika riktningar, som att det finns fyra väderstreck att att styra mot, fyra fyrtorn som mörkt reser sig i dimman.”

Gurun ler men leendet är stelt och ögonen är mörka. “Ni har kanske färdats djupare än jag trodde. Jag hoppas att ni inte har gått alltför djupt, det är farliga vatten ni pratar om. Utan rätt ledsagare kan ni lätt försvinna.”

M: “Jag är van att allting har ett pris i denna värld, vad skulle du be av oss för att guida oss rätt, mäster guru?”

Guruns leende blir något varmare. “Ni smickrar mig, jag är dock ingen mästare, bara en enkel ledsagare. De krafter som verkar genom mig har sett er och förstår ert värde, kanske bättre än någon av de ni tidigare stött på. Ni verkar förstå att det finns ett djup och ett allvar som de flesta här inne inte gör.” Han sneglar åt båda hållen för att visa att han talar om lokalen eller kanske Cedar Grove eller något större.

GS: “Det är inte alla som förstår att det finns fler lager av vår verklighet än de som ögat förmår att ta in. Jag förstår att ni vill ha min vägledning - jag kan ge det, men låt mig rådgöra med de krafter som finns och sedan återkomma.”

Mitch nickar. “Vad står dessa krafter för? När jag kastar mig i det okända skulle det trösta att veta vilken famn som fångar upp mig.”

Gurun nickar allvarligt. “Jag kan visa er detta om ni så önskar.”

Mitch nickar. “Det vill vi. “

Gurun sträcker ut sina händer mot Lauren och Cheryl. “Låt oss sluta cirkeln.” Alla greppar varandras händer och cirkeln sluts.

Utan att släppa de andras händer tittar guru Schaum ner i ögonen på mannen som ligger i hans knä. Deras blickar möts och gurun börjar mässa på portugisiska. Lauren spetsar öronen och tar in den åldriga dialekten, guruns ord kommer i vågor och talar om själarnas enighet och den djupa sömnens läkande verkan. Den unge mannen tittar upp på gurun och ryckigt rör sig hans kropp upp. Han kommer upp på alla fyra och kryper mot lådan och famlar bland flaskorna, hans hals är vriden och hans blick är alltjämt fäst i guruns ögon. Flaskan är fylld med rosa vätska och är också märkt “Aura” och han injicerar den ömt i guruns båda armveck, deras blickar är som två ormar som slingrar sig runt varandra.

Trent och Mitch blundar, visa av erfarenheten. Guruns ord ringer i allas öron och känns i deras kroppar, hans andedräkt i deras pannor, hans händer på deras axlar. De känner hans beröring, även den unge mannen omfamnar de alla samtidigt bakifrån och omsluter dem i sina muskulösa men spensliga armar. De känner alla varandra och omfamnar varandra.

[Gurun lyckas med ritualen, alla som är skadade i kropp eller själ får slå ett återhämtningsslag mot KAR. Alla misslyckas.]

De känner värmen från varandras kroppar, från guruns kropp, från den unge mannen. Sedan är det över. Dimman över deras sinnen lättar, länken mellan dem blir mindre och mindre påtaglig. De känner sig märkligt tillfredsställda på ett bekant vis, det hela innebär något av en ny upplevelse för Cheryl.

Den unge mannen sover djupt och stilla i guruns knä. Guru Schaum släpper långsamt taget om Laurens och Cheryls händer och nickar åt var och en i cirkeln, som för att tacka för upplevelsen.

Richard Ward blinkar förvånat, tittar på Lauren, hans händer söker sig till hans knä, som för att dölja något. “Vad fan var det där, kände du det också?” Lauren ler mjukt och lekfullt och nickar åt honom.
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
169
Scen 27 - Genombrott

Juli. Dag. På filminspelningen av Idle in my Secrets ligger ett lågt mullrande som en matta över allting och alla har Alexander McQueen tees och Alexander McQueen parkas för han är executive producer och Willem Dafoe blir instruerad av en man med svart hästsvans och grönt bockskägg hur man laddar en AK47 och Graham Dennis säger Vi är på väg att bli stora eller större kanske och regissören Brody Immelman har AMQ-kepsen djupt neddragen i pannan så att ögonen döljs och hans mun är ett streck och makeupartisterna kämpar mot den stekande solen med ispack och talk och foundation.

Graham känner regissör-Brody och står tätt intill Lauren som sitter i en canvas-stol och hennes hår är perfekt lagt och Lauren svettas försiktigt och milt så det har hållit sig bra men makeup-artisterna kämpar mot solen och lägger ännu ett lager foundation på Laurens lätt bakåtböjda modellansikte.

Både luften och inspelningen står helt stilla, steadycam-kranen har åkt i diket och en alldeles för svag traktor försöker dra upp den och tjugotalet män står och tittar på och har olika teorier och det låga ljudet är antagligen från motorns förtvivlade kamp men skulle kunna vara ljudet av tid och pengar som rinner iväg och Brody Immelman stirrar stelt på traktorn och svettas och svettas och han vet att det här inte är bra, så jävla inte bra, och att det som verkade bli en fantastisk indiefilm med manus med Oscarsaspirationer gick helt åt helvete så fort Alexander McQueen gick in med pengar, alldeles för mycket pengar, och fick executive producer-titel och filmbolaget fick kalla fötter och krävde en rewrite och alldeles för många publikfriande inslag kräktes in i scen efter scen och nu kommer den antagligen visas just ingenstans och dö online- och DVD-döden och Sundance kan de ju fetglömma och alla på inspelningen vet det här och alla gör sina jobb ändå för det kommer ju fler filmer men kanske inte regisserade av Brody Immelman som ser illamående ut och trycker kepsen djupare ner i pannan och försöker dra kranen upp ur diket med tankekraft.

Graham är smal, nästan för smal, klädd i en ljusblå något för liten kostym, hornbågade designerglasögon, oklart om han har det för ett synfel eller för den intellektuella stilens skull.

Graham går ner på knä brevid Lauren där hon sitter så att deras ansikten hamnar brevid varandra. “Jag har funderat på det där du sa sist.”

Lauren fortsätter blunda för borsten med ekorrhår som sveper över hennes ansikte. “Kan jag få något att dricka? En coke eller nåt.”

Graham hämtar en paraplydrink och sluter Laurens hand om det kalla glaset.

Lauren läppjar på drinken ur sugröret i mungipan utan att öppna ögonen. “Hoppas den har is. Mmm, ja, härligt. Har ni kvar stugan i fjällen?”

G: “Visst.”

L: “Kan vi inte dra dit när vi är klara med det här?”

G: “Jag började tänka när du ringde. Du vet, varför det tog slut.”

L: “Det behöver ju inte ha tagit slut.”

Graham ler ett stelt leende som Lauren inte ser. “Du var ganska bestämd då om du minns.”

Lauren sjasar iväg makeupen med ett bländande och vänligt leende, vänder upp ansiktet mot Graham och tittar på honom, hennes ansikte är ett konstverk runt hennes djupbruna ögon. “Det var då det, du anar inte hur mycket sjuka saker som hänt.”

Graham nickar. “Ja, nu verkar det ju hända rejält för dig.” Han sneglar på Defoe som artigt tittar på när vapeninstruktören lär ut hur man laddar, ännu en gång.

Lauren följer hans blick. “Han ser mycket äldre ut än jag trodde, han är ju snygg på film.“
G: “Droger säkert, han har den där smala och torra looken.”
L: “Jag gillade honom i… den där sjuka...”
G: “Antikrist?”
L: “Ja! Har du sett den?”
G: “Nej.”
L: “Mmm, det är helt sjukt. Graham, jag måste fråga - den där grejen jag bad dig om, var fick du veta allt?”

Graham rycker på axlarna, försöker se världsvan ut. “Det finns en del kontakter att knyta, via internet om man vet var man skall leta, Dark Web och så.” Han försöker låta cool.

Lauren är ivrig. “Ja, precis, Dark Web, hur hittar man dit?”

Graham rycker på axlarna igen, levererar sin replik så nonchalant som han kan. “Dark web hittar man inte, det hittar en.”

Lauren himlar med ögonen och tar en rejäl klunk av sin drink. “Men Graham, Aspen då?”

Graham ler lite. “Ja, varför inte? Jag har också förändrats.”
L: “På vilket sätt?”
Graham rycker på axlarna igen. “Jag kanske tar det mer på allvar nu. Det var en flummig tid, men nu håller det på att hända saker.”
Lauren ler uppmuntrande. “Nu blir jag nyfiken.”

G: “Bandet alltså, ja alltså vi har ju redan breakat, men vi breakar ordentligt nu. Pete, Jessie, Kimmy.”
L: “Jag hörde att de lagt in honom på rehab, Kimmy alltså.”
G: “Det är en hon nu. Bra press. MTV skall göra något om oss, nån sån där MTV Next feature. Så visst händer det saker. “ Graham försöker låta cool, Lauren låter honom hållas..

Graham nickar som att han gillar vad han sa. “Vad händer med dig då?”
Lauren tittar sig omkring. “Du ser ju, det kanske är mitt break det här. Jag har en scen med Willem.”

Hon tittar bort mot Willem som tittar upp och fångar hennes blick och ler brett och ursäktar sig artigt från bockskägget och beger sig mot Lauren med självklara men avslappnade steg. Han ler och tittar henne i ögonen och pekar på henne och kisar.

“Denton var det va?”

Lauren spelar starstruck. “Ja. Det är så jävla stort att få göra en sådan här film. Det är drömmen.”
Willem ler och nickar. “Men det är inte din första?”
Lauren rycker på axlarna och ler blygt. “Den första som kommer att visas mer än på en sunkig TV-kanal. Här får jag repliker.”
Willems leende är faderligt och brett och varmt. “Man minns alltid sin första. Du har något visst. Jag ser fram emot att spela mot dig. Var har du studerat?”
L: “Jag kommer från Cedar Grove.”
Willem nickar gillande. “Lokal förmåga ja? Ja, det är helt rätt, man måste börja i sin hemstad.” Han lutar sig fram mot Lauren och sänker rösten. “Jag tänkte att jag går in rätt hårt och då får du ge tillbaka. Du förstår va? Håll inte tillbaka nåt! Du får se det som att jag kommer in och vill att du riktigt riktigt skall trycka till mig. Håll inte tillbaka något.”
Lauren nickar allvarligt. “Javisst.”

Willem nickar gillande och hans ögon glittrar mörkt. “Mmm, jag visste att du hade det, att du förstod. Det här blir bra. Något måste vi göra för att lyfta den här skitfilmen.” Han suckar. “Läste ni originalmanus? Det var en bättre film.”

Han ser lite plågad ut men rycker på axlarna och flinar. “Men nu får vi i alla fall skjuta lite, det var inte i originalmanus.”
L: “De kanske hoppas på en bredare publik.”
WIllem skrattar till. “Ha, publik ja … men det kommer fler roller för dig, jag ser det.” Han nickar. “Jag måste få mer make. Men håll inte tillbaka.” Han börjar gå mot sin trailer men vänder sig om och ropar till Lauren med ett grin i ansiktet. “Tryck till hårt!”

Graham är lite blek och lätt mållös. “Wow, vilken grej.”
Lauren nickar med lätt vidgade ögon. “Skulle du trycka till honom? Han hade mord i blicken, jag trodde det var skådespel, men jag vet inte längre.”
Graham nickar. “Nu händer det. För oss båda.”

 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
169
Scen 28 - Försoning

Sen kväll / tidig morgon. I den lilla entrén till nattklubben Agent Orange i Oak Village har den överpiercade dörrvakten två slöa Lhasa Apso okopplade som klubbgästerna måste kliva över för att tränga in i den industriellt och retrofuturistiskt inredda källarlokalen och Jayne Carter svettas snyggt och stilla vid bardisken i polerat stål och luften är kvav och doftar menthol och DKNY Bad Vibes och de fyra dansgolven skälver av ambient dub och gabba dub och techno dub och surfer dub.

Mitch och Jayne får ögonkontakt.

Mitch har på sig sitt senaste rave-ställ från Dublin. Det är latex, lack och bar bringa, han ser ut som en blandning av Apollo Creed och Terminator, han är nöjd och cool, Shaums röda sjal är hårt knuten runt halsen.

Mitch glider fram coolt. “Men tjena Jayne.”
Jayne ser inte impad ut, hon har en blå metallic latexklänning och en diamantchoker, tung makeup, bakåtslickat hår. “Hej Mitch.”

Mitch ler. “Alltför länge sedan vi sågs, vad har du haft för dig?”

“Något att dricka?” säger Jayne och vänder ryggen mot Mitch. Mitch kliver upp bakom henne. “Ja för fan.”

Hon vinkar till sig bartendern som glider över till dem, den lila mohawken matchar den lila kostymen från Dolce & Gabbana. Bartendern ler brett och överentusiastiskt. “Vad blir det?!”
M: “Överraska mig, något som brinner.”

Bartenderns leende blir ännu bredare och han gör pistolskott i luften mot Mitch och glider bort och hämtar flaskor, det skall bli show.
Jayne tittar när han plockar fram eldslungor och annan pyro, hennes blick är lätt trött. “Det kommer att ta en stund.”
Mitch flinar. “Nå, då får vi lugn och ro en stund, vill du ha en?”
Han bjuder på amfetaminkapslar. Jayne tar en och kastar i sin drink, som hon sveper. “Du borde ha ringt.”

Mitchs ansikte blir allvarligt, nästan tankfullt, hans tal saktar in. “Det borde jag fan gjort. Men det har hänt lite grejer.”
Jayne andas in långsamt och tittar på Mitch forskande, tar ett till djupt andetag. “Berätta då.”

Han tar upp mobilen och visar selfien med tornen och den blödande himlen. Hon tittar på den, lätt ointresserad. “Hmm.”
M: “Varit där själv?”
J: “Kunde du inte tagit en bättre kamera om du ändå skulle dit?”
M: “Lust att hänga med nästa gång? Du är den skarpaste kameran jag vet.”

Jayne tittar på Mitch en stund, hennes mun är ett streck. “Jag vet inte, vill du det?”
Mitch nickar. “Ja, det vill jag. Jag sa det på båten, jag vill ut på djupt vatten.”
J: “Det var ett tag sen.”
M: “Ja. Jag tänker att jag skulle vilja… komma vidare.”

Jayne suckar. “Du vill att jag ska prata med Aimee?”
“Näää…” börjar Mitch men Jayne avbryter honom. “Skall vi skicka min syrra någon annanstans kanske?”
M: “Nä, chilla…”
J: “Jag är så jävla chill.”
M: “Då kanske vi skall göra något annat. “Han tittar på den jonglerande bartendern. “Jag skulle vilja roffa åt mig kalken som Vanderheim vill ha, vill du hjälpa till? Eller är det för hett?”

Jaynes ögon blixtrar. ”Hett? Ursäkta att det inte känns så hett när det kanske inte gick så fantastiskt bra med min chef sist vi sågs?”
Mitch hukar sig charmigt, pojkaktigt. “Sorry babe, kan jag gottgöra? Jag vill inte att affärerna blandas med oss. Kan jag gottgöra dig?”
Jayne fnyser. “Ja, du har ju separerat affärer och nöje på ett föredömligt sätt så det skall nog gå bra. Men det är klart att jag kan hjälpa dig vidare.”
M: “Men kan jag hjälpa dig?”
J: “Vill du det?”
M: “Ja.”

Jayne ser sorgsen ut för ett ögonblick och deras ögon blandas på ett välbekant vis, men så får hon något hårt över sig igen. “Fan ta dig om jag släpper in dig igen och du gör sådär igen. Du får en chans till med mig. En.”
Mitch nickar, tar den brinnande drinken och sveper den. Det svider i ansikte och hals men han är renrakad, ögonbrynen fräser lätt och krullar sig lite. Han slänger bak huvudet och ylar.

Jayne försöker att kväva ett leende men lyckas inte. “Du är fan helt otrolig.”
Mitch ler brett mot henne. “Vi dansar… berätta hur jag kan hjälpa dig.”
Jaynes ögon glittrar. “Jag har en bättre idé.” Hon tar hans hand och drar honom uppför trapporna mot den mörka VIP-delen.

 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
169
Scen 29 - Vägvisare

Kväll. Stretchlimon fylls av lukten av stekt kött när chef Watanabe lägger tunna remsor av wagyu på teppanyakihällen och de unga männen är upptagna med att avgöra vems chakran som är mest i balans och guru Schaums örhänge verkar vara en gulnad människotand med diamantkrona och de eteriska tonerna från Duran Durans Come Undone sveper som undervattensvågor genom den rymliga interiören och en ung rakad modell drar förskräckt åt sig handen när den köttätande växten sluter sig om hennes fingrar.

Guruns hand söker sig till en av de långa knivar som ligger upplagd på en röd sidenscarf, bredvid teppanyakihällen, för den försiktigt nedåt och spetsar en köttbit som han bjuder Cheryl att äta med ett leende.

Cheryl lyfter köttbiten av bladet med sina långa perfekt manikyrerade naglar och tar försiktigt en tugga. Ovan vid smakerna från det japanska köket nickar hon tyst gillande mot Schaum, köttbiten smälter i hennes mun och gurun ler och drar tillbaka kniven och tar ett bloss från vattenpipan, det bubblar i sfären av mörkblått glas när han suger i sig ångorna.

Gurun sitter i skräddarställning, ler milt åt Cheryl och bugar lätt på nacken. “Det var trevligt att ni valde att vara här ikväll, jag är hedrad.”

Cheryl är klädd i vit kjol och vit blus, båda enkla men utsökta, båda från Dior. “Tack för att ni kunde ta emot mig.”

Schaum nickar. “Det är… min ära och nöje.”

Gurun är klädd i en röd kostym utan skjorta och skor och ärmarna är något uppkavlade och blottar de mörka tatueringarna som ringlar runt hans armar i stark kontrast med hans vita hy och Cheryls öga vandrar över spåren efter nålstick som framträder mellan tatueringarna likt små insekters stigar.

Guruns ansikte blir allvarligt, milt, hans ögon drar Cheryls blick upp till hans ansikte. “Jag hoppas att ni inte kom till ställen ni inte ville besöka sist.”
Cheryl skakar försiktigt på huvudet. “Det var oväntat men intressant.”
Gurun nickar. “Det kan vara intensivt.”
C: “Det gjorde något med mig, jag undrar vad?”

[Cheryl hade en speciell upplevelse under Schaums ritual, men gick även upp till nivå 1 på grund av erfarenhetspoängen från första nivåns insikt för Schaum och lite från ritualen.]

Gurun ser upp i limousinens creméfärgade tak innan han åter tittar på Cheryl, betraktar henne stilla. “Det är ibland lätt att leta långt och fjärran när de viktigaste svaren kan finnas närmare än vi tror.”

Cheryl gör en gest som nästan är en axelryckning. “Jag tycker inte att det är så många svar utan snarare fler frågor, men kanske är det rätt frågor.”

Guruns blick letar i Cheryls ansikte. “Jag känner en styrka inom er, jag tror att ni har vad som krävs för att själv tränga djupare. Men kanske inte riktigt erfarenheten än.“

C: “Hur får jag erfarenheten?”

Hon tittar misstroget på guruns följe av unga dårar. Stämningen är avslappnad och Cheryl har inte känt sig ett dugg antastad eller påhoppad under hela resan trots kropparna tätt runt henne, nästan som att guruns aura inte tillåter annat än acceptans och förståelse.

Gurun ler milt. “Det är ett ansvar att leda, ett förtroende, det kräver att man är villig att ge av sig själv.”

Den rakade modellen inser plötsligt att hon är naken och drar åt sig en sjal för att skyla sig men hennes väninna ler och böjer sig över henne och ger henne en djup kyss och de försvinner ner i en hög av kuddar och filtar.

Gurun nickar uppskattande åt kocken innan hans blick återvänder till Cheryl. Hans ögon är mörka men fyllda av något som liknar som omtanke.

G: “Det är svårt när en sett bortom bländverket att fullständigt uppskatta det vi har här.”

Cheryl nickar och biter sig i underläppen. “Jag tror jag förstår.”

G: “Är ni orolig för er vän?”
C: “Jag är orolig att tappa fler.”
G: “Jag skulle råda er till att noga överväga hur hårt ni driver de i er närhet. Den unga fröken Denton klandrar nog sig själv mer än vad hon ger sken av. Det är en börda att leda.”

Han tittar forskande på Cheryl, inväntar hennes svar.

C: “Men hellre det än att någon annan väljer ens väg, eller hur?”

Gurun nickar eftertänksamt. ”Precis.”

Han stannar upp ett ögonblick, tänker en tanke och fortsätter sen. “Om ni vill djupare står mitt erbjudande fast. Jag vet att unga själar har farit illa, det smärtar mig och de krafter som verkar genom mig. Vi skulle vilja att de riter som försiggår i fyrtornet i Cedar Grove får ett slut.”
C: “Dennis?”

Gurun nickar, hans ansikte mörknar något.

Cheryl nickar och tänker: “Detta är en man med rätt tänk.” [Varken Cheryl eller Cheryls spelare har mycket till övers för playboyen Sean Dennis.]

G: “Vi känner att herr Dennis inflytande på Cedar Grove inte är bra för stadens själ, men ni kanske har en annan uppfattning, jag har förstått att ni har haft ett visst samröre med herr Dennis tidigare?”
Cheryl ler ett snett leende utan värme. “Nog för att forma en egen uppfattning.”

G: “Om ni kan göra något för att detta ska ske så skulle de krafter som verkar genom mig vara tacksamma. Ni får naturligtvis själv välja väg därefter från vad vi kan erbjuda er:

Kunskap om hur ni kan framställa egna preparat.
Skrifter som kan öppna era ögon ytterligare.
Insikt i hur ni kan leda er egen seans.


Ni behöver självklart inte välja nu.”

Cheryl ler, hennes ansikte är nöjt och fullt av planer. “Jag ska meditera på det. Jag tror det här är min hållplats.”

Limousinen saktar in och dörren öppnas till den mörka natten, fukten och kvällskylan väntar.

Gurun tittar på Cheryl. “Var försiktig…” börjar han innan Cheryl avbryter honom med ett “Jag hör av mig.” och försvinner ut i natten.

1617822342784.png
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
169
Scen 30 - Vin och planer

Sen kväll. Vinkällaren under Debonair är sval och hålls lätt fuktig av det ljus- och musiksatta vattenfallet som porlar stilla mot den bortre väggen och Alana Byrnes droppar svart stearin på sin vita arm och i mörkret bland flaskorna lyser den röda dioden på den röststyrda serveringsroboten och den inhalator som Graham Dennis drar ett djupt bloss på liknar en groteskt gapande apgud och utan glädje i rösten säger Kim Jared Jag tänker skaffa hund.

“En liten kanske, eller en stor”, fortsätter Kim.

Mitch nickar. “Ingen fransk bulldog bara, den kommer bara att påminna om Bryan.”

Lauren armbågar honom hårt i sidan och Graham Dennis sneglar på de andra runt det runda valnötsbordet, osäker på sin plats i hierarkin men skrattar sen, ganska sent och lätt ansträngt, åt Mitchs “skämt”.

Lauren fyller på Kims glas från en av det halvdussin dyra flaskor med rödvin som står som spelpjäser på bordet. “Hund, Kim?”
K: “Ja.”
L: “Vad blir det? En liten som man har i handväskan?”
K: “En sån där som Chloe Kardashian har, en Rhodesian Ridgeback.”
L: “De är ju stora. Jag tror det är en jäkla bra ide.”
K: “Vad äter de?”
Lauren skrattar. “Tror du jag är någon hundexpert? Mitch?”
Mitch rycker på axlarna. “Jag brukar ge dem kobe-biff. Tränaren säger att färskt kött är bra för pälsen. Hurså?”
Kim tittar upp på honom. “Jag skall skaffa hund.”
M: “Du skall inte njuta av att vara fri ett tag?”
Lauren ger Mitch ytterligare en armbåge.

Det är oklart om Kim är full, hör dåligt, tänker på annat eller helt enkelt skiter i Mitch. Cheryl byter ämne. “Jag träffade Schaum ikväll. De hade grillkväll i bilen. Första gången jag åt bilgrillat.”

Lauren rynkar på näsan. “Måste ha luktat vidrigt!”

Cheryl provluktar lite på sin vita blus, mycket riktigt luktar den kött. “Han har tydligen kommit på kant med vår vän Sean Dennis.”

Mitch spelar förvånad, halvt på skämt, halvt på allvar. “Va, han som är så trevlig!”

Cheryl sneglar menade på Graham, Seans brorson. Mitch nickar tyst.

“Graham, är du bussig och fixar lite chips till drickat?”

Graham tittar upp från mobilen på Mitch. Hans blick är frågande över designerglasögonens bågar. Mitch ler lätt och självsäkert. Graham kväver en suck och rättar in sig i hierarkin.

“Vilken… sort?”

Mitch slår ut med händerna. “Överraska mig!”

“Tryffel kanske”, mumlar Graham när han reser sig och drar på sig kavajen. Han lägger handen lätt på Laurens axel. “Snart tillbaka, babe.”

Lauren ler ett litet uppmuntrande, pilskt leende som lämnar hennes läppar så fort Graham försvinner utom synhåll uppför trapporna.

Mitch ser honom gå. “Vi kanske kan använda Graham för att komma åt Sean? Vad vill de med Dennis?”

C: ”Sean Dennis är indragen i samma spel som Vics och Schaum.”

L: ”Men Vanderheim då?”

Cheryl nickar.

Mitch nickar tankfullt. “Fyra torn, fyra spelare.”

C: “Schaum vill att vi ska röja undan Dennis maktbas i fyren. Ritualerna i fyrtornet måste upphöra. Om så skedde skulle han ge oss receptet på nån drog, kunskap i form av böcker eller kunskapen om ritualen som han körde när vi var där.”

M: “Det är tunga grejer. Hur stoppar vi ritualerna då?”

L: “Om fyrtornet är problemet kan vi väl bränna ner det?”

M: “Hur mycket brinner ett fyrtorn av sten och plåt?”

Lauren ryser lite. “Synd om katterna.”

Mitch himlar med ögonen. ”Nej, vi ska inte skada katterna ju.”

Cheryl synar Laurens ansikte. “Du var ju villig att offa uteliggare?”

Lauren ser oförstående på Cheryl. “Men katterna ju!”

Cheryl tittar lite besviket på sin gamla vän. Lauren har förändrats.

M: “Men det måste gå på nåt annat sätt. Paja Seans redan skamfilade rykte, krossa honom på Orbis?”

L: “Sprida falska rykten?”

M: “Behöver nog inte vara så falska.”

L: “Verkar ju vara en massa udda saker som försiggår här. Vi fick ju ritualen från Vics.” Hon tittar på Cheryl. “Det var ju inte jag som kom på människooffer.”

Mitch rycker på axlarna. “Det behövdes ju i alla fall inte, borde gå att stoppa de här ritualerna utan blodspillan.”

Laurens ansikte är tankfullt. “Tror ni alla håller på med samma ritual, att alla går till samma ställe? Att det är ett stort pussel? Att det är därför Vanderheim vill ha kalken från Butlers?”

Cheryl nickar långsamt. “Ja…”

L: “Här är en galen tanke. Om det är samma väg in till det stället, samma ritual, skulle det kunna vara så… man behöver ju inte offra en människa… men Sean har ju en massa katter. Är det det han har de till? Djuroffer är ju vanligt inom religion.”

Mitch ler ett snett leende. “Fy fan vilken sadist han är.”

Lauren nickar tankfullt och tänker halvhögt. “Det är ju bättre med en katt än en människa. Mindre spår, lättare att få tag på.”

Mitch och Cheryl stirrar på henne men Lauren tänker på annat och studerar sin spegelbild i vinflaskan. Kim surfar hundar på mobilen och vapar lite på Grahams kvarlämnade apgud. Alana halvligger över bordet och följer diskussionen med milt intresse, det svarta stearinen på hennes bara armar liknar misslyckade tribals.

M: “Vi borde ju ta reda på hur de gör ritualen och stoppa dem på något sätt.”

L: “Graham kanske vet. Han vet kanske mer än han säger, han sa att visste det från Dark Web.”

M: “Han kanske är tightare med sin farbror än vi trott. Du kanske kan luska där igen. Ni verkar ju rätt tighta nu.“

Lauren suckar och himlar med ögonen. “Han är nästan lika torr som jag minns honom, fast nu ännu mer tillgjord. Vad ska jag göra då?”

Mitch flinar. “Quid pro quo.”

Lauren rycker på axlarna. “Han är väl egentligen ganska söt. Lite som en hundvalp.”

Kim surfar nu hundaccessoirer och matchande outfits.

Lauren kikar upp mot den mörka trappen där Graham försvann. “Hur lång tid kan det ta att fixa lite snacks egentligen?”

Alana tittar upp på Mitch. “Ska vi…” Hon ser sig runt. “Tycker inte du att det här var ganska tråkigt?”
Mitch tittar ner på henne. “Ja, men jag tror att det kan leda till något bra. Vad vill du göra?”
Hon tittar ut i mörkret där hylla efter hylla med dyrt vin vilar, väntandes på det perfekta tillfället, eller på någon med avslappnad relation till pengar som råkar vara lite törstig. “Jag vill tillbaka, tror jag. Vill inte du det?”

Mitch nickar. “Men jag vill också veta mer. När du åkte över första gången, det var med Butlers, eller hur?”
Alana tittar ner i bordsskivan. “Ja… vad tänkte du?”
M: “Har du varit där fler gånger, eller var det första?”
A: “Det var första.”
Han nickar. Hon tittar upp på Mitch och ler svagt. “Man minns alltid sin första gång, eller hur, även om det kanske inte är den trevligaste upplevelsen.”

Mitch ryser lite. “Alltså, jag vill inte pusha. Men jag tänker att du är med oss nu, kan du dela med dig av något mer?”
Alana tittar på honom, och drar honom sedan upp från stolen ut i mörkret i källaren. Serveringsroboten drar sig tillbaka diskret när de triggar dess rörelsesensor. Alana drar Mitch bakom en hylla och trycker sig mot honom. Hennes mun är varm och salt. Mitch uppskattar upplevelsen, och råkar välta en av hyllorna, men märker det inte.

Kim tittar upp från sin telefon vid ljudet av glasflaskor som rasar i golvet, rycker på axlarna och vänder sig mot Lauren. “Tror du det är mycket jobb? Måste jag skaffa en assistent?”
Lauren nickar. “Det är nog en bra ide, då är man fri, och har det bästa av båda världarna.” Hon tittar forskande på Kim. “Den där salvan du fick, du använder den väl?”

Kim tittar upp. “Salvan? Ja…”
Lauren rynkar pannan och ser sträng ut. “Det är viktigt, Kim, vi bryr oss.”
Kim tittar i telefonen och mumlar. “Lugnt Lauren. Morgon och kväll, morgon och kväll. “ Hon tar ett bloss på apguden.

* * *
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
169
Scen 30 fortsätter.

Graham Dennis kommer ner för trapporna, han verkar bättre till mods, han har inte bara chips utan också jellyworms och en påse brunt som han lägger på bordet och börjar stoppa en pipa, snidad av ben, som han drar fram ur bröstfickan. Han tänder den och sträcker den till Lauren och skjuter påsen med tryffelchips till Mitchs tomma stol.

Lauren drar ett bloss. “Sean, din farbror, han med fyrtornet.”

Graham tar emot pipan från Lauren och bolmar vant. “Vad är det med honom?”

L: “Är ni nära?”

Graham rycker på axlarna. “Han är släkt, inte så nära som du och jag babe.” Hans pupiller är små, han har tagit något på vägen.

Han lutar sig fram och ser Lauren i ögonen, upprepar lite långsammare. “Inte så nära som du och jag babe.

Lauren grimaserar lite. “Det hoppas jag verkligen, det hade varit jävligt sjukt om ni var så nära. Men vet du vad han håller på med, jag har hört sinnessjuka historier.”

G: “Vem?”

L: “Sean.”

Graham är förvånad eller spelar förvånad. “Sean? Nääää, det kan väl inte stämma.”

L: “Vi har hört att det händer saker i fyrtornet.”

Graham svar dröjer, han tänker efter lite, eller bara långsamt. “Näää, babe.”

L: “Så när du sa att det var Dark Web, det var verkligen det, och inte något annat?”

Graham ler och försöker se cool och nonchalant ut. “När man väl är på Dark Web babe, då är man fast. Varför är du så intresserad av min farbror, babe?”

L: “Det kanske är ett fönster mot framtiden.”

Graham kisar mot henne och försöker förstå vad hon menar, det tar en stund. “Far out.”

Lauren lutar sig tillbaka, för att komma längre från honom, och sträcker tillbaka den lilla pipan. Han ler med hela ansiktet, “Tack, babe.” Han lutar sig tillbaka och tar ett djupt andetag.

Mitch kommer tillbaka, han knäpper byxorna och har ett snett leende. Han tar en näve chips, sneglar på Graham som verkar vara inne i dimman, sänker rösten lite. “Jag fick en ide. Jag och Sean kom rätt bra överens, jag kan dra dit och reka lite. Det måste vara lättast att sabba ritualen från insidan.”

L: “När du säger det så, tänkte du bara dra dit och gå in eller hade du någon plan?”
Mitch flinar. “Ingen kan stoppa Mitchen. Jag och Alana drar dit, Sean är en skön snubbe.”

Lauren är skeptisk, han dränkte väl nästan Mitch? Nä, det var ju bara på skoj ju, och ganska självförvållat skrattar Mitch. Alana kommer tillbaka och sätter sig bredvid Mitch och slickar honom i örat, kramar hans axel girigt.

Mitch rufsar henne i håret. “Lust att dra till fyrtornet? Här, ta ett chips.” Alana äter det ur hans hand och ler brett.
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
169
Scen 31 - Helikopter

Dag. Sean Dennis privata helikopter är stor som en lägenhet och vinkylen har börjat tömmas av sällskapet och i taket hänger mobiler av benknotor i glas och platina av Damien Hirst och sätena är i vitt hajskinn och kamerateamet från MTV försöker få en bra vinkel på både gäster och Sean Dennis som är klädd i himmelsblå kostym av Tom Ford utan skjorta och strumpor och med en röd bandana som täcker hans bakåtslickade långa hår och pilotglasögon från Armani och Alana Byrnes pratar högljutt och irriterat i sin läppstiftsröda mobiltelefon och New Order ligger som en tunn puls i bakgrunden mot det låga hummandet från rotorbladen.

Cheryl ser sig om och kollar läget, Sean Dennis har fyra livvakter med sig, de är väldigt biffiga, tjurnackar, mörka solglasögon, sitter och ser bistra ut.

Videojockeyn från MTV heter Blaire Ward, Richard Wards syster. Hon drar handen genom det blonda, korta håret innan hon börjar le och vänder sig mot Lauren som sitter brevid Sean Dennis med benen uppdragna under sig i en fodralklänning i blått från Balenciaga.

MTV: “Ja Lauren Denton, nu när vi sitter här, det händer mycket för dig nu, du är med i en film.”
Lauren ler blygt. “Jag får ju inte prata om det men …”

MTV: “Du spelar mot Willem Dafoe, hur är det?”
Lauren glittrar. “Han är så oerhört … jag hade en scen med Willem som vi behövde flera omtagningar på för att han ville bara ha mer, jag skulle ge honom en örfil, du vet vilken typ av figurer han brukar spela, och han gav sig inte förrän läppen sprack.”

MTV: “Din modellkarriär går ju… så att säga… spikrakt mot stjärn… Nä, bryt!”

Blaire gör ett par försök att starta om ämnet om Laurens modellkarriär men hittar ingen ingång, Lauren ler vänligt hela tiden, om än något stelt och Sean Dennis verkar bara ha ett ansiktsuttryck att ta till, ett vargflin.

Blaire tar lite pulver ur sin handväska och gör ett nytt försök. Lauren pratar om långa dagar och tätt arbete med Dior och en kommande landsomfattande kampanj. Blir Cedar Grove för trångt? Onej, man har ju sitt hem och sitt hjärta där man kommer från, man får inte förändra sig alltför mycket.

Blaire frågar om det är något på gång mellan Sean och Lauren svarar nej nej, bara vänner och Sean flinar och klappar Lauren på låret och kameran suger i sig.

Efteråt pratar Lauren och Sean lite med kameran avstängd och Sean menar att ett romansrykte hade underlättat hennes karriär. Lauren nickar uppmärksamt. Hade det varit möjligt med en middag? Jodå, det hade det. Sean Dennis ler självsäkert och nöjt.

Trent försöker mingla i helikoptern, en av livvakterna ser intressant ur, lite ryskt utseende, snagg och bister. Trent slår sig ner bredvid honom och ler brett.

T: “Men tjena. Jag blev så intresserad av ert arbete, hur länge har du arbetat för Sean?” Livvakten vänder sig mot Trent, men säger inget.
T: “Det verkar spännande.” Livvakten nickar.
T: “Har du hört om det händer något spännande på festen ikväll?” Livvakten svarar inte.
T: “Alright, vi ses!” Livvakten nickar lätt.

Mitch är avundssjuk på Sean Dennis helikopter, hans helikopter har inte vinkyl och mingelutrymme.

Han vänder sig mot Sean. “Jag har hört att det händer spännande saker i fyren ibland.”
Sean ler brett. “Ja, ibland.”
M: “Sex siffor alltså…”
Sean rycker på axlarna. “Det är lätt när man kan knepet, jag kan lära dig någon gång.”
Mitch böjer sig lite framåt. “De där vilda tillställningarna …. Vad gör ni egentligen, kan man få komma?”
Sean kollar att MTV inte lyssnar, böjer sig fram mot Mitch, tar av sig pilotglasögonen och hänger dem i halslinningen. “Du vet, lite som känslan när du bröt ytan och kom upp ur vattnet, sånt gör vi..”
Mitch nickar och suckar lite drömmande. “Jag har aldrig känt mig så levande, bättre än det bästa kokain jag tagit.”
Sean skrattar, och ler uppmuntrande. “Visst är det fascinerande hur saker ställs på sin spets när man verkligen kan se vad som spelar roll och inte bara driva runt i dimmorna. “
Mitch nickar. “Vad händer nu?”
Sean lägger sin hand på Mitchs axel. “Det är nu jag bjuder in dig och dina vänner på festen ikväll. Det finns inget bättre ställe att vara på om du vill veta hur man verkligen lever till fullo. Jag har varit på randen så många gånger nu att min största kick kommer från att visa andra. Det hade varit mitt nöje att vara er ledsagare in i ett mer spännande, mer livfyllt liv.”

Mitch kollar mot Alana och nickar åt Sean. Hon har avslutat sitt samtal och sitter och skriver ett SMS, hennes ansikte är mörkt. Mitch lutar sig tillbaka, kollar på fyrtornet genom helikopterns fönster och dricker lite dyr champagne.

Cheryls blick vandrar bort och hon känner en påtaglig vämjelse över Sean Dennis, ser hur han lägger sin hand på Laurens lår och känner tacksamhet över att Lauren tog den kulan åt henne.

Alana sitter brevid Cheryl och tittar upp från mobilen bort mot Sean och Lauren som skrattar artigt och klingande åt nåt av Seans skämt. “Riktigt praktexemplar det där
C: “Verkligen.”
A: “Hur går det med din kille?”
C: “Min kille?”
A: “Ja, Victor.”
Cheryl är lite obekväm med var samtalet börjar leda. “Ja.. bara bra.”
A: “Speciell man det där.”
Cheryl nickar och återvänder till sin mobil och hoppas att Alana tar hinten men det gör inte Alana.
A: “Det var han som ledde ritualen då jag och Walker passerade över.”
Cheryl sneglar bort mot Sean och MTV och vänder sig mot Alana. “ Verkligen? Vi får prata mer om det någon annan gång.”
A : “Mmm, tänkte att det ju kan vara bra att veta, det, han skrämmer många.”
C: “Ja, kanske det,”
A: “Men han är säkert en helt annan person när han är med dig?”
Cheryl himlar med ögonen utan att Alana ser och rycker på axlarna. “Jag tycker han är som vanligt.” Cheryl smeker Alanas kind för att få tyst på henne, “Vi får prata senare”.

Trent tittar ut genom fönstret och helikoptern cirklar över Cedar Grove och tar en båge runt fyrtornet så att kameran kan få bra bilder och Trent tycker att fundamentet under fyrtornet är stort, märkligt stort, det har kanske en källare under betongen och spekulerar i att fyren var väl viktig när Cedar Grove faktiskt hade en hamn som hyste annat än yachter, innan staden blev gentrifierad, och på stranden vid fyren springer assistenter och catering och elektriker och pyro och roddare och förbereder kvällens fest och alla är små som myror och Trent ryser när han ser de mörka vågorna och tänker på sitt sjömonster.

1617908979814.png
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
169
Scen 32 - Fest hos Sean

Kväll. Festen bland klipporna nedanför fyrtornet är exklusiv och begränsad till knappt femtio och alla är unga, mer eller mindre rika och vackra, fast vissa har fått jobba mer än andra och betalat ett högre pris för det och Kim Jared skrattar och skrattar och Peter Gabriel konstaterar ur de ornamenterade högtalarpelarna att det inte finns någon väg ut ur detta och Michael Kors var här eller skulle varit här eller var inte här men borde varit här och livvakterna står som mörka torn bland de festande, liggande ungdomarna och de mörka vågorna blir vita när de kraschar mot klipporna och den röda dödskallen i torkat kött och ståltråd av Damien Hirst lyser upp hela festen från toppen av totempålen.

Trent har en svart blazer och en fräck fluga från Burberry och har med sig Les Turner. Les bjuder Trent på sin vape och ser sig om i sina hornbågade glasögon som matchar det kortklippta ljusa håret och är för kvällen klädd i mörk trenchcoat som matchar den vinröda skjortan och vita jeansen från Prada och ser överlag väldigt cool och världsvan ut men verkar påtagligt imponerad av tillställningen.

Les visslar lite lätt mellan perfekta framtänder. “Det här var ju grejer.”
Trent ler brett och lägger armen om Les. “Du måste träffa några av mina vänner.”
L: “Jag måste bara säga, Trent, det här gjorde du bra.”
T: “Äh, det är lugnt, det var inte bara jag men jag har ju ett finger med i spelet.”

Les nickar och tittar på två långbenta modeller som sitter på en strandfilt i det röda ljuset och delar på en bong. “Det här är bra Trent, jävligt bra.”

Mitch har en rätt avskalad kostym av Alexander Amosu, det märks att han är modeinköpare. Han glider in på festen i sällskap med Alana, spanar och hälsar överlägset på de som inte är lika framgångsrika. Han är född till både rikedom och snygghet. Alana hänger på hans arm, hon har en grön baddräkt från Kenzo, matchad med svart tyllkjol från MaxMara och två decimeter höga klackar. Hon håller ögonkontakt med Mitch när han lyfter henne över en skreva när de kryssar mellan klipporna och festdeltagarna och landar i hans famn.

Alanas ögon glittrar. “Det här är grejer, men jag trodde det skulle hända mer.”
Mitch rycker på axlarna. “Jag med, annars blir jag besviken.”
Alana nickar och tittar ut över det mörka vattnet. “Vi borde ta något.”
M: “Vi pratar med Trent, han brukar ha något.”

De ansluter till Trent och Les uppe på stranden. Les och Mitch hälsar.
“Hur känner ni varandra?” frågar Trent och Les får något jagat i ansiktet och tittar panikslaget på Mitch och Mitch ler och säger “En annan gång Trent” och leder in samtalet på lyxjakter.

Alana undrar om Trent har nåt.
Trent slänger åt henne en påse. “Javisst. Ta det försiktigt, det är äkta vara.” De tar lite amfetamin.

Alana fångar några drinkar från en serveringsbricka, det är dyr rom och billig cola, och förser sällskapet.

“Har ni sett Lauren och Cheryl?” frågar Mitch.
Det har de inte. Mitch och Alana glider vidare och inspekterar Hirst-skallen, Sean har bra smak.

Kim, Lauren och Cheryl sitter på en klippavsats högre upp mot fyren och blickar ner på festen på stranden. Cheryl är klädd i fler lager av böljande vita tyger som ett skydd mot Sean Dennis långa fingrar och lägger armen om Laurens axel och Kim fnissar och skrattar och dinglar med benen.

De tre vännerna studerar folkmassan, de sitter närmare än på länge.

L: “Den där döskallen, vill han säga något med den?”

Kims blick fastnar vid den upplysta skulpturen och hon förlorar sig i den. “Jag tror de tillber den som en helig…” Hennes tankar tycks vandra iväg i annan riktning och hennes röst dör ut.

Lauren söker Cheryls blick. “Tror du att den har en funktion, att det kommer hända något ikväll?”
Cheryl skakar på huvudet. “Det är en Hirst, såg den på ett galleri tidigare i veckan, tror bara det är en conversation piece för kvällen.”
Lauren suckar. “Vissa människor tycks verkligen ha för mycket pengar.”
Cheryl ler ett snett leende. “Tror mer det är folk som har för lite förnuft, pengar har inget med det att göra.”

“Jag tror jag ska prata med honom”, säger Kim som kollar ner mot stranden, i riktning mot Sean Dennis som står och talar med en klase av unga modeller.

K: “Han verkar spännande…”
Cheryl suckar.
L: “Vi kom väl visserligen hit för att prata med honom.”
Cheryl nickar uppgivet. “Det kanske är så att det är dags”

Hon plockar upp Kims par Jimmy Choo Maisel 100 och sträcker dem mot henne, Kim kollar oförstående på skorna, Lauren tar dem och sätter dem på Kims fötter, Kim ser skeptiskt på sina fötter och knäpper upp skorna och sparkar ut dem i det mörka vattnet och börjar klättra ner för klipporna barfota.

K: “Vi går ner på stranden, här händer det ingenting.”

Cheryl har vid det laget tagit på sig sina låga vita klacklösa skor och följet vandrar ner mot stranden.

Från sitt tikistylade podium spelar DJ MiXXX Pet Shop Boys tidiga alster men tankfullt remixade som en kommentar på samtiden och den typen av subtil och medveten konst är bortkastat på de festande ungdomarna och Lauren och Kim men Cheryl märker det och hennes blick möter DJ MiXXX blick när hon glider ner mot stranden och han ser att hon förstår och de ler båda mot varandra.

Följet möter upp nere på stranden, Alana kollar ner på Kims nakna fötter och rycker sedan på axlarna. “Vill du ha något att dricka, Kim?”

Kim lyser upp som om hon fått en hundvalp i julklapp och Alana lägger armen om Kims axlar och de snubblar i sanden i jakt på något att dricka.

Les nickar åt de andra. “Hur känner ni Sean då?”
Trent ler självsäkert. “Vi har faktiskt varit här på fest tidigare.”
Les ögon vidgas. “Inte illa, inte illa alls.”
Trent lägger armen runt Les axlar och och pekar uppåt och berättar att “Fyrtornet fungerar faktiskt.”

Les nickar stumt, ursäktar sig och glider iväg för att prata med modellerna på strandfilten.

Sean Dennis kommer fram till sällskapet, hans vita Tom Ford-kostym utan skjorta och skor lyser i det röda skenet från köttdöskallen.

Mitch ler brett och välkomnande åt Sean som varggrinar tillbaka.

M: “Sååå… vad händer ikväll då?”

Sean ler och slår ut med händerna. “Ni vill ha mer, men ni får uppskatta förfesten för vad det är. Men om en timme eller så ska vi ha lite roligare.”
Trent gnuggar händerna. “Låter som en utmärkt idé.”

Sean sneglar sig omkring och ler urskuldande. “Ja, det är inte direkt för de här vi håller festen, men det är ju så med flugor.”

Liknelsen hänger lite i luften och blir märkligare ju längre man tänker på den.

Lauren ler oskyldigt mot Sean. “Så… det kommer nåt annat?”
Sean skrattar. “Absolut, vi måste ju ha lite roligt också.”

Han kommer på något och söker Laurens blick och hand. “Jag fick en förvarning om hur inslaget kommer att bli, jag tror att MTV kanske tagit en annan vinkel än… du vet lite artistisk frihet.”
Lauren rynkar pannan. “Jag hoppas det inte är dåligt för min modellkarriär.”
Sean skrattar. “Nej, nej. Tvärtom! Förneka bara allting, om du erkänner har de inget att spekulera i.”
L: “Vi har inget kamera team här va?”
Sean ler. “Nej då, här är det lite mer privat.”
Lauren slappnar av och lutar sig mot Seans axel. “Så bra, då kan vi vara lite mer privata.”
Sean tittar ner på henne och ler självsäkert. “Du intresserar mig, fröken Denton, ska vi gå någonstans?”

Lauren och Sean Dennis glider iväg och sätter sig på en klippa längre bort och serveras drinkar.

Mitch tittar på måsarna som cirklar i mörkret över festen och de fulla ungdomarna. ”Hur fan stoppar vi ritualen?”
Trent tittar på honom och plockar upp en sten från stranden, väger den i handen. “Du tror inte bara att det är ett nytt sätt att få folk att hoppa i plurret med kedjor?”

M: “Tror du det är det han snackar om?”

Trent rycker på axlarna. “Jag tror han är mycket snack och lite verkstad. Vad tror du Cheryl?”
Cheryl tittar ut mot det mörka vattnet. “Jag tror inte vår vän gurun skickade hit oss för intet, det kommer säkert att hetta till.” Hon samlar sig inför stormen.
 

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
169
Scen 33 - Stjärna

En dryg timme senare. I det underjordiska komplexet under fyren lyser de kalla vertikala lysrören på väggarna upp det cirkelformade rummet som är en slät cylinder nu när dörrarna stängts och blivit närmast osynliga och i golvet glimmar guldet i den stiliserade åttaarmade stjärnan och armarna på kvinnokroppen ovanpå den kala britsen hänger ner så att fingertopparna snuddar vid golvet och Kim Jared stryker Sean Dennis på kinden och Les Turner viskar Vem är det där? till Trent och i taket hänger den mörka sfären som en släckt sol.

De är åtta i rummet. Kim, Sean, Les, Alana, Trent, Mitch, Lauren och Cheryl.

“Är det ett lik?” viskar Les till Trent. Kroppen låg där när de kom in, dold under en svepning. Rummet badar i kallt ljus från lysrören.

Trents ansikte är svårläst. “Jag vet inte?” Han vänder sig till Mitch. “Om vi skall stoppa det här måste vi göra något nu.”

Mitch kikar mot kroppen, är det någon han känner? Det är svårt att avgöra, handen är ljus och spenslig, det är något bekant över den, men ansiktet är täckt, bara armarna syns.

Sean tar av sig skjortan och blottar sin bringa, tittar på Lauren. Hon är osäker på vad hon skall göra. “Vem är hon? Är hon död?”

Sean Dennis ser på henne. “Det är en svår fråga.” Han ler. “Du får se.“ Han tar Laurens hand och backar medan han sparkar av sig skorna.

Han drar Lauren mot en av stjärnans uddar. “Jag tror du skall stå här, närmast mig så jag kan skydda dig.”

Lauren låter sig ledas men hennes ansikte är frågande. “Vad skall hända?”

Sean tittar lugnande på henne, och för sin hand till hennes ansikte. “Jag tror jag kommer att öppna dina ögon.”

Sean går till Kim och tar hennes hand och Kim följer honom genom rummet och pekar på det svarta klotet som svävar högt över deras huvuden. “Det här är så häftigt! Vad är det där?”

Sean ler. “Du får se.” Han placerar Kim på en stjärnudd, två platser bort från Lauren.

Cheryl fattar galoppen och ställer sig tvärs över platsen där hon tror att Sean kommer att ställa sig.

Mitch närmar sig kroppen, det är något bekant över den. Hans blick möter Seans blick och Sean tittar på honom utan att le när Mitch lättar på skynket och avtäcker Rain Carters bleka ansikte. Mitch fryser till, hans hand skälver, han släpper skynket och tvekar ett kort ögonblick innan han ställer sig bredvid Cheryl, mittemot Kim.

Les vänder sig mot Trent. “Alltså, det här är maxat, men vad fan är det här?”
Trent viskar. “Vi är här för att rädda henne.”
Les ser blek ut. “Jävlar Trent, det trodde jag inte om dig.”
Trent ser honom i ögonen och viskar. “På mitt kommando”
Les skälver till och stirrar på Trent. “Vad skall jag göra?”, väser han, ett stråk av panik drar genom hans röst.

Trents viskning är lugn och tydlig. “Om Sean försöker döda henne måste vi hoppa på honom bakifrån.”
Les ögon står ut, han väser åt Trent. “Vad menar du? Hon är död? Är hon död? Eller är det en skådis? Är det ett prank?”
Trent skakar på huvudet. “Jag tror det här är något.” Han leder Les bort till stjärnan och Les är blek och tittar ner i golvet.

Det finns bara en plats kvar, det är Alanas, hon går bort till Mitch och ställer sig framför honom. Hon ser rätt rädd ut, trots drogerna och spriten. “Ok… Vad kommer att hända?”

Mitch sneglar förbi henne på Carters kropp och tittar sen på Alana, rycker på axlarna. “Jag vet inte, babe, vill du känna att du lever?”

Alanas blick vandrar nedåt, till stjärnan under sina fötter. “Ja, det här är väl … Det kan inte gå sämre än förra gången.”

Mitch lyfter hennes haka och ser henne i ögonen. “Jag är ingen jävla Vics, jag kommer inte att lämna dig där.” Hon kastar sig över honom och suger in hans tunga i sin mun i en djup kyss och lämnar kvar sitt illröda läppstift runt hans läppar när hon rusar och ställer sig på den sista stjärnudden.

Sean ser sig om i rummet. Trent kollar efter dolkar och kalkar och sånt och ser hur Sean drar en lång nål från linningen på sina vita kostymbyxor och pressar den genom sitt tumveck. Blodet faller i tjocka droppar och skvätter på stjärnan under hans fötter. Han drar fram en andra nål och gör likadant med sin andra hand.

“NU!” vrålar Trent och Les ser panikslagen och förvirrad på när Trent gör en tjurrusning och kastar sig över Sean och tacklar ner honom. [Han slår ett SMI-slag mot Seans STY-försvar och lyckas!]

Seans blick är mörk men lugn och han greppar om Trents huvud och nålarna i Seans händer rispar i Trents tinningar. [Lyckat attackslag med STY, två lätta skada]. Seans röst är lugn, bara en antydan till darr från det plötsliga adrenalinpåslaget. “Du vill inte göra det här.”

Mitch rör sig fram mot Carter och kollar hennes puls. [Vi slår - udda = puls, jämnt = ingen puls.] Hon är död.

[Sean vinner initiativet.]

Sean kastar bort Trent som en vante och reser sig upp. [Det visar sig att Sean har STY +7…]

Sean räcker Trent handen, som för att hjälpa honom upp, blodet rinner från hans utsträckta handflata. Trent hasar bakåt, ända upp mot den släta betongväggen.

Les ger ifrån sig ett kvävt ljud och rusar och försöker klösa sig ut genom den stängda dörren. [Misslyckas med sitt Moralslag.]

Laurens röst är irriterad när hon ropar: “Förstör inte det här, Trent!”

Kim faller ner på knä och vaggar, hon gnyr efter Bryan. [Misslyckas med sitt Moralslag.]

Alanas ögon är stora och hon biter sig i läppen och tittar på Mitch. [Lyckas med sitt Moralslag.]

“Det är Carters syrra!” ropar Mitch. Cheryl står förlamad av obeslutsamhet.

“Du får inte offra henne!”, skriker Trent.

Sean tittar på Trent med medlidande och lite besvikelse i blicken. “Det är inte det vi gör här.”

Trents ansikte blir tomt och adrenalinet dämpas när han inser att de andra är tofflar och tar Seans fingrar och blir uppdragen på fötter.

Sean omfamnar honom. “Jag förstår, jag förstår.” Han klappar honom tröstande och leder honom tillbaka till hans plats vid stjärnan. Trent sjunker ihop. Det gör även Les vid väggen, han lutar huvudet mot den stängda dörren och snyftar.

Mitch går tillbaka till sin plats, blickar åt Cheryl och Alana, han samlar sig. Sean går till Les och vänder hans ansikte till sig, Les ser skräckslagen ut. “Det är OK, Les, det är OK.” Les låter sig ledas till sin plats.

Lauren försöker trösta Kim. [Något ansvar känner hon ju ändå för sin hench.]

K: “Varför?”
L: "Ju mer vi lär oss, desto större chans att vi kan hämta honom.”

Kim nickar och stapplar bort till sin plats, rotandes i sin handväska, Lauren stoppar hennes hand. “Du behöver inte dem nu. För Bryan.”

Kim nickar tyst och slutar leta efter något som kan dämpa smärtan och tankarna.

Stjärnan återbildas.

Ansiktena vänds mot Sean Dennis som håller sina blödande händer framför sig och de röda dropparna stänker över stjärnan och Sean börjar mässa på arabiska.

[Cheryl inser att hon lärde sig arabiska när hon hade ritualen med Shaum. Spelaren hade medvetet sparat det extra språket som Cheryl fått när hon gick upp i INT för att göra en Trettonde Krigaren, med spelledarens godkännande.]

Sean åberopar den fyrfaldigt bevingade och talar om köttet och dess föränderlighet och kärlets ständiga omformande och dödens lättflyktighet.

Sean tar ett steg in i stjärnan, mot britsen där Rain Carter ligger. En våg går genom sällskapet, som om ett osynligt rep håller dem samman, en tungt vägande kätting som fjättrar dem samman, som drar efter för varje steg som Sean tar mot mitten av stjärnan.

Framme vid britsen lägger Sean sina händer på Rain Carters vita hjässa, nålarna tränger in i hennes tinningar och Sean lägger sin panna mot Rains.

[Han får 14 och misslyckas med ritualen. Useless.]

Carters kropp spänns som en pilbåge, hennes bröst hävs mot taket och den mörka sfären och munnen öppnar sig och kedjan sträcks, men så bryts anspänningen och allt saktar in och kedjan rasslar och bandet bryts och Rains kropp sjunker ihop. Trent känner att något rycker i honom, något vill lämna honom och tränga in i Carter, men han motstår [KAR-slaget blir 17+1].

Sean Dennis faller på knä bredvid Carter. Hans mörka hår hänger över hennes ansikte. Han andas tungt. Dörren öppnas och tre av Sean livvakter kommer in, ordlöst hjälper de honom på fötter och stödjer honom ut ur rummet. Blod rinner i smala rännilar från Rains tinningar, ner för hennes vita armar och bildar en pöl på den gyllene åttauddiga stjärnan och det är tyst.

1618291221142.png
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
169
Återhämtning

Gruppen slår en trea och får återhämta tre veckor innan de blir avbrutna.

Cheryl -
  1. Söka svar - Hur gör jag ritualen som Sean försökte göra? (INT-slag -fummel!)
  2. Skaffa granatgevär. (INT-slag - perfekt!)
  3. Söka svar - Hur få fördel i förhandlingar med Vics? (INT-slag lyckas)
  4. Rekrytera följeslagare - Badbunny

Lauren -
  1. Söka svar - Hur gör man för att inte tappa ansiktet på andra sidan barriären? - (INT-slag lyckas)
  2. Rekrytera Richard Ward - (VIS-slag med fördel lyckas)
  3. Rekrytera Tim Clifton - (VIS-slag lyckas)
  4. Var finns en artefakt?

Mitch -
  1. Söka vård - (KAR-slag misslyckas)
  2. Rekrytera Evan Blair - (VIS-slag misslyckas)
  3. Söka svar - Vad är det enklaste sättet att stjäla kalken? (INT-slag misslyckas)
  4. Söka svar - Var finns böcker?


Trent -
  1. Rekrytera Les Turner (VIS-slag lyckas)
  2. Rekrytera Walker Miller (VIS-slag misslyckas)
  3. Söka vård (KAR-slag misslyckas)
  4. Söka vård

Granatgevär
Cheryl har insett att Sean Dennis kommer bli en svår nöt att knäcka och får tag på ett svensktillverkat granatgevär (Carl-Gustaf m/48) utan att lämna några som helst spår.

Vi rular att det har följande stats:
3T6K, kan skjuta varannan runda. Inom sprängzonen slår alla försvarsslag för halv skada (med nackdel om oförberedd).

Hur gör man för att inte tappa ansiktet på andra sidan barriären?
Lauren hör sig för med Walker Miller och charmar honom att berätta lite om vad han har fått reda på från Butlers efter hans återkomst. Butlers vet att det är själva dimman som förvränger folks ansikten på andra sidan barriären så att de börjar likna de som deras ögon ser. Bästa sättet att undvika detta är att inte vistas där dimman är eller se till att dölja ansiktet för varandra. Butlers känner inte till något "botemedel" när skadan väl har skett utan har bara beklagat Walkers "otur"...

(Vad Cheryls fummel och perfekta slag innebär spelas ut i Scen 34.)
 

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
169
Scen 34 - Efter festen

Tidig morgon. Den hyrda hotellvåningen högst upp i La Parisienne är inredd med guld och modern konst och väggarna är enhörningslila och en abstrakt och spetsig järnskulptur brinner av gasoleld på terassen utanför de halvöppna glasdörrarna och solen är på väg upp och Victor har huvudet i Cheryls knä och i bakgrunden sjunger David Bowie svagt och stilla om att vi kunde vara hjältar, om än blott för en dag.

Vics kostym är skrynklig och bär tydliga tecken från gårdagens fest och han utgör en slående kontrast mot Cheryl som är iklädd ljus Dior och är nykter och hennes makeup är perfekt och orörd.

Vics ser upp på Cheryl och hans ögon är klara, bara lite grumlade av sprit och trötthet. “Jag skulle varit här med dig istället, du är så mycket intressantare än alla de där.”

Cheryl klappar Vics huvud där han ligger i hennes knä, lite som hon skulle klappa en kattunge, och ser ner på honom.

V: “Det är som... vad ska jag göra för att du ska vilja vara med mig mer?”
C: “Jag skojade inte när jag sa att du skulle ringa. Har du verkligen plats för mig, Vics? Är du verkligen intresserad?”
V: “Jag är väl mest rädd… att gå fram för fort… att förlora dig. Men… jag vet inte.” Han vrider på huvudet och blickar ut genom de stora fönstren på terassen och himlen innan han tittar på Cheryl igen, hans ansikte är allvarligt. “Du måste vara försiktigare.”
C: “Försiktigare?”
V: “Ja det är jävligt allvarliga grejer det här.”

Cheryl rycker på axlarna. “Jag trodde det var så vi lärde oss saker.”

Vics rynkar pannan. “Jag vill att du ska göra det här med mig så att jag kan skydda dig, inte med nån annan.”
C: “Jag trodde vi skulle hålla isär oss och affärer.“
V: “Jag tror inte du fattar hur viktig du är för mig.” Vics ansikte blir svårläst - tillgivenhet, hårdhet, allvar, lite oro. “Han är farlig, jag tror inte ni förstår hur farlig.”
C: “Men berätta då, det är inte rättvist att komma efteråt och varna om sånt som du redan visste.”
V: “Jag menar… vad tänkte ni skulle hända om inte ritualen hade avbrutits? Han är riktigt farlig. Tro inte för ett ögonblick att han bryr sig om dig och dina vänner.”

Cheryl tittar ut genom fönstret och hennes hand fortsätter klappa Vics huvud med långa, mjuka strykningar.

V: “Det är… vi kan ju skydda er, låt mig få skydda dig. Det finns ett säkert sätt att göra det här på.”
Cheryl tittar ner och söker ögonkontakt och försöker läsa Vics men tror på hans ord. [Hon slår ett KAR-slag mot Vics KAR-försvar men lyckas inte.] “Jag tror du är minst lika farlig som Sean, Vics.”
Victor ser lite stött ut. “Inte för dig.”
C: “Men faktum kvarstår.”
“Det är just därför jag vill och kan skydda dig”, säger Vics något trumpet.

Cheryl ler lite. “Jag är van att hantera mina egna problem, Vics. Jag kan inte lägga dem i ditt knä.” Hon klappar honom på huvudet.

Vics röst är lite frustrerad. “Jag vill inte förlora dig, jag vill inte… jag vill inte göra det här själv! Det finns trygghet i att vara nära kalken.”

Cheryl nickar och ler lite bredare. “Du är svartsjuk! Men det behöver du inte vara.” Och Cheryl böjer sig ner och låter sina läppar röra vid Vics panna och Vics sluter sina ögon och hans ansikte slappnar av.

Cheryls röst är mjuk när hon viskar: “Jag ber roomservice komma med kaffe.”
 

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
169
Scen 35 - Blades in the dark

Kväll. I den discoupplysta rollerblade-parken hänger smaragdträdsboaormar från taken och tre “dansrobotar” från Boston Dynamics dansar i takt med Beach Boys uppe på ett podium format som en vulkan och det är så fuktigt att huden blänker och Tim Clifton ramlar när han försöker resa sig och Alana Byrnes säger Har du hört om hennes nya? och det är fri bar och Kate Bush signerar sin nya livsstilbok med pennor i glittrande neon.

Tim ser hjälplöst på Lauren som graciöst glider fram, gör en piruett och sträcker fram handen. “Sätt dig ner så hämtar jag något att dricka.”
Tim tar tacksamt handen, rör sig mot ett loungeset, slänger sig i en djup stol, snör av sig rollerbladesen, tar på sig solglasögonen och börjar skriva något på sin flip-telefon.

Mitch blinkar som en julgran, iklädd Dynamos originalkostym från The Running Man, han har fått den måttanpassad så den skall sitta perfekt, bröstplattan smeker hans muskler. “Nej, jag har hört ovanligt lite av Bush på sista tiden”, säger han till Alana som glider brevid honom.

A: “Det är som hon fått en nytändning. Men country rap, är det inte något desperat över det?”
Mitch rycker på axlarna och ler slugt. “Det gäller att utvecklas, Alana, stannar man blir man tråkig. Country-rap kan vara något för Kate, det är något tidlöst.”
Alanas ansikte förvrids. “Unket menar du, hon är för fan över 80.”

“Ja, erfarenhet...” Mitch tittar lite drömskt mot Kate. Han skakar av sig. “Fan vad stört det var hos Sean, vad tror du det var tänkt skulle hända?”

Alana cirklar runt honom på sina rollerblades. “Det var jävligt creepy, vad tror du hade hänt om inte Trent gjort så där?”
Mitch ser allvarlig ut. “Jag vet inte, men jag är glad att han gjorde det, jag var som fastfrusen, som om ballarna var fast i ett skruvstäd.”

Alana rullar fram och greppar hans skrev. “Såhär?”
M: “Ja, fast obehagligt.” Han böjer sig ner och viskar i hennes öra. “Hårdare.”
Hon lyder, Mitch grimaserar, skjuter bort henne. De rullar tillsammans mot slime-fallet.

Cheryl har en sparkdräkt från Dior, hjälm, handledsskydd, armbågsskydd, knäskydd. Hennes vita linne är nästan genomskinligt i svett och fukt. På darrande ben försöker hon njuta av skridskoåkandet men Cheryl har inte åkt förut och har inte fallit men är otroligt fokuserad på att inte falla.

Tim tittar upp från sin telefon när Cheryl långsamt rullar förbi. “Det här är förjävligt, vems ide var det här?”

Cheryl vill rycka på axlarna men prioriterar balansen. “Mitch ville visa upp sin nya kostym.”

Tim muttrar: “Larger than life. Vill du ha något att dricka?”
Cheryl nickar och rullar fram och fallsitter ner i en av fåtöljerna. Tim messar Lauren från sin telefon.

Lauren kommer tillbaka med två flaskor champagne och tre glas.
Hon glittrar. “Visst är det ett fantastiskt ställe! Mitch brukar vara helt störd, men jag gillar det.”

Tim tittar skeptiskt på henne. “Det är så jävla svårt ju.”

Lauren klämmer in sig i sällskapet och sabrerar vant champagnen med ett av glasen. “Det är som att cykla, när man lärt sig glömmer man aldrig.”

Tim svär tyst och ser inte ut att vara i sitt element. “Ska vi dra någon annanstans sen?”
Lauren sippar på champagnen och häller upp rikligt åt Cheryl som fått av sig hjälmen och har en förvånansvärt bra hårdag trots svetten. “Något speciellt i åtanke?”
Tim rycker på axlarna. “Ny klubb öppnar i Oak Village. Jag kan nog få in oss.”
Lauren nickar och lutar sig tillbaka. “Visst, varför inte? Men … Cheryl, det som hände i fyren, vad fan var det för nåt? Vad försökte han med?”

Cheryl baddar pannan med en näsduk från Dior och läppjar på champagnen. ”Jag vet inte. Vics var då inte glad.”
L: “Har du träffat honom?”
C: “Jo, i morse.”
L: "Vad tycker du om Sean då?"
Cheryl stirrar på henne.

Mitch rullar fram med Alana i släptåg och en dyr cocktail med röd vätska och en lila fruktskiva över kanten. “Jag tror inte det är så många som tycker om Sean om jag skall vara helt ärlig, Lauren.”

Han hänger på räcket och drar handen genom det lätt svettiga håret. “Det som hände med Rain …” Mitch blick blir mjuk, nästan lite ångerfull. “Jag borde ringa henne… Jayne alltså.”

Alanas blick mörknar och hon glider upp till Mitch och drar ner honom i loungesoffan och lägger sina långa, ljusa modellben över honom med rullskridskorna på och hon har en kort svart minikjol från Balenciaga och Mitch blir ordlös för en stund och Alana lutar sig framåt och greppar hans sugrör och tar lite av hans drink.

Mitch tittar på henne och tittar sen på de andra. "Äh fan. Jag tycker ändå inte att det är schysst. Att skicka henne till Tokyo, visst. Men att lägga henne på ett bord och sticka nålar i huvudet på henne…”

Lauren ryser. “Vics ville ju ha bort Rain, måste vara nåt speciellt med henne.”

Mitch nickar bistert. “Med tanke på hennes fotande, så ja - hon var minst sagt speciell. Det var ju skitläskigt.”

Lauren skakar på huvudet. “Det måste ha varit något mer. Ni kanske minns att Vics inte var helt nöjd med vår lösning för att få Rain att försvinna?”

Mitch greppar Alanas hårdblåsta hår och böjer bak hennes huvud och ser henne i ögonen. ”Vad vet du om Vanderheim studios?”

Alana småler men hennes ansikte blir allvarligt när hon minns. “Vi gjorde en grej om dem … innan det här pajade min karriär.” Hon viftar vagt mot sitt nya ansikte. “Hon är rätt creepy, Aimee alltså, det är något med hur hon snackar. Det är som en sekt.”

L: “Det där vidriga i jaktstugan då? Det kom ju från Vanderheim.”
Tim tittar upp från telefonen. “Signalen du bad mig spåra?”
L: “Ja. Kan du säga nåt mer om det?”
Tim rycker på axlarna. “Det var rätt rejält med säkerhet för en fotostudio.”
Lauren tindrar lite. “Kan du göra mer? Rota lite?”
Tim rycker på axlarna. “Visst.” [Underförstått: be mig i återhämtningsfasen så får vi fördel på slaget.]
Mitch nickar gillande. “Coolt, är du en sån där hacker?”
Tim ser stött och lite trött ut. Hans röst blir monoton och dämpad. “Whitehat heter det.”
Mitch nickar och tänker. “Mmm. Som i den där filmen med Angelina Jolie … Rollerblades och grejer.”
Tim ser mörkt på honom.”Vi pratar inte om den filmen.”
Mitch ler brett. “Du måste älska det här.“ Hans Dynamo-dräkt blinkar uppmuntrande.

Tim suckar invändigt och försöker byta samtalsämne. “Jag har fixat in oss på festen, men skippa dräkten.”
M: “Festen? Nya klubben i Oak?” Tim nickar.
Mitch ser sorgset ner på sin dräkt. “Ja, inte riktigt Oak, jag håller med.”
Tim försöker vara neutral på rösten men sarkasmen skiner ändå igenom. “Kanske något mer subtilt. Med dina mått mätt då.”
Mitch ler mot honom och klappar honom på axeln. “Du måste lära dig att äga det, det är så man skapar trender, genom att äga dem. Vit hatt alltså?”
Tim röst är full av avsmak. “Ugh. Sättet du säger det låter som du snackar om klanen. Inte två ord, det är ett ord - whitehat.”
Mitch nickar gillande. “Kodspråk”. Han kysser Alana. “Och hackers. Cooooolt.”
Han tittar på Lauren. “Bra jobbat, vi kan behöva nån som kan D&D och sånt, där på andra sidan.”
Lauren himlar med ögonen och sveper sin champagne.

 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
169
Scen 36 - Sallad

Dag. De gröna kristallkronorna på Sad Lounge påminner om klasar av glittrande tång och Aimee Vanderheim är omgiven av assistenter klädda i svarta polotröjor och svarta jeans från Kenzo och kvadratiska solglasögon från Dolce & Gabbana och Alanas ansikte är ⅓ intresserat, ⅓ oroat, ⅓ något annat och ½ Walker Miller och salladerna innehåller femtio ingredienser och nästan inga kalorier och en svart jeep med svarta rutor står parkerad utanför de stora glasfönstren, skuggad av palmerna längs Lamorna Drive.

Mitch tittar upp från salladen, han är klädd i en ljus Brioni-kostym med den röda sjalen som pocket square i kavajfickan. Han tittar på Aimee och sedan på hennes assistenter och harklar sig. “Jag har jävligt tråkiga nyheter om miss Carter.”

Aimee tittar upp från en portfolio i dyrt svart papper som en assistent håller fram för hennes godkännande, ser på Mitch genom svarta solglas och viftar sen bort sina assistenter som tittar på varandra, nickar unisont och marscherar i ett långt led ut ur restaurangen.

Mitch sväljer klumpen i halsen. “Rain är död, vi såg hennes kropp vid fyrtornet med Sean Dennis. Han försökte något hokuspokus på henne, vi lyckades avbryta honom.”

Aimees solglasögon är helt runda och helt mörka, hennes vita hår är uppsatt i en knut, hennes ansikte är uttryckslöst. “Och vad känner ni för detta… mister Brooks?”

“Det är för fan helt sjukt, hon skulle ju inte ens vara i stan”, utbrister Lauren.

A: “Vad gjorde ni hos mister Dennis, fröken Denton?”
L: “Han bjöd dit oss, sa att han ville visa något.”
A: “Och er karriär i modellbranschen har inte lärt er att det är en dålig idé?”
Lauren rynkar pannan och rycker på axlarna. “Det var inte som att jag var ensam. Och vi alla är förbi steget … Det finns mer ju. Och Sean Dennis är en … Jag vet fan inte ens vad jag skall säga.”
A: “Har ni hört den om katten?”
L: “Jag vet inte vad ni pratar om. Är det en sedelärande historia?”
A: “Det är inte viktigt. Olycklig utveckling det här.”

Mitch krossar glaset i sin hand, tittar ner på en bloddroppe som droppar ner på tallriken, förbinder sig med sjalen. “Du frågade hur jag känner för det här? Jag är förbannad. Att det var ett misstag? Ja. En dålig idé. Men en så dålig idé som det visade sig vara hade jag inte räknat med.”

Han tvekar. “Men jag vill … jag tror att vi kan … Jag tror vi är på rätt väg med det som du bad oss om. Vi är på väg, vi rör oss. Vi rör oss uppåt inom Butlers.” Mitch säger det sista med avsmak - han har en butler, han är inte någon.

Mitch tittar på Aimee. “Men kalken är svårtillgänglig. Finns det något jag kan göra för att visa mitt värde, eller gottgöra?”

Aimee tittar forskande på honom. “Om jag skulle berätta för er var kalken befinner sig, skulle det underlätta våra gemensamma affärer?”

Mitch nickar. “Det kan absolut inte skada. Även om jag tror att platsen är det minsta bekymret.” Han ler.

Aimee drar på munnen. “Ja, ni kan ha rätt. Kalken befinner sig hemma hos Victor Delaneys “kusin”.” Citattecknen runt ordet “kusin” hörs tydligt. “En Judy Delaney.”

Mitch söker i minnet - nej, han har inte legat med henne. Än. “Judy? Inte hört om henne. Så där är kalken?”

Aimee nickar. “Och nu när ni har den här informationen, kan vi komma vidare i våra affärer? Eller har jag missbedömt er?”

M: “Jag är kanske fortfarande en smula naiv, men jag har förstått att det finns ganska mycket mer, och många olika viljor. Jag har en fascination … En känsla av att det här är något jag sökt så länge … Kan du berätta mer om vad ni vill?”

Aimee ler lite. Lauren tar och ändrar ställning, lägger händerna på bordet och lutar sig fram mot Aimee.

Alana petar i sin sallad, rädd att titta upp medan hon följer diskussionen. Mitch ger sitt inövade leende och försöker möta Aimees blick. Men det är svårt genom solglasögonen, som två svarta hål.

Aimees röst är mjuk, tydlig, inte ovänlig. “Vad vi vill? Vi vill hjälpa er vidare mister Brooks, vi har varit väldigt tillmötesgående. Det är kanske inte bara ni som varit naiva med tanke på hur saker har utvecklat sig.” Hon vrider huvudet mot Alana. “Önskar ni något annat?”

Alana tittar skrämt upp.. “Nej, det är bra.”
Aimee betraktar henne utan att le. “Ni har väldigt intressanta drag, speciella. Om ni behöver en agentur vet jag flera som skulle vara intresserade.” Alana bleknar och försöker hitta något i salladen hon kan äta.

Aimees ansikte vrids åter mot Mitch. “Jag skulle uppskatta om ni kunde prata lite med miss Carter. Ja, den återstående. Hon har inte tagit det hela … professionellt.”
L: “Varför Rain, varför tog de henne?”
A: “Rain hade potential. Det var inte bara jag som såg det.”
L: ”Var det därför Vics var ute efter henne?”
A: “Mister Delaney spelar ett högt spel med många pjäser. Jag tror inte han kan glömma gamla oförrätter. Ni rör er verkligen i vatten med stora fiskar.”
L: “Men om vi hittar kalken. Vad händer då?”
A: “Vad vill ni ha miss Denton?”
L: “Vad kan ni erbjuda?”

A: “Jag har förstått att ni har sett bortom slöjan. Vi kan erbjuda ett säkert alternativ ifall ni skulle vilja återvända.”

Mitch nickar.

A: ”Det finns också vissa föremål i vår ägo som skulle intressera sökare som er.”

A: “Vi har även gott om information om alla som är av intresse i Cedar Groove. Alla.” , betonar Aimee.

Lauren lutar sig tillbaka i stolen och tittar mot Mitch. Mitch ler och knyter sina händer. “Jaaa…” Han riktar sin uppmärksamhet mot salladen. “Det var fint att du hade tid med oss. Jag skall inte göra dig mer besviken.”

Alana ger ifrån sig ett utrop. Efter att ha lyft på ett blad har hon blottat en mörk larv. Hon ursäktar sig för Aimee och de andra, reser sig hastigt, skyndar bort mot damrummet och slukas av de mörka draperierna.

Aimees röst är neutral och lugn. “Jag är inte besviken, mister Brooks, jag är full av förväntan.”

1618940056309.png
 
Last edited:
Top