Kaliforniens mörka torn - Bret Easton Ellis möter Kuf (spelrapport fisktank)

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
314
Cheryl får ett meddelande med Vics förslag:

I Oak Village finns det ett galleri som ställer ut fotokonst av Rain Carter. Vi vill att ni övertalar Rain Carter att lämna Cedar Grove.

För detta kan de få en av följande (kufiga) saker:
  • En bok
  • En ritual som inviger dem i första nivån av Butlerna
  • Ett föremål som Butlerna äger
(Och eftersom Jayne Carter redan är etablerad är alltså Rain Carter en släkting till henne, det bestäms att det är en syster. Spelarna spekulerar vad det är för sorts mor som döper sina döttrar till Rain och Jayne och att Mitch borde luska reda på mer från Jayne om Rain.)
 

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
314
Scen 10 - Jaynes jävla syrra

Dag. Lustjakten är på väg mot korallreven vid Bell’s Bluff och era hudar blänker av saltvattnet som stänker över relingen och två sprutor med heroin glimmar i solen och Jayne Carter säger Den kostade 18000 dollar och The Clash vill Rocka Casbahn och genom Armanikylens glasdörr ser ni flaska efter flaska med Dom Perignon och ingen skrattar.

Jayne tittar upp på Mitch där hon ligger med huvudet på hans mage. “Tycker du det var värt det?”

“Jag vet inte, det tar ett tag innan man vet. Din syrra ställer ut i Oak Village. Du skall inte ställa ut något?”

“Vad tror du?”

“Varför inte?”

Jayne rycker på axlarna. “Hennes företag, hennes regler.”

Mitch pratar väder och de diskuterar heroinet, inget för dem. Jayne scrollar planlöst på Orbis på sin telefon.

“Vad tycker du om Rain?”

“Det var ett jävla tjat om min syrra, jag är ju här.”

“Folk har fått upp ögonen för henne, och jag fattar inte varför.”

Jayne tittar upp på Mitch, skarpt. “Vadå fått upp ögonen för?”

“Jag har hört namnet cirkulera.”

“I vilka kretsar då?”

“De här. Vad är grejen? Vad är det jag inte fattar? Vet du något?”

Hon sätter sig upp och byter till solstolen bredvid. “Vad håller du på med?”
M: “Ta det lugnt tjejen.”
J: “Vad är det här för korsförhör, vad är det med min syrra? Inte ett ljud om henne och sen plötsligt fråga efter fråga.”
M: “Äh, bara nyfiken. Stampade jag på en öm tå?”
J: “Vad är det som är så jävla intressant med min syrra? Vad är det du har hört?”

Mitch böjer sig fram, ser henne i ögonen. “Kan det stanna mellan oss?”

J: “Det beror fan på vad du har att berätta.”
M: “Just nu ingenting, jag vill bara veta mer.”
J: “Jävligt svårt att säga något utan att veta vad fan du är ute efter.”
M: “Har du hört talas om Vics? Jo, det har du ju förstås, alla känner Vics. Jag har hört att han vill ha bort Rain från Oak Village och jag fattar inte varför. Jag vill vara på toppen, veta, men jag fattar fan ingenting.”

Jaynes ögon smalnar. “Vad är det här då? En varning?”

M: “Jag vet inte. Därför jag frågar dig, varför vill han ha bort henne från Oak? Varför är Vics intresserad av din syrra? Han gör inget utan anledning.”

Hon reser sig hastigt och gräver fram sina cigaretter ur handväskan och går bort till relingen och lutar sig ut. Jayne andas stötvis, ser blek ut, nästan svimfärdig. Mitch går fram, ställer sig bredvid och blickar ut över vattnet.

J: “Jag tror du skulle behöva träffa Aimee … Jag kan inte berätta själv.” Hon tittar på honom. “Det kanske inte märks så tydligt men jag … jag bryr mig om dig. Det känns som att det här är något mer. Mer än det vanliga du vet. Men jag törs inte berätta mer för dig nu. Men det låter som du är jävligt djupt ute.”

M: “Det är bara där man kan fånga de stora fiskarna.”

Hon skrattar till och axlarna sjunker ner, hon slappnar av lite.

“Kan du lära mig simma på djupt vatten ?” säger Mitch med ett pojkaktigt leende.

“Alltså, vem är du?!”, skrattar Jayne. “Två vattenskämt i rad ute på havet?”
M: “Skönt att någon skrattar på den här båten. Slappna av.”

Jayne lutar huvudet mot hans bara, perfekt solbrända bröst. “Du är rolig, det är skönt att skratta ibland.”
Mitch tittar ut över vattnet och lägger armen om henne. “Aimee alltså.”
J: “Ja, ni borde träffas. Jag ska försöka ordna något.”
Hon drar sig undan och försvinner i sin telefon igen.

 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
314
Scen 11 - Tånagel

Sen kväll. Oak Village är fyllt av röda lyktor och det smäller i kullerstensgränderna mellan designbutikerna och galleriet är fyllt av b-listekändisar och deras något snyggare dejter och Bryan Poole verkar hög och nervös och en blond modell skrattar åt en extrem närbild på ett sönderfrätt tandkött när hon inser vad hon tittar på och söt rökelse fyller näsa och lungor och sticker i ögonen.

Bryan tittar sig omkring, ser stressad ut och drar i sin vita polotröja. “Vad fan är det här för ställe?” säger han till Lauren.

“Jag vet inte, en studie i förfall?”

Bryan svettas.

Lauren rynkar pannan och stirrar honom i ögonen. “Har du tagit något? Det här är viktigt.”

Bryans blick irrar. “Var fan är Kim någonstans?”

“Jag såg henne utanför på gatan.”

Något mörkt kommer över honom och han försvinner i vimlet på väg mot utgången.

“Gör inget dumt nu!”

En ljushårig, nästan vithårig, ung man dyker upp bredvid Cheryl som står framför ett meterhögt foto av en blånad nagel, artsy och svår, det är tänkt att man skall se på den länge. Han är säkert inte mer än 20 och ler självsäkert mot Cheryl.

“Ger den dig något?”

Cheryl tittar upp från telefonen och tittar för första gången på tavlorna. “Nej.”

Killen kommer av sig lite. “Jaaa… den är… väldigt mörk… Gillar du sånt här?”

C (utan att titta upp från telefonen): “Jag kom med en vän. Ha en trevlig kväll.”

Han ser så avsnoppad ut som han är, letar sig därifrån för att finna lättare byten.

Mitch kollar på tavlan och jämför med sina manikyrerade tår som sticker fram ur flipflops från Louis Vuitton. Hans magväska är Cartier. “Jag gillar det här. Men det är inget nytt, hundratals såna på Orbis, men spännande att se i den här storleken. Var är själva artisten? Lauren, har du sett henne?”

“Hon stod där borta under hårbottnen, hon drack champange och pratade med några. Det verkade djupt. Där borta, röd dress.”

Kvinnan har mörkt hår, perfekt snaggat till två millimeter och ett par stora mörka solglasögon, inomhus. Hon står och pratar med en äldre man i fyrtioårsåldern, bakåtslickat långt mörkt hår, stor ring i örat. När han ler uppskattande åt hennes skämt blottar han diamantprydda tänder.

Rains huvud vrids något, hon kanske tittar åt deras håll men hennes ögon är dolda av de mörka glasen.

L: “Vad säger ni?”
M: “Var inte blyg, det är väl bara att gå och snacka med henne, du har väl vana att prata med fotografer?”
L (rycker på axlarna): “Jag hoppas bara att ingen av de som fotar mig tar såna här bilder.”

Hon går bort mot Rain, mannen anar hennes närvaro och makar lite på sig, bjuder in henne i samtalet och bjuder på ett glas champange.

“Det är ni som är Rain Carter, fotografen?”
“Jag tror inte vi träffats.”
“Lauren Denton.”

Rain synar Laurens drag och figur med van blick. “Jag känner igen dig, någon kampanj jag känner till?”

L:“Jag har en kampanj med Balenciaga. Syns på stan.”
R: “Ja! Edgy. Vågat med draget att bara visa överdelarna.”
L: “Roligt att du gillade det, det gäller att stå ut.”
R: “Du fotar fantastiskt väl.”
L: “Jag skulle säga detsamma om era bilder, mina vänner diskuterade er vision. Men det kanske är mer intressant om ni berättar själv.”

Rain är klädd i en röd byxdress, Tiffany. Hennes höga stilettklackar hörs mot det kaklade golvet när hon glider bort mot Mitch och Cheryl. Hon ler inbjudande och blottar vita tänder mellan djupröda läppar.

R: “Trevligt att ni hittade hit. Jag är Rain, men det visste ni väl.”
L: “Det här är Mitch och Cheryl.”
R: “Ni verkar bekanta, vi måste ha setts …”

Cheryl vet att de inte träffats. Rain är lik sin syster, käkbenen är utsökta.

“Du kanske har sett mig i dina drömmar.” säger Mitch.

Rain skrattar, högt och klingande. “Så kanske det är. Ni verkar bekanta, är ni också modeller?”

Mitch skakar på huvudet. “Jag kan nästan svära på att vi inte setts. Populär utställning, mycket folk.”

Rain ser sig om. “Man kunde önskat att det kom något större namn. Inte meningen att dissa er, men om rätt person postar om det så får det saker att hända lite snabbare.”

Lauren nickar. “Jag förstår. Men jag kan inte släppa bilderna. Du måste ju ha en tanke. Vad vill du säga? Ta den här till exempel.” Hon pekar på nageln. “Mitch var förstummad.”

“Vad var det du gillade Mitch?” säger Rain, hon verkar genuint intresserad.

Mitch går fram till den extrema förstoringen och backar ett steg. Pausar. Tänker. “Den är så jävla äcklig. Det är genialiskt.”

Rain skrattar igen. “Det är ju en del av oss, vi skall alla den vägen vandra, lika bra att vänja sig.”

M: “Den visar det fula, världen som den verkligen är. Skitigt, fult och äckligt. Jag gillar det.”

Rain kollar om Cheryl har någon favorit, Cheryl pekar på en tavla på måfå, den där kanske och sällskapet glider dit.

Bristningen på den uppsvällda magen påminner om ett mörkt floddelta, alla är glada över att den inte är i färg.

“Ja, den är speciell.” säger Rain. “Någon särskild anledning?” Hennes röst dör ut, hon är plötsligt djupt i sina tankar.

Cheryl väger noga orden. “Det behagliga är bokehn.“ Cheryl viftar diffust med handen där magen smälter samman med bakgrunden. “Trots att grynen är obarmhärtiga i den här förstoringen finns det ändå något njutbart i det, det påminner om asfalt.“

Rain betraktar sitt egna verk, tycks nästan hypnotiserad.

Cheryl fortsätter långsamt. “Magen och dess ärr. Har den värk? Den fångar de som vill se ytan, men om vi stannar upp så inser vi att det inte är det som är motivet, är det något sånt du har tänkt dig?”

Rain fryser till och ser blek ut när hon vänder sig mot Cheryl. “Ja. Ja... Fotar ni själv?”
Cheryl skakar på huvudet. “Inte längre”

Rains röst låter avlägsen. “Det kanske är något ni ska ta upp igen.”

1614196986675.png
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
314
Scen 12 - Quid pro quo

Tidig morgon. Gryningsljuset kastar sig in genom de enorma fönstren och träffar de hårda dragen hos modellerna på de inramade omslagen till Harper’s Bazaar, L’Officiel och Jalouse som pryder väggarna i det stora mötesrummet på översta våningen i Vanderheim Studios glänsande skrapa och en gulnad elefantbete hänger i taket från en rostig kätting och svajar lätt i den kalla luftkonditioneringen som kämpar mot den annalkande hettan och Kim Jared andas tungt och stirrar på Adderall-tabletten som lyser ljusblå mot hennes bleka hand och en ensam cello spelar från infällda B&O-högtalare.

Kim och Lauren bråkar om drogerna, Lauren menar att Kim ligger i hårt. “Det är inte bra, vi får prata om det sen. Var är Bryan, hände det något igår?”

Kim svarar inte och sväljer tabletten med torr hals under kväljningar och stirrar framför sig.

Lauren lutar sig över henne. “Vi måste hålla ihop, ni är min klippa, de som jag kan luta mig mot. Jag är rädd att ni skall försvinna, att jag skall tappa er.”

Kim blundar och svajar lite, väntar på att tabletten skall börja verka.

Utanför i korridoren passerar Aimee Vanderheim den långa glasväggen till konferensrummet innan hon träder in genom den nästan osynliga dörren.

Hon har långt och onaturligt vitt hår, ansiktet kan inte vara över 30 och täcks delvis av stora svarta solglasögon, läppen är perfekt målad i rött och vitt i ett polkagrisaktigt mönster.

Hon går fram och skakar hand. “Aimee.” “Cheryl.” “Mitch.” “Lauren.” Aimee kastar ett öga på Kim men ignorerar henne i övrigt.

Hon sätter sig, “Jag har 15 minuter.”

En pojke med svartslickat hår och svart Armani-polotröja kommer in och häller upp drinkar från en silverbricka under tystnad och avlägsnar sig sedan.

Aimee tittar på dem, kanske, hon har i alla fall ansiktet vänt mot dem.
Mitch fuktar läpparna. “Jayne föreslog att det kunde vara bra att snacka med dig.”

Aimee nickar.

M: “Har du hört talats om Lachesism - att förlora allt och komma starkare ut på andra sidan?”

Hon nickar.

M: “Jag är less, jag vill hitta något på andra sidan ytan, något som betyder något, som känns.”
A: “Jayne tycker om er, hon gillar vad hon ser, det väger tungt. Vad är det ni är ute efter, mr Brooks?”
M: “Svar. Finns det något mer? Det kan inte bara vara den här grå sörjan.”
A: “Det hade väl varit sorgligt. Jag förstår. Men jag undrar lite över ert plötsliga fotointresse.”
M: “Hurså?”
A: “Ni verkar inte vara den typen av människor som vi brukar se på våra utställningar. Era kretsar är inte direkt kända för sitt artistiska intresse.”

En kort tystnad följer där de enda ljuden är cellon och ett lågt hummande som silar mellan Kims ihopknipna läppar, hon blundar, huvudet lätt lutat bakåt.

A: “Jag är lite intresserad av er vän, mr Delaney. Han har en kalk i sin ägo, den hade jag kunnat tänka mig att ha till ett projekt.”

Lauren rynkar pannan. “Som i en bägare?”

Aimee nickar. “Jag tror inte han vill släppa den hur som helst, men han kanske kan låna ut den och få tillbaka den när vi tagit våra foton.”

Cheryl nickar. “Mr Delaney är också en konstälskare, det går säkert att ordna. Vi hade varit intresserade av att se utställningen också.”

A: “Absolut, det går att ordna. Men jag måste vidare.”

Aimee reser sig och skakar deras händer igen innan hon försvinner ut genom dörren och den unge mannen i svart kommer tillbaka och visar ut ur konferensrummet.

På vägen ut kastar Mitch ett öga in i ett av rummen de passerar. På väggen hänger ett stort foto på Cheryl och hon ser frånvarande ut och det är nästan ett porträtt men på ett porträtt vet motivet om att det blir fotat och gör sitt bästa för att se bra ut och Cheryl ser bra ut men hennes blick är i fjärran och hennes läppar är lätt öppna och hon tittar inte in i linsen som förevigar henne.
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
314
Scen 13 - Pool

Eftermiddag. Vattnet är safirblått i poolen vid terassvillan som klänger på sluttningen till Hanovers Beach och på en antik silverbricka ligger kokain i fem prydliga linor och vinden försöker svalka men för bara med sig mer hetta och Victor Delaney ler och säger ‘Och?’ och Kim Jared pratar högljutt och irriterat i en mobiltelefon och Bob Dylan sjungpratar om narren och tjuven från en sprakig vintage-transistorradio och Graham Denton möter inte Laurens blick.

Poolen är fylld av “badbunnies” men Cheryl är inte en av dem och står vid poolkanten i torra kläder och spanar efter Vics.

Syskonen Denton käbblar, Graham menar att han är upptagen med annat och inte har tid att hjälpa Lauren. Han är rädd att Lauren skall sabba “grejen” och de går inte in på några detaljer men Lauren känner att han pratar om Vics och de andra.

De kommer ingenstans och Graham lutar sig tillbaka i solstolen och återvänder till sin pocket av Kurt Vonnegut och Lauren reser sig hastigt och välter ett glas champagne.

Mitch ligger i en solstol och sneglar växelvis mot kokainbrickan och badbunnisarna.

Vics sitter i baren i skuggan, skräddarsydd vit kostym, bar och solbränd bringa under den vita kavajen, bruna Balenciaga-skor utan strumpor, håret i en perfekt bakåtslick. Han lägger ner mobiltelefonen när han ser Cheryl och reser sig för att möta henne. Kindpussar.

Vics slår sig ner på barstolen bredvid Cheryl, bartendern häller upp drinkar, avlägsnar sig sedan diskret. Deras läppar lämnar märken på de iskalla highball-glasen.

Cheryl nickar uppskattande åt festligheterna, drinken och utsikten.

“Sist vi sågs önskade du något, och jag har kikat lite - jag är snubblande nära lösningen på ditt problem.“

V (ler): “Det låter ju väldigt trevligt.”

C: “Hoppas det är värt något för dig, redan där.“

V: “Jaaa, om inte annat att… det glädjer mig att du tog mitt förslag på allvar, det känns som ett första steg för något mycket större för oss. Kan vi bevisa för andra att du har ett värde för oss gynnar det nog oss båda.”

C: “Vi förstår inte riktigt vilka insatser som det här spelet spelas med, vi pratade med Aimee och hon är redo att skicka bort sin protege, bara hon får låna en kalk som du har i din ägo.

Vics ansikte blir svalt och tappar all glädje. “Så ni pratade med Miss Vanderheim.” Han tänker. “ Nåja, det påverkar knappast det vi pratade om. En kalk säger du?”

C: “Ja. Jag tror att de flesta knappast har mer än en kalk.”

V (skrattar lätt): “Jodå, jag förstår vad du menar… Det är få saker som vi värnar om mer än kalken, man skulle kunna säga att kalken är allt för oss. Tanken på att den skulle kunna vara någon annanstans än i säkert förvar är inte… lockande. Tanken att den skulle vara någonstans i närheten av miss Vanderheim är ännu värre.”

C: “Jag kan förstå att du värdesätter den starkt, och att det är ett pris du inte är redo att betala.“

V: “Utan en kalk så är våra seder och riter ingenting. Du kommer att förstå, jag skulle gärna visa dig. Men det är inte upp till mig. På något vis måste vi visa ditt värde för kalkbärarna och om det inte är… Nä, jag har svårt att se hur vi ska kunna gå med på miss Vanderheims krav. Finns det någon annan möjlighet att få miss Rain Carter att avlägsna sig från Cedar Grove tror du? Vi skulle vilja skicka ett meddelande till miss Vanderheim via Rain Carter och hennes icke-närvaro.”

C: “Jag förstår att det här spelet har högre insatser än vad jag först förstod.”

Victor får något hårt i ansiktet och tycks tänka på något mörkare än sol och badbunnies. “Det är av yttersta vikt att vi kan visa att ni är redo att ta första steget in i vår krets, men det kanske blir... Vi kanske måste ta tag i Rain Carter själva. Möjligen får vi finna något annat sätt att visa ert värde.”

Han tittar henne i ögonen, letar. “Jag hoppas att det här inte påverkar något mellan oss… även om jag vet att det gör det, allt är ju transaktioner, men du måste se det som att jag värnar om dig och jag vill att det här ska vara något bra och beständigt. Och säkert.”

C: “Jag vill även framtidsvis göra skillnad på oss och affärer, Vics."

V: “Ja, det låter ju trevligt, hoppas att vi kan hålla det så. Men allt har med varandra att göra, det är svårt att separera saker.”

C: “Ring mig” och Cheryl kysser Vics på kinden och skrider iväg mot Mitch och Lauren och återger kort den dialog hon haft.

De diskuterar kalken. Kanske kan Graham övertalas att berätta var de håller den. Mitch föreslår att de diskuterar knipan med Aimee.

Mitch klocka ringer och han ber Lauren smörja honom, det är dags att vända sig för perfekt solbränna. Hon ritar en penis på hans rygg i solkräm.

L: “Antingen går vi på Mitchs linje och röjer undan Rain själva. Eller så ber vi Aimee att skicka bort henne även utan kalken.”

M: “Jag gillade fotostudion. Och Carter den yngre. Vi kanske kan prata med Aimee och erbjuda henne något mer. Hur blir brännan Lauren? Jag hoppas du satte krämen jämnt.”

Lauren ler. “Perfekt för dig.”

1614283053223.png
 

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
314
Scen 14 - Stearin

Kväll. The Cure överröstar allt ikväll ute i den stora salongen på Diviner och jätteräkorna är många och perfekt tillagade och nästan utrotade och den privata matsalen är behaglig och tystare och dunkelt upplyst av ett trettiotal exklusiva stearinljus från Aura Inside och Jayne Carter kommer in och ser förvånad och förfärad ut och Aimee Vanderheim är nästan två timmar sen och väggarna glittrar grönt i stearinljuset.

Jayne stirrar på Mitch som sitter vid det vackert dukade bordet mitt i matsalen. Hon går fram mot honom i höga klackar. Mitch har stärkt skjorta från Yves Saint Laurent, ledigt uppknäppt i hals och upprullade ärmar. “Jayne! Slå dig ner.”

Hon ställer sig vid en stol. “Vad fan gör ni här?”

M: “Vi skall träffa Aimee.”

J: “Jag med, men jag visste inte att …. OK… “

Hon tittar på Lauren och Cheryl och nickar till hälsning. Mitch torkar händerna och häller upp ett glas vitt vin till Jayne, hon sveper det och tänder en mentolcigarett.

J: “Vad fan är det här? Jag gillar det inte. Hon sa inget om att ni skulle vara här.”

M: “Sa hon till dig när hon skulle komma?”
J: “Ja ..” Hon sneglar på sin nätta platina-Rolex. “Hon är en kvart sen.”

M: “Till oss sa hon två timmar.”

Jayne drar nervöst in mentolröken djupt i lungorna och hennes blick söker Mitch. “Säg inget dumt till henne nu.”

M: “Vad skulle vara dumt?”

J: “Säg inget dumt.”

M: “Vad gillar hon då?”

Jayne bleknar när hon mentalt sorterar bort de första sakerna som dyker upp i hennes huvud innan hon svarar: “Hon gillar inte oordning.”

Aimee anländer, hennes livvakt sätter sig vid dörren och läser. “Ursäkta den sena ankomsten, jag blev lite fördröjd.”

Hon ler mot Jayne, som ler tillbaka blekt. “Har ni fått något att äta?”

“Bara en starter.” Mitch nickar mot räkfatet.

Två servitriser uppenbarar sig och tar emot beställningen från Aimee som beställer åt hela sällskapet utan att konsultera menyn. Hon häller upp ett glas dyrt mineralvatten.

Mitch sneglar mot Jayne, men tar till orda. “Det blir svårare att lösa kalken än tänkt, vi kanske kan hitta en annan lösning.”

A: “Vad föreslår ni, mr Brooks?”
M: “Just nu verkar det som Butlers är väldigt intresserade av oss, och vem skulle inte vara det.”

Aimee nickar. “Vad föreslår ni?”

M: “Affärer funkar bäst när man har goda relationer. Och det hade hjälpt din sak om vi hamnade i bättre position.”
Aimees ansikte är uttryckslöst. “Ni kan tala klarspråk, ni är bland vänner.”

M: “Jag har inte mycket över för Vics, inget illa ment.” Han nickar mot Cheryl. “Men de har ingen stil.”
A: “Ni kommer att finna att vi är mer... framåtsträvande.”
M: “Hjälp mig och låt mig vara skyldig er tjänsten, så vi kommer i bättre dager.”
A: “Det hade varit bättre om jag visste vad ni ville ha.”
M: “Cheryl är bättre på fotokonsten, men hennes ide har meriter. Det hade varit bra om miss Carter faktiskt tog sin studieresa till Japan, men framför allt vill jag se djupare. Och förstod jag rätt sist så kan du hjälpa mig med det.”
Aimee nickar. “Naturligtvis, vi kan ju skilja på familj och affärer. Eller hur Jayne?” Hon tittar inte på Jayne.

Jayne bleknar. “Naturligtvis, miss Vanderheim.”
A: “Jag skall se till att unga miss Carters viktiga uppdrag i öster inleds omedelbart. Ser ni till att det ordnas, Jayne?”
J: “Nu?”
A: “Ja. Nu.“

Jayne reser sig och går utan ett ord och utan att se åt Mitch eller Aimee.

A: “Med den saken avklarad så hoppas jag att vi kan få vårt samarbete kring mr Delaney på fötter. Jag antar att det här kommer att glädja era nya vänner, för jag antar att det inte var en slump att ni kom till mig.”

Mitch ler pojkaktigt. “Det finns bara en rygg jag vill hugga min kniv i, och en så vacker rygg som er vill jag inte skada.”

Aimees läppar ler, men hennes ögon utmanar honom att försöka. “Jag ser stor potential hos er. Inte bara som motiv.” Hon ler. “Låt oss nu fira detta, och ta in lite av den speciella menyn.”

Utsökt mat rullas in.

1614369171981.png
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
314
Belöning

Strax efter att beskedet att Rain Carter har lämnat Cedar Grove når Vics lämnar en ung man i svart kostym och vit kråsskjorta ett paket till Cheryl.

Paketet innehåller en bunt gulnade papper och en lapp:

“Detta ger er svaret på en del frågor och början på något större. /V”

Dokumenten är på åldrad ryska (som både Cheryl och Mitch kan läsa utan större problem) och verkar vara en passage ur en renässansskrift som beskriver en ritual förankrad i kalkbärarna och deras seder, uppenbart en del i ett större system med riter.

Av allt att döma verkar det vara en inträdesritual för kalkbärarna. Först när man sett förbi slöjan kan man fortsätta in i mysterierna.

[Nedan följer ritualen som den presenterades för spelarna. Ritualerna i Kuf har ofta många bottnar och kan vara värda att göra efterforskningar kring, mycket kan gå förlorat i översättningar och avskrifter. Värt att notera är att spelarna, alla rutinerade Kufar vid det här laget, skrattade gott och högt när de läst ritualbeskrivningen och konstaterade att den antagligen var fullständigt livsfarlig med alla sina tvetydigheter.]

Ritual: Att följa kalken bortom

Deltagare
Upp till åtta tjänare
En kalkbärare

Attiraljer
  • Kalken
  • Ett kärl att tömma
  • Svart lera
  • Krita
Steg
  1. Kalkbäraren markerar cirkeln med krita. Cirkeln ritas så bred att tjänarna kan fullborda den axel mot axel.
  2. Kalken placeras i mitten av cirkeln, upphöjd där den ses av alla.
  3. Kärlet förbereds och töms, kalken fylls till bredden utan att en droppe spilles i cirkeln.
  4. Med leran förbereder tjänarna och bäraren sina anleten för det allskådande ljuset.
  5. Kalkbäraren stiger in i cirkeln och tjänarna sluter den.
  6. Kalken lyftes och kalkbäraren reciterar stroferna. Tjänarna svarar.
  7. Kalkbäraren bjuder tjänarna att dricka.
  8. Kalkbäraren tömmer kalken.
  9. (Kritiskt steg) Kalkbäraren höjer kalken och bjuder slöjan att lyftas.
  10. Slöjan lyfts och cirkeln upplöses.

1614540550633.png
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
314
Scen 15 - Jakt

Kväll. Jaktstugan i Evergreendales naturreservat är varm trots den kalla natten och Bonobokaffet kallnar i de gröna Versacekopparna och det knäpper i ädelträet som stilla förgås i den becksvarta Grenoble-kaminen och Kim Jared tar hela tiden på sitt nybotoxade ansikte och Bryan Poole läser Guns & Ammo och det rosa älghuvudet bevakar och betraktar.

Lauren rynkar pannan. “Har du översatt det rätt, jag fattar inte vad det går ut på.”

Cheryl nickar. “Jag tror inte jag har tappat något, översättningen är nog så bra som det kan bli. Men sammanhanget saknas, vi kommer in mitt i ett kapitel. Det känns ofullständigt.”

L: Men är det bra nog att försöka?

C: “Vad tror du ska hända? Tror du att det är ett practical joke?”

Mitch rycker på axlarna.“ I så fall hade det väl varit katter som skulle offras och grejer, mer äckel och förnedring i onödan.”

L (tankfullt): “Vad är egentligen ett kärl?”

C: “Ja, du ser.”

M: “Man verkar behöva skydda sina ögon från det där ljuset?”

L: “Med leran?”

C: “Ja, de hade väl inte solglasögon under renässansen.”

M: “Och de här stroferna som tjänarna ska svara med?”

C: “Vi kanske skulle tagit boken ändå.”

L: “Hördu Bryan, hjälp till här!”

Bryan tittar upp från vapentidningen. “Med vad?”

Lauren nickar mot dokumenten som är utspridda över det rustika men exklusiva träbordet i jaktstugan. “Att tyda den?”

Bryan himlar med ögonen och återvänder till Guns & Ammo. “Inte riktigt min grej va?”

Kim ligger i en soffa och blundar och känner med fingrarna mellan sina ögonbryn, runt munnen, i pannan, om och om igen.

“Tror du att din brorsa har gjort genomgått den här?” frågar Mitch Lauren.

Lauren ler snett och skakar på huvudet. “Han verkar vara längre ifrån det här än vad vi är, kan inte tänka mig att Victor skulle anförtro sig åt honom.”

M: “Nä, där har du i alla fall en poäng.”

Lauren tittar skeptiskt ner i sin kopp. “Har du inget starkare? Det här kaffet är ju vidrigt. Vad är det vi dricker för skit? Är det som det där mungokaffet du hade?”

M: “Du, mungokaffet är typ det dyraste i världen. Sean Dennis verkar ju hålla på med skumma grejer och har koll, vet han mer tror ni?”

L: “Han är rätt märklig.”

Cheryl ser tankfull ut och stirrar framför sig. “Vet fortfarande inte om vi skulle pratat med Aimee om Vics förslag eller om vi bara hamnade djupare i klistret.”

L: “Vi kanske ska vara försiktigare med vad vi säger och till vem.”

M: “I alla fall inte utan pris, men just nu behöver vi köpa information. Allt har ett pris.”

L: “Aimee pratade ju om kalken och Vics verkar ju ha en.“

C: “Kanske ett första tecken på goodwill mot Aimee att visa ritualen för henne? Eller är det ett prov? Skulle inte Vics gett den till oss om vi inte kunde klara det själva?”

L: “En initieringsrit?”

Lauren hör en duns ute i hallen till jaktstugan (slog 22 på sitt VIS-slag). “Vad var det? Finns det några fler här, Mitch?”

Bryan, som också hörde ljudet, drar upp sin skjorta och tar fram sin Bowie-kniv som han har i byxlinningen. Mitch hakar ned brandyxan som sitter över dörren. “Är de laddade?” frågar Lauren och nickar åt jaktgevären.

Mitch nickar och sänker rösten. Alltid, man vet aldrig vad som händer här ute.”

De kommer ut i hallen, det är mörkt och högt i tak, ända upp till nocken. På väggen av obehandlat trätimmer glittrar något en bit upp i ljuset från eldstaden i rummet bredvid.

“Vad är det?” frågar Lauren.

Mitch petar lite i den trögflytande vätskan och smakar, det är fränt och brännande, inte som mexikansk mat, kemiskt som bensin. Han spottar, glad att inte ha svalt något. Det verkar som det kommit på insidan och är kladdat på väggen i ett oregelbundet mönster, inte prydligt som det skulle runnit från innertaket. Mitch återvänder till det stora rummet i jaktstugan.

Cheryl tittar ut genom fönstret ut mot den täta mörka barrskogen (hon slår 1 på sitt VIS-slag, kritiskt misslyckande!) och tycker att något rör sig bland träden, som en mystisk energi som pulserar rytmiskt. (Hennes fantasi skenar iväg och hon får slå ett skräckslag mot KAR och tar två lätta sinnespoäng [2L SP] i skada när hon misslyckas)

Lauren undersöker hallen för att lista ut var vätskan kommer från och följer spåret ut i det stora rummet. Uppe i nocken ser hon luften vibrera, som om den är störd, som luften är bruten. En koncentration av mörker, en halvmeter i diameter, sväljer ljuset.

Hon siktar med geväret och viskar “Ser ni det?” Cheryl står kvar vid fönstret, och stirrar ut. Men när Mitch svarar att han gör det skjuter Lauren (hon träffar och gör sju svåra skador). Smällen fyller jaktstugan och skakar rutorna. Sfären i taket exploderar i svart vätska som bildar ett Rorschach-mönster i trätaket. Något svart dunsar ner bakom Chesterfield-soffan. Ett knastrande och ryttlande ljud ekar i stugan.

Mitch skrattar glädjelöst och rusar runt soffan med yxan höjd. (Han tar 3L SP när han ser den bläckfisklika skepnaden, men han slår 20 på sitt anfall). Gång på gång hugger han och svart sörja skvätter över honom.

Lauren stoppar honom efter några hugg. Mitch andas tungt, han är täckt av svart sörja och glimmande sekret.

De lyfter upp kadavret på bordet. Dess glatta och reflekterande skinn gör den svår att se förutom på de ställen där den är täckt av sitt eget svarta blod. Ett sfäriskt öga med nio tentakler på undersidan. De vänder på den och ser att någon har ympat in en wifi-dongel och kretsar i själva ögat. Komponenterna ser ut som något som skulle gå att köpa över disk. Lauren skär lös kretsarna.

“Hur lång räckvidd har en sån där?” frågar Lauren.

Mitchs ögon är mörka, han har inte torkat bort blodet från ansiktet. “Om den är på stugans wifi är den på internet.”

Lauren kikar ut, men ser inget.

Kim känner på sitt ansikte, täckt av svart sörja, hon känner hur slät hyn är efter botoxen. Bryan ser skärrad ut och sätter sig bredvid.

Mitch flinar plötsligt. “Vad fan är det här? Det ser ut som en avlägsen släkting till dig Poole.” ropar han åt Bryan.

Bryan är blek. “Det här är helt jävla åt helvete.”

1614542372891.png
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
314
Återhämtning i två veckor (innan de blir avbrutna)

Eftersom det blev Konfrontation med “bläckfisken” i Scen 15 får spelarna nu en Återhämtningsfas. De planerar ut fyra aktiviteter var och slår sen en tärning - det blir en tvåa, det går två veckor och gruppen får genomföra de första två planerade aktiviteterna innan de blir avbrutna.

Cheryl

  1. Hur får vi fördel på ritualen? (INT-slag misslyckas.)
  2. Hur får vi fördel på ritualen? (INT-slag misslyckas.)
  3. Hur får vi fördel i förhandlingar med Vics?
  4. Rekrytera följeslagare - Slumpmässig badbunny
Lauren
  1. Hur får vi fördel på ritualen? (Kritiskt lyckat på INT-slaget!)
  2. Vem spionerade bläckfisken för? (Kritiskt lyckat på INT-slaget!)
  3. Rekrytera följeslagare - Richard Ward
  4. Rekrytera följeslagare - Evan Blair
Mitch
  1. Var är butlernas kalk? (INT-slag misslyckas.)
  2. Rekrytera följeslagare - Kate Bush (VIS-slag misslyckas)
  3. Vilket är det fjärde sällskapet?
  4. Vad driver Sean Dennis?

Cedar Groves interna återhämtningsliga
Lauren - 2 kritiskt lyckade, 3 lyckade, 1 misslyckat
Cheryl - 2 lyckade, 4 misslyckade
Mitch - 6 misslyckade
Trent - 1 lyckat
 

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
314
Svaren

Hur får vi fördel på ritualen?
Laurens tidigare pojkvän (Graham Dennis, brorson till Sean) har studerat ockultism på universitetet och har kontakter som lyckas gräva upp bättre källor för butlernas initieringsrit.

I det franska originalet verkar det framgå tydligare att kärlet ska vara ett människooffer och för att få bästa effekt behöver det vara en människa med “ande”.

Lauren får även tag på alla strofer och recitationer som kalkbäraren och tjänarna behöver yttra för att kunna genomföra ritualen på önskat sätt.


Vem spionerade bläckfisken för?
Lauren har en annan tidigare pojkvän (Tim Clifton) som äger ett IT-säkerhetföretag. Med Tims hjälp får Lauren reda på att “bläckfisken” skickade sina signaler vidare till Vanderheim Studios servrar. Det verkar ha varit bild men inte ljud som gått iväg.
 

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
314
Scen 16 - Den ska sitta nära

Dag. Den exklusiva modebutiken Grenadine har en egen guru som ger fashion advice och det är kameror och skärmar överallt som fångar varje vinkel av era kroppar och inte lämnar något åt fantasin och Richard Ward hjälper Lauren att byta om bakom det mörka sammetsdraperiet till provhytten och en av Depeche Modes sämsta men mest överskattade skivor går på repeat i de dolda högtalarna och servicen är lika intensiv som invasiv.

Cheryl har fiskat fram sin mobil och sitter i den djupa läderfåtöljen i väntan på att Lauren ska komma tillbaka och skrollar planlöst bland Orbis poster.

Mitch överhör intresserat gurun som ger råd till en annan kund. Han schasar bort allt för närgångna biträden. Han är ju ändå inköpare, kanske kan han fånga upp några trender. Han tar dock emot en French 75 i kristallglas, gjord på för dyr champagne för att man ska blanda den med gin och citronjuice, ett helgerån helt i Mitchs smak.

Provhytten är svagt upplyst, snarast sensuell, en kokong att födas ur, ut i butiken där kamerorna väntar, allt för att skapa en upplevelse som ger ett fysiskt sug att hyvla kortet.

Richard hjälper Lauren att ta sig i det avslöjande lilla fodralet, hon känner hans blick över sin bara rygg, sneglar bakåt på honom och håller upp sitt långa hår så att det inte ska fastna i dragkedjan. Richards röst är mörk och dämpas av de tunga textilierna. "Oroa dig inte, jag skall vara försiktig.”

Hon provar några förföriska poser framför spegeln. De skålar. Richard drar chevalereskt draperiet åt sidan och hon skrider ut i ljuset, på vägen ut lämnar hon drinken och drar handen över hans mage genom den svarta Armani t-shirten då hon passerar.

Modebutikens bildproducent/dj byter motiv och kamera och plötsligt dyker Laurens kropp och ansikte och klänning upp på de hundratals skärmarna i butiken. Musiken övergår i en snabbare låt, också av Depeche Mode, inte heller denna är särskilt bra.

Mitch tar sin Lemon-telefon och tar en välkomponerad bild som fångar de stora skärmarna, Lauren är bara en suddig fläck i förgrunden. Han postar bilden på Orbis med svärm av hashtags, betraktar nöjt när likes omedelbart börjar strömma in från hans tusentals följare.

Lauren njuter av att vara i centrum, betraktar sig själv diskret i skärmarna, vrider sig vant, studerar Richard i ögonvrån. Samtidigt som hon är i sitt element har dragningen mot något äkta börjat riva i henne, förtar lite av hennes upplevelse, allt är lite platt och endimensionellt.

Mitch väljer ut en schalett som passar till fodralet och som ett rovdjur glider han fram och knyter den kring Laurens hals, hon nickar gillande och ler bekräftande.

L: “Du har ögon för det här.”

M: “Ja. Men hur går vi vidare med det ditt ex sa, den där datasnubben?”

Laurens blick är klistrad vid skärmarna, hon betraktar sig själv ur alla vinklar, letar efter fel men hittar inga. “Du måste prata med Cheryl, vi måste bestämma hur vi skall gå vidare.”

Mitch lutar sig över Cheryl där hon sitter nedsjunken i fåtöljen, förlorad i telefonen, avskärmad från det hysteriska tempot i butiken.

M: “Så vad gör vi?”

Cheryl tittar upp på Mitch innan hennes blick söker sig tillbaka till mobilen. “Jag tror inte vi kan konfrontera Aimee direkt, tror inte vi tjänar nåt på det. Vi avvaktar.”

Guru Schaum glider fram till Mitch. “Ni har en intressant aura.” Hans rakade huvud och alabastervita hy skiner i ljuset från alla spotlights som ljussätter butiken skarpt nog för TV-produktion. Hans ögon är mörka, något obehagliga och svårfångade, guruns irisar är för nära hans pupiller i ton, hans ögon griper tag i Mitch och släpper honom inte, letar och söker djupt. Han ler och blottar platinainlägg på vita tänder som gnistrar i strålkastarna. “Jag tror ni skulle klä i … rött.”

Mitch “Jag har aldrig tänkt det som min färg.”

Gurun ler. “Jag tror ni borde prova.” Han knäpper händerna i en obestämt religiös gest och glider ljudlöst i sina sandaler över det skinande blanka golvet. Mitch följer i sin kritvita svenskimporterade Tiger-kostym, osedvanligt avskalad för att vara Mitch.

Guru Schaum tar fram en schal, djupröd, någonstans mellan oxblod och budoir. Trots den klicheartat romantiska stilen har den ändå en modern touch i snitt och sömnad. Tittar forskande på Mitch, nickar. “Den här.” Mitch inspekterar kritiskt hantverk och mönster.

“Tillåt mig.” Gurun smeker schalen ur Mitchs hand och för den runt hans hals. Den stramar lite. “Den skall sitta nära. Jag tror ni borde fundera på era chakran. Om ni är på rätt väg i livet.”

M: “Just nu känner jag som att jag är helt utan riktning.”

G: “Jag ser på era skuggor att ni har en riktning. Men än är det inte för sent att ändra den.” Han drar åt schalen ytterligare. “Den skall sitta … nära.”

Mitch harklar sig och spänner halsen. “Nära nog. Men vad hade du i åtanke, guru Schaum?”

Guruns andedräkt är rökt och mustig när han viskar i Mitchs öra. “Tänk efter noga, välj era vänner med omsorg. Fall inte för bländverket. Det finns mer ni inte har förstått än.”

Snaran, schalen lättar, faller till marken. Gurun glider ljudlöst iväg över epoxygolvet. Richard lyfter Lauren och snurrar henne i luften. “Fan vad fin du är.” Hon viskar i hans öra. “Berätta mer.”

Mitch böjer sig ner och med skakande fingrar plockar han upp schalen och stoppar den i höger kavajficka, en stark kontrast mot den vita kavajen, som en röd och spetsig tunga.

1614842967934.png
 

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
314
Scen 17 - Stallions ö

Kväll. Stranden på Devon’s Isle är tyst och stilla och ingen musik hörs och stjärnorna skänker inget ljus men de svindyra lanternorna som Stallions har satt tätt, tätt på stranden gnistrar i blått och vitt och Kim Jared har huvudet i Laurens knä och dagbäddarna är smyckade med fjädrar från exotiska fåglar och den ensamma båten som färdas över det mörka vattnet är på väg bortåt och Cedar Grove känns avlägset och märkligt.

Lauren sveper med handen och gör virvlar i Kims hår, tänder en cigarett med den andra.

L: “Den här ritualen, jag tycker vi gör den. Det är väl det vi vill? Det känns inte som det finns någon återvändo.”

C: “Än finns det väl återvändo.”

L: “Men vill du återvända?”

C: “Än kan vi återvända.”

L: “Jag tror inte jag vill vända, jag har passerat nån form av gräns. Mitch!”

Lauren letar efter Mitch med blicken i mörkret. Mitch låter tårna på sina bara fötter spela i sanden, handen leker med scarfen som guru Schaum sålde till honom, han går bort till de andra, tittar på Lauren.

M: “Inte bakåt, men jag vet fan inte vilken väg framåt jag ska ta heller.”

Lauren betraktar honom i det blåvita ljuset. “Tror inte jag sett dig i rött förut? Känns inte som det du brukar ha på dig. Inte likt dig att vara så håglös heller, du brukar ju veta vad du vill och vart du ska.”

Mitch sjunker ner på en av dagbäddarna och lutar sig framåt mot de andra. “Men alltså fan, människooffer? Är det inte lite sunkigt ändå?”

Lauren är fundersam, tvekande. “Om vi tar nån… nån som ändå ska dö. Inte som att någon skulle sakna dem och de gör ju inget viktigt. Nån av de som hänger under bron. Men det är ju inte som att det är det värsta du gjort, eller har jag fel?”

Mitch är bara tyst, reser sig, plockar upp en sten och slungar ut den i det svarta vattnet. “Det är en jäkla skillnad på det jag gjort och varit med om och att aktivt göra det här.”

Han kastar en sten till som studsar, studsar, studsar och försvinner i mörkret. “Nä, jag är inte för det. Du får i så fall göra det utan mig, Lauren.”

Lauren suckar. “Ok, men vilken väg vill ni ta då?”

M: “Kanske skulle snacka mer med guru Schaum. Han var fan obehaglig på riktigt, och det är inget jag normalt känner. Det var nåt med honom. Kan du inte snacka mer med Vics, Cheryl? Vad är det de håller på med om det är deras initieringsrit? Bränner folk på bål?”

L: “Men alltså det här med kalken? Är det inte människan som är kalken?”

M: “Nä, det verkar vara skillnad på kärlet och kalken.”

Cheryl är tyst och tittar ut över vattnet. “Vad förväntar vi oss egentligen att det här ska leda till? Det är många tveksamma ord i detta, det “verkar” som att det ska vara människooffer. Det kanske inte är det viktiga. Vågar vi prova med ett annat kärl, ett vanligt kärl, en amfora med vin? Se om det för oss rätt?”

M (halvt på skämt, halvt på allvar): “Vad skulle någonsin kunna gå fel med det?”

Det viner stilla i de mörka palmerna över deras huvuden, palmerna står inte i lika prydliga rader som längs boulevarderna i Cedar Grove, här är de arrangerade för att skapa en naturlig miljö, en exotisk kuliss.

Mitch tittar ut över vattnet.: “Har jag nånsin berättat om hur min farsa lärde mig att simma? Han slängde ner mig i den djupa delen av poolen, stod där och rökte sin feta cigarr och såg mig sjunka till botten. Men jag lärde mig. Till slut. Jag är redo för den djupa delen i poolen nu, är ni?”

Lauren nickar allvarligt. “Jag har redan sagt att jag är redo ju.”

Cheryl ser på de andra. “Så ikväll då?”

Lauren tar ett bloss på ciggen och knäpper iväg den över stranden. “Nu direkt? Tror ni det här duger som en kalk?” Hon håller upp ett av de halvdruckna vinglasen.

M: “Ska vi inte använda kalken som Cheryl beställde från Vatikanen, den är ju lite vettigare?”

Cheryl ler snett. “Det var bara nåt jag sa, den är Dior.”

1614936628613.png
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
314
Scen 18 - Cirkeln

Natt. Tjocka vaxljus från Aura Inside sprider ett mörkt orange sken och en intensivt söt doft i Stallions luftigt inredda strandhus på Devon’s Isle och över den sandstensklädda öppna spisen hänger en stor Picasso i grälla färger och Bryan Poole håller på att somna och Kim Jared andas tungt och det knäpper i träväggarna i den fuktiga luften och den stora röda runda handvävda mattan från Jerusalem rullas ihop och blottar det matta massiva bambugolvet.

Lauren armbågar Bryan hårt. “Men för fan Bryan, ta det seriöst nu!”

Bryan gäspar och blinkar. “Det är de här jävla ljusen, jag blir så slö. Vad var det jag skulle göra igen?”

Lauren suckar och himlar med ögonen. “Cheryl är kalkbäraren, och du är tjänaren.”

Bryan rycker på axlarna. “Ok, visst.”

Mitch står axel mot axel som en av tjänarna med Lauren på ena sidan och Kim på andra. De har måttat och provat så att Cheryl nu kan rita cirkeln med krita runt ampeln där kalken ska stå.

Nattvardsvinet töms i en skål, Cheryl tar skålen och fyller kalken till bredden.

Mitch tar leran på fingrarna och hjälper till att täcka Kims ansikte, nästan sensuellt. Kim blundar och andas tyngre och svajar där hon står i lätt sommarklänning med skottsäker väst över.

Cheryl drar lera i ett tjockt streck så att det täcker båda ögonlocken, leran är kall och luktar alger, nästan som på spa fast utan den lyxiga känslan.

Cheryl stiger in i cirkeln som sluter sig bakom henne, den är trång, hennes bak tar i Lauren när Cheryl lyfter kalken och reciterar:


“Jag kan betala, men jag vill inte ha en seger till vilket pris som helst.

Jag vill inte sätta min fot på någons bröst.

Jag stannar hellre här med dig.

Bara för att stanna här med dig."



Tjänarna svarar.

“Men stjärnorna högt i himlen kallar mig.”


Cheryl sträcker kalken mot Kim. Hon tar darrande en klunk.

Cheryl vänder sig hasande mot Mitch, försiktigt för att inte spilla.

Mitch tar en klunk från kalken. Försiktigt.

Lauren för den lätt darrande till läpparna.

Bryans blick är mörk genom leran när han dricker och sluter sen ögonen.

Cheryl tömmer det lilla som finns i kalken, slickar noga i sig alla droppar, höjer den sedan över huvudet.

“Slöja lyft dig!” (Hon slår ett INT-slag med nackdel.)

Sekunderna går. Vinden viner. Alla blundar.

Mitch börjar känna tvivel, det här är löjligt, vad fan trodde han, vin och fraser, det här är ju bara en underligt utförd nattvard.

Lauren vågar knappt andas, kisar genom halvslutna ögon, blickar förbi de andra ut i mörkret i vrårna i strandhuset, det kan inte ha misslyckats, nåt måste ha hänt.

Cheryl är uppslukad av sin egen andning och känner Mitchs bröstkorg höja och sänka sig genom den skottsäkra västen, påtagligt nära, uppslukad.

Kim snyftar lågt och dämpat. Bryan står alldeles stilla, han verkar hålla andan.

...

SMS-vibrationen från Cheryls telefon bryter tystnaden.

Mitch axlar sjunker, spänningen släpper. “Verkar som att inget hände. Vi måste ha gjort något fel.”

Lauren öppnar ögonen helt och stirrar på de andra. ”Men, ingenting?! Märkte nån nånting? Kim? Bryan? Cheryl?”

Mitch bryter cirkeln, tar ett steg tillbaka, han har en klump i magen, tacksam för att det tjocka lagret lera döljer tåren som formas i hans ögonvrå, vänder sig bort, saknar, en våg av nostalgi slår över honom, bilder av tre vänner runt ett ouijabräde i jaktstugan.

Laurens röst är fylld av adrenalin och frustration. “Ska vi pröva igen? Tror ni att vi gjorde något fel? Att vi sa nåt fel? Cheryl? Ska vi göra det igen? Kanske funkar det andra gången, kanske krävs…”

Cheryl plockar fram sin telefon, meddelandet är från Vics.

“Vi borde träffas. Kan inte sluta tänka på dig. Vad dricker du helst?”

Cheryl sneglar mot den vita pappkartongen med femton flaskor nattvardsvin, tittar på Lauren, suckar. Det kan bli en lång kväll det här.

Hon svarar Vics: “Vad som helst utom vin.”

Lauren tänder en cigarett. De ska försöka igen.

1614938149044.png
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
314
Scen 19 - Cirkeln vidgas

Sen natt övergår i tidig morgon. Sanden är iskall på den mörka stranden på Devon’s Isle och Kim Jared verkar avsvimmad och en ensam båt närmar sig över det lugna och svarta vattnet och månen är nästan full och sällskapet börjar bli som månen.

Mitch fimpar cigaretten och spanar ut över vattnet. “Det måste ju vara han.”

Lauren kisar skeptiskt. “Är det där ens en båt?”

Trent har slagit huvudet i bommen och har blodsmak i munnen och bär flytväst men den är noname och när Mitch ser det börjar han ångra att ha bjudit in någon med så dålig smak. Den lilla båten glider upp i den våta sanden, Trent välter ur båten och kräks, svär åt den trasiga utombordaren.

Mitch flinar. “Du kunde sagt till, jag hade kunnat ringa någon som hade plockat upp dig med ribbåten. Men nu är du här i alla fall. Häng med upp till bungalowen.”

Bryans ansikte är en blandning av omtanke och apati där han sitter med Kims huvud i knät. Hon har ögonen slutna, ligger i sanden på rygg, andas djupt och lugnt.

Lauren säger till Cheryl: “Gör er i ordning, jag skall få liv i Kim. Bryan, hjälp till att få henne på fötter.”

Bryan tittar upp på Lauren, hans blick är svårtydd. “Hon behöver nog något starkare om hon ska orka mer i natt.”

Lauren rynkar pannan. “Har hon inte lite i sin väska?”

Brian tittar skeptiskt på Lauren, sen lyfter han upp Kim i famnen och börjar gå upp till bungalowen, hans nakna fötter lämnar spår i den blöta sanden.

Mitch briefar Trent på vägen upp till strandhuset. Jo, de har testat att göra en ritual. Nej, det har inte funkat än. Han går genom ritualen steg för steg. Trents ansikte är både uppmärksamt, skeptiskt och ivrigt på samma gång. Mitch avslutar: “... och sen händer något, kanske.”

De kommer in i strandhuset. Cheryl lastar över ett paket med skottsäker väst, uzi och flera flaskor vin på Trent. Trent tittar på Cheryl och byter sedan om utan ett ord. Ett litet leende drar över hans läppar när han inspekterar vapnet.

Mitch synar honom och nickar. “Allt ok?”

Trent rycker på axlarna. “Jo. Hade jag varit kanonmat hade ni väl gett mig en jävla rustning gjord av makrill eller nåt. Det här blir fint.”

Mitch skrattar.

Cheryl ritar en ny cirkel i krita på golvet, lite större den här gången för att rymma Trent.

Hon lyfter in Diorkalken och placerar den på ampeln, tippar över en flaska vin i skålen och fyller kalken till bredden utan att en droppe spills i cirkeln. Hon håller fram lerskålen mot de andra och stryker ansiktet från tinning till tinning och kliver in i cirkeln. En efter en smetar de andra den tjocka leran i sina ansikten.

Cheryl räcker kalken åt Mitch som tar en försiktig klunk utan att bryta ögonkontakten med Cheryl. Cheryl bjuder var och en att dricka.

De reciterar orden. Trent blundar och suger in röken från vaxljusen genom näsborrarna, spänd av förväntan.

Inget händer.

De bryter cirkeln. Cheryl torkar av sig med den förberedda blöta kluten, hennes ansikte framträder likgiltigt ur den tjocka leran.

Kim tittar på Lauren. “Snälla, måste vi?” Hennes blick är vädjande. Laurens blick tystar henne. Bryan stönar.

“Det finns 14 flaskor kvar från vinkällaren.” muttrar Mitch.

Lauren nickar. “Och vi har väl en fem-sex till i huset. Bryan, nu har du ett val. Du är smart, du inser väl att nu är det lika bra att vi kör?”

Bryan tittar på Kim och sen på Lauren. Hans axlar sjunker och hans röst är trött. “Det är sent, låt oss försöka igen.”

Cheryl torkar av golvet.

Trent föreslår att han ska bära kalken.

Cheryls ansikte är hårt. “Nej.”

Lauren låter sin hand vila på Trents axel. “Bryan kanske skulle fixa det, men inte du ,Trent. Låt Cheryl försöka igen - tredje gången gillt.”

Trents röst är förargad men kuvad. “Låter som ett Einsteincitat men ok, vi försöker väl igen då.”

De gör ritualen igen, med mindre och mindre inlevelse. Cheryl tömmer nu bägaren i cirkeln istället för att dricka den, ingen droppe spills på kritcirkeln, den är intakt.

Inget händer på tredje försöket.

Mitch flinar trött. “Natten är ung.”

Laurens ögon är vida av trötthet och frustration. “Cheryl, ska du pröva att tömma kalken över dig den här gången? Det blir väl mer naturligt att höja den över huvudet då, det kanske är det som är nyckeln.”

Cheryl nickar. “Mmm, ok. Och då spills ju inget på cirkeln heller.”

“Lite som en marinad.” mumlar Lauren tyst, hennes tankar vandrar.

De utför ritualen, reciterar orden och sluter ögonen. [Cheryl fumlar sitt INT-slag!]

De står stilla, väntar, låga på hopp och vacklande, svajandes av trötthet. Och då...
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
314
[Lite kontext kanske är på sin plats. 😊

Efter det första misslyckade försöket till ritual crunchade spelarna siffrorna och kom fram till att med Cheryls optade INT 5 men med nackdel på slaget hade de 20% chans att lyckas och 10% chans till att fumla. Detta summerades raskt till 30% att det skulle hända nåt spännande och man beslutade sig för att köra brute force och försöka till endera resultatet inträffade. På fjärde försöket gick planen i lås. Typ 😁 De jublade faktiskt när de fumlade, vilket var en first för mig.]
 

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
314
Scen 20 - Bortom

Det hinner gå ett par ögonblick efter att Cheryl har yttrat de sista ryska stroferna. Tvivlet börjar smyga in, att det är ännu ett antiklimax, men sen tätnar luften eller kanske är det andningen som tyngs av anspänningen att ta in mer luft när den i lungorna inte längre räcker till.

Mitch öppnar sina ögon, förväntar sig att se stugan. Lauren fortsätter att blunda, Cheryl blundar. Trent tittar, han vill se något, något som bekräftar. Kim blundar. Brian tittar, längtar att se något efter den långa kvällen och de höga förväntningarna.

De som tittar ser att strandhuset bleknar, det grumlar sig i ögonen som kontaktlinser som varit i för länge. Ett gnistrande och glimmande kommer över de andra kropparna i cirkeln. Ögonen tåras och blir rödare. Mitch blundar med ena ögat. Trent vill kämpa emot och se, vägrar bli tvingad att stänga ögonen. Brian förstår att det här kommer att sluta illa och sluter ögonen.

[De som tittar slår försvarslag mot KAR med nackdel. Mitch misslyckas, Trent lyckas.]

Ljuset från de andra i cirkeln, stugan och luften blir starkare och starkare, det går från vitt, till lila, till rött. Det röda är nog inte bara ljuset, ögonen svider, och de har nått punkten där de inte förmår att stänga dem.

Strandhuset suddas ut och färgerna sugs upp och absorberas in i det vita ljuset. Taket suddas ut och försvinner. Himlen öppnar sig. Mitchs och Trents ögon skriker åt dem att de vill slutas men kropparna lyder inte.

[Mitch tar tre kritiska trauma och får fobi för natthimlen. Trent tar fem svåra trauma, men loopar till två kritiska, han får mardrömmar och en stressreaktion löser ut. Båda får 1t100 erfarenhetspoäng och rullar fint, 93 för Mitch och 97 för Trent!]

Trent skriker i panik rakt ut och öppnar eld med uzin rakt uppåt. Mitch kryper ihop i fosterställning, mumlar. “Jag skall aldrig mer, aldrig mer se.”

Lauren spärrar upp ögonen vid ljudet av eldgivningen och kastar sig från cirkeln, bort från Trent och hans uzi.

Cheryl står blickstilla, blundande, kalken rest över huvudet, leran täcker hennes sänkta ansikte. Trent skriker vilt bredvid henne, djuriskt, backar bakåt utanför cirkeln, faller på rygg, skjuter vilt omkring sig. Han trycker på avtryckaren om och om igen men det finns ingen ammunition kvar.

Allt är tyst förutom klickandet från den tomma uzin.

Det finns inga färger. De öppnar ögonen och ser varandra igen, diffust i monokrom dimma, som att någon gnidit vaselin på linsen, konturerna är suddiga, ljuden är dämpade. Från det som finns över deras huvuden strilar mörka droppar ner och klibbar sig fast vid deras kroppar. Cheryl får lite vätska i ansiktet, det luktar metalliskt. Mitch särar på sina fingrar som greppar hans ansikte och sneglar ut på de andra.

Lauren tittar upp där hon ligger. ”Funkade det?
Mitch stönar. ”Kim, hade du något stärkande?
Kim kastar handväskan till honom och vänder sig sedan om och kräks. Mitch tar en näve piller och tuggar dem innan han sväljer [2 temporära SP].

Mitch torkar sig om munnen och reser sig. ”Var är vi?” Han sträcker handen mot Trent för att hjälpa honom upp. Trent släpper taget om uzin.

Cheryl sänker kalken, torkar leran ur ansiktet, kollar mobilen, hon har ingen täckning, men tar en bild på Mitch och Trent.

Lauren ser på sina händer. “Var är vi? Var är färgerna? Det fungerade! Det är fantastiskt! Cheryl! Det fungerade!”

Det känns som att de är utomhus. Marken är fuktig, täckt av mörkt gräs, tjockt och kort, klibbigt, nästan som alger.

Cheryl ser sig omkring “Jag vet inte vad Vics tänkte att vi skulle lära oss av det här, men det är något jag inte sett förut.”

Lauren är upphetsad. “Vi borde utforska.”

Mitch masserar försiktigt sina slutna ögonlock med tummarna. “Det kändes som att synnerven brändes bort.”

L: “Men alla är OK?”

Mitch sneglar på Lauren och flinar snett. “Det är stora ord Lauren. Trent, du borde också ta lite.”
Trent tar några piller och sköljer ner med lite vin. [Han får 2 extra SP, vilket är välbehövligt eftersom alla hans rutor är fulla.]

Cirkeln, ampeln och vinlådan är borta, men bägaren som Cheryl höll är kvar.

Mitch ser sig omkring, utan att kunna se särskilt långt i diset. “Jag tror vi kommit ut på det som de kallar djupt vatten, jag tänker att vi tar tillfället i akt.”

Kim har kräkts klart, sitter på marken och håller om Bryan. Bryan tittar tomt på de övriga.

Mitch kollar mobilen, GPS:en är död, kompassen fladdrar vilt åt alla möjliga håll. “Jag tycker att vi håller ihop.”

Lauren nickar mot de andra. “Om vi skall göra ritualen igen måste vi ha med alla, det funkade inte innan vi fick med Trent.”

Mitch fäller ner det mörka visiret på sin motorcykelhjälm och filmar lite med mobilen. Trent laddar om Uzin.

Lauren vill låna kikaren av Bryan. Han tittar på henne, lite frånvarande. Lauren suckar. “Kom igen, det här var vad vi ville. Fattar du, ritualen fungerade, vi är på en helt ny plats! Det här är magiskt.”

Kim reser sig och stapplar bort till Lauren. “Jag gillar inte det här. “Hur kommer vi hem?”

Lauren rycker på axlarna. “Som vi kom hit.”
Kim sneglar nervöst mot Trent som laddar om. “Är det verkligen säkert att han har vapen?”
Lauren tittar på henne allvarligt. “ Jag vågar nog inte ta den från honom.” Kim nickar tyst.
Lauren går bort till Cheryl som kontrollerar sin packning. “Det första vi gör måste vara att … Hela den här världen kan ju inte vara öde, vi måste hitta något som kan säga vad vi skall göra. Har inte Vics sagt något?”
Cheryl inspekterar kritiskt sin jaktradio, den sprakar till och verkar fungera. “Nej, inget.”
Hon testar att göra en cirkel i gräset, men kritan fäster inte, gräset är för fuktigt av det som faller från himlen.

Lauren tittar uppåt, kan inte se himlen för all dimma. “När vi gör ritualen igen, är världarna sammankopplade? Hamnar vi på samma ställe? Vi var ju på en ö.”

Mitch rycker på axlarna. “Jag ser inte att vi har något val, i värsta fall får vi väl simma.”

Cheryl konstaterar att marken sluttar lätt. De diskuterar sina alternativ, Lauren tror att dimman lättar högre upp, så de beslutar att de ska gå uppåt.

De binder ihop sig med ett rep. Mitch knyter änden runt sin midja och håller slagsvärdet i handen, han går sist. Cheryl går först, Trent går bakom henne med uzin i ena handen och håller repet med den andra.

Brian sitter på marken. Lauren går bort till honom. ”Vi måste gå.” Bryan tittar på henne, igenom henne, och reser sig sedan. Han går bort till de andra och Kim knyter repet runt hans midja, hon tittar oroligt upp på honom men hans blick är i fjärran, in i dimman och diset. De börjar gå uppför den hala sluttningen.
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
314
Scen 21 - Skrevan

Sällskapet glider genom dimman. Det är inte svårt att gå här, kanske lite halt, men sluttningen är lätt. Sikten är inte god, de ser inte mer än tio-femton meter framför sig. Cheryl leder genom det vita töcknet, landskapet förändras lite, de passerar små buskar utan blad, drypandes av den kladdiga nederbörden som gör packningen tyngre.

Ur dimman lösgör sig ett stort stenblock och sedan ytterligare ett och därefter flera, ytorna är glatta av nederbörden.

Trent lyssnar, men han hör mest sig själv och sin andedräkt och puls, för att prata med de andra måste de gå tätt, ljudet färdas inte långt. Cheryl hör ett brusande som tilltar, styr Mitch mot bruset så gott det går, som att de navigerar ett skepp genom den tjocka dimman. Deras dyra skor klafsar i den leriga marken, förstörs, men ljudet når inte hela vägen upp. Frisyrerna är ödelagda, klibbar mot deras huvuden. Vätskan rinner inte lätt som vatten utan dröjer sig kvar och rinner långsamt över ansiktena. Trent smakar på vätskan, den är metallisk, som blod.

Tidsuppfattningen är svår. Kanske har det gått fem minuter, kanske femtio. Stenarna ersätts av andra. Ibland halkar någon till. Bruset tilltar och blir starkare. Det måste vara ett väldigt högt ljud, med tanke på hur mycket allt annat dämpas. Mitch vänder sig om och tittar på Cheryl, halvskriker för att göra sig hörd. “Det låter som ett vattenfall.”

En stund senare ser de mörkt vatten lösgöra sig ur töckenet, en kolsvart fors som kastar sig ner för branten, skvätter, fräser och brusar. Vattendraget är bredare än att de kan se andra sidan. Mitch blickar över vattnet. “Den där tar vi oss inte över.” Han tittar upp mot sluttningen där vattnet strömmar ner. “Kanske om vi tar oss högre upp.”

[De slår VIS-slag för uppmärksamhet. Tjejerna lyckas (Cheryl, Lauren och Kim), killarna misslyckas (Mitch, Trent och Bryan).]

Kim drar lite i Lauren och pekar. Lite högre uppför sluttningen vid kanten av forsen sticker en meterhög stav upp ur berghällen, för rak för att vara naturlig, ser inte ut som en gren, verkar nedhuggen i klippan. De klättrar upp för de glatta stenarna.

Staven är av mörk metall och har en ögla högst upp. I öglan löper en grov kedja, fyra centimeter långa länkar, slak och slapp, den försvinner in i dimman högre upp på sluttningen och fortsätter även nedåt, följer forsen.

Mitch ropar. “Filma det här!” Han drar i kedjan, rycker lite, men kan inte dra den till sig. Kanske är den fäst, kanske är den bara tung.

Lauren överröstar forsen. “Den måste leda någonstans, något syfte måste den ha.” Hon pekar uppåt.

De följer kedjan uppför sluttningen och finner en andra stav, även den av mörk metall. Kedjan fortsätter genom den. Det blir svårare och svårare att ta sig framåt, sluttningen ökar, det blir svårare att klättra. Alla knyter fast sig i repet och fortsätter, Cheryl är starkast och går först, före Mitch.

Kedjan för dem in i en klippskreva som öppnar sig. Skrevan är över fyra meter hög, tornar upp sig över dem, ett oregelbundet mörkt sår i bergväggen.

Cheryl tänder sin pannlampa och går in i skrevan, ljuskäglan från pannlampan lyser upp skrovliga bergväggar. Hon söker efter en torr plats och några meter in blir det torrare där skrevan ger skydd mot nederbörden. Stenarna är lättare att gå på. Skrevan är hög och djup men verkar smalna av ju djupare de når. Dimman letar sig inte in här och de börjar se bättre, färgerna och ljudet återvänder, deras fotsteg ekar. Trent stryker handen över de grova väggarna, den skrovliga stenen är närmare grå än svart eller vit. Längre upp i skrevan är det mörkare missfärgningar, som brännmärken eller sot.

Cheryl drar lite mot stenarna med kritan och konstaterar att här det torrt nog för att göra cirkeln. Trent vill fortsätta för att se vart skrevan leder innan de försöker ta sig hem. Mitch drar i kedjan och finner att den slutar i en grov järnögla som är indriven i stenväggen. De byter ordning så Trent går först, sedan Cheryl. Bryan går sist.

Mitch måste ducka när taket blir lägre, skrevan kröker sig nedåt och åt höger. Han skymtar ett flackande ljus längre fram. Mitch vänder sig om, väser. “Släck era lampor.”

[De slår VIS. Tjejerna lyckas igen, killarna suger.]

Kim, Cheryl och Lauren märker plötsligt hur Bryan har dragit sin bowiekniv och skurit loss sig från repet och börjar vandra ut ur skrevan, tillbaka åt det håll de kom från. Lauren rycker i repet för att signalera till de andra, ropar efter Bryan, hennes röst är både irriterad och orolig. “Vad gör du?!”

Han vänder sig om, hans blick är svår att tyda i mörkret, men hans andedräkt är tung, han blänger på henne och fortsätter sedan bort. Kim ropar högt efter honom, hennes röst ekar i skrevan.

“Bryan!”
 
Last edited:
Top