Känsliga ämnen

[Vitulv]

Det känns ju också lite ironiskt att bli irriterad och prata om att andra blir hämmade av att inte utsätta sig för kultur som kan innebära obehag när man själv i sitt förra inlägg skrev att man mest spelar fantasyäventyr utan sex.

Du menar att sex är det enda ämne som är obehagligt? Eller att fantasy inte kan innehålla obehagliga teman?

 

[Troberg]

Jag har funderat vidare på den här tråden, och varför jag kan känna sådan irritation över ämnet (förvarna om "känsliga ämnen", X-kort, etc.). Det sista jag vill är att tillhöra lägret bröliga machomän som gör sig lustiga över känslighet, så jag behövde tänka igenom det ordentligt innan jag satte ord på min aversion.

Jag tror det är viktigt för alla människor att lära sig två saker som kan te sig fundamentalt olika: att bita ihop, och att säga nej. Alldeles för många liv blir till skit när personer inte kan hantera båda de färdigheterna.

Å ena sidan måste man ibland kunna bita ihop även om man upplever obehag. Man kan inte alltid undvika negativa upplevelser, och vad som för stunden upplevs obehagligt kan i slutändan resultera i något positivt (att man går stärkt ur situationen, lär sig något nytt, ser något ur ett annat perspektiv, ökar sin toleransnivå, blir modigare, etc.). Världen och livet (och därmed även kulturen) är fullt av obehag som man inte kan fly utan som man måste hantera.
Å andra sidan innehåller världen och livet (och därmed även kulturen) en mängd tillfällen där det är av yttersta vikt kunna säga nej och stå upp för sig själv (och andra), och de tillfällena kommer sällan med förvarning eller en enkel väg ut. Det kräver mod och integritet, något som är svårt att bygga upp om man inte först lärt sig att bita ihop. Man måste tvinga sig själv att rakt ut säga nej till människor, och förklara varför man säger nej.

Om man aldrig lär sig att bita ihop så blir livet en enda lång flykt, och om man aldrig lär sig att säga nej blir man konstant överkörd.

Rollspel är någon sorts blandning mellan lek och kultur. Det är en väldigt mänsklig aktivitet som även i sina mest banala former utvecklar oss som individer. Som människa måste jag ibland kunna ta att ett äventyr tar upp teman som medför ett visst obehag, och om obehaget av någon anledning skulle blir för starkt måste jag kunna formulera det för de andra människorna i mitt sällskap. För mig blir de här skyddsnäten som diskuteras något som är mer hämmande än utvecklande, som genvägar för att slippa bli vuxen.

Jag håller med.

Sedan finns det naturligtvis ett ansvar från andra hållet också. Det är inte fel om spelledaren förvarnar om att känslomässigt svåra teman kan finnas. Det är viktigt att andra respekterar ett nej, så att det inte blir ett "Men skärp dig, nu spelar vi...". Jag skulle tex undvika saker som jag vet att en spelare har personliga kopplingar till i närtid.

Det finns känsliga saker, och vi har alla våra triggers, och de är inte alltid förutsägbara. När det händer så måste vi välja hur vi ska hantera dem, och omvärlden ska respektera det.

Det innebära inte att alla ska trippa runt på tå för att inte störa någon, det handlar om hur vi hanterar det när det händer. Vi är vuxna, vi bör hantera det som vuxna, i alla betydelser av begreppet.

 

[Hägerstrand]

Du menar att sex är det enda ämne som är obehagligt? Eller att fantasy inte kan innehålla obehagliga teman?

Fantasy kan såklart innehålla obehagliga teman. Jag kan inte minnas att jag spelat ett äventyr som varit utmanande på det sätt som säkerhetsverktyg brukar användas för att kunna uppnå, men så kan det väl säkert också vara. Att hålla sig till en enda sorts spel där man också bannlyst en av de universella delarna av den mänskliga upplevelsen tycker jag inte låter som den kulturella utmaning du uppmanade till i ditt andra inlägg (vilket jag är helt fine med, jag tycker att man kan välja vilka kulturformer man vill utmana sig i och vilka man vill vara bekväm i)

Men du svarade inte på frågan om vad din egen erfarenhet av att spela med säkerhetsverktyg var. Jag frågade då eftersom jag tycker att grupper som använder eller är medvetna om säkerhetsverktyg brukar vara mycket mer angelägna om att spela på det sätt du förespråkar att man upplever rollspel som kultur. Det är ju liksom inte så att säkerhetsverktygen är en osynlig mur som spelledaren ska hålla sig innanför så han kan beskriva en alldeles lagom läskig jättespindel som inte gör att någon sneglar mot X-kortet, vilket jag kan få känslan av när jag läser hur andra pratar om dem (om jag breddar mitt svar lite utanför det som du skrev)

Men ”inget sex eller sexuellt våld” är ju å andra sidan en line, vilket var ett av säkerhetsverktygen som nämndes i pollen.

 

[Troberg]

Jag gillar Post Mortem Games "M-kort". Det är ett papper med ett M man lägger på bordet. Det indikerar att vuxna (M för mature) teman förekommer, och att det är OK att lämna rummet om det blir för mycket.

 

[Vitulv]

Men du svarade inte på frågan om vad din egen erfarenhet av att spela med säkerhetsverktyg var.

Nej, för det är genomskinligt att du försöker sätta upp regler i diskussionen för vems åsikter som ska räknas, och vems som inte ska räknas. Jag accepterar inte dina spelregler, och tänker därför inte spela med.

Men ”inget sex eller sexuellt våld” är ju å andra sidan en line, vilket var ett av säkerhetsverktygen som nämndes i pollen.

Nä, det är ingen ”line”. Det handlar bara om mitt egna ointresse av att rollspela den typen av teman i de äventyr jag spelleder. Det är varken uttalat exkluderat eller förbjudet.

 

[Genesis]

Ett säkerhetsverktyg jag tycker om, men som jag glömt namnet på, är det som säger att den som känner ett obehag har möjlighet och rättighet att ta kontrollen över scenen. Det kan vara driekt, att man bara säger vad som händer, eller genom att ställa krav, typ ”Jag behöver att den här personen inte kommer undan med den hen gjort” eller ”Jag behöver att barnet klarar sig”. Det är tänkt att ge en trygghet i det att man vet att man inte kommer att tvingas konfrontera de jobiga sakern utan kontroll. Det undviker också en del problem som vissa har med X-kort och liknande verktyg där själva ”Vi säger ingenting och låtsas som om ingenting hände” i sig kan kännas jobbigt.

 

[Troberg]

Men ”inget sex eller sexuellt våld” är ju å andra sidan en line, vilket var ett av säkerhetsverktygen som nämndes i pollen.

Det finns dessutom väldiga gradskillnader där. Typ, från värst till minst laddat:

* Spelarkaraktärer utsätts för sexuellt våld av andra spelarkaraktärer.
* Spelarkaraktärer utför sexuellt våld.
* Spelarkaraktärer utsätts för sexuellt våld.
* Sexuellt våld sker "on screen".
* Sexuellt våld förekommer off screen, som en "det här gjorde skurken".
* Sexuellt våld förekommer i bakgrundshistorier. "Det här hände, det påverkar vem karaktären är idag, det ger hämndbegär", typ.

Sedan har man en annan skala, med sex med samtycke, med ungefär samma förutsättningar, och hur den passar in i skalan ovan är nog väldigt personligt.

Jag tror de flesta har någon gränslinje på dessa skalor. För mig är tex de två nedre punkterna OK, men jag skulle inte gå hårdare än så.

 

[Mikl]

Jag är inte van vid att gruppen i förväg diskuterar vilka ämnen som är känsliga, det har hänt att någon spelledare frågat men de gånger jag varit med har det varit blivit allmänna och svävande svar på den frågan.

Det som spelar roll för mig är framför allt hur vi närmar oss ämnet i spel. För att ta våld mot djur som ett exempel - jag skulle inte känna obehag om någon beskriver att dess roll flippar ur och skjuter en fiktiv häst, om det är så summariskt avklarat. Däremot, om någon skulle sitta och göra grafiska beskrivningar av hur den plågar ett hjälplöst djur... och verka vara lite väl engagerad i scenen... då skulle jag säga att det räcker där, och jag behöver inga X-kort, safe words eller liknande för att markera min gräns i ett sånt fall.

 

[Vitulv]

Däremot, om någon skulle sitta och göra grafiska beskrivningar av hur den plågar ett hjälplöst djur... och verka vara lite väl engagerad i scenen... då skulle jag säga att det räcker där, och jag behöver inga X-kort, safe words eller liknande för att markera min gräns i ett sånt fall.

Precis, då kan man använda sina ord, något i stil med ”ursäkta men vad tusan håller du på med?”. Det känns som en mer proportionerlig reaktion än att sitta och vifta med ett x-kort som om det vore jag som har någon sorts ”trigger”.

 

[Rickard]

Precis, då kan man använda sina ord, något i stil med ”ursäkta men vad tusan håller du på med?”.

Du förutsätter dock att alla är som du socialt.

Det sagt, spelet ska vara en trygg plats. Inget under spelmötet borde kunna skada någon. Visst, det kan trigga reaktioner men det kan råka hända oavsett vilket ämne man spelar ut. Därför frågar jag till exempel gärna om fobier innan spelmötet om jag kör skräck.

 

[Hägerstrand]

Däremot, om någon skulle sitta och göra grafiska beskrivningar av hur den plågar ett hjälplöst djur... och verka vara lite väl engagerad i scenen... då skulle jag säga att det räcker där, och jag behöver inga X-kort, safe words eller liknande för att markera min gräns i ett sånt fall.

Precis, då kan man använda sina ord, något i stil med ”ursäkta men vad tusan håller du på med?”. Det känns som en mer proportionerlig reaktion än att sitta och vifta med ett x-kort som om det vore jag som har någon sorts ”trigger”.

Det här tycker jag var det bästa caset för säkerhetsverktyg hittills i tråden.

Om det här är ett spel där det skulle kunna vara aktuellt med säkerhetsverktyg är det alltså ett spel som ska vara obehagligt och utmanande. Att en spelare som spelar någon slags psykopat då gör en bra gestaltning av att njuta av att plåga ett djur är då inget dåligt. Jag hade inte haft några problem med det personligen. Jag hade antagligen tyckt att det gjorde spelet bättre.

Om en annan spelare som tyckte att det gick över den gräns som gjorde spelet dåligt obehagligt då hade frågat ”ursäkta men vad tusan håller du på med?” så hade det gjort spelet sämre, och jag hade nog känt mig tvungen att bryta där. Jag kan inte försöka skapa ett obehagligt spelpass tillsammans med spelare som vänder det mot mig som person när de tycker att jag går över en individuell gräns jag inte tidigare känner till. Det är omöjligt att tassa på tå och tänka att det är mitt ansvar att på förhand känna till vad som är bra obehagligt och vad som är dåligt obehagligt för en annan människa.

Om man har pratat om det tidigare är det mycket lättare. "Djurtortyr är nog en veil för mig insåg jag nu" säger man, eller bara ”jag vill helst inte att vi spelar ut den här sortens scener mer”, och scenen klipps och den sortens scener spelas inte ut mer (eller vilket verktyg man nu har, säkerhetsverktyget är ju liksom bara överenskommelsen man hänvisar till att man kan ta upp såna här saker och då visar hänsyn till varandra)

 

[Rangertheman]

Jag tycker det är viktigt att både vara en schysst och lyhörd person runt spelbordet och att ta ansvar för sin egen upplevelse. Det behöver inte bara vara kring känsliga ämnen. Sedan vet jag att det finns de som har svårt att läsa av andra människor och de som inte vågar säga ifrån. Men då får man hjälpas åt i gruppen!

Jag tycker det känns så artificiellt att försöka lista upp saker i förväg, eller peka på ett X. Plus att diskussionen innan och att blotta sina känsliga ämnen kan vara nog så jobbig, om det är något som verkligen är känsligt för en. Kanske helt i onödan dessutom, om det är områden som ändå inte hade dykt upp.

 

[Vitulv]

Du förutsätter dock att alla är som du socialt.

Det sagt, spelet ska vara en trygg plats. Inget under spelmötet borde kunna skada någon. Visst, det kan trigga reaktioner men det kan råka hända oavsett vilket ämne man spelar ut. Därför frågar jag till exempel gärna om fobier innan spelmötet om jag kör skräck.

Jag förutsätter ingenting, men jag kräver att folk har förmågan att antingen bita ihop eller säga ifrån. Det handlar inte om hjärtlöshet från min sida, utan att behandla folk som vuxna människor.

Om en person mot förmodan har en sådan grav fobi att han eller hon på något sätt skulle ta skada av att inom ramen för fiktionen få den beskriven för sig så lägger jag helt och hållet ansvaret på vederbörande att ta upp det i förväg. En person med sådana bekymmer ska nog inte spela skräck över huvud taget. Med det sagt tror jag att det här är ett sådant extremt och närmast osannolikt exempel att det blir lite fånigt att diskutera.

 

[Kraftsoppa]

Det finns en risk-aversion i det här med att försöka förutspå och förebygga allt potentiellt skadligt för medspelare. Ser en risk med överdrift av detta hänsynstagande, upplever själv att flera av de mest minnesvärda stunderna jag har i rollspel tangerar eller överskrider dessa normer med viss måtta. När spelgrupper torterar fram information på ett sätt som gör att de inser att deras karaktärer är onda och vilket leder till massa känslomässigt och grymt rollspelande som ett exempel.

 

[Lukas]

Jag förutsätter ingenting, men jag kräver att folk har förmågan att antingen bita ihop eller säga ifrån. Det handlar inte om hjärtlöshet från min sida, utan att behandla folk som vuxna människor.

Om en person mot förmodan har en sådan grav fobi att han eller hon på något sätt skulle ta skada av att inom ramen för fiktionen få den beskriven för sig så lägger jag helt och hållet ansvaret på vederbörande att ta upp det i förväg. En person med sådana bekymmer ska nog inte spela skräck över huvud taget. Med det sagt tror jag att det här är ett sådant extremt och närmast osannolikt exempel att det blir lite fånigt att diskutera.

Jag spelar inte rollspel för att det ska vara terapi för mina medspelare, Så jag är inte intresserad att lära dem säga ifrån om de har svårt för det, eller tvinga dem att bita ihop bara för de är vuxna.
Målet är att vi alla ska ha kul, och om någon inte har det vill jag veta det och kunna anpassa upplevelsen så att alla har det.


Jag har aldrig upplevt att säkerhetsverktyg förstört en spelupplevelse för någon, men jag har upplevt när avsaknaden förstört upplevelsen för någon annan. Så jag ser verkligen inte vad problemet är.

 

[RasmusL]

Det finns en risk-aversion i det här med att försöka förutspå och förebygga allt potentiellt skadligt för medspelare. Ser en risk med överdrift av detta hänsynstagande, upplever själv att flera av de mest minnesvärda stunderna jag har i rollspel tangerar eller överskrider dessa normer med viss måtta. När spelgrupper torterar fram information på ett sätt som gör att de inser att deras karaktärer är onda och vilket leder till massa känslomässigt och grymt rollspelande som ett exempel.

Agreed. Men. Hur vet du att dina medspelare har kapacitet och verktyg att markera när det blir för jobbigt för dem? Rollspel är samskapande, ett samtal och att komma till en plats där jag kan vara bekväm i att berätta vad jag känner tar, i alla fall för mig, en del arbete. De här verktygen är IMO ett sätt att försöka strukturera den resan och målet med dem ÄR just att kunna adressera svåra teman, inte att undvika dem (om vi bara undviker blir verktygen onödiga).

Så, givet att vi inte är tankeläsare, hur vet du var gränserna går utan att ha pratat om det? Eller utgår du från sitt eget "sunda förnuft" och antar att övriga runt spelbordet har samma ungefärliga gränser?

Det är ju ganska enkelt att som jag, som CIS-man, göra det antagandet kring "hur folks liv ser ut" och det slår sällan fel om jag bara spelar med andra dudes, men det är verkligen inte allmängiltigt för alla (har jag vid olika tidpunkter i min resa som rollspelare fått erfara). Jag har lärt mig mest om andra människor just genom att prata med dem, och jag är inte bekväm att spela många spel som jag tycker är fantastiska med främlingar. Så jag måste göra mina medspelare till icke-främlingar som jag kan lita på

 

[entomophobiac]

Det finns en risk-aversion i det här med att försöka förutspå och förebygga allt potentiellt skadligt för medspelare. Ser en risk med överdrift av detta hänsynstagande, upplever själv att flera av de mest minnesvärda stunderna jag har i rollspel tangerar eller överskrider dessa normer med viss måtta.

Håller med. Men kanske inte så mycket för att känsliga ämnen kan bli känsliga, det har jag full respekt för, utan snarare för att det här bottnar i en sorts "spoilerkultur" ur mitt perspektiv. När vi måste vara förberedda på allting och gå in med starka ofta hårda förväntningar så förtar det lite från möjligheterna som rollspel har, för mig. Ett knasigt tärningsslag eller spontant beslut kan kasta ut allt vi kom överens om genom fönstret. Det är en helt central del av rollspelande för mig, och därför blir mycket av det här samtalandet inför någonting, om intentioner etc., något som riskerar att sänka nöjet ganska avsevärt.

Sen gillar ju jag splatter, grimdark, dålig stämning, skräck, thrillers, true crime, etc. Saker som har alla möjliga ingångar till kladdiga ämnen, från det humoristiska till det obehagliga. Däremot skulle jag ju inte spelleda det för mina barn (11 och 13).

 

[Kraftsoppa]

Agreed. Men. Hur vet du att dina medspelare har kapacitet och verktyg att markera när det blir för jobbigt för dem? Rollspel är samskapande, ett samtal och att komma till en plats där jag kan vara bekväm i att berätta vad jag känner tar, i alla fall för mig, en del arbete. De här verktygen är IMO ett sätt att försöka strukturera den resan och målet med dem ÄR just att kunna adressera svåra teman, inte att undvika dem (om vi bara undviker blir verktygen onödiga).

Samma verktyg som i "verkligheten", att säga ifrån och det är som du säger, det kräver konstant arbete för nästan alla människor att anpassa oss till dessa normer för spel som gäller i denna grupp, ny som gammal. Härligt ifall verktygen har de funktionerna hos dig, har testa många av dom över många sessioner men de har aldrig använts, men kan vara mitt felaktiga handhavande. Men kan absolut se tillfällen där de skulle kunna komma till användning, till exempel när man spelar med norm-brytande mer impulsiva individer som till exempel tonåringar eller konventsspel där man försöker hålla smalare ramar och inte ens känner till individerna. Eller till och med mina spelare ibland skall jag erkänna...

Så, givet att vi inte är tankeläsare, hur vet du var gränserna går utan att ha pratat om det? Eller utgår du från sitt eget "sunda förnuft" och antar att övriga runt spelbordet har samma ungefärliga gränser?

Absolut inte sunt förnuft, för det finns inte ETT allmängiltigt sådant. Återigen normer som de flesta av oss är väldigt vana att anpassa oss till i vardagen ger oss verktyg för de flesta av oss att snabbt känna av och lära oss spel bordets regler, bland annat över samtal men mestadels andra uttryck. Men söker samtidigt inte att undvika alla negativa känslor som sagt, man kan bli och får känna sig kränkt.

Det är ju ganska enkelt att som jag, som CIS-man, göra det antagandet kring "hur folks liv ser ut" och det slår sällan fel om jag bara spelar med andra dudes, men det är verkligen inte allmängiltigt för alla (har jag vid olika tidpunkter i min resa som rollspelare fått erfara). Jag har lärt mig mest om andra människor just genom att prata med dem, och jag är inte bekväm att spela många spel som jag tycker är fantastiska med främlingar. Så jag måste göra mina medspelare till icke-främlingar som jag kan lita på

Låter sunt Denna avkänning av vad som är okej blir ju mycket lättare ju mer man lär känna varandra.

 

[Troberg]

Det finns en risk-aversion i det här med att försöka förutspå och förebygga allt potentiellt skadligt för medspelare. Ser en risk med överdrift av detta hänsynstagande, upplever själv att flera av de mest minnesvärda stunderna jag har i rollspel tangerar eller överskrider dessa normer med viss måtta. När spelgrupper torterar fram information på ett sätt som gör att de inser att deras karaktärer är onda och vilket leder till massa känslomässigt och grymt rollspelande som ett exempel.

Påminner mig om en intervju jag såg med Rod Serling, där han pratade om riskerna med självcensur, och hur den är lömsk därför att den inte märks.

Intressant var att i slutet av intervjun så lade jag märke till att han hela tiden rökte en cigarett. Tror ni det skulle visats på TV idag?

 

[Franz]

Är inte X-kort ett försök till att komma ifrån problemet med att försöka förekomma vad som skulle kunna klassas som känsligt för medspelare?