Nekromanti Först och Kändast

[Lord_Crucificer]

En liten fråga: Vilken är den första fantasy boken någonsin, som också råkar vara den mest kända?

Jag hör många röster: härskarringen-trilogin

<center>Fel!</center>

Det är faktiskt BIBELN!
med demoner och folk som går på vattnet med mera kan man inte kalla det annat än fantasy.

observera att jag aldrig har sagt att den därmed är bra.

 

[Krille]

"Det är faktiskt BIBELN! med demoner och folk som går på vattnet med mera kan man inte kalla det annat än fantasy."

Om man nu utgår från att det förekommer övernaturligheter så finns det ganska många tidigare exempel. Problemet är att fantasy i allmänhet definieras som en saga skriven i modern tid, för att skilja det från folksaga och myt. Rent litteraturhistoriskt så härstammar fantasyn från romantiken.

Så även om man bortser respektlösheten gentemot kristna (jag har själv varit respektlös på det sättet själv tidigare, men det förändrar inte att det är dumt att vara så förgjordat respektlös mot de som nu råkar ha en tro) så faller påståendet på att Bibeln faktiskt inte är skriven i modern tid, och definitivt inte inom en genre som uppstod som en avstickare från romantiken, som i sin tur är en motreaktion på upplysningstiden.

Den första fantasyromanen är förmodligen den minst kända: en del litteraturkännare härleder hela genrens uppkomst från boken "Phantasia", från sjuttonhundrakallt. Jag har inte kunnat belägga detta.

 

[chrull]

Myter, sagor och respekt

Var går gränsen mellan folksagor, myter och sagor?

Som ni vet är jag fast besluten om att sagor och fantasy är samma saker. Jag är däremot beredd att säga att det är skillnad på folksagor och sagor... Men hur kommer myterna in i det hela?
Är myterna det som folksagorna och sagorna baseras på?
MYTEN om vampyrer gav upphov till SAGAN om Dracula? (kanske ett dåligt exempel, men jag kom inte på några sagor om spöken som alla känner till...)



Och angående respektlösheten:
De felsta som jag känner, som säger sig vara troende, tar nog inte illa vid sig om jag kallar bibeln för påhitt och sagor.
De som blir illa berörda är ändå av åsikten att jag kommer hamna i helvetet, vilket gör mig illa berörd.
De som blir flyförbannade är bokstavstroende som vägrar respektera min religion, eller brist på religion...

Jag tycker det inte är särskilt respektlöst. Mycket går att lära sig från en saga. Jesus använde väl själv den metoden flertalet gånger för att lära ut moral och etik enligt bibeln?



Vem ska ha skrivit Phantasia?


chrull

 

[Krille]

Re: Myter, sagor och respekt

• Grunddefinitionen ligger i att det är en form av fantastisk litteratur.
• Med "fantastisk" menar jag att det som sker i fantasy inte nödvändigtvis är trovärdigt eller realistiskt.
• Fantasy har inte nödvändigtvis en moralisk/etisk poäng - det är viktigare att det är ett drama än en etiklektion.
• Fantasy är också medvetet skriven som en "osanning".
• Slutligen så är litteraturgrenen som sådan avhängig av romantiken och en slags eskapistisk motreaktion mot det "effektiva och nyttiga" moderna samhället, och således skriven i modern tid.

 

[chrull]

Re: Myter, sagor och respekt

Det är dock inte jag. Jag är mer besluten (benägen?) att säga att "saga" är ett begrepp som omfattar folksaga, myt och fantasy.

Okej. Det är väl egentligen närmare vad jag menar också.
Vissa fantasyfans blir dock illa berörda (och försöker byta ämne?) när jag kallar wheel of time för en saga. Samma människor tycker översättningen av titlarna till Tolkiens och Jordans huvudverk är förnedrande. Nåja.

Punkterna:
Punkt 1: Är, och måste vara självklar.
Punkt 2: En förutsättning för att alla ska förstå och enas om punkt 1.
Punkt 3: Ingen litteratur behöver ha något att säga. Stor litteratur kan lära oss saker om oss själva och varandra utan att det är meningen.
Punkt 4: Vad är litteratur som stämmer med punkt 1 och 2, men inte med den här?
Punkt 5: Jag vet inte om användandet av termen "det moderna samhället" är särskilt nyttig. Modernitet, modernism och postmodernism bråkas det mycket om. Om Fantasyn är något från romantiken kanske "det förnuftiga samhället" passar bättre?


De flesta troende som jag känner blir illa berörda, men håller tyst om det och försöker byta ämne.

Synen på Bibeln som sagobok har jag svårt att släppa. Det var något mina föräldrar, kanske främst min far, lärde mig tidigt. Han såg sagor som ett bra sätt att lära mig saker. Han hävdade också alltid att han inte trodde på vad som stod i den, men att den ändå hade mycket, mycket vettigt att säga.
Om någon troende tog illa vid sig av det jag sa om bibeln är de välkomna att förklara varför. Om ingen gör det kommer jag ju fortsätta.

Jag får kolla upp det i den skrivna källan (Cassell's Concise English Dictionary) när jag kommer hem.
skulle uppskattas

chrull

 

[Balderk]

Re: Myter, sagor och respekt

<blockquote><font class="small">Citat Krille:</font><hr />

Grunddefinitionen ligger i att det är en form av fantastisk litteratur.
* Med "fantastisk" menar jag att det som sker i fantasy inte nödvändigtvis är trovärdigt eller realistiskt.
* Fantasy har inte nödvändigtvis en moralisk/etisk poäng - det är viktigare att det är ett drama än en etiklektion.
* Fantasy är också medvetet skriven som en "osanning".
* Slutligen så är litteraturgrenen som sådan avhängig av romantiken och en slags eskapistisk motreaktion mot det "effektiva och nyttiga" moderna samhället, och således skriven i modern tid. [/quote]
Ahh. Jag håller med dig. Även jag har katagoriserat Bibeln som fantasy. Det gör jag inte längre efter en ganska het diskussion med kvante. Nu är det väl ungefär din princip som gäller... särskillt att den ska vara skriven i modern tid. Det är viktigt. Andra skrifter kan vara sagor eller myter eller både och. Men det är inte fantasy och de som skrev den ämnade det inte som det heller. Således är biten att den är medvetet skriven som en "osanning" också viktig och självklart ska den vara fantastisk.

<blockquote><font class="small">Citat Krille:</font><hr />
Jag brukar inbilla mig att den kategoriseringen är ungefär vad litteraturvetare kör på och att en kategorisering enligt ovan är den stora orsaken till att fantasyn är så nervärderad av litteraturvetare. [/quote]

Varför skulle denna katagorisering vara orsaken till det? Bitvis kanske. Romantiken var väl också ganska illa ansedd när den kom eller är jag ute och cyklar nu? Men jag tror att det finns en norm bland litteraturvetare (min far är en så jag kan väl lite... han är även skrivit en bok om Populärlitteratur där han även behandlar fantasy) om vad som är "accepterat". Många 1800-tals romaner är mycket gott ansedda och det ses som "finlitteratur". Många författare under 1900-talet är det också. Finns säkert dom som skriver idag som också har mycket bra anseende. Men mycket litteratur ses av många litteraturvetare som "skräplitteratur" vilket man med finare ord kallar "populärlitteratur". Denna typ av litteratur ses ned på av många litteraturvetare, särskillt sånna vid "finare" universtitet med anor långt bak i tiden. Fantasy är helt eneklt inte fint eller accepterat att läsa. Och det beror väl en del på den katagoriseringen...

/Balderk, vet inte riktigt vart han ville komma

 

[Krille]

Re: Myter, sagor och respekt

"Varför skulle denna katagorisering vara orsaken till det? Bitvis kanske. Romantiken var väl också ganska illa ansedd när den kom eller är jag ute och cyklar nu?"

Jag tror att det är just det där att fantasy (och romantik på sin tid) inte är "nyttig litteratur". Den säger ingenting, har ingen sensmoral och har inget syfte annat än på sin höjd att underhålla. Det är först efter en tid, då litteraturformen kan användas ur retrospekt för att definiera tidsandan, som den har något att säga och först då som den blir "nyttig".

Då upplever jag science fiction som bättre ansedd bland litteraturvetare, emedan science fiction-författare ofta har något att säga och säger det genom att ta ett nutida fenomen och dra det till sin spets. Ta till exempel 1984: den beskrev ett framtida totalitärt samhälle, men vad den egentligen handlar om är nutiden (även vår nutid) dragen till sin spets. Den har en poäng och en sensmoral och är således "nyttig".

Jämför man den med Tolkien så blir man lätt frustrerad. Tolkien säger ingenting annat än att den engelska landsbygden är förbaskat trevlig och allt som hotar den är ämlans dumt. I övrigt är Härskarringen mest Tolkiens lilla sandlåda för hobbyspråkevolution och hobbymytologievolution - vare sig språken eller myterna finns och han har lagt ner en massa energi på dessa. Liksom, har han inget liv, eller?* Tämligen onyttigt, med andra ord.

* nej, jag vet att Tolkien är död.

 

[Kitzune]

Re: Myter, sagor och respekt

Fantasy är helt eneklt inte fint eller accepterat att läsa

Snarare är det väl så att fantasy som regel är otroligt dåligt. Den mer populära fantasy-författaren under åren är Robert Jordan som läses onyttigt mycket och som jag fortfarande hävdar är ungefär lika bra på att skriva böcker som jag är på att vända en åker

Det är inte konstigt att fantasy-genren ses som ett otyg med frontmän som honom, jag ber så hemskt mycket om ursäkt till alla de som tycker om honom: Men, ni borde inse vad som menas med bra litteratur, inte finlitteratur utan bra SKRIVEN litteratur.

/Alexander Gyhlesten

 

[Balderk]

Re: Myter, sagor och respekt

<blockquote><font class="small">Citat Krille:</font><hr />
Jag tror att det är just det där att fantasy (och romantik på sin tid) inte är "nyttig litteratur". Den säger ingenting, har ingen sensmoral och har inget syfte annat än på sin höjd att underhålla. Det är först efter en tid, då litteraturformen kan användas ur retrospekt för att definiera tidsandan, som den har något att säga och först då som den blir "nyttig".
[/quote]
Det har du nog rätt i. Om hundra-tvåhundra år sitter kankse en massa snobbiga litteraturvetare och läser fantasy och känner sig väldigt "fina"! Sitter där med ett väldigt ovanligt ex av Sagan om Ringen eller Jordan och njuter av tidsandan. Skulle vara en syn det!

Då upplever jag science fiction som bättre ansedd bland litteraturvetare, emedan science fiction-författare ofta har något att säga och säger det genom att ta ett nutida fenomen och dra det till sin spets. Ta till exempel 1984: den beskrev ett framtida totalitärt samhälle, men vad den egentligen handlar om är nutiden (även vår nutid) dragen till sin spets. Den har en poäng och en sensmoral och är således "nyttig".

Möjligt. Särskillt gammal SF som jules verne och sådant är ju accepterat. Säkert också 1984 och kanske till viss mån "Do androids dream of electric sheep?"... Den senare är jag osäker på. Men samhällskritik är inte alltid uppskattat, särskillt inte bland konservativa personer.

/Balderk

 

[Kitzune]

Re: Myter, sagor och respekt

Med "fantastisk" menar jag att det som sker i fantasy inte nödvändigtvis är trovärdigt eller realistiskt.

Vilket gör att det genast börjar bli jättesvårt att skilja på definitionsbegreppen redan där. I synnerhet när du använder orden "Inte nödvändigtvis", för då måste en klar skiljelinje dras. Te.x är det stor skillnad mellan deckaren och kriminalromanen, även om man inte kunde tro det. Men, med den definition du ger blir det lite knepigt att försöka tuta i folk att Low Fantasy de fakto är fantasy.

Fantasy har inte nödvändigtvis en moralisk/etisk poäng - det är viktigare att det är ett drama än en etiklektion.

Nu börjar det bli en tjockare gränsdragning med hjälp av den stora penseln - Den definitionen kan nog gå hem hos varje litterär genre jag kan komma på på rak arm. Jag skulle till och med påstå att det inte går att definiera Fantasy på det sättet

Slutligen så är litteraturgrenen som sådan avhängig av romantiken och en slags eskapistisk motreaktion mot det "effektiva och nyttiga" moderna samhället, och således skriven i modern tid.

Den mest lämpliga och bästa definitionen på fantasy jag sett.
Enkel och effektiv. Tummen upp!

/Alexander Gyhlesten

 

[Krille]

Re: Myter, sagor och respekt

"Punkt 3: Ingen litteratur behöver ha något att säga. Stor litteratur kan lära oss saker om oss själva och varandra utan att det är meningen."

Jo, jag vet, jag är luddig här. Poängen är dock att fantasyn alltid, varande fantastisk, är skriven med eskapistisk baktanke. Poängen ligger inte hos det enskilda verket, utan snarare hos genren som helhet: det är något jefligt skevt med världen om man måste drömma sig bort från den.

"Punkt 4: Vad är litteratur som stämmer med punkt 1 och 2, men inte med den här?"

Förmodligen en skapelsemyt. Första Mosebok och delar av Eddan sätter jag lätt in här. De är fantastiska (enligt 1 och 2), men i och med att de också är en förklaring på världsbilden så är de knappast någon "osanning".

"Punkt 5: Jag vet inte om användandet av termen "det moderna samhället" är särskilt nyttig. Modernitet, modernism och postmodernism bråkas det mycket om. Om Fantasyn är något från romantiken kanske "det förnuftiga samhället" passar bättre?"

Det skulle med andra ord behövas en puntk 6 för att definiera punkt 5 - vad jag är ute efter är faktiskt ett historiskt perspektiv. I och med att fantasyn (enligt min åsikt) kommer från romantiken så behövs en romantik innan man har fantasy. Den i sin tur kom som en motreaktion på förnuftssamhället, industrialismens avigsidor och renässansen. Vad man vill kalla det historiska sammanhanget kan man väl diskutera sig blå om, så jag gjorde det enkelt för mig och använde "det moderna samhället" i samma sammanhang som Charlie Chaplin, det vill säga det industriella/postindustriella samhälle som är just nu.

 

[Balderk]

Re: Myter, sagor och respekt

Du har nog en poäng. Jag gillar Jordan kan jag ju påpeka. Men jag bryr mig heller inte om språket i de böcker jag läser (i alla fall inte mycket) utan mer om handlingen. Jordan är väl inte den i världen som skriver bäst. Och litteraturvetare har väl som vana att titta på språk. Men finlitteratur och skräplitteratur är begrepp som finns och används inom den världen. I Röda rummet har dom använt skräp- respektive fin-litteratur rätt så flitigt. I alla fall i avsnitt jag har sett.

/Balderk, bryr sig om stämningen och handlingen i böckerna han läser

 

[Kitzune]

Re: Myter, sagor och respekt

Men jag bryr mig heller inte om språket i de böcker jag läser

Jag kan rangordna de saker jag trivs bäst med och som krävs för att en bok skall förtjäna min dyrbara tid:

1. Språket. Boken skall ha en egen kommunikationsväg för att vara intressant över huvud taget. Annars kan jag lika gärna läsa Kalle Anka & CO.

2. Stämningen. Tja, kommentarer känns överflödiga. Det Jordan, i mina ögon, brister på är känsla för stämning. Ibland blir det lite "Oj, här måste jag slänga in lite Stämning©". I alla fall i mitt tycke.

3. Handlingen. Grundstommen i berättelsen skall vara attraktiv och få mig att känna att jag vill läsa vidare. Jordan hamnar i facket "Det här har jag sett förut och i bättre variant".

4. Karaktärer. Hör mycket ihop med punkt 2 här ovan. Jordans karaktärer är utskurna från en mall jag tyckte om när jag var tonåring (haha! nu är jag 20 ).

Men, du tycker om Jordan och till det kan jag bara gratulerar och berätta hur avundsjuk jag är. Jag önskar jag också tyckte om honom, mest på grund av storleken på böckerna - Det finns ju hur mycket som hellst att läsa för de som tycker om det och det är alltid en bra grej.

/Alexander "Katherine Kerr är annars en halvbra författare" Gyhlesten

 

[Quan'talis]

En liten fråga: Vilken är den första fantasy boken någonsin

'Phantastes' av George McDonald (1858) brukar räknas som den första fantasyromanen.

Det är faktiskt BIBELN!
med demoner och folk som går på vattnet med mera kan man inte kalla det annat än fantasy.

Jo, det kan man. Jag hoppas att du inte tar illa upp för att jag citerar mig själv:

"För det första är fantasy ett ganska nytt begrepp (The Oxford English Dictionary säger att 'fantasy' i betydelsen litterär genre förekom första gången i titeln på 'The Magazine of Fantasy and Science Fiction' 1949. Det kan vara bra att veta om du också vill leka besserwisser nån gång). Frågan är om det är vettigt att kalla någonting fantasy om själva begreppet inte fanns när boken skrevs (fast jag är nog beredd att gå längre tillbaka än 1949. 1849 kanske, men inte så mycket längre). Det som skrevs innan kan likna fantasy, men då beror det egentligen på att det är tvärtom -- fantasy liknar det som skrevs tidigare. Att tala om Beowulf (anglosaxiskt epos från 6-700-talet som åtminstone jag kallat fantasy ett par gånger här på forumet) som fantasy är ungefär lika vettigt som att säga att den som skrev Beowulf var inspirerad av Tolkien...

Om man börjar kalla allt som innehåller "orealistiska" element för fantasy så var i princip allt som skrevs före 1700-talet (inklusive många historiska krönikor, geografiska verk o.s.v) fantasy, och då är frågan vad man alls har för nytta av begreppet. Realism (eller verklighetsefterhärmning, om ni så vill. Mimesis låter ju också väldigt fint) var överhuvudtaget inget man eftersträvade i litteraturen före upplysningstiden (fast här kan jag ha fel. 1700-talet är inte ett århundrade jag är så bekant med).

När det gäller just myter finns det ännu ett problem. De som ursprungligen berättade myterna betraktade dem nämligen inte som 'berättelser' eller 'sagor', utan de hade en helt annan funktion. Ända tills ganska nyligen brukade etnologer och annat löst folk säga att myter kom till för att förklara naturfenomen och liknande saker i omvärlden som man inte kunde förklara, men det är nog betydligt mer invecklat än så (se till exempel någon av essäerna i Ursula Leguins bok The Language of the Night. Minns inte vilken). Man kan dessutom skilja på mytologi och gammal litteratur med mytologiska motiv -- till exempel är gamla grekiska gudasagor mytologi, medan Odyssén eller Ovidius 'Metamorfoser' är litteratur som använder myterna. Den sortens litteratur kan man kanske kalla fantasy om man riktigt vill.

Hur som helst så är myter inte litteratur utan sanning, även om det inte råkar vara just den sorts sanning som är på modet just nu. Kallar man myter fantasy blandar man bort båda begreppen -- 'myt' används redan i stor utsträckning som synonym till 'lögn' eller 'missuppfattning' (tänk till exempel på veckotidningsartiklar om "de tio vanligaste myterna" om sexlivet, klimakteriet, banktjänstemän och så vidare). Använder man dessutom fantasy för att beteckna myter (som när folk här på forumet skriver "jag tror inte på det som står i bibeln, alltså betraktar jag den som fantasy". Ta inte illa upp chrull, du kan få felcitera mig nån gång så är vi kvitt sen) kan det bli väldigt oklart vad man egentligen pratar om."

Jepp. Jag kunde minsann uttrycka mig på den tiden.

observera att jag aldrig har sagt att den därmed är bra.

Men det säger jag. Koranen är inte heller så illa, för att vara en uppföljare.

JPS

 

[Balderk]

Re: Myter, sagor och respekt

Jag kan inte hålla med dig om många (om ens några) dina punkter ovan. Men ja, jag är glad att jag gillar honom. Katherine Kerr har jag två böcker av hemma men aldrig kommit mig för att läsa dem.
Jag har förrresten gjort ett inlägg ovan där jag tänkte diskutera vad folk gillar och bryr sig om när de läser...

/Balderk

 

[Kitzune]

Re: Myter, sagor och respekt

Jag kan inte hålla med dig om många (om ens några) dina punkter ovan

Det är det som är det sköna med att disskutera och se att det finns andra som har andra värderingar och åsikter som en själv: Man lär sig mer och mer.

Men ja, jag är glad att jag gillar honom

Det borde du.

Katherine Kerr har jag två böcker av hemma men aldrig kommit mig för att läsa dem.

Först förstod jag inte prylen med Kerr, hon verkade bara flummig och jobbig. Men, efter ett tag lyckades min kära flickvän i alla fall överyga mig att prova första boken. Nu är det kört

/Alexander Gyhlesten

 

[walium]

Re: Myter, sagor och respekt

"Men mycket litteratur ses av många litteraturvetare som "skräplitteratur" vilket man med finare ord kallar "populärlitteratur". Denna typ av litteratur ses ned på av många litteraturvetare, särskillt sånna vid "finare" universtitet med anor långt bak i tiden. Fantasy är helt eneklt inte fint eller accepterat att läsa. "

Ibland känns det nästan som om litteraturkritiker har en oskriven lag som säger att: "ju mer svårläst och okänd en författare är desto bättre är han eller hon". De verkar inte anse att riktigt läsning är något för den breda allmänheten, utan reserverat för ett gäng dammindränkta akademiker. Varför anser experter så ofta att allt som är populärt är dåligt? För att dra paralleller till rollspel så beror säkert mycket av kritiken mot D&D på att det är ett så populärt rollspel. Varför lyssnar vi så ängsligt på olika experter när de ändå så ofta förkastar allt som majoriteten tar sig för?

 

[walium]

Re: Myter, sagor och respekt

"Slutligen så är litteraturgrenen som sådan avhängig av romantiken och en slags eskapistisk motreaktion mot det "effektiva och nyttiga" moderna samhället, och således skriven i modern tid."

Om dagens fantasy är en form av motreaktion mot det moderna samhället hur kommer då morgondagens fantasy att se ut? Jag har läst en bok (och känner mig därför väldigt smart just nu, men det försvinner snart nog) som hävdar att vi har inträtt i ett post-modernt samhälle där vi har börjat se kritiskt på saker som vi tidigare hyllat. Vi har börjat inse att tekniken inte kan ge svar på alla livets frågor och att fantsin kanske inte är en onyttig egenskap trotsallt. Ordet eskapism måste väl ändå anses som ett negativt laddat ord idag? Kommer fantsyn att bli mer accepterad eller kommer den att byta skepnad när det inte längre finns något att reagera mot?

 

[walium]

Re: Myter, sagor och respekt

"Den mer populära fantasy-författaren under åren är Robert Jordan som läses onyttigt mycket och som jag fortfarande hävdar är ungefär lika bra på att skriva böcker som jag är på att vända en åker"

Så illa är det nog inte ställt även om jag måste medge att han har rasat i mina ögon. Ju större och mer omfattande verk man skriver desto större är risken för felaktigheter, upprepningar och att det helt enkelt blir för många bollar i luften. Jordans personporträtt håller helt enkelt inte för en så omfattande serie som han har skrivit. De är för ensidiga, lika och utvecklas inte längre. Att veta sina egna begränsningar och när det är dags att sluta är också något som framförallt fantsyförfattare borde öva mer på. Hur många av dem håller inte på att gagga om samma personer och händelser långt efter att det har blivit intressant?

 

[chrull]

snobberier, definationer och småsaker?

Jo, jag vet, jag är luddig här. Poängen är dock att fantasyn alltid, varande fantastisk, är skriven med eskapistisk baktanke. Poängen ligger inte hos det enskilda verket, utan snarare hos genren som helhet: det är något jefligt skevt med världen om man måste drömma sig bort från den.

Okej. Men vad jag menar är ju att Fantasy, faktiskt kan säga saker. Narnia är väl ansedd göra sådant? eller?


Skapelsemyterna passar ju dock inte in i punkt 5. Hur är det med påhittade skapelsemyter skrivna under 1900-talet? Men okej. Om vi säger som så att alla författare till skapelsemyter (nedtecknare kanske man ska säga om dem) faktiskt tror på vad de skriver så låter vi dem ha det så och respekterar dem genom att inte kalla deras verk för fantasy.

Vad man vill kalla det historiska sammanhanget kan man väl diskutera sig blå om, så jag gjorde det enkelt för mig och använde "det moderna samhället" i samma sammanhang som Charlie Chaplin, det vill säga det industriella/postindustriella samhälle som är just nu.
Men dagens samhälle är ju knappast samma sak som det romantikerna reagerade på. Jag tror inte jag har blandat ihop mina historiekunskaper helt om jag säger att Romantiken var en reaktion på upplysningens förnuftsamhälle. Upplysningen anses ibland att fortfarande pågå, eskapism är ju ett svar på det hela.

Jag läser ju filmvetenskap för tillfället, och vi pratar ofta omdet moderna samhället som det som börjar ta form i mitten av 1800-talet med järnvägens ankomst, och som senare med telefoner och biografer krymper världen.
Filmer som hyllar moderniteten är ofta fulla av Skyltfönster och olika sätt att komminucera. Se M för ett bra exempel...

Jag minns faktiskt inte alls vad det moderna samhället representerade för idéhistorikerna, men de pratar mycket om upplysningens förnuftsamhället. Modernitet, modernism och postmodernism är luddiga begrepp, och det kanske är lättare att hoppa över begreppet helt, om det går att komma överens om ett bättre begrepp många kan förstå.