Författararvode

Jag har väldigt svårt att sätta fingret på vad det är som gör att viss rollspelstext är (för mig) engagerande att läsa, och annan känns dötrist och får mig att ge upp nästan omedelbart. Av någon anledning älskar jag att grotta ner mig i D&D 3.x torra regelcrunch, men pallar inte ta mig igenom t.ex. The One Ring som borde vara trevligare att läsa. Jag kan plöja Patrick Stuart och Zac Smiths grejor, men tröttnar väldigt snabbt på annan OSR av liknande stuk.
 
Jag har väldigt svårt att sätta fingret på vad det är som gör att viss rollspelstext är (för mig) engagerande att läsa, och annan känns dötrist och får mig att ge upp nästan omedelbart. Av någon anledning älskar jag att grotta ner mig i D&D 3.x torra regelcrunch, men pallar inte ta mig igenom t.ex. The One Ring som borde vara trevligare att läsa. Jag kan plöja Patrick Stuart och Zac Smiths grejor, men tröttnar väldigt snabbt på annan OSR av liknande stuk.
Kan också vara för layoutens fel. För långa rader gör exempelvis texter jobbiga att följa (och därmed tråkiga) och jag lägger märke till den tendensen i vissa rollspel. Jag har blivit känslig mot sådant ända sedan jag lärde mig typografi.
 
Jag har väldigt svårt att sätta fingret på vad det är som gör att viss rollspelstext är (för mig) engagerande att läsa, och annan känns dötrist och får mig att ge upp nästan omedelbart. Av någon anledning älskar jag att grotta ner mig i D&D 3.x torra regelcrunch, men pallar inte ta mig igenom t.ex. The One Ring som borde vara trevligare att läsa. Jag kan plöja Patrick Stuart och Zac Smiths grejor, men tröttnar väldigt snabbt på annan OSR av liknande stuk.
Det är mycket enkelt: det handlar om stil. Även som litteraturvetare är det inte lätt att sätta finget exakt på vad stil innebär, men vissa har en egen stil som fungerar, så är det bara. En kombination av rytm, ordval, informationstäthet, författarröst och överraskningar, bland annat.
 
För att nämna några: Franz Ung (Cyber-Somalia!), Gabrielle de Bourg (Kolla in I skräckfilmens skugga!’, Wilhelm från Wilhelm’s Games (har ni läst motherfucking Kuf?!) och Simon Pettersson (Svart av kval för fan!).
Det är lite kardinalsynd att inte nämna @Fiktionslek som skrivit Oktoberlandet och White Hack. Hans förmåga att skriva på ett sätt att läsaren måste tolka texten, och fyller då i med sin egen erfarenhet, är något som bör skattas högt.
 
Det är väl känt att brittisk prosa har betydligt mer stuns än svensk iaf när det gäller akademisk historia. Vi såg ju under lång tid ned på historiker som hade mage att försöka trycka ur sig läsvärda texter. Till stor del gäller det än idag.

Hur det är inom andra fält vågar jag inte uttala mig
Aha, du/ni menade akademiskt i allmänhet? Då håller jag med. Jag trodde vi bara jämförde rollspelstexter.
 
Väldigt många illustratörer är självlärda och det finns en stark DIY-anda i branschen. Att man skulle avlönas mer för att man pluggat mer köper jag inte för en sekund.
Skicklighet är så klart viktigast.
Nåja, de flesta akademiska, eller i varje fall samhällsvetenskapliga eller humanistiska högskoleutbildningar innebär ju att man övar och får återkoppling på sitt skrivande. Liksom många byråkratiska yrken. Det gör en inte till en bra stilist men är inte heller utan betydelse (i min erfarenhet).
Jag tycker tvärtom att akademiskt skrivande kan förstöra en skribent : ) Vi har diskuterat det här förut tror jag, utan att komma överens.

Krångliga ord, långa meningar och ett språk utan variation passar (kanske) för forskning. Men många byråkratiska texter är onödigt invecklade. De borde ju vara lättlästa av demokratiska skäl. Svåra texter kan behövas ibland för att beskriva svåra saker, men ofta tycker jag att akademikerspråket bara har ett signalvärde - ”jag är trovärdig, för jag kan skriva invecklade meningar.”

Vill man lära sig skriva är det bättre att gå på folkhögskola. Eller leta upp kurser på nätet.
 
Skicklighet är så klart viktigast.

Jag tycker tvärtom att akademiskt skrivande kan förstöra en skribent : ) Vi har diskuterat det här förut tror jag, utan att komma överens.

Krångliga ord, långa meningar och ett språk utan variation passar (kanske) för forskning. Men många byråkratiska texter är onödigt invecklade. De borde ju vara lättlästa av demokratiska skäl. Svåra texter kan behövas ibland för att beskriva svåra saker, men ofta tycker jag att akademikerspråket bara har ett signalvärde - ”jag är trovärdig, för jag kan skriva invecklade meningar.”

Vill man lära sig skriva är det bättre att gå på folkhögskola. Eller leta upp kurser på nätet.
Det här är ju intressant i sammanhanget ”jämföra skrift och bild”. Finns det liknande sammanhang för illustratörer, där någon kan utöva sitt hantverk väldigt mycket men göra det på ett sätt där man mest lär in sätt att göra det ”fel”?
 
Jag tycker tvärtom att akademiskt skrivande kan förstöra en skribent : ) Vi har diskuterat det här förut tror jag, utan att komma överens.

Krångliga ord, långa meningar och ett språk utan variation passar (kanske) för forskning. Men många byråkratiska texter är onödigt invecklade. De borde ju vara lättlästa av demokratiska skäl. Svåra texter kan behövas ibland för att beskriva svåra saker, men ofta tycker jag att akademikerspråket bara har ett signalvärde - ”jag är trovärdig, för jag kan skriva invecklade meningar.”

Vill man lära sig skriva är det bättre att gå på folkhögskola. Eller leta upp kurser på nätet.
Nä, där är vi inte överens. Jag vidhåller att man, allt annat lika, blir en bättre stilist av att arbeta med text än att inte göra det.

Men vi glider ifrån ämnet tycker jag. Min ursprungspoäng var att vårt utbildningssystem i stort och efterföljande yrkesliv genom ren volym genererar betydligt fler dugliga/bra skribenter* än vad det genererar motsvarande mängd illustratörer - alltså helt oberoende av individens vilja att "bli bra på det" annat än för att göra sitt jobb. Rollspel som produkt är dessutom ett i grunden textbaserat medium (eller tal då vid bordet), vilket i sig säkert bidrar till att locka till sig fler som "vill skriva" än "vill illustrera". Därav den eventuella ekonomiska obalansen mellan dem.

*Jag är för egen del helt övertygad om att jag utan genomgången utbildning och yrkesliv aldrig blivit rollspelsskribent annat än på ren spelgruppsnivå.
 
Det här är ju intressant i sammanhanget ”jämföra skrift och bild”. Finns det liknande sammanhang för illustratörer, där någon kan utöva sitt hantverk väldigt mycket men göra det på ett sätt där man mest lär in sätt att göra det ”fel”?
Ja, det finns många exempel. Men liksom med text handlar det om vad man uppskattar.
 
Nä, där är vi inte överens. Jag vidhåller att man, allt annat lika, blir en bättre stilist av att arbeta med text än att inte göra det.

Men vi glider ifrån ämnet tycker jag. Min ursprungspoäng var att vårt utbildningssystem i stort och efterföljande yrkesliv genom ren volym genererar betydligt fler dugliga/bra skribenter* än vad det genererar motsvarande mängd illustratörer - alltså helt oberoende av individens vilja att "bli bra på det" annat än för att göra sitt jobb. Rollspel som produkt är dessutom ett i grunden textbaserat medium (eller tal då vid bordet), vilket i sig säkert bidrar till att locka till sig fler som "vill skriva" än "vill illustrera". Därav den eventuella ekonomiska obalansen mellan dem.

*Jag är för egen del helt övertygad om att jag utan genomgången utbildning och yrkesliv aldrig blivit rollspelsskribent annat än på ren spelgruppsnivå.
Jag tänker mig att det som krävs för att lyfta sin stilistik är att man har en reflekterande hållning till skrivandet. Om man har för vana att skriva akademiskt behöver man vara en reflekterande praktiker (se Donald Schön) för att på ett bra vis kunna överföra denna kompetens till andra genrer.
 
Jag tänker mig att det som krävs för att lyfta sin stilistik är att man har en reflekterande hållning till skrivandet. Om man har för vana att skriva akademiskt behöver man vara en reflekterande praktiker (se Donald Schön) för att på ett bra vis kunna överföra denna kompetens till andra genrer.
Absolut. Eller en vilja att arbeta med sitt litterära uttryck o.s.v. Akademisk/prakrisk skolning är givetvis inte någon genväg till att bli bra på det, bara något som många passerar igenom. Sen ska sägas att jag väger in sådant som disposition, pedagogik och strigens i att bli bra på att skriva (rollspels)texter, vilket ligger utanför ren stlistik.
 
Det finns onekligen en föreställning om att det akademiska språket i särskilt Sverige är knastertorrt och tråkigt. Och visst, det finns verkligen avhandlingar som är lika tråkiga som broschyrer från Folktandvården. Men all akademisk text ser inte ut på det sättet. Jag har läst mycket forskning (bland annat historievetenskaplig) och det är inte så svårt att hitta historiker som skriver både kristallklart och underhållande. Dick Harrison är en, Kim Salomon en annan.

Jag har i mitt yrkesliv skrivit massor, men jag har lite svårt att sätta fingret på var och när jag lärde mig. Förmodligen hela tiden. För många år sedan var jag elev vid Nordens Författarskola på Biskops-Arnö. Det påverkade mig säkert. Precis som alla hundratals dagstidningstexter som jag också har skrivit. Och alla böcker jag har läst. Om andra tycker att jag har besudlats av akademins språkbruk vet jag inte.

Ska jag själv försöka beskriva hur universitetet har påverkat mitt skrivsätt, så väljer jag ord som tydlighet, enkelhet och explicit. Det är åtminstone ett sådant språk jag eftersträvar, särskilt i min forskning. Jag tror inte att långa meningar och krångliga ord gör en forskare mer framgångsrik, men det är kanske många som tror att det är så? Att skriva generellt tillämpligt och vara både tvärvetenskapligt orienterad och öppen för nya teoretiska och metodologiska ramverk uppfattar jag som mycket viktigare.
 
Last edited:
Jag har i mitt yrkesliv skrivit massor, men jag har lite svårt att sätta fingret på var och när jag lärde mig. Förmodligen hela tiden. För många år sedan var jag elev vid Nordens Författarskola på Biskops-Arnö. Det påverkade mig säkert. Precis som alla hundratals dagstidningstexter som jag också har skrivit. Och alla böcker jag har läst. Om andra tycker att jag har besudlats av akademin vet jag inte.
Ja, jag tror inte man ska underskatta träningen i det yrkesmässiga skrivandet. I min roll skriver jag massor och förväntas formulera mig kortfattat och tydligt hela tiden. Även om det är byråkratprosa övar man hela tiden aspekter som går igen i rollspelstext.
 
Det finns onekligen en föreställning om att det akademiska språket i särskilt Sverige är knastertorrt och tråkigt. Och visst, det finns verkligen avhandlingar som är tråkiga som broschyrer från Folktandvården. Men all akademisk prosa ser inte ut på det sättet. Jag har läst mycket forskning (bland annat historievetenskaplig) och det är inte så svårt att hitta historiker som skriver både kristallklart och underhållande. Dick Harrison är en, Kim Salomon en annan.

Jag har i mitt yrkesliv skrivit massor, men jag har lite svårt att sätta fingret på var och när jag lärde mig. Förmodligen hela tiden. För många år sedan var jag elev vid Nordens Författarskola på Biskops-Arnö. Det påverkade mig säkert. Precis som alla hundratals dagstidningstexter som jag också har skrivit. Och alla böcker jag har läst. Om andra tycker att jag har besudlats av akademin vet jag inte.

Ska jag själv försöka beskriva hur universitetet har påverkat mitt skrivsätt, så väljer jag ord som tydligt, enkelt och explicit. Det är åtminstone ett sådant språk jag eftersträvar, särskilt i min forskning. Jag tror inte långa meningar och krångliga ord gör en forskare mer framgångsrik, men det är kanske många som tror att det är så?
Dick Harrison är väl dock verkligen någon som fått klä skott för att vara för populärvetenskaplig?
 
Back
Top