Författararvode

[Dimfrost]

Skulle du kunna utveckla detta? Kanske i en ny tråd. Det låter som ett spännande ämne och jag vill höra dina tankar.

Nej, det är ett skämt. Jag tror inga regler bör vara aktivt obegripliga, späckade av neologismer och oläsliga som texter av Heidegger eller Derrida.

 

[Vitulv]

Jag har väldigt svårt att sätta fingret på vad det är som gör att viss rollspelstext är (för mig) engagerande att läsa, och annan känns dötrist och får mig att ge upp nästan omedelbart. Av någon anledning älskar jag att grotta ner mig i D&D 3.x torra regelcrunch, men pallar inte ta mig igenom t.ex. The One Ring som borde vara trevligare att läsa. Jag kan plöja Patrick Stuart och Zac Smiths grejor, men tröttnar väldigt snabbt på annan OSR av liknande stuk.

 

[Rickard]

Jag har väldigt svårt att sätta fingret på vad det är som gör att viss rollspelstext är (för mig) engagerande att läsa, och annan känns dötrist och får mig att ge upp nästan omedelbart. Av någon anledning älskar jag att grotta ner mig i D&D 3.x torra regelcrunch, men pallar inte ta mig igenom t.ex. The One Ring som borde vara trevligare att läsa. Jag kan plöja Patrick Stuart och Zac Smiths grejor, men tröttnar väldigt snabbt på annan OSR av liknande stuk.

Kan också vara för layoutens fel. För långa rader gör exempelvis texter jobbiga att följa (och därmed tråkiga) och jag lägger märke till den tendensen i vissa rollspel. Jag har blivit känslig mot sådant ända sedan jag lärde mig typografi.

 

[Dimfrost]

Jag har väldigt svårt att sätta fingret på vad det är som gör att viss rollspelstext är (för mig) engagerande att läsa, och annan känns dötrist och får mig att ge upp nästan omedelbart. Av någon anledning älskar jag att grotta ner mig i D&D 3.x torra regelcrunch, men pallar inte ta mig igenom t.ex. The One Ring som borde vara trevligare att läsa. Jag kan plöja Patrick Stuart och Zac Smiths grejor, men tröttnar väldigt snabbt på annan OSR av liknande stuk.

Det är mycket enkelt: det handlar om stil. Även som litteraturvetare är det inte lätt att sätta finget exakt på vad stil innebär, men vissa har en egen stil som fungerar, så är det bara. En kombination av rytm, ordval, informationstäthet, författarröst och överraskningar, bland annat.

 

[Rickard]

För att nämna några: Franz Ung (Cyber-Somalia!), Gabrielle de Bourg (Kolla in I skräckfilmens skugga!’, Wilhelm från Wilhelm’s Games (har ni läst motherfucking Kuf?!) och Simon Pettersson (Svart av kval för fan!).

Det är lite kardinalsynd att inte nämna @Fiktionslek som skrivit Oktoberlandet och White Hack. Hans förmåga att skriva på ett sätt att läsaren måste tolka texten, och fyller då i med sin egen erfarenhet, är något som bör skattas högt.

 

[Bifur]

Det är väl känt att brittisk prosa har betydligt mer stuns än svensk iaf när det gäller akademisk historia. Vi såg ju under lång tid ned på historiker som hade mage att försöka trycka ur sig läsvärda texter. Till stor del gäller det än idag.

Hur det är inom andra fält vågar jag inte uttala mig

Aha, du/ni menade akademiskt i allmänhet? Då håller jag med. Jag trodde vi bara jämförde rollspelstexter.

 

[clarence redd]

Väldigt många illustratörer är självlärda och det finns en stark DIY-anda i branschen. Att man skulle avlönas mer för att man pluggat mer köper jag inte för en sekund.

Skicklighet är så klart viktigast.

Nåja, de flesta akademiska, eller i varje fall samhällsvetenskapliga eller humanistiska högskoleutbildningar innebär ju att man övar och får återkoppling på sitt skrivande. Liksom många byråkratiska yrken. Det gör en inte till en bra stilist men är inte heller utan betydelse (i min erfarenhet).

Jag tycker tvärtom att akademiskt skrivande kan förstöra en skribent : ) Vi har diskuterat det här förut tror jag, utan att komma överens.

Krångliga ord, långa meningar och ett språk utan variation passar (kanske) för forskning. Men många byråkratiska texter är onödigt invecklade. De borde ju vara lättlästa av demokratiska skäl. Svåra texter kan behövas ibland för att beskriva svåra saker, men ofta tycker jag att akademikerspråket bara har ett signalvärde - ”jag är trovärdig, för jag kan skriva invecklade meningar.”

Vill man lära sig skriva är det bättre att gå på folkhögskola. Eller leta upp kurser på nätet.

 

[Quadrante]

Rollspelens fackspråk kan bli en barriär.

 

[Svarte Faraonen]

Skicklighet är så klart viktigast.

Jag tycker tvärtom att akademiskt skrivande kan förstöra en skribent : ) Vi har diskuterat det här förut tror jag, utan att komma överens.

Krångliga ord, långa meningar och ett språk utan variation passar (kanske) för forskning. Men många byråkratiska texter är onödigt invecklade. De borde ju vara lättlästa av demokratiska skäl. Svåra texter kan behövas ibland för att beskriva svåra saker, men ofta tycker jag att akademikerspråket bara har ett signalvärde - ”jag är trovärdig, för jag kan skriva invecklade meningar.”

Vill man lära sig skriva är det bättre att gå på folkhögskola. Eller leta upp kurser på nätet.

Det här är ju intressant i sammanhanget ”jämföra skrift och bild”. Finns det liknande sammanhang för illustratörer, där någon kan utöva sitt hantverk väldigt mycket men göra det på ett sätt där man mest lär in sätt att göra det ”fel”?

 

[Bifur]

Jag tycker tvärtom att akademiskt skrivande kan förstöra en skribent : ) Vi har diskuterat det här förut tror jag, utan att komma överens.

Krångliga ord, långa meningar och ett språk utan variation passar (kanske) för forskning. Men många byråkratiska texter är onödigt invecklade. De borde ju vara lättlästa av demokratiska skäl. Svåra texter kan behövas ibland för att beskriva svåra saker, men ofta tycker jag att akademikerspråket bara har ett signalvärde - ”jag är trovärdig, för jag kan skriva invecklade meningar.”

Vill man lära sig skriva är det bättre att gå på folkhögskola. Eller leta upp kurser på nätet.

Nä, där är vi inte överens. Jag vidhåller att man, allt annat lika, blir en bättre stilist av att arbeta med text än att inte göra det.

Men vi glider ifrån ämnet tycker jag. Min ursprungspoäng var att vårt utbildningssystem i stort och efterföljande yrkesliv genom ren volym genererar betydligt fler dugliga/bra skribenter* än vad det genererar motsvarande mängd illustratörer - alltså helt oberoende av individens vilja att "bli bra på det" annat än för att göra sitt jobb. Rollspel som produkt är dessutom ett i grunden textbaserat medium (eller tal då vid bordet), vilket i sig säkert bidrar till att locka till sig fler som "vill skriva" än "vill illustrera". Därav den eventuella ekonomiska obalansen mellan dem.

*Jag är för egen del helt övertygad om att jag utan genomgången utbildning och yrkesliv aldrig blivit rollspelsskribent annat än på ren spelgruppsnivå.

 

[Quadrante]

Det här är ju intressant i sammanhanget ”jämföra skrift och bild”. Finns det liknande sammanhang för illustratörer, där någon kan utöva sitt hantverk väldigt mycket men göra det på ett sätt där man mest lär in sätt att göra det ”fel”?

Ja, det finns många exempel. Men liksom med text handlar det om vad man uppskattar.

 

[Svarte Faraonen]

Nä, där är vi inte överens. Jag vidhåller att man, allt annat lika, blir en bättre stilist av att arbeta med text än att inte göra det.

Men vi glider ifrån ämnet tycker jag. Min ursprungspoäng var att vårt utbildningssystem i stort och efterföljande yrkesliv genom ren volym genererar betydligt fler dugliga/bra skribenter* än vad det genererar motsvarande mängd illustratörer - alltså helt oberoende av individens vilja att "bli bra på det" annat än för att göra sitt jobb. Rollspel som produkt är dessutom ett i grunden textbaserat medium (eller tal då vid bordet), vilket i sig säkert bidrar till att locka till sig fler som "vill skriva" än "vill illustrera". Därav den eventuella ekonomiska obalansen mellan dem.

*Jag är för egen del helt övertygad om att jag utan genomgången utbildning och yrkesliv aldrig blivit rollspelsskribent annat än på ren spelgruppsnivå.

Jag tänker mig att det som krävs för att lyfta sin stilistik är att man har en reflekterande hållning till skrivandet. Om man har för vana att skriva akademiskt behöver man vara en reflekterande praktiker (se Donald Schön) för att på ett bra vis kunna överföra denna kompetens till andra genrer.

 

[Bifur]

Jag tänker mig att det som krävs för att lyfta sin stilistik är att man har en reflekterande hållning till skrivandet. Om man har för vana att skriva akademiskt behöver man vara en reflekterande praktiker (se Donald Schön) för att på ett bra vis kunna överföra denna kompetens till andra genrer.

Absolut. Eller en vilja att arbeta med sitt litterära uttryck o.s.v. Akademisk/prakrisk skolning är givetvis inte någon genväg till att bli bra på det, bara något som många passerar igenom. Sen ska sägas att jag väger in sådant som disposition, pedagogik och strigens i att bli bra på att skriva (rollspels)texter, vilket ligger utanför ren stlistik.