Det finns onekligen en föreställning om att det akademiska språket i särskilt Sverige är knastertorrt och tråkigt. Och visst, det finns verkligen avhandlingar som är tråkiga som broschyrer från Folktandvården. Men all akademisk prosa ser inte ut på det sättet. Jag har läst mycket forskning (bland annat historievetenskaplig) och det är inte så svårt att hitta historiker som skriver både kristallklart och underhållande. Dick Harrison är en, Kim Salomon en annan.
Jag har i mitt yrkesliv skrivit massor, men jag har lite svårt att sätta fingret på var och när jag lärde mig. Förmodligen hela tiden. För många år sedan var jag elev vid Nordens Författarskola på Biskops-Arnö. Det påverkade mig säkert. Precis som alla hundratals dagstidningstexter som jag också har skrivit. Och alla böcker jag har läst. Om andra tycker att jag har besudlats av akademin vet jag inte.
Ska jag själv försöka beskriva hur universitetet har påverkat mitt skrivsätt, så väljer jag ord som tydligt, enkelt och explicit. Det är åtminstone ett sådant språk jag eftersträvar, särskilt i min forskning. Jag tror inte långa meningar och krångliga ord gör en forskare mer framgångsrik, men det är kanske många som tror att det är så?