Alver är goda!
Några tankar kring vad en desperat önskan efter ett längre liv kan få för konsekvenser för alverna
Det finns många och goda anledningar till att tycka om alver.
Inte minst för att de är hälsosamma, näringsrika och välsmakande, förtäring leder dessutom till ett längre leverne! Ja, du läste rätt, käre läsare, ett längre och rikare liv är inte längre bort än nästa måltid! Minst femton ytterliggare år kan den som redan är till åren få, nära trettio ytterliggare år om dieten påbörjas vid tidig ålder och bibehålls livet igenom. Detta har bevisats otaliga gånger genom historiens lopp trots idoga försök att tysta ned detta faktum, inte minst av alverna själva, som svartsjukt vägrar att dela med sig av sin kroppsliga ambrosia.
*Texten fortsätter i samma stil men med mer detaljer, du behöver inte läsa mer om du inte vill*
Mången lärd har förundrats över den höga livslängden under det forna Coloniska Imperiets glansdagar, många lustiga försök att förklara detta har gjorts, allt ifrån ypperliga sanitära förhållanden till mäktig trolldom från forna häxmästare. Sådant dravel är förstås tomt prat från dem som tror att allt värt att veta står skrivet i en bok. Det är inget för en man eller kvinna med båda fötterna på jorden, ty vi får ju alla veta av våra kloka fäder och mödrar att vi är vad vi äter! Den som äter alv får givetvis delar av deras förmågor, varibland odödligheten är att prisa som den mest åtråvärda. Detta visste man givetvis i det gamla Imperiet och därmed behövs inga tokiga påhitt för att förklara deras höga levnadsålder. Att många av alverna numera har sin hemvist i de djupa skogarna är ett gott bevis för denna tes, då dessa själviska spetsörade varelser istället för att villigt dela med sig av sitt kött till sin nästa, föredrar att behålla allt för sig själva och likt laglösa ta sin tillflykt i de djupa skogarna. Numera har dock Pyar alverna krypit upp ur sina kaninhål och återigen bosatt sig bland människornas dalar, de är dock de alver som smakar absolut sämst vilket kan förklara varför det har varit möjligt för dem att göra så, de lever dock fortfarande i välbefästa och avskilda enklaver för att hindra kulinariskt intresserade grannar från att försöka.
Valet av alv har liten betydelse för den som enbart önskar förlänga sin livslängd, ty köttet och blodet från dem alla har denna verkan. Det rekommenderade intaget är minst en gång i veckan för en vuxen, men små barn eller en havande moder kan med fördel äta oftare. För de läsare som besitter ett lite större kulinariskt intresse är det på sin plats att poängtera: att smaken varierar med arten, därför beskrivs en kort redogörelse för de olika alvslagens typiska smak:
-Av Kiriya alvernas lite sötare kött och lena blod kan många goda efterätter lagas, dock passar det sig sämre som huvudrätt eller förrätt. Barn och unga tycks favorisera denna typ av alv över de andra sorterna, mycket på grund av sötman. Det sägs också att mänskliga damer som håller sig till denna diet blir allt vackrare med tiden, som om Kiriya alvernas egen skönhet smittade av sig på samma sätt som deras odödlighet.
-Av Sanari alverna får man ett varierande men ganska fettsnålt kött som därmed är tamare i smaken, ofta är det segare än andra alver då dessa för ett liv i stillhet och inte får lika mycket motion. Det passar dock väl i grytor, soppor och puddingar, gärna med lite starkare kryddor som peppar eller pepparrot. Att mången klok man föredrar Sanari alvens kött är inget sammanträffande, alvernas egen klokhet smittar nämligen av sig, varför just dessa rätter rekommenderas för lärde och magiker som önskar prestera lite extra.
-Hos Thism alverna måste man göra en distinktion mellan de yngre, vars kött är mört och saftigt med en viss dragning åt vilt, och de äldre, vars kött är både segare och ofta har en obehaglig bismak som bäst döljs med vitlök eller ingefära. Blodet har dock samma höga kvalite oavsett alvens ålder, och kan lagas till en oöverträffad palt.
-Henea alverna är små och beniga och ger därför förhållandevis lite kött, det kan därför vara klokt att ta en extra vid bjudningar då värden annars kan framstå som snål. Köttet har en tydlig dragning åt vilt och härlig arom av de många vilda örter som individen själv smaksatt sig med under sitt leverne, faktiskt brukar de äldre exemplaren var vida överlägsna de yngre vad gäller smak och doft, ständig fysisk ansträngning håller dem möra och fina oavsett ålder.
-Pyar alverna erbjuder oftast en obehaglig smak upplevelse, kanske för att dessa är så människolika. Vilket kan förklaras av deras promiskösa leverne vid sidan av människor som har orsakat mycket blandning av blodsbanden, något de troligen medvetet ägnar sig åt just för att fördärva sin smak för den mänskliga gommen. För den läsare som endast har tillgång till denna typ av alv rekommenderas antingen några glas brännvin innan maten för att döva tungan, eller att man låter göra en kryddig korv vilket drastiskt underlättar förtäringen.
-Av Learam alverna erhålls ett lite beskt kött som man lär sig att uppskatta med tiden, smaken har med allra högsta säkerhet något att göra med dessa alvers osunda fixering vid fårens inälvsmat. Det kan med fördel torkas och rökas vilket gör det möjligt att medföra alv under längre sjöresor och vandringar, utmärkt för dem som ofta reser men som inte vill gå miste om ett längre liv. Blodet är mustigt och utmärkt i soppor och till sås.
Att komma över alv är dock inte det lättaste, de är oftast farliga och bevakar svartsjukt sitt eget och varandras kött. Den djärve läsaren kan säkert komma på flera listiga knep med vilka en alv kan fångas eller fällas. Men det är intet omöjligt för mer stillsamt lagda människor att komma över denna ambrosia. Olika äventyrare, legosoldater och till och med rövare kommer ibland över alv, dessa kan senare dyka upp till försäljning. Har man tur kan man hitta alver i fånghålor i städer och hos någon furste, där de hålls av personer som inte känner till deras sanna värde, den lite mer lömske läsaren inser förstås genast möjligheten av att få en alv fängslad med list för att omsider göra denne tillgänglig för tillagning. Har man den goda turen att få en vandrande alv som gäst kan man spara sig många slantar om man spelar sina kort väl och inte avslöjar sina intentioner. Alver som löses ur fångenskap blir oftast mycket tacksamma och är i behov av verktyg och pengar, vilket underlättar när man skall ta med sig den hem och avliva den, lämpligast medan den sover ruset av sig efter att ha firat sin nyvunna frihet med några glas vin.
Det skall dock nämnas att om alver är ovanliga i läsarens område kan det vara klokare att bygga en källare med låsbar dörr och fångbojer, så att alven kan hållas vid liv och istället regelbundet tappas på blod en gång i veckan. Väljs detta alternativ bör alvens ögon lämpligen stickas eller brännas ut liksom tungan skäras av, för att förhindra onödigt stök och bråk från källaren som kan störa nattsömnen. Besvärliga exemplar bör även få händer och fötter avlägsnade för att försvåra eventuella själviska flyktförsök. Tänk dock på att inte ta mer än nödvändigt, då både armar och ben hjälper din alv att återbilda tappat blod fortare. En alv kan inte heller matas med hushålls avfall på samma vis som en gris kan, det blir den lätt sjuk av och då bör inte blodet förtäras, lämpligen ges den samma kost som husfolket, ett litet pris för ett längre liv! Alvens långa livslängd är också till glädje för dina ättlingar, då en enda välskött alv kan räcka i flera generationer.
Smakliga måltider och långt leverne!
(Okej, jag är sjuk, du behöver inte skriva det, det är redan nämnt
)
