Nekromanti Doing it Elfstyle

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
Jeslani och Eleas vandrade genom Cadwernskogens skimrande blomsterprakt. Det var vår och träden verkade närmast tävla om att slå ut först och vackrast. Fåglarna kvittrade ifrån varenda buske och marken var täckt av en tjock blomstrande matta. Eleas föredrog själv de betydligt kargare barrskogarna i norr men var bered att göra en del eftergifter för att tillfredställa sin svagsinta kusin.

Som vanligt gick han i täten med raska steg medan Jeslani fjantade efter och skulle doppa näsan och fingrarna i varenda träd samtidigt som han utstötte diverse belåtna ljud. Det gällde att behärska sig. Tyvärr fungerade utskällningar väldigt dåligt på Jeslani.

- Nå, Jeslani? Vad säger du? Kan du uppbringa 500 bågar tills nästa månad?
Jeslani lade sin panna i bekymrade veck.
- Jag förstår inte denna brådska. Inte när det gäller krig och elände. Vi är trygga här, ingen fara hotar. Ingen ondska lurar runt knuten. Ta av dig stövlarna kusin och känn den sköna mossan under fötterna.

Eleas stannade upp så hastigt att Jeslani nästan stötte in i honom.

- Trygga? Ni är trygga för att vi försvarar er! Du har ingen aning om vad vi kämpar för att ni lövfolk ska kunna dansa i gläntorna och sjunga löjliga kärlekssånger!! Vakna upp ur ditt dagdrömmeri. Har du inte lyssnat på vad jag har sagt? Du är dig sannerligen lik!
- Varför denna vrede, kusin? Jag förstår inte hur du kan vara så arg när skogen är så vacker. Visst har jag hört ditt prat. Men inte kan en handfull trasklädda orcher utgöra ett hot mot oss? Vi vilar alla under samma himmel.
- Du har alltså inte lärt dig något under de gångna seklen? En handfull orcher blir snabbt fler. Först kommer det att stjäla och förstöra allt de kan men när de är tillräckligt många så kommer de att ge sig på oss. Bättre då att göra slut på dem nu medan tid är. Du behöver inte smutsa ner dina händer. Ge mig bara 500 krigare så kommer det inte att finnas några fler orcher på denna sidan bergen.

En lång tystnad följde. Jeslani stirrade rakt i sin betydligt längre kusins blick när han slutligen svarade.

- Nej, kusin. Du får inga fler krigare. Din väg är hatets väg. Du har levt för länge i bergens skugga. Ditt hjärta har blivit lika kallt som snön på Pearnibergens toppar. Jag ber dig, stanna en stund hos oss. Dansa i gläntorna, lyssna till musiken, vi ska nog kunna tina ditt hjärta åter. Låt orcherna få leva.
- Ditt handlande är fegare än jag hade trott. Nåväl, jag får väl klara mig utan din hjälp. Men förvänta dig inget mer ifrån oss i framtiden. Vi får se hur länge ni orkar dansa och sjunga när vintern kommer.

Med de orden vände Eleas om och lämnade sin kusin ensam. För en kort stund blev det tyst i skogen och en kall vind började blåsa.

Hur spelar och spelleder ni alviska karaktärer? Brukar ni rollspela enligt de klassiska stereotyperna? Vilket rollspel tycker ni själva ger den intressantaste bilden av alver?
 

Foggmock

Myrmidon
Joined
26 Aug 2000
Messages
4,596
Location
Malmö
As with the dwarfs, elves are different.

Alverna har ju fått alldeles för mycket uppmärksamhet, i mitt tycke. De är snyggast, smartast, smidigast, bäst på att kriga, bäst på att skjuta båge, odödliga (förbannelse, yeah right. lite ångest kanske man har över det men det är ingen katastrof. Jag skulle tacka ja till evigt liv utan att blinka.) och ballast och mystiskast.

Kanske är det för att de är mer lika människor, man får mer utrymme i de flesta rollspel/alvsyner att spela som en människa med spetsiga öron och inte en alv. Plus att man får alla fläskiga bonusar.

På samma sätt som med dvärgarna så är en viktig del i att förstå alverna att beskriva deras samhälle. dagligt liv, hur i helvete deras metabolism fungerar, hur ofta de måste äta, om deras livscykel leder till extra långa graviditeter eller om de bara är infertila långa perioder, eller nån annan schysst anledning till att alverna inte för länge sedan regerar ensamma i Spelvärlden. För odödlighet till åldern och mänsklig graviditetshastighet torde mynna ut i en helvetes massa alver, eller hur? På samma sätt är det förbålt jobbigt att vara gravid längre tider, ur evolutionsmässig synpunkt då.

Ett schysst grepp jag borde testa är att så fort någon skapar en rollperson med en annan ras än människor, sätta dem i en situation av extern nyfikenhet. Till exempel att en liten parvel tultar fram till alven och frågar ut honom eller henne om dennes ras, varför de har så lustiga kläder etc. Kan spelarna inte ge trovärdiga svar är de inte mogna att spela den rasen trovärdigt, kanske?

För det är allt jag ber om, dvärgar, alver, drakarna vi pratade om på Dod-forumet. Trovärdighet. Inte en sextio sidors doktorsavhandling på ämnet, men en snabb och trovärdig förklaring. Till exempel varför just alverna valt att bo i skogen. Visst, de har någon sorts band till den i de flesta alvsyner. Men människan då? Borde inte olika människor isåfall följa sin religions skapelsehistoria och bo där de trodde att de föddes ifrån? Nu har i och för sig alverna fått tusen olika raser i olika spel, stäppalver, bergsalver, skogsalver, högalver etc och begåvats med olika attribut. Detta tyder på evolution i samma stil som människor i olika terränger och miljöer har utvecklats. Finns det 'negeralver' på de varmare ställena, och om inte, varför har de fortfarande blek hy? Hur är människor och alver besläktade? Enda egentliga skillnaden är ju den huvudsakliga kroppsbyggnaden, en mutation alltså, och om de är släkt, varför har inte alverna som är så uppenbart överlägsa tagit över som den dominanta rasen?

Nu har min spelgrupp övergivit fantasyn en stund till förmån för annat, men om vi någonsin kommer tillbaka (count on it, mitt Jorgesäventyr måste speltestas.) så kommer jag avkräva en mycket detaljerad och välmotiverad anledning till att denna rollpersonen inte lallar runt i sin skog eller hugger sten i sitt berg. Samt en kunskapstest på den aktuella rasen för att försäkra mig om ett trovärdigt rollspelande.

Pekar på Warhammer Fantasy Battles igen. Om man skulle blanda högalverna med skogsalverna, eller iallafall göra högalverna lite mer skogs:iga så represterar det hyfsat min alvsyn.
 

Kimon

Swordsman
Joined
21 Nov 2001
Messages
679
Location
Uppsala
Alverna har ju fått alldeles för mycket uppmärksamhet, i mitt tycke. De är snyggast, smartast, smidigast, bäst på att kriga, bäst på att skjuta båge, odödliga (förbannelse, yeah right. lite ångest kanske man har över det men det är ingen katastrof. Jag skulle tacka ja till evigt liv utan att blinka.) och ballast och mystiskast.

Ah... men är inte detta ett typexempel på Tolkien-legacy? Det är ju JR som är skyldig till denna syn på alver. Dvs standard-fjantasy synen av alver. Sedan har alla andra bara hakat på... Det var ju Tolkien som gav de långörade mycket uppmärksamhet i sina böcker. De långskäggige fick mindre.

Men även dvärgar är ju bra mycke hårdare än vanliga människor. Tuffare i närstrid, uthålligare, bättre smeder, mörkersyn etc...


Kanske är det för att de är mer lika människor, man får mer utrymme i de flesta rollspel/alvsyner att spela som en människa med spetsiga öron och inte en alv. Plus att man får alla fläskiga bonusar.

Förvisso. Men samtidigt så tycker man ju att (från Tolkiens verk) alverna är ganska mänskliga. Det är ju inte direkt svårt att identifiera sig med deras handlingssätt. De är helt enkelt inte så olika människor. Om vi åsyftar alver enligt standardmall 1A.


Ett schysst grepp jag borde testa är att så fort någon skapar en rollperson med en annan ras än människor, sätta dem i en situation av extern nyfikenhet. Till exempel att en liten parvel tultar fram till alven och frågar ut honom eller henne om dennes ras, varför de har så lustiga kläder etc. Kan spelarna inte ge trovärdiga svar är de inte mogna att spela den rasen trovärdigt, kanske?

Naee... Bättre att låta dem förneka fördomar i.m.h.o. Ett barn kan alldeles för lätt fintas bort. En fördomsfull vuxen är lite svårare, särskilt om denne är lite hotfull eller om situationen verkligen är på sin spets. Det är först då alven tvingas till förklaring på fråga ställd av någon med fattningsförmåga som den trovärdiga förklaringen måste fram.


Pekar på Warhammer Fantasy Battles igen. Om man skulle blanda högalverna med skogsalverna, eller iallafall göra högalverna lite mer skogs:iga så represterar det hyfsat min alvsyn.

Typ de Noldo som finns i Midgård i tolkiens värld alltså? Det är ganska nära min egen syn på alverna i standard-fjantasy.
 

Vindhand

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,253
Location
Stockholm
Alver som jag vill ha dem

Alver lever längre än människor, är sofistikerade och intelligenta och har gott om tid att fördriva. Eftersom de inte har någon press på sig att bygga upp något att lämna till sina barn utan lungt bara kan driva runt så åstadkommer alver inte så mycket. Man behöver inte bli odödlig genom sina storverk om man redan är odödlig genom sin alviskhet.
Deras fasta övertygelse om att de är överlägsna alla andra folk och deras problem med att fördriva tiden leder dem lätt till grymma lekar med de "lägre" folken. Många av dessa ser upp till alverna som visa och är därför lätta att manipulera som spelpjäser i det stora spelet.

/Vindhand gillar inte alver heller....
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,207
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Re: Efterkonstruktion?

Det var ju Tolkien som gav de långörade mycket uppmärksamhet i sina böcker. De långskäggige fick mindre.
Beskriver Tolkien någonsin sina alver som spetsörade? Jag har fått för mig att det är en ren efterkonstruktion, av Tolkien-tecknare och GW-gänget.

- Ymir, undrar.
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,207
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
a vírnálla kínuð ðómunatta

Är det något jag är trött på med alver är det just skogskonceptet. Det är urbotat ologiskt att en såpass avancerad kultur skulle kunna överleva i skogsmiljö, och förklaringar som trädformning, odlingar i trädkronorna och liknande känns mest löjliga i mitt tycke. Just därför gjorde jag alverna till köttätande, utdöende stenåldersjägare i 'Efter Istiden'. Av alver i övrigt tycker jag blott att Eon och DoD Chronopia ger en tillfredställande bild.

Ändock älskar jag alver som koncept. Varför? Jo, det är givetvis deras estetiskt tragiska aspekt jag gillar, deras vackra vemod. Alver är ofta ett äldre folk än människorna, och på tillbakagång sedan dessa alltmer erövrar, kanske rentav förstör, den gamla världen. Alverna är statiska, tidlösa, de har ingen möjlighet att anpassa sig efter människorna och hinna ikapp. De är ofta i minoritet, de är utsatta, ofta offer, på olika sätt, för människornas civilisation. (Förslavade alver är väl det klassiska exemplet där). Alverna representerar också något vackert - en tidlös skönhet, närmast av magisk natur, blommor som aldrig vissnar. Men skönheten, den eviga ungdomen, gör dem blott än mer utsatta, markerar för alltid deras omänsklighet, deras oförmåga att någonsin passa in, och gör dem samtidigt attraktiva för vanliga dödliga, trots deras ouppnåelighet. Eller är de så ouppnåeliga, så odödliga? De är inte förmer än någon annan, lika förgängliga, lika sårbara...och den insikten kan bli svår att bära för dem. Deras känslor är precis som våra, men utdragna, destillerade, applicerade på en tidlös evighet, som kan få känslorna att svalla och blossa som fyrbåkar i deras strävan efter tillfredställelse och nya erfarenheter. Och hur upplever man något nytt när man redan haft tid att uppleva allt? Hur undviker man att allt blir tråkigt till sist? (Och där var DoD Chronopias beskrivning av alverna helt lysande). Förr eller senare svalnar känslorna, blir svaga och oviktiga - en annan ytterlighet i alvernas kontrastrika väsen.

Tanken på väsen som åldras i sinnet men aldrig, eller extremt långsamt, i kroppen är också fascinerande. Hur ser alver på döden? Fruktar de den eller väntar de på den? Hur reagerar de när den väl kommer, drabbandes någon i deras närhet? Hur hanterar de insikten om att de, tidlösa, är lika förgängliga som allt annat på sätt och vis?

Konceptet med kärlek mellan en odödlig alv och en dödlig människa upphör heller aldrig att fascinera mig, med den subliminalt tragiska utgång det erbjuder. Jag älskar inte direkt Tolkiens alver, även om de har många behållningar, men den här biten, den enes ofrånkomliga frånfälle, var han oslagbar på att skildra:

'- Estel, Estel! skrek hon - och just som han vid de orden tog hennes hand, föll han i den djupa sömnen. Så kom över hans anlete en underbar skönhet så att alla som sedan kom dit såg honom med förundran, ty de såg honom i hans blomstrande ungdom och samtidigt i hans mandoms tapperhet och i hans ålders visdom och majestät, vilket allt förenats med vartannat. Och länge låg han bara där, en bild av människornas konungars härlighet i obeslöjad ära och glans före världens sammanbrott.
'Men Arwen gick bort från dödens hus och ljuset i hennes ögon var släckt och det tycktes henne att människorna blivit kalla och grå som en bister vinternatt utan stjärnor. Därefter sade hon farväl till Eldarion och till sina döttrar och till alla hon hållit av. Och hon gick bort från Minas Tiriths stad och vandrade ensam till Lóriens land, där hon satt ensam under de vissnande träden. Ty Galadriel var borta även hon och alverträdets blad var ej längre av evighet.
'Där lade hon sig till sist till vila på Cerin Amroths höjd och där står hennes gröna grav intills världens omvälvning stundar och all hennes tid är totalt förgäten av de släkten som kommer efter, när elanorblomster och niphredils konvolver inte spirar mer öster om havet.

- JRR Tolkien
Alver är en tankelek, ett fascinerande experiment i liv och känslor, om tidsuppfattning, förändring, statis, vänskap och främlingsskap. Därför fascineras jag av dem, och jag älskar dem för den underbara tragik de möjliggör, och i sig medför, för den ångestestetik jag är så svag inför. I fantasygenren av idag har de blivit uttjatade och slentrianmässiga, och ges konsekvent otroligt trista tappningar, men grundtankarna bakom dem är suveräna, och förtjänar en värdigare och intelligentare behandling än så.

- Ymir, vírnánun válta mello


Jag bifogar en bakgrundshistoria till en alvflicka (älva) jag spelade i DoD, som innehåller en hel del av de koncept jag diskuterat här. Alvflickan ifråga kom snart i lag med en Solriddare som egentligen var en hänsynslös nekromantiker, och i hans sällskap förvreds hon snart till en naivt morbid liten massmörderska. Så kan det gå för en alv...
Tack till Håkan Ackegård för inspiration
 

Storuggla

Champion
Joined
8 Dec 2001
Messages
9,546
Location
Stockholm
Alver är grymma svin som lever på tok för länge, vilket gör att de är fullständigt kallblodiga på den realpolitiska fronten. "Om en annan ras står i vägen för dem, spelar det någon roll om man tar kål på deras ledare trettio år i förtid? Trettio år är ju ingenting, blott ett ögonblick" rationaliserar de, de skotjuvarna!
Och sen när de tänkt så långt, spelar det då någon roll om man har ihjäl några tusen männsikor på kuppen? De skulle ju ändå dött om några år. Och så högg de ner träd som skulle stått mycket längre och ser mycket bättre ut. Nä, alverna är de kallblodigaste slemhögarna som finns att tillgå i min vision.


Storuggla, fram för imperiealver
 

Cybot

Mest spelbar
Joined
19 Oct 2001
Messages
4,351
Location
Helsingborg
Precis!

De alver som jag gillar är de slembollar som kallt resonerar "Bättre att tusen kortlivade dör än att ett enda alv liv förloras. För deras liv är korta, blott ett århundrade. Våra är eviga!".

Fast förstås själv ser de sig som mycket mycket upplysta och moraliskt överlägsna.

Har tänkt lite på en värld där alverna är nästan psykopat aktiga.
De bryr sig visserligen mycket om allt liv och de flesta vanliga ser dem som trevligt folk, förutom när alvliv står på spel. Då blir de kallblodiga psykopater. Och om ett alvliv förloras eller en alv skadas permanent så dör alla som är skyldiga(direkt eller indirekt), samt alla i deras familjer för att avskräcka folk.
Kallt resonerande så är det enligt deras resonemang det bästa sättet att maximera den övergripande lyckan efter som ett odödligt liv är bara värt så mycket mer.

Deras arméer består av värvat foder av kortlivade, vilkas liv är totalt expenderbara för att uppnå ett syfte. Högt tränade visserligen men helt expanderbara.

....Eller något sådant.
 

Pendragon

Swashbuckler
Joined
5 Aug 2000
Messages
3,030
Location
Malmö, SKÅNE
Re: Efterkonstruktion?

Jag har fått för mig att det är en ren efterkonstruktion, av Tolkien-tecknare och GW-gänget.
Det är nog TSR som är skyldiga till det, snarare än GW.

/Joel
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,207
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Re: Efterkonstruktion?

Jag fick höra att GW gav alverna spetsigare öron för att lättare skilja modellerna från människofigurerna, men...ja...jag vet eljest icke.

- Ymir, förtydligar
 

Pendragon

Swashbuckler
Joined
5 Aug 2000
Messages
3,030
Location
Malmö, SKÅNE
Re: Efterkonstruktion?

Spetsiga öron är knappast märkbara på en 25mm's figur. Istället fick alverna bautastora bananhjälmar. :gremtongue:

/Joel
 

Duddmannen

Hero
Joined
4 Dec 2001
Messages
1,473
Location
Södertälje
Lodoss-alver!

Egentligen är det inte alls beteendet som är det viktiga när jag gestaltar alver utan utseendet! Många fantasyspel försöker göra alver till mystiska och skumma varelser utan att vilja tumma på utseendet. Varför? Försöker de anpassa sina alver för den eventuella möjligheten att någon ska spela in en film? Vill de ha alver som kan spelas av vanliga skådisar utan en massa CGI-effekter? Dumt!

Alver ska se skumma ut. RIKTIGT skumma ut! Lila hud, lååånga spetsiga öron, turkosa ögon, lätt självlysande kroppar. En alv ska se omänsklig ut. Annars spelar det ingen roll tycker jag hur den gestaltas, då är det ju bara en människa med skum attityd.

Våga göra alver omänskliga, i utseende lika väl som i sinne.

/Duddmannen
 

Storuggla

Champion
Joined
8 Dec 2001
Messages
9,546
Location
Stockholm
Re: Efterkonstruktion?

"Beskriver Tolkien någonsin sina alver som spetsörade? Jag har fått för mig att det är en ren efterkonstruktion, av Tolkien-tecknare och GW-gänget."

"I am afraid, if you will need drawings of hobbits in various attitudes, I must leave it in the hands of someone who can draw. ... I picture a fairly human figure ... fattish in the stomach, shortish in the leg. A round, jovial face; ears only slightly pointed and 'elvish'; hair short and curling (brown)."
JRRT - Letters #27, writing to Houghton Mifflin circa March-April 1938
Finally, illustrators, including Pauline Baynes whose work Tolkien praised, have consistently portrayed Tolkien's Elves with pointed ears without any known objections from JRRT or his family. There is only one known illustration by Tolkien himself of an Elf in which we can even make a guess at facial features. That painting is 'Beleg Finds Flinding in Taur-na-Fuin' from 1928. It shows Beleg in the lower left corner with what might be taken for either a pointed ear or a triangular part in the black hair on the side of his head. The painting is not detailed enough to be certain of Tolkien's intent.
Jepp...


Storuggla, singalong sofa
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,207
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Re: Lodoss-alver!

Guy Gavriel Kays alver i 'Fionavars Vävnad' beskrivs väldigt flummigt; eteriskt skimrande och färgade, åt det knarkade hållet. Standard är de iaf inte, helt klart.

Mina alver i 'Efter istiden' har anletsdrag åt det ostasiatiska hållet, vertikala pupiller, små huggtänder och lodjursaktiga hårtofsar på de stora, bakåtstrukna öronen. Deras liv upprätthålls av ett konstant alstrande av magisk energi genom själen, som skimrar i bröstet med ett starkt, närmast bländande ljus. Detta kan urskiljas från alvers munnar i mörker, och stråla ut ur dem om de får djupa sår. Ett försök från min sida att skapa något annorlunda men ändå igenkännligt. Återstår att se vad folk tycker om det när projektet väl är klart.

- Ymir, ett infall bara
 

Staffan

Myrmidon
Joined
7 Jun 2000
Messages
4,228
Location
Lund
Re: Efterkonstruktion?

För att inte tala om Wendy Pin som ritat spetsörade alver sedan minst 1978.
 

Duddmannen

Hero
Joined
4 Dec 2001
Messages
1,473
Location
Södertälje
Schysst!

Mina alver i 'Efter istiden' har anletsdrag åt det ostasiatiska hållet, vertikala pupiller, små huggtänder och lodjursaktiga hårtofsar på de stora, bakåtstrukna öronen. Deras liv upprätthålls av ett konstant alstrande av magisk energi genom själen, som skimrar i bröstet med ett starkt, närmast bländande ljus. Detta kan urskiljas från alvers munnar i mörker, och stråla ut ur dem om de får djupa sår.
Det där låter absolut som något jag borde testa. Mycket bra idé! :gremsmile:

/Duddmannen - imponerad
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,207
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Re: Schysst!

Heh, trevligt att du gillade det. Det är deras språk som syns i titeln på mitt inlägg nedan, givetvis. 'Att göra saker på alvers vis'...

- Ymir, utlovar ett litet Efter Istiden-teaserrollspel inom kort
 

rax

Swordsman
Joined
7 May 2003
Messages
450
Location
Lund
Re: Mina fem cent...

Trevlig diskussion det här! :gremlaugh:

Jag reflekterade litegrann över inläggen nedan om att ‘stereotypa’ alver skulle vara tråkiga, vilket jag kan hålla med om men ändå inte. Nuförtiden är jag inte själv särskilt intresserad av alver så som de beskrivs i t ex TSRs och GWs gamla produkter men Tolkiens skildring av dem förblir en av mina absoluta favoriter. Tycker själv att Tokiens beskrivning ger dem den rätta episka känslan (i t ex Silmarillion) och, när människorna kommit att dominera världen (i LOTR), den rätta känslan av vemod kopplat till en slumrande urkraft. Alverna har då blivit en anakronism - trots att de är odödliga har tiden sprungit ifrån dem och de förblir därför i stort sett bakgrundsfigurer under hela LOTR-serien.

Denna långsiktiga historia saknas i vardagligt rollspel och även de beskrivningar av alver som gjorts i t ex gamla AD&D och Warhammer-produkterna. Rollspelsförfattarna förser alverna med urgamla historier och ett tidevarv då de dominerade världen men det ger mig ändå inte samma starka känsla för alvernas ofrånkomliga öde som när jag läser Tolkiens historier. Det är denna aspekt som också är svårast att överföra i vardagligt rollspelande (tycker jag), och den blir inte mera levande av att man iklär sig lätthanterliga stereotypa roller.

Själv brukar jag därför istället fokusera på att göra mina RP och SLP till individer - det är deras omedelbara reaktioner på andra RPs och SLPs som är intressanta i första hand och deras långa historia i andra hand.

Samtidigt föredrar jag på många sätt att rollspelsalver kulturellt sett ska ha starka drag av den ‘stereotypa’ alven - det är detta som gör dem till alver så som jag föreställer mig dem. Vill man göra något annat av dem tycker jag det är intressantare att helt enkelt uppfinna ett helt annat folkslag - gör nått alldeles eget och kalla dem helst inte alver!

Slutligen vill jag tipsa om de två intressantaste alternativa alvskildringar jag känner till: Dark Sun (nerlagd spelvärld till AD&D 2nd ed) och Glorantha (fristående spelvärld till gamla Runequest och nu Hero Wars/Quest). I Dark Suns värld är alverna långbenta ökennomader som springer (istället för att rida) och glatt växlar mellan att vara banditer, handelsmän och herdar allteftersom. De är kortlivade, allmänt opålitliga och saknar lojalitet mot alla förutom den egna stammen (inkl. andra alver). De sammanfattas ganska bra av begreppet "need for speed". Eftersom hela spelvärlden går ut på att ställa de klassiska rollspelsfolkslagen på huvudet gör det mig inte så mycket att de fortfarande kallas alver, det känns lite som att läsa en alternate history-bok.

I Glorantha är alverna (aldryami) inte ens en gång däggdjur - de är mobila växter med ett eget medvetande. Alla alver är samtidigt en del av skogsguddinnan Aldryas medvetande och finns till för att skydda skogarna. De ser inte ut som människor heller utan bär tydliga drag av olika typer av träd. Alver som lämnar skogarna är antingen utskickade på uppdrag av skogens medvetande (fast det är lite mer komplicerat än så) eller så har de lämnat skogslivet av egen fri vilja, antingen för att de är tokiga, missanpassade eller förrädare.

Uj, det blev långt, så jag slutar här.


/Rax

P.S. F ö kan de flesta av mina synpunkter ovan appliceras på dvärgar i rollspel också.
 
Top