Om man drar det till sin spets
"Nä nu skulle det passa bra om någon förklarar vad ett sådan scenatio är så att jag skall slippa sitta och gissa."
Grunden för den sortens scenarier är: "Du är skithemsk. Det har du ångest för." Ovanpå denna grund lägger man sedan några yttre händelser som triggar insikten, och kanske, kanske någon väg ut ur problemet. De yttre händelserna blir en story, gärna med en massa metaforer om din hemskhet, som ytligt sett skulle kunna vara en bra ståry i sig själv, men i själva verket är allt bara en illusion - enda syftet är att sitta och rollspela att man är skithemsk och mår dåligt av att vara det.
Och det är detta som gör en Neil Gaiman-wannabe. Neil Gaiman skriver inte om hur dåligt han mår. Han skriver en ståry i första hand. Skulle den sedan innehålla en person som mår dåligt så må det vara hänt - det är inte grunden för ståryn. Men av någon jefla anledning uppfattar alla det så att man måste skriva ångest för att skriva som Gaiman. Och alla vill ju skriva som Gaiman (han skriver faktiskt förbaskat bra), så Gaiman-wannabes skriver om hur dåligt de mår. De som tror att han skriver så bör allvarligt se eller läsa Neverwhere, vars grund är ordlekar kring Londons geografi som vävs samman till en ståry.
Personligen tycker jag att den sortens scenarier är skittrista och inte funkar någonstans (inte ens i World of Darkness, om jag ska vara ärlig). Man behöver inte ångest för att spela dem, men man behöver
spela ångest eftersom det är vad den sortens scenarier bygger på. Och många av de som spelar dem ser sig som förmer än andra, eftersom man måste
rollspela för att kunna spela dem (vilket jag iofs betvivlar - när jag var arton skulle jag nog ha kunnat spela dem genom att vara mig själv).
Själv ser jag mig som förmer än andra eftersom jag spelar
riktiga rollspel. /images/icons/wink.gif
- Krille
"Never position a rock near a hard place"
<A HREF="
http://www.foxtail.nu" target="_new">
http://www.foxtail.nu</A>