Den sällan valda vägen

Erfarenheter av att spelleda personer som jag måste sälja in äventyret till in game, eller som vill hitta brytpunkter, eller som vill vara aviga, har gjort att jag beskriver premisser redan när jag frågar om någon vill vara med och spela. Spelarna måste godkänna de premisserna för att vi ens ska boka in en första träff. Blir bättre för alla.
 
Min egen erfarenhet är att när det blir en missmatch mellan spelarnas och spelledarens förväntningar på spelet, så grundar det sig oftare i någon typ av missförstånd eller brister i kommunikation snarare än vilja att spelsabotera.

Sådant stötte man ju på ibland som yngre, men bland vuxna rollspelare, som oftast behöver anstränga sig för att avsätta specifik rollspeltid, känns det som att viljan att sätta sig på tvären är väldigt sällsynt.

Idag upplever jag som SL snarare det omvända problemet, då jag själv föredrar att preppa relativt öppna situationer och vill se vart det tar vägen utifrån hur spelarna väljer att agera. Det är både mer spännande och mindre förarbete för mig. Desto vanligare är det då att spelarna försöker vara mig "till lags" genom att försöka gissa sig till hur jag har "tänkt", och försöker lista ut vart handlingen finns snarare än att bara agera i situationen och utifrån sina rollpersoners motiv och sedan se vad som händer.

Premissen, om man spelar legoknektar i en krigszon, skattletare i en grotta, eller rymdsailors på ett fraktskepp, eller monsterjägare, eller mysterieutredare etc, kommer ju oftast med redan vid valet av spel. Och kommer det inte tydligt i samband med det så bygger jag hellre ut en tydligare premiss tillsammans med spelarna som alla köper och är taggade på, innan jag sätter mig på kammaren med massa prepp.
 
När jag gör rollperson försöker jag alltid förstå premissen i spelet och sedan bygga rollpersonen till detta.
Jag godtar "skeptiker" i ett CoC-äventyr om spelaren intygar på heder och samvete att rollpersonen kommer låta sig övertygas när de väl träffar Shub-Niggurath.
 
De roligaste äventyren jag spellett har varit med spelare som gick åt andra hållet.
Jag tänker att det finns en gradskillnad. Har jättefina rollspelsminnen av saker som uppstått "utanför äventyrets upptrampade spår" - det tror jag alla har. För mig handlar diskussionen om spelare som är ute efter att obstruera, alternativt "testa spelvärldens gränser" - den attityden kommer göra att även off road-expeditioner blir tråkiga.
 
Jag godtar "skeptiker" i ett CoC-äventyr om spelaren intygar på heder och samvete att rollpersonen kommer låta sig övertygas när de väl träffar Shub-Niggurath.
Att vilja bevisa att något inte alls är övernaturligt är i sig en drivkraft för att undersöka!

I Trail of Cthulhu är det till och med en föreslagen Pillar of Sanity... där poängen med Pillars of Sanity är att de kan rivas ned.
 
Back
Top