Min egen erfarenhet är att när det blir en missmatch mellan spelarnas och spelledarens förväntningar på spelet, så grundar det sig oftare i någon typ av missförstånd eller brister i kommunikation snarare än vilja att spelsabotera.
Sådant stötte man ju på ibland som yngre, men bland vuxna rollspelare, som oftast behöver anstränga sig för att avsätta specifik rollspeltid, känns det som att viljan att sätta sig på tvären är väldigt sällsynt.
Idag upplever jag som SL snarare det omvända problemet, då jag själv föredrar att preppa relativt öppna situationer och vill se vart det tar vägen utifrån hur spelarna väljer att agera. Det är både mer spännande och mindre förarbete för mig. Desto vanligare är det då att spelarna försöker vara mig "till lags" genom att försöka gissa sig till hur jag har "tänkt", och försöker lista ut vart handlingen finns snarare än att bara agera i situationen och utifrån sina rollpersoners motiv och sedan se vad som händer.
Premissen, om man spelar legoknektar i en krigszon, skattletare i en grotta, eller rymdsailors på ett fraktskepp, eller monsterjägare, eller mysterieutredare etc, kommer ju oftast med redan vid valet av spel. Och kommer det inte tydligt i samband med det så bygger jag hellre ut en tydligare premiss tillsammans med spelarna som alla köper och är taggade på, innan jag sätter mig på kammaren med massa prepp.
