Dödlighet för rollpersoner i rollspel? Vad föredrar du?

[verlandes.]

Är det inte det man gör hela tiden som spellerade, manipulerar spelarna?

Alltså all form av berättande kan väl sägas vara manipulation, men när jag spelleder försöker jag i största möjliga mån undvika att min roll blir Berättaren med stort B, så att alla deltagare kan vara med i samberättandet. Finns ju flera verktyg för detta, öppna tärningsslag, m.m.

 

[luddwig]

På samma sätt som en brottningsåskådare väljer att acceptera kayfabe, att acceptera premissen för showen, så vill spelarna bli lurade.

För mig är det helt olika saker. Jag ser på wrestlig väl medveten om att det är fejkat, en show avsedd att underhålla. När jag spelar rollspel är jag väl medveten om att det är ett spel, men jag vill inte att det ska kännas fejkat. Istället vill jag uppleva spelvärlden som en alternativ verklighet sedd ur min rollpersons perspektiv. Att då låtsas att något i spelvärlden är farligt fast reglerna eller spelledaren styr så att det inte är det saboterar upplevelsen för mig. Därför är det viktigt för mig att det finns en överensstämmelse mellan spelvärld, regler samt spelledarens beskrivningar och tolkningar. Jag tror även att det är därför jag är tämligen ointresserad av ett spel som Troubleshooters. Det är uppenbarligen en serietidningsvärld, och därför känns det fejkat redan från start.

 

[Troberg]

Alltså all form av berättande kan väl sägas vara manipulation, men när jag spelleder försöker jag i största möjliga mån undvika att min roll blir Berättaren med stort B, så att alla deltagare kan vara med i samberättandet. Finns ju flera verktyg för detta, öppna tärningsslag, m.m.

Sure, men en stor del av grejen är ju att låta sig luras.

Liksom, man sitter inte "men vampyrer finns ju inte på riktigt!!!", eller "lasersvärd funkar ju inte". Nu är det här på en nivå, men det går igen på alla nivåer. Spelet har vissa premisser som man bara accepterar. Skräck har sina, action har sina. James Bond skulle varit en usel agent på riktigt, men funkar ändå som superagent. Homer Simpson arbetar på ett kärnkraftverk. Hade brottarna gjort vad det ser ut som att de gör så hade varje match varit en kistmatch, men man accepterar ändå det som riktigt för att det är mer underhållande. Osv.

Så, om spelarna ser något som presenteras som farligt, så accepterar de det, och beter sig därefter, för det förhöjer upplevelsen för dem.

Sedan kan man ju regelmässigt stötta det. Tex planerar jag att ha en regel som säger att spelarna får en fråga per person per runda i strid, och den ska kunna besvaras med en kort fras. Har de nackdelen "ingen stridsvana" så får de inte fråga alls, då är beskrivningen de har den de får, och har de fördelen "stridserfaren" så får de två frågor. Då reglerar man informationsflödet, och med mindre info kommer mer osäkerhet.

 

[Troberg]

För mig är det helt olika saker. Jag ser på wrestlig väl medveten om att det är fejkat, en show avsedd att underhålla. När jag spelar rollspel är jag väl medveten om att det är ett spel, men jag vill inte att det ska kännas fejkat. Istället vill jag uppleva spelvärlden som en alternativ verklighet sedd ur min rollpersons perspektiv. Att då låtsas att något i spelvärlden är farligt fast reglerna eller spelledaren styr så att det inte är det saboterar upplevelsen för mig. Därför är det viktigt för mig att det finns en överensstämmelse mellan spelvärld, regler samt spelledarens beskrivningar och tolkningar. Jag tror även att det är därför jag är tämligen ointresserad av ett spel som Troubleshooters. Det är uppenbarligen en serietidningsvärld, och därför känns det fejkat redan från start.

Där är det upp till spelledaren att upprätthålla känslan av farlighet. För, det är det det handlar om: känslan.

Det är ungefär som jag läste om för ett antal år sedan: Antalet våldsbrott hade under en 10-årsperiod minskat med 20%, men mediarapporteringen av dem hade ökat med 600%. Folk kände sig osäkrare för att de hade fel upplevelse av verkligheten.

 

[verlandes.]

Sure, men en stor del av grejen är ju att låta sig luras.

Liksom, man sitter inte "men vampyrer finns ju inte på riktigt!!!", eller "lasersvärd funkar ju inte". Nu är det här på en nivå, men det går igen på alla nivåer. Spelet har vissa premisser som man bara accepterar. Skräck har sina, action har sina. James Bond skulle varit en usel agent på riktigt, men funkar ändå som superagent. Homer Simpson arbetar på ett kärnkraftverk. Hade brottarna gjort vad det ser ut som att de gör så hade varje match varit en kistmatch, men man accepterar ändå det som riktigt för att det är mer underhållande. Osv.

Så, om spelarna ser något som presenteras som farligt, så accepterar de det, och beter sig därefter, för det förhöjer upplevelsen för dem.

Hm. Detta är två olika saker, tänker jag. Att "luras" till att vampyrer finns på riktigt är ju själva spelvärldens grundpremiss, suspension of disbelief eller hur det heter. Men att själva spelet som pågår runt bordet, med tärningar och spelmekanik, ska fifflas med tycker jag är att passera ett slags gräns.

Men nu tror jag att vi frångår ämnet om dödlighet lite väl mycket, kanske starta en ny tråd innan (den fenixbelönade!) admin tröttnar på oss...!

 

[Troberg]

Hm. Detta är två olika saker, tänker jag. Att "luras" till att vampyrer finns på riktigt är ju själva spelvärldens grundpremiss, suspension of disbelief eller hur det heter. Men att själva spelet som pågår runt bordet, med tärningar och spelmekanik, ska fifflas med tycker jag är att passera ett slags gräns.

Man fifflar inte med spelet (dvs det mekaniska spelet), men man fifflar med perceptionen av det.

 

[verlandes.]

Man fifflar inte med spelet (dvs det mekaniska spelet), men man fifflar med perceptionen av det.

Också en gränsdragning som jag tror vi inte enas i - för mig är saker som fluff, "perception", spelstil (osv, &c) ett slags spelmekanik.

 

[Magnus Seter]

Jag tänker göra inget. Du går miste om en kul upplevelse för att du inte gillar risk, men det är ett du problem inte ett jag problem.

MODERERING

Utgå aldrig från att du sitter på den enda sanningen.

Utgå aldrig från att du och endast du har rätt om vad som är kul.

Och säg inte att andra personer är eller har ett problem när det gäller åsikter.

/M