Clarence ritar

Här är mina två senaste bilder. Båda med tillhörande flash fiction.

IMG_1305.jpeg

Portrait of Kettil Daun
Kettil Daun was a hero in the most classic sense. He had saved more people from a gruesome death than he could remember. He read fires to peace, lulling the flames with words, until they flickered out

He sat down on a wooden chair by a blazing three-storey building, feeling the heat on his face, the weight of a book on his lap. Firemen in white helmets ushered the spectators out of earshot. Flames can only be reasoned with in solitude, as Kettil would later tell a journalist.

Fifty pages into Evelyn Waugh’s Vile Bodies the fire was confined to the first floor stove where it had begun.

What more could you ask of a hero?

Afterwards, there were expressions of deep gratitude from tearful husbands, wives, lovers, their terrified children, grating grandmothers, childhood friends, dull colleagues and obnoxious drinking buddies, who declared their loyal friendship, only to quicken the arrival of their own deaths with another round.

Once more, there were medals put on Kettil’s lapel.

But nature always strives for balance. A debt piled up that he would have to pay back for the rest of his life: with every fire he extinguished, he had to light a new one later. A tit-for-tat to keep the world from falling apart. After twenty years as a hero, he turned into a fire starter.

He sold the medals, packed his few belongings and moved to the desolate Norder Archipelago. Every night, he sat reading by the shoreline in the vast lightfield he had erected, igniting the lamps one by one with his words. After a while, he lit anything that came his way.

He imagined the futures of those he had not been able to save, slipping them into the stories. They emerged from the fires to wade among the light poles, telling him of wars and famine, love found and then lost again, moments of stillness and journeys to stars’ end.

[Slutet saknas än så länge]
 
IMG_1306.jpeg

Reel People
Inscribing a human soul on 1240 metres of magnetised tape is impossible. But moving from 7-track reels to 18-track got us close. But it wasn’t until Lillemor Borgstrøm discovered a Luminarian technology to layer information into the fifth dimension that a complete person could be stored.

A few years later, I met the first tape-based couple - reel people as they were called by then - at a fertility clinic in Trondheim. Within two years, they gave birth to a human child. Reel parents with a real kid.

At the age of 11, Morten ran away from the research facility where they lived. Two days later, he returned to fetch the two Unit A reels, sometimes called his father. Then, he - they - disappeared the same way.

He spent the summer in Bergen, with his father tucked away in a knapsack. Getting access to a tape station turned out to be difficult. The two of them only had brief conversations, whenever Morten could sneak into the computer science department, loading his father on some unattended machine.

During these short, whispered moments, they made plans. Of the three ideas they prepared, two were almost realistic. One was outrageous.

For three years, I lost track of them. When Morten reappeared, he had mounted his father on a consumer reel-to-reel tape recorder, wiring it to a Sinclair ZX Spectrum. His reel dad lived again.

They had moved into an abandoned factory in Doggerland, at the border of a spacetime anomaly. His father planned for new upgrades, adding ever more reels and computers. Before Christmas, the system would be big enough to house Morten as well.

They would finally meet, their tapes entwined like Möbius strips, reaching deeper into the fifth dimension.
 
Tack! Kul att höra : ) Bild och text växer fram parallellt, som ett ostadigt luftslott. Jag föredrar egentligen att bygga saker med limpistol - världens bästa pysseluppfinning - men det funkar tyvärr inte på luftslott. Då är 3d-program och Photoshop bättre.
 
Kan det resultera i något liknande Stålenhags böcker? Vore fett!
Ja, det är tanken! Jag har tillslut hittat ett koncept, som knyter ihop alla bilder till en helhet. Det ser ut att kunna bli riktigt bra : )

Heja! Jättekul att se. Väcker helt klart lusten att spela.
Tack : ) En del av bilderna är från TREY, Comae Engine och kampanjen The Red Star (till Odd Soot). Kul om de kan inspirera till spel!
 
Tack! Kul att höra : ) Bild och text växer fram parallellt, som ett ostadigt luftslott. Jag föredrar egentligen att bygga saker med limpistol - världens bästa pysseluppfinning - men det funkar tyvärr inte på luftslott. Då är 3d-program och Photoshop bättre.

Du använder dig alltså inte av foton? Jag tänker exempelvis på de röda telefonerna.
 
Du använder dig alltså inte av foton? Jag tänker exempelvis på de röda telefonerna.
Nej, exakt. Inga foton inblandade. För varje bild bygger jag upp en 3d-modell, där jag kan gå runt för att hitta en bra bildvinkel. Som en filmscenografi.

Telefonerna är modellerade utifrån de klassiska modellerna från Televerket. De fanns ju i nästan alla hem på 1970- och 1980-talet. Jag tycker det är skrämmande att vi glömmer alla vardagsföremål så snabbt. Prylar som funnits överallt i 25 år försvinner utan att vi märker det. I förra veckan 3d-skannade jag till exempel min pappas slitna gamla träskor från sent 1960-tal inför en ny bild. Igår fotade jag tomma Big Pack-glasslådor från 1981. Endast 12.90 kr på extrapris! Svensk vardagsarkeologi goes spekulativ fiktion.
 
Nej, exakt. Inga foton inblandade. För varje bild bygger jag upp en 3d-modell, där jag kan gå runt för att hitta en bra bildvinkel. Som en filmscenografi.

Telefonerna är modellerade utifrån de klassiska modellerna från Televerket. De fanns ju i nästan alla hem på 1970- och 1980-talet. Jag tycker det är skrämmande att vi glömmer alla vardagsföremål så snabbt. Prylar som funnits överallt i 25 år försvinner utan att vi märker det. I förra veckan 3d-skannade jag till exempel min pappas slitna gamla träskor från sent 1960-tal inför en ny bild. Igår fotade jag tomma Big Pack-glasslådor från 1981. Endast 12.90 kr på extrapris! Svensk vardagsarkeologi goes spekulativ fiktion.

Det förvånar mig inte att du har gjort den här sortens detaljarbete bakom bilderna. Vid en första anblick slogs jag dock mest av den påtagliga kontrasten mellan varma och kalla färger som finns i båda bilderna. Den är effektfull.

När jag och min mamma för ca tio år sedan tömde min mormors hus (hon flyttade då till ett äldreboende men är nu inte i livet längre) funderade jag på att 3D-skanna många av hennes saker (bland annat hennes grå plasttelefon från 70-talet) för att kunna printa smycken av dem. Det blev tyvärr inte av, men mycket minnen och känslor knyts till alla dessa vardagsprylar som sakta försvinner.

Apropå vardagsarkeologi, så gjorde jag för några år sedan ett forskarbesök på Tekniska Museets lager och var en stund ensam med flera hundra telefoner från tidigt 1900-tal. En mycket märklig och mäktig känsla, som jag tycker påminner om stämningen i dina bilder.
 
Last edited:
Tack! Det gör mig glad att höra : ) Jag ställer ut på Bokmässan i september om du har vägarna förbi. Och på Klippans Konsthall i Skåne i oktober-november.
Jag var ju där förra året och köpte Trey och en novell jag blankar namnet på nu, så jag lär nog dyka upp där i år igen :)
 
Jag var ju där förra året och köpte Trey och en novell jag blankar namnet på nu, så jag lär nog dyka upp där i år igen :)
Ja, gör det! Det blir tyvärr inga nya böcker i år.
Det förvånar mig inte att du har gjort den här sortens detaljarbete bakom bilderna. Vid en första anblick slogs jag dock mest av den påtagliga kontrasten mellan varma och kalla färger som finns i båda bilderna. Den är effektfull.

När jag och min mamma för ca tio år sedan tömde min mormors hus (hon flyttade då till ett äldreboende men är nu inte i livet längre) funderade jag på att 3D-skanna många av hennes saker (bland annat hennes grå plasttelefon från 70-talet) för att kunna printa smycken av dem. Det blev tyvärr inte av, men mycket minnen och känslor knyts till alla dessa vardagsprylar som sakta försvinner.

Apropå vardagsarkeologi, så gjorde jag för några år sedan ett forskarbesök på Tekniska Museets lager och var en stund ensam med flera hundra telefoner från tidigt 1900-tal. En mycket märklig och mäktig känsla, som jag tycker påminner om stämningen i dina bilder.
Jag använder ofta ljuset nästan som ett objekt. Ibland skulle jag nog kunna bygga upp ljuset och luften först och lägga till de fysiska objekten sist. Varmt och kallt ljus är kul att kombinera. Ofta blir mötet mellan dem fint, eftersom de (nästan) är komplementfärger.

Det låter som en perfekt användning av 3d-skanning. Smycken hade varit fint! Jag har gamla föräldrar som också behöver tömma radhuset inom ett par år. De har inte slängt någonting sedan 1967. Jag kanske borde öppna loppis. ”Glasslåda, GB Big Pack, vanilj. Original från 1981. Skick som ny. 175 kr. Glass ingår ej.”

Tekniska museets magasin låter som en dröm : ) Här i Gbg hittade jag nyligen Mölndals stadsmuseum, som har öppna arkiv med halvgamla vardagsprylar. Men använder inte svenska museer 3d-skanning väldigt lite? Det känns som en missad möjlighet när kulturarvet ska säkras inför krig.
 
Back
Top