God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 19,969
Innan 12e augusti är deadline för om man vill ändra något. Bara posta nya texten i här i tråden och säg vad du vill ändra så fixar jag det
Det har varit alldeles för lite sex i boken!
Bli en romanförfattare (genom fusk) sommarutmaningen
- Thread starter God45
- Start date
Innan 12e augusti är deadline för om man vill ändra något. Bara posta nya texten i här i tråden och säg vad du vill ändra så fixar jag det
Det har varit alldeles för lite sex i boken!
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 19,969
Vi har, från en anonym skribent, fått in romanens sexigaste kapitel! Håll i hatten för nu går det hett till!
46595 ord är vi nu uppe i!
Midvinterblot
Luften i långhuset var tjock av eldgropens rök, stimmande röster och värmen från många människors kroppar. Jorun var på väg ut. Den kyliga nattluften slog emot hennes rosiga kinder.
Midvinterblotet hade pågått sedan gryningen och hon betvivlade inte att många skulle festa ännu när den trötta vintersolen sökte sig upp. Överallt hördes lyckönskningar och skåla efter skål utropades. Men Jorun kände sig uttråkad, rastlös. Hon hade många gånger varit med vid sin faders fester och med åren tröttnat mer och mer på dem. Hon längtade efter något, men hon visste inte vad, någonting nytt, någonting spännande.
Hennes bärnstensbruna ögon sökte sig upp mot himlavalvet där otaliga stjärnor gnistrade likt dyrbara saltkorn. Så fort den varma luften i hennes bröst passerat ut mellan hennes fylliga, mjuka läppar förvandlades den till vit dimma. Medan hon iakttog himlen vandrade hon planlöst bort mot den heliga lunden. När hon åter sänkte blicken, mot den stora eld som flammat framför trägudarna fick hon syn på honom…
Vid faderns jarlagård och de andra bosättningarna omkring fanns det gott om ynglingar som ständigt kände sig tvungna att hävda sin nyvunna vuxenhet. Därtill fanns gubbar som lika krampaktigt försökte hålla kvar sin bortsinande ungdom. Men mannen som Jorun nu vilade ögonen på var inte lik någon av dem. Han var reslig och bredaxlad, med en rakryggad hållning. Linjerna i hans ansikte tydde på att han gärna log. Han strök sitt skägg med sina grova händer samtidigt som han frånvarande tittade in i lågorna.
Jorun kunde inte stoppa leendet som spred sig över hennes läppar. Nyfiket började hon röra sig mot mannen samtidigt som hon lät sjalen hon hade över axlarna glida ner för att ge en bättre utsikt över de runda brösten som guppade när hon småskuttande tog sig allt närmare. Mannen vände sig mot henne när han hörde hennes lätta steg i snön. Hans blick svepte över henne precis som den falnande eldens röda sken. Han tog sin tid att riktig betrakta henne, de röda fylliga läpparna, den blottade långa halsen, det tjocka, vilda håret som inte längre riktigt ville hålla sig tyglat i sina flätor. Hans blick gled nedåt mot brösten, midjan, höfterna och låren, vars former bara kunde anas under hängselklänningens ylle. Det gick inte att ta miste på gillandet i hans blick.
Jorun hejdade sig för ett ögonblick, hennes intresse hade inte svalnat, snarare tvärtom. Men en märklig känsla spred sig från hennes bröst, den fick henna att svälja, att blinka och att plötslig var medveten om hur hårt hennes hjärta slog. Hon var nervös. Det var inte en känsla hon var van vid. Hon hade träffat män förut och hon hade bett dem följa med henne till hennes kammare tidigare, men det brukade inte göra henne nervös, hon visste mycket väl hur begärlig hon var.
”Du måste vara Jorun, Jarlens dotter” Sa Nanok. Hanns röst var djup.
”Det är jag” Svarade hon och hon kände hur hennes vanliga själförtroend kom tillbaka, hon mindes sin ställning, det hon ville ha det fick hon.
”Jag har aldrig sett dig förut, följ med till min kammare så att vi kan få lära känna varandra bättre” fortsatte hon.
En lysten glimt tändes i mannens ögon som smalnade och fokuserade på Jorun. Om man stod nog nära honom kunde man höra hur hans andning blev djupare.
”Det är lockande, men jag är en fri man och lyder inga åtsägelser, om de så må komma från en Jarlsdotter. Men om du ber mig vänligt kommer jag gärna med dig.” Med de orden steg han närmare henne utan att släppa ögonkontakten
Joruns hjärta tog ett språng. Av förvåning men också av nyfikenhet, det här var för henne en ny lek, en spännande lek.
”Vet, främling, att när jag begär något så kommer jag också få det” Blev Joruns svar. Även hon steg ett steg närmare. Endast en tum av frusen vinterluft skiljde deras kroppar åt. Hon var tvungen att vrida upp huvudet för att kunna se in han ögon.
”Någon behöver lära dig att be snällt, Jorun. Och det är en uppgift jag gärna tar på mig” kom över mannen leende läppar.
”Det står dig fritt att försöka, men jag är tveksam till att du kommer lyckas” Svarad Jorun med en trotsig knyck på nacken.
Han lutade sig in närmre som för att viska något, Jorun kunde känna hans varma andedräkt mot sitt öra
”Då kommer jag försöka, och innan jag är klar så kommer du att be fint för mig, det svär jag” viskade han dovt.
Jorun drog efter andan, redan nu innan han ens rört vid henne kunde hon känna hur hon började bli våt. Manen la en hand på hennes hals och lät tummen stryka hennes läpp och ner för hakan. Hans rörelse var självsäker, som om han alltid brukade röra henne, greppet var fast men inte hårt och hon kunde känna styrkan i de muskulösa händerna, när tummen långsamt glidit ned till sidan av hennes hals och hans grepp hårdnat en aning. Ett knappt hörbart gny lämnade Joruns halvöppna mun. Hon kunde se på hans nöjda reaktion att han hört det.
Långsamt, som om han verkligen ville hinna avnjuta hela situationen böjde han sig fram och kysste hennes särade läppar. Med en andra handen greppade han om hennes bälte och höll henne fast. Hans inledande kyssa var intensiva men långsam. Jorun vill genast ha mer, hon kysste honom tillbaka snabbare, hastigare. Hennes tunga mötte hans i en utforskande virvlande dans. Jorun lät sina händer vandra över hans bringa, över hans armar och ned mot hans höfter. Hennes andhämtning blev mer och mer flämtande när hon slöt ögonen.
Jorun var bara vagt medveten om att hon fördes bakåt, tills hon kände att hennes rumpa trycktes upp mot något. Hon hörde skramlandet från bägare och skålar som rullade av offeraltaret ned i snön. Bara ögonblicket därefter kände hon hans starka grep om hennes lår och hur han lyfte upp henne på bordet. Jorun kunde känna en otålig iver gripa tag i henne. Hon ville ha hans kuk, och hon ville inte vänta. Hon tittade upp mot honom med giriga ögon där han stod reslig. Eldsskenet målade honom i djupröda färger och bakom honom kunde hon se hur de höga trägudarnas utskurna ögonhålor iakttog dem. En syn som i vanliga fall skulle ha ingjutit oro och vördnad men som för Jorun nu endast blivit ett bakgrundsbrus, likt ljudet av festligheterna långt där borta som lätt kunde ignoreras.
Mannen satte sina händer på hennes fasta lår och särade på dem så mycket som klänningen tillät. Han klev in mellan dem och med en hand mot hennes bröst tryckte han ned henne på bordet. Deras kyssar fortsatte och de ökade i takt. Hans händer följde hennes kropp, från midjans inbjudande former, till den lena blottade halsen och vidare till de runda smekvänliga brösten som doldes innanför klänningen. När hans händer kramade om dem gnydde Jorun än högre. Han nafsade i hennes underläpp och hon kunde höra hans kraftiga, flåsande andhämtning samman med rasslet från de pärlband som prydde hennes klänning. Hon borrade in sina naglar i hans nacke och bet honom tillbaka. Hon njöt av de dova stönen som steg från hans strupe.
”Jaså, du bits jarladotter” Sa han retsamt medan han smidigt reste sig upp.
”Du kan ju göra ditt bästa” sa han och pressade in sidan av handen mellan hennes läppar, in mellan hennes tänder. Han hade nu ställt sig bredvid henne där hon låg på ryggen över offerbordet. Med sin fria hand höll han henne stadigt tryckt ned mot de grova plankorna och hans mun började röra sig ned för hennes kropp. Han kysste hennes käke och lät tungan löpa längst med halsen. Hans kyssar täckte hennes bröst och blandades med varsamma, ömma bett. Jorrun försökte spänna ryggen. Hon kunde inte låta bli att åla, men hans fast hand höll henne på plats. Hon ville stöna högt men bara kvävda gnyn hördes förbi hans hand. Det enda hon kunde göra var att njuta. Hon njöt och bet ihop tänderna om hans hand. Det verkade inte bekomma honom.
Mannens kyssar upphörde. Och Jorrun öppnade sina dimmiga ögon. I lågornas sken såg hon hur han dragit av sig tunikan. Han stod i bara sina vida pösbyxor. Hans breda muskulössa bringa glimmade av svett.
Han räckte henne en hand och drog upp henne på fötter. Sen böjde han sig ned framför henne. Han tog tag om nederkanten på hennes klänningar och drog dem med en enda rörelse över hennes huvud. Jorun stod helt naken. Hennes hy lyste ljus i mörkret. Om han låtit sin blick vandra över henne förut så var det inget emot vad han lät den göra nu. De runda brösten och dess rosa, styva toppar som tidigare bara kunde anas under klänning fångade hans blick liksom höfterna. Mannen gjorde en lätt roterande rörelse med två fingrar. Ivrig att göra honom till lags snurrade Jorun för honom. Hon kunde känna hans blick i hennes svank, upp mot hennes vilda hår som hängde ned för skuldrorna och ned mot hennes fylliga rumpa.
Han klev in, nära. Hans händer smekte hennes mage och upp för hennes lår. Jorun kund känna hur hård hans kuk var mot henne. Han tog om hennes höfter och låt den nu än hårdare kuken glida upp och ner mellan hennes skinkor bara skiljde från henne av byxornas tunna tyg. Jorun puttade ivrigt upp mot honom och riktigt tryckte rumpan mot honom.
Han grep tag om hennes hår och med en elegant knyck med handleden tvingade han runt henne så att han åter kunde möta hennes blick. Med en andra handen lösgjorde han sitt bälte och såväl bältet som byxorna föll till marken och han kunde med lätthet kliva ur dem. Jorun kunde se hur muskulösa hans lår var och hon kunde nästintill hänförd stirra ned på hans rejäla, ådriga kuk som stod riktad mot skyn. Ett längtansfullt gnyende undslapp henne.
”Allt du behöver göra är att be snällt så kommer jag att knulla dig, knulla dig tills du inte kan göra annat än att stöna och skrika” Sa han
Jorun slöt ögonen. Hennes läppar darrade. Hon vill så gärna ha honom. Hon vill känna den styva kuken fylla henne. Men hon samlade sig. Hon var alldeles för nyfiken. Hon slog upp ögonen och svarade:
”Nej. Mycket kan jag göra. Men snällt ber jag inte”
Hon såg på hans leende att det var det svar han hoppats på.
”jag har intet emot att ta mig tid med dig” sa han och tog sin hand om hennes käkar.
Medvetet provokativt slog hon bort handen med sin och gav honom en knuff i bröstet.
”Du får allt ta i hårdare om du ska få mig att tigga” sa hon med ett förföriskt leende.
Han grep om hennes handled. Första gången kunde hon rycka sig fri, men nästa gång han fick tag i henne höll han än hårdare. Jorun var stark, absolut, men han var starkare. Han pressade henne bakåt genom snön., hennes armmuskler var spända och hennes bröst gungade när hon trycktes bakåt. Han satte en fot bakom hennes häl och välte henne bakåt. Hans starka grepp hindrade fallet från att bli våldsamt och hon landade mjukt på en skinnfäll som lämnats kvar just framför gudabilderna.
När hon landat, satte han sig snabbt gränsle över henne, med hennes överarmar under sina knän. Hon satt fast och kuken som om möjligt var ännu hårdare nu efter att han hade henne under sig, var bara en handsbredd från hennes särade läppar.
Fingrarna gled in i hennes hår, en rörelse som började som en smekning och slutade i ett grepp och det var inte ett milt grepp. Han tvingade upp hennes huvud och Jorun lät ivrigt tungan och läpparna följa kuken, från det stålhårda skaftet till ollonets runda form. Hon skulle just ta hela kuken i munnen när hans grepp om henens hår hårdnade.
”Du har inte bett snällt än” Rösten var låg, och genom sina egna längtanfyllda gnyenden kunde hon höra vilken ansträngning det var för honom att hejda henne.
Han lutade sig bakåt och drog fram något från sin bältesväsksa som låg på marken. Jorun kunde känna hur den grova läderremmen surrades om hennes handleder för att sedan bindas fast runt basen på den enögde trägud de låg framför. Hon låg bunden på rygg, hon var så kåt att hon bara kunde flämta och han stod över henne och verkade njuta av utsikten.
Han ställde sig på ett knä bredvid henne och vände runt henne på mage. Håren från fällen hade fastnat på hennes svettiga rygg och hela hon ångade i kylan. Han satte en hand i hennes nacke och lät två fingrar följa hennes ryggrad ner, mellan de runda skinkorna ända till den våta öppna fittan. Han smekte fittans kanter och lyssnade på Joruns stegrande gnyenden innan han lät fingrarna glida djupt in i henne. Han höll henne hårt, med ett knä i svanken och lät fingrarna glida in och ut snabbare och djupare för varje gång. Jorun rycket förgäves i läderremmen och spände benen tills de var lika hårda som den trästaty hon var bunden vid. Hennes stönande blev högre och gällare för varje gång. Ända tills hon kände att hon bara var sekunder ifrån att komma, då lät han fingrarna glida ur henne. Joruns stön blev nästintill skrik av frustration. Han slog till hennes skinkor, med öppen hand så att det hettade.
”Än är jag inte klar med dig” sa han och lät ytterligare ett par slag träffa de rodnade skinkorna innan han åter lät fingrarna glida in i henne.
Inte en, inte två utan tre gånger upprepade han behandlingen. Han höll henne på gränsen och avbröt henne med snärtande slag när hon var för nära. När han började en fjärde gång hördes Joruns röst. ”Snälla, knulla mig, snälla, snälla knulla mig”
”Se svårare än så är var det inte. Mig behöver du inte be två gånger om en sådan sak”
Snabbt och smidigt var han bakom henne. Hon kunde känna ollonet mot blygdläpparna, sen kände hon hur hon fick ta emot. Stöten var långsam, men den var djup och den följdes av fler. Han höll henne hårt och efter bara ett par djupa långsamma stötar kunde han höra hur hon slutade mitt i ett stön istället blev för första gången på länge helt tyst och hon spände hela kroppen. Han kunde känna hur hennes våta, varma fitta pulserade om hans kuk och blev än tightare. Efter ett par ögonblick öppnade hon åter ögonen och stönade, långa utdragna nöjda suckar. Hon rörde sig som en katt framför en brasa.
”Snälla, jag vill ha över läpparna också ” så hon med en släpig röst.
Han lät nu den fortfarande styva kuken glida ur henne och han lösgjorde hennes händer. Hon ställde sig genast på knä och tog kuken mellan läpparna. Han tog ett nytt tag om hennes hår men lät henne göra vad hon vill, den här gången. Hans dova stön tilltog medan hennes huvud rörde sig åt och fram allt snabbare. Ögonblicket senare rann hanns varma sats ned för hennes läppar och droppade över hennes bröst, han tittade leende ner på henne innan han la sig flämtande, utmattad och nöjd på skinnfällen.
Elden hade falnat än mer, men än gav den värme. Glöden lät sin hetta stråla över Joruns framsida och hans kroppsvärme höll henne från att kyla från andra hållet. Över sig hade de hans rock som en filt. Hon visste inte hur länge de legat där, nöjda i varandras armar. Nu kunde hon känna hur hans kuk åter började styvna mot hennes skinkor. Ett stort leende spred sig över Joruns läppar. ”Nu Barbar, tror jag allt att det är din tur att lära dig be snällt…”
46595 ord är vi nu uppe i!
Midvinterblot
Luften i långhuset var tjock av eldgropens rök, stimmande röster och värmen från många människors kroppar. Jorun var på väg ut. Den kyliga nattluften slog emot hennes rosiga kinder.
Midvinterblotet hade pågått sedan gryningen och hon betvivlade inte att många skulle festa ännu när den trötta vintersolen sökte sig upp. Överallt hördes lyckönskningar och skåla efter skål utropades. Men Jorun kände sig uttråkad, rastlös. Hon hade många gånger varit med vid sin faders fester och med åren tröttnat mer och mer på dem. Hon längtade efter något, men hon visste inte vad, någonting nytt, någonting spännande.
Hennes bärnstensbruna ögon sökte sig upp mot himlavalvet där otaliga stjärnor gnistrade likt dyrbara saltkorn. Så fort den varma luften i hennes bröst passerat ut mellan hennes fylliga, mjuka läppar förvandlades den till vit dimma. Medan hon iakttog himlen vandrade hon planlöst bort mot den heliga lunden. När hon åter sänkte blicken, mot den stora eld som flammat framför trägudarna fick hon syn på honom…
Vid faderns jarlagård och de andra bosättningarna omkring fanns det gott om ynglingar som ständigt kände sig tvungna att hävda sin nyvunna vuxenhet. Därtill fanns gubbar som lika krampaktigt försökte hålla kvar sin bortsinande ungdom. Men mannen som Jorun nu vilade ögonen på var inte lik någon av dem. Han var reslig och bredaxlad, med en rakryggad hållning. Linjerna i hans ansikte tydde på att han gärna log. Han strök sitt skägg med sina grova händer samtidigt som han frånvarande tittade in i lågorna.
Jorun kunde inte stoppa leendet som spred sig över hennes läppar. Nyfiket började hon röra sig mot mannen samtidigt som hon lät sjalen hon hade över axlarna glida ner för att ge en bättre utsikt över de runda brösten som guppade när hon småskuttande tog sig allt närmare. Mannen vände sig mot henne när han hörde hennes lätta steg i snön. Hans blick svepte över henne precis som den falnande eldens röda sken. Han tog sin tid att riktig betrakta henne, de röda fylliga läpparna, den blottade långa halsen, det tjocka, vilda håret som inte längre riktigt ville hålla sig tyglat i sina flätor. Hans blick gled nedåt mot brösten, midjan, höfterna och låren, vars former bara kunde anas under hängselklänningens ylle. Det gick inte att ta miste på gillandet i hans blick.
Jorun hejdade sig för ett ögonblick, hennes intresse hade inte svalnat, snarare tvärtom. Men en märklig känsla spred sig från hennes bröst, den fick henna att svälja, att blinka och att plötslig var medveten om hur hårt hennes hjärta slog. Hon var nervös. Det var inte en känsla hon var van vid. Hon hade träffat män förut och hon hade bett dem följa med henne till hennes kammare tidigare, men det brukade inte göra henne nervös, hon visste mycket väl hur begärlig hon var.
”Du måste vara Jorun, Jarlens dotter” Sa Nanok. Hanns röst var djup.
”Det är jag” Svarade hon och hon kände hur hennes vanliga själförtroend kom tillbaka, hon mindes sin ställning, det hon ville ha det fick hon.
”Jag har aldrig sett dig förut, följ med till min kammare så att vi kan få lära känna varandra bättre” fortsatte hon.
En lysten glimt tändes i mannens ögon som smalnade och fokuserade på Jorun. Om man stod nog nära honom kunde man höra hur hans andning blev djupare.
”Det är lockande, men jag är en fri man och lyder inga åtsägelser, om de så må komma från en Jarlsdotter. Men om du ber mig vänligt kommer jag gärna med dig.” Med de orden steg han närmare henne utan att släppa ögonkontakten
Joruns hjärta tog ett språng. Av förvåning men också av nyfikenhet, det här var för henne en ny lek, en spännande lek.
”Vet, främling, att när jag begär något så kommer jag också få det” Blev Joruns svar. Även hon steg ett steg närmare. Endast en tum av frusen vinterluft skiljde deras kroppar åt. Hon var tvungen att vrida upp huvudet för att kunna se in han ögon.
”Någon behöver lära dig att be snällt, Jorun. Och det är en uppgift jag gärna tar på mig” kom över mannen leende läppar.
”Det står dig fritt att försöka, men jag är tveksam till att du kommer lyckas” Svarad Jorun med en trotsig knyck på nacken.
Han lutade sig in närmre som för att viska något, Jorun kunde känna hans varma andedräkt mot sitt öra
”Då kommer jag försöka, och innan jag är klar så kommer du att be fint för mig, det svär jag” viskade han dovt.
Jorun drog efter andan, redan nu innan han ens rört vid henne kunde hon känna hur hon började bli våt. Manen la en hand på hennes hals och lät tummen stryka hennes läpp och ner för hakan. Hans rörelse var självsäker, som om han alltid brukade röra henne, greppet var fast men inte hårt och hon kunde känna styrkan i de muskulösa händerna, när tummen långsamt glidit ned till sidan av hennes hals och hans grepp hårdnat en aning. Ett knappt hörbart gny lämnade Joruns halvöppna mun. Hon kunde se på hans nöjda reaktion att han hört det.
Långsamt, som om han verkligen ville hinna avnjuta hela situationen böjde han sig fram och kysste hennes särade läppar. Med en andra handen greppade han om hennes bälte och höll henne fast. Hans inledande kyssa var intensiva men långsam. Jorun vill genast ha mer, hon kysste honom tillbaka snabbare, hastigare. Hennes tunga mötte hans i en utforskande virvlande dans. Jorun lät sina händer vandra över hans bringa, över hans armar och ned mot hans höfter. Hennes andhämtning blev mer och mer flämtande när hon slöt ögonen.
Jorun var bara vagt medveten om att hon fördes bakåt, tills hon kände att hennes rumpa trycktes upp mot något. Hon hörde skramlandet från bägare och skålar som rullade av offeraltaret ned i snön. Bara ögonblicket därefter kände hon hans starka grep om hennes lår och hur han lyfte upp henne på bordet. Jorun kunde känna en otålig iver gripa tag i henne. Hon ville ha hans kuk, och hon ville inte vänta. Hon tittade upp mot honom med giriga ögon där han stod reslig. Eldsskenet målade honom i djupröda färger och bakom honom kunde hon se hur de höga trägudarnas utskurna ögonhålor iakttog dem. En syn som i vanliga fall skulle ha ingjutit oro och vördnad men som för Jorun nu endast blivit ett bakgrundsbrus, likt ljudet av festligheterna långt där borta som lätt kunde ignoreras.
Mannen satte sina händer på hennes fasta lår och särade på dem så mycket som klänningen tillät. Han klev in mellan dem och med en hand mot hennes bröst tryckte han ned henne på bordet. Deras kyssar fortsatte och de ökade i takt. Hans händer följde hennes kropp, från midjans inbjudande former, till den lena blottade halsen och vidare till de runda smekvänliga brösten som doldes innanför klänningen. När hans händer kramade om dem gnydde Jorun än högre. Han nafsade i hennes underläpp och hon kunde höra hans kraftiga, flåsande andhämtning samman med rasslet från de pärlband som prydde hennes klänning. Hon borrade in sina naglar i hans nacke och bet honom tillbaka. Hon njöt av de dova stönen som steg från hans strupe.
”Jaså, du bits jarladotter” Sa han retsamt medan han smidigt reste sig upp.
”Du kan ju göra ditt bästa” sa han och pressade in sidan av handen mellan hennes läppar, in mellan hennes tänder. Han hade nu ställt sig bredvid henne där hon låg på ryggen över offerbordet. Med sin fria hand höll han henne stadigt tryckt ned mot de grova plankorna och hans mun började röra sig ned för hennes kropp. Han kysste hennes käke och lät tungan löpa längst med halsen. Hans kyssar täckte hennes bröst och blandades med varsamma, ömma bett. Jorrun försökte spänna ryggen. Hon kunde inte låta bli att åla, men hans fast hand höll henne på plats. Hon ville stöna högt men bara kvävda gnyn hördes förbi hans hand. Det enda hon kunde göra var att njuta. Hon njöt och bet ihop tänderna om hans hand. Det verkade inte bekomma honom.
Mannens kyssar upphörde. Och Jorrun öppnade sina dimmiga ögon. I lågornas sken såg hon hur han dragit av sig tunikan. Han stod i bara sina vida pösbyxor. Hans breda muskulössa bringa glimmade av svett.
Han räckte henne en hand och drog upp henne på fötter. Sen böjde han sig ned framför henne. Han tog tag om nederkanten på hennes klänningar och drog dem med en enda rörelse över hennes huvud. Jorun stod helt naken. Hennes hy lyste ljus i mörkret. Om han låtit sin blick vandra över henne förut så var det inget emot vad han lät den göra nu. De runda brösten och dess rosa, styva toppar som tidigare bara kunde anas under klänning fångade hans blick liksom höfterna. Mannen gjorde en lätt roterande rörelse med två fingrar. Ivrig att göra honom till lags snurrade Jorun för honom. Hon kunde känna hans blick i hennes svank, upp mot hennes vilda hår som hängde ned för skuldrorna och ned mot hennes fylliga rumpa.
Han klev in, nära. Hans händer smekte hennes mage och upp för hennes lår. Jorun kund känna hur hård hans kuk var mot henne. Han tog om hennes höfter och låt den nu än hårdare kuken glida upp och ner mellan hennes skinkor bara skiljde från henne av byxornas tunna tyg. Jorun puttade ivrigt upp mot honom och riktigt tryckte rumpan mot honom.
Han grep tag om hennes hår och med en elegant knyck med handleden tvingade han runt henne så att han åter kunde möta hennes blick. Med en andra handen lösgjorde han sitt bälte och såväl bältet som byxorna föll till marken och han kunde med lätthet kliva ur dem. Jorun kunde se hur muskulösa hans lår var och hon kunde nästintill hänförd stirra ned på hans rejäla, ådriga kuk som stod riktad mot skyn. Ett längtansfullt gnyende undslapp henne.
”Allt du behöver göra är att be snällt så kommer jag att knulla dig, knulla dig tills du inte kan göra annat än att stöna och skrika” Sa han
Jorun slöt ögonen. Hennes läppar darrade. Hon vill så gärna ha honom. Hon vill känna den styva kuken fylla henne. Men hon samlade sig. Hon var alldeles för nyfiken. Hon slog upp ögonen och svarade:
”Nej. Mycket kan jag göra. Men snällt ber jag inte”
Hon såg på hans leende att det var det svar han hoppats på.
”jag har intet emot att ta mig tid med dig” sa han och tog sin hand om hennes käkar.
Medvetet provokativt slog hon bort handen med sin och gav honom en knuff i bröstet.
”Du får allt ta i hårdare om du ska få mig att tigga” sa hon med ett förföriskt leende.
Han grep om hennes handled. Första gången kunde hon rycka sig fri, men nästa gång han fick tag i henne höll han än hårdare. Jorun var stark, absolut, men han var starkare. Han pressade henne bakåt genom snön., hennes armmuskler var spända och hennes bröst gungade när hon trycktes bakåt. Han satte en fot bakom hennes häl och välte henne bakåt. Hans starka grepp hindrade fallet från att bli våldsamt och hon landade mjukt på en skinnfäll som lämnats kvar just framför gudabilderna.
När hon landat, satte han sig snabbt gränsle över henne, med hennes överarmar under sina knän. Hon satt fast och kuken som om möjligt var ännu hårdare nu efter att han hade henne under sig, var bara en handsbredd från hennes särade läppar.
Fingrarna gled in i hennes hår, en rörelse som började som en smekning och slutade i ett grepp och det var inte ett milt grepp. Han tvingade upp hennes huvud och Jorun lät ivrigt tungan och läpparna följa kuken, från det stålhårda skaftet till ollonets runda form. Hon skulle just ta hela kuken i munnen när hans grepp om henens hår hårdnade.
”Du har inte bett snällt än” Rösten var låg, och genom sina egna längtanfyllda gnyenden kunde hon höra vilken ansträngning det var för honom att hejda henne.
Han lutade sig bakåt och drog fram något från sin bältesväsksa som låg på marken. Jorun kunde känna hur den grova läderremmen surrades om hennes handleder för att sedan bindas fast runt basen på den enögde trägud de låg framför. Hon låg bunden på rygg, hon var så kåt att hon bara kunde flämta och han stod över henne och verkade njuta av utsikten.
Han ställde sig på ett knä bredvid henne och vände runt henne på mage. Håren från fällen hade fastnat på hennes svettiga rygg och hela hon ångade i kylan. Han satte en hand i hennes nacke och lät två fingrar följa hennes ryggrad ner, mellan de runda skinkorna ända till den våta öppna fittan. Han smekte fittans kanter och lyssnade på Joruns stegrande gnyenden innan han lät fingrarna glida djupt in i henne. Han höll henne hårt, med ett knä i svanken och lät fingrarna glida in och ut snabbare och djupare för varje gång. Jorun rycket förgäves i läderremmen och spände benen tills de var lika hårda som den trästaty hon var bunden vid. Hennes stönande blev högre och gällare för varje gång. Ända tills hon kände att hon bara var sekunder ifrån att komma, då lät han fingrarna glida ur henne. Joruns stön blev nästintill skrik av frustration. Han slog till hennes skinkor, med öppen hand så att det hettade.
”Än är jag inte klar med dig” sa han och lät ytterligare ett par slag träffa de rodnade skinkorna innan han åter lät fingrarna glida in i henne.
Inte en, inte två utan tre gånger upprepade han behandlingen. Han höll henne på gränsen och avbröt henne med snärtande slag när hon var för nära. När han började en fjärde gång hördes Joruns röst. ”Snälla, knulla mig, snälla, snälla knulla mig”
”Se svårare än så är var det inte. Mig behöver du inte be två gånger om en sådan sak”
Snabbt och smidigt var han bakom henne. Hon kunde känna ollonet mot blygdläpparna, sen kände hon hur hon fick ta emot. Stöten var långsam, men den var djup och den följdes av fler. Han höll henne hårt och efter bara ett par djupa långsamma stötar kunde han höra hur hon slutade mitt i ett stön istället blev för första gången på länge helt tyst och hon spände hela kroppen. Han kunde känna hur hennes våta, varma fitta pulserade om hans kuk och blev än tightare. Efter ett par ögonblick öppnade hon åter ögonen och stönade, långa utdragna nöjda suckar. Hon rörde sig som en katt framför en brasa.
”Snälla, jag vill ha över läpparna också ” så hon med en släpig röst.
Han lät nu den fortfarande styva kuken glida ur henne och han lösgjorde hennes händer. Hon ställde sig genast på knä och tog kuken mellan läpparna. Han tog ett nytt tag om hennes hår men lät henne göra vad hon vill, den här gången. Hans dova stön tilltog medan hennes huvud rörde sig åt och fram allt snabbare. Ögonblicket senare rann hanns varma sats ned för hennes läppar och droppade över hennes bröst, han tittade leende ner på henne innan han la sig flämtande, utmattad och nöjd på skinnfällen.
Elden hade falnat än mer, men än gav den värme. Glöden lät sin hetta stråla över Joruns framsida och hans kroppsvärme höll henne från att kyla från andra hållet. Över sig hade de hans rock som en filt. Hon visste inte hur länge de legat där, nöjda i varandras armar. Nu kunde hon känna hur hans kuk åter började styvna mot hennes skinkor. Ett stort leende spred sig över Joruns läppar. ”Nu Barbar, tror jag allt att det är din tur att lära dig be snällt…”
Vimes
Gallerix
- Joined
- 15 Jun 2000
- Messages
- 13,267
Belöningen
Nanok satte sig tungt framför altaret. Strödda för hans fötter låg de döda ödlefolksplundarna. Fem hade han nedkämpat inne i klosterbrödernas allra heligaste - under gråtande gudabilder och till ljusspelet från kostfullt färgat glas. Ute på tempelgården… tio? Femton? Det var svårt att veta. Reptilmännens lemmar, deras inkråm och blod låg spritt över hela klosterön.
Det hade varit en hård kamp. Hård, men rättvis, på något sätt. Nanok hade anlänt till ön för en stunds vila och vederkvickelse, ovetandes om öldefolkets räd mot klostret. Han muskler och senor sjöng redan utmattningens lov när han släpade upp kanoten på stranden. Han hade redan flera sår som behövde ses över. Han hade inte ätit på fyra dagar, och inte sovit på två. Ett tjog beväpnade ödlemän var en rättvis kamp.
Redan på stranden hade Nanok förstått att det avskiljda klostret i träsket var illa ute. I leran på stranden låg en klosterbroder död, hans ansikte rivet till en blodig massa. Längre upp på ön stod redan två uthus i brand. Med en suck hade Nanok dragit sitt svärd från ryggen och skridit till verket.
Den första reptilmannen stötte han på i vegetationen i utkanten av klosterområdet. Nanok dräpte den innan den ens hunnit lyfta sina blodiga käftar från tackan som den stillade sin hunger med. Därefter nedkämpade han två öldemän vid porten i den låga muren som omgärdade klostret. Den ena lyckades nästan rispa honom med en förgiftad spjutspets, men fick istället se sina stinkande inälvor forsa ut på marken. Ytterligare tre plundarare hade mött honom med slungade stenar från munkarnas sovsalar. Den enas skalle klöv han med ett hugg, den andra högg han benet av och lät förblöda på det enkla trägolvet. Den tredje var han tvungen att strypa med sina bara händer efter ett närgånget hangemäng där Nanoks bara bröst och armar blivit rivna av reptilens klor.
Och så hade det fortsatt. Reptilmännen hade spridit död över munkarna på ön, och Nanok spred död över reptilmännen. Slutligen hade han tillsammans med den handfull munkar som klarat sig utan allvarligare skador trängt sig in i klostrets tempel där de sista av ödlefolkets plundrare barrikaderat sig. De hade försökt förhandla med honom, köptslå och lisma. Men deras klickanden och kväkanden hade inte berört honom. Han slaktade dem alla.
Nu satt han ned, andtruten och med otaliga små blödande sår över sin nakna hud med klostrets altar i ryggen. En av klosterbröderna klev försiktigt fram till honom. Munken var ung, inte mer än tjugo år. Det slitsamma arbetet på med klosteröns djur och grödor hade gjort honom bredaxlad, samtidigt som han var smärt och smidig i sina rörelser. Han sjönk på knä framför Naonk och tog hans stora valkiga händer i sina.
“Nanok. Dräpare av ödelfolket, hjälpare av de nödsatta, hur kan vi någonsin återgälda ditt hjältemod?”
Nanok såg in i munkens gråblå ögon. Noterade hans fina drag, helt säkert var detta en yngling från en finare familj som hamnat på detta avlägsna kloster för att hans familj ville ha honom ur vägen hemmavid. Nanok grinade till och sade:
“Mina sår behöver ses över. Både de jag tog med mig hit, och de jag skaffat mig idag.”
“Självklart” sa munken. Han strök över Nanoks underarm längs de gamla och nya ärr som löpte i intrikata mönster över hans spända hud. “Läkekonst och vård av de sjuka är en av dygderna vår order föreskriver.”
Nanok sträckte ut sina ben över templets kalla stengolv.
“Och vin. Det har ni?” mumlade han med lätt slutna ögon.
“Givetvis” sa klosterbrodern samtidigt som hans händer utforskade de många såren som var spridda över Nanoks svällande överarmar. “Vårt enkla kloster har en fin vinkällare för tillfällen då vi firar gudarnas godhet och vishet. Men dig kan jag släppa in dig där närhelst du önskar.”
“Och efter det: kvinnor. Kan ni stå för det också?” Nanok slog upp sina ögonlock och fixerade den unge munken med blicken.
Han slog ner blicken och sa:
“Vi är bara klosterbröder här.”
Nanoks leende var nästan omärkligt:
“Det får duga.”
Nanok satte sig tungt framför altaret. Strödda för hans fötter låg de döda ödlefolksplundarna. Fem hade han nedkämpat inne i klosterbrödernas allra heligaste - under gråtande gudabilder och till ljusspelet från kostfullt färgat glas. Ute på tempelgården… tio? Femton? Det var svårt att veta. Reptilmännens lemmar, deras inkråm och blod låg spritt över hela klosterön.
Det hade varit en hård kamp. Hård, men rättvis, på något sätt. Nanok hade anlänt till ön för en stunds vila och vederkvickelse, ovetandes om öldefolkets räd mot klostret. Han muskler och senor sjöng redan utmattningens lov när han släpade upp kanoten på stranden. Han hade redan flera sår som behövde ses över. Han hade inte ätit på fyra dagar, och inte sovit på två. Ett tjog beväpnade ödlemän var en rättvis kamp.
Redan på stranden hade Nanok förstått att det avskiljda klostret i träsket var illa ute. I leran på stranden låg en klosterbroder död, hans ansikte rivet till en blodig massa. Längre upp på ön stod redan två uthus i brand. Med en suck hade Nanok dragit sitt svärd från ryggen och skridit till verket.
Den första reptilmannen stötte han på i vegetationen i utkanten av klosterområdet. Nanok dräpte den innan den ens hunnit lyfta sina blodiga käftar från tackan som den stillade sin hunger med. Därefter nedkämpade han två öldemän vid porten i den låga muren som omgärdade klostret. Den ena lyckades nästan rispa honom med en förgiftad spjutspets, men fick istället se sina stinkande inälvor forsa ut på marken. Ytterligare tre plundarare hade mött honom med slungade stenar från munkarnas sovsalar. Den enas skalle klöv han med ett hugg, den andra högg han benet av och lät förblöda på det enkla trägolvet. Den tredje var han tvungen att strypa med sina bara händer efter ett närgånget hangemäng där Nanoks bara bröst och armar blivit rivna av reptilens klor.
Och så hade det fortsatt. Reptilmännen hade spridit död över munkarna på ön, och Nanok spred död över reptilmännen. Slutligen hade han tillsammans med den handfull munkar som klarat sig utan allvarligare skador trängt sig in i klostrets tempel där de sista av ödlefolkets plundrare barrikaderat sig. De hade försökt förhandla med honom, köptslå och lisma. Men deras klickanden och kväkanden hade inte berört honom. Han slaktade dem alla.
Nu satt han ned, andtruten och med otaliga små blödande sår över sin nakna hud med klostrets altar i ryggen. En av klosterbröderna klev försiktigt fram till honom. Munken var ung, inte mer än tjugo år. Det slitsamma arbetet på med klosteröns djur och grödor hade gjort honom bredaxlad, samtidigt som han var smärt och smidig i sina rörelser. Han sjönk på knä framför Naonk och tog hans stora valkiga händer i sina.
“Nanok. Dräpare av ödelfolket, hjälpare av de nödsatta, hur kan vi någonsin återgälda ditt hjältemod?”
Nanok såg in i munkens gråblå ögon. Noterade hans fina drag, helt säkert var detta en yngling från en finare familj som hamnat på detta avlägsna kloster för att hans familj ville ha honom ur vägen hemmavid. Nanok grinade till och sade:
“Mina sår behöver ses över. Både de jag tog med mig hit, och de jag skaffat mig idag.”
“Självklart” sa munken. Han strök över Nanoks underarm längs de gamla och nya ärr som löpte i intrikata mönster över hans spända hud. “Läkekonst och vård av de sjuka är en av dygderna vår order föreskriver.”
Nanok sträckte ut sina ben över templets kalla stengolv.
“Och vin. Det har ni?” mumlade han med lätt slutna ögon.
“Givetvis” sa klosterbrodern samtidigt som hans händer utforskade de många såren som var spridda över Nanoks svällande överarmar. “Vårt enkla kloster har en fin vinkällare för tillfällen då vi firar gudarnas godhet och vishet. Men dig kan jag släppa in dig där närhelst du önskar.”
“Och efter det: kvinnor. Kan ni stå för det också?” Nanok slog upp sina ögonlock och fixerade den unge munken med blicken.
Han slog ner blicken och sa:
“Vi är bara klosterbröder här.”
Nanoks leende var nästan omärkligt:
“Det får duga.”
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 19,969
TobiasEkwall
Hero
- Joined
- 26 Aug 2007
- Messages
- 950
Här kommer osexig Nanok:
Brons och trolldom
De två kunde se Nanoks ansikte sjunk ner i det murkbruna midnattsvattnet. Oseende ögon fixerad på den vattenytan som blev alltmer avlägsen. Ansiktet höll behöll sin stolta, stoiska min när det tyst slukades av havet. Upp till ytan steg små sprittande bubblor som befriats från bottendyn. De krusningar som störde månens reflektion var alla spår som syntes. Inte långt bort skriade måsar.
Tre dagar tidigare satt Nanok vid rodret på ”Kattuslingen”. Det var ett passande namn på skutan, liten och ful men i gengäld snabb. Eller den hade varit snabb om seglet vore helt och skrovet inte vore fyllt med vatten. Det hade gått illa. De var bara fyra kvar ombord. Nanok var dessutom ganska säker på att Finn var död, drunknad i havsvatten och sitt eget blod. Det borde komma bubblor när vattnet sköljde över hans ansikte.
”Lark!” Ropade Nanok barskt ”Hiva Finn överbord, han är stupad och vi har inte plats med dödvikt”
”Kapten!” Svarade Lark med ett plågat men jakande tonfall.
Med viss möda reste sig den dyngsure kustpiraten, med större haltade han bort. En pil stack ut ur hans ben, en till ur axeln. Lark grabbade tag i Finn som vore han en säck, han slängde upp honom över axeln bara för att genast tappa balansen av sjögång, blodbrist och smärta.
”Lark, upp!” Fräste Nanok, han var på uselt humör. Blicken svarta som kol.
Inget svar kom från Lark. Han låg nedtryckt i vattnet med den döde som sänke över axlarna. Det dröjde inte länge innan även han slutade andas. Nanok såg det inte. Han var tvungen att hålla ögonen på vågorna som slog in. I fjärran skymtade han kusten, han ville inte förlora den ur sikte, det var bara en tidsfråga innan båten skulle gå under samtidigt ville han inte krossas mot rev och klippor.
”Sigritt! Släng dödvikten i havs-helvetet! Eller ska du också blöda ut och lämna mig!” Röt Nanok och vände sig mot sin sita levande besättningsmedlem.
Sigritt stirrade tillbaka mot Nanok med det öga som sjukdomen hennes inte förtärt.
”Inte än” fnös hon och började baxa de ännu ljumna liken överbord. Hon var egentligen inte stark, men seg.
Nanok räddade fartyget in mot kusten. En väldig flytande savann av vass skjöt upp runt om den. Här syntes inga vassa klippor. Allting var lera, murkenhet och sjögräs. De rullande vågorna tvingades till halt av terrängen.
”Finns nått här?” Frågade Sigritt klentroget. Hon kliade varande bölder med svartkantade naglar
”Ja” sa Nanok, hans humör började svalna ”Här finns en hamn, här bor vanligt folk, de borde kan laga skeppet, än har jag mynt kvar”
”Har du varit här förut?” Frågade Sigritt, utan att visa det minsta intresse
”Ja” San Nanok ”Jag hoppas de inte minns mig”
Deras sargade slup angjorde en pir vars virke mjuknat i ständig fukt. Husen hukad låga. Deras tjocka vasstak fick dem att se ut som krumma gubbar i ovädersmantlar. Där leran låg för djup ledde spångar, slarvigt uthystade på tidigare spångar som i sin tur lagts på ännu äldre. Allt medan de sakta, sakta trampades djupare och djupare ned.
”Det är som att man drar i sig halva, förbannade hålan i varje andetag” Sa Nanok med avsmak, medan han smackade med munnen. Och han hade rätt. Doften från hamnen låg tjock. Tjära och tång, rå fisk och rökt fisk, och över allt annat, stanken av dy.
En pelare av sten var rest, i urgröpningar fanns bronsgudar. Människohajen Dharg med svärdständerna, Den bevingade stormsjungaren Kallina född ur den döda månens banesår och dödsrikesväktaren Skallhirn som likgiltigt förtärde de drunknade med vassa klor och tomma ögon. I en driva runt pelaren låg kopparmynt, fisk och flerlemmade stjärndockor snodda av vass, så som seden bjöd. Det klirrade till när ytterligare ett mynt landade i högen, valören var högre, de glänste gyllene. Nanok tittade skeptisk på Sigritt från vars hand myntet släppts.
”Man vet aldrig” Svarade hon, utan att möta Nanoks blick ”Tur skulle vi behöva”
”Det är dina pengar” Konstaterade Nanok ”Men där framme, där invid torget kan du spendera dem på bättre ting” Nanok slog ut med handen mot tomma yta som tjänade som torg. Ett mossöverlöpt torn av sten, en staty av ännu glänsande brons och en taverna av samma erbarmliga lera som allt annat utgjorde stadens tre besöksmål.
”Magert” Skrockade Sigritt, hon glades att byborna tycktes leva sämre än hon själv. Hon kostade till och med på sig ett leende. Den ovana munrörelsen spräckte en av ansiktets bölder.
De invånare som de stötte på makade sig ur vägen, men de stirrade. Ogenerat med hålformade gap och uppspärrade ögon vred de huvudena efter dem. Ett moln av tystnade lägrade sig vart än de två gick
”Måste vi vara på vår vakt här?” Undrade Sigritt medan hon rättade till den tunga huggaren som hängde i läderremmen om hennes magra höfter. Tekniskt var hon ingen skicklig fäktare och något exceptionellt vildsinte hade hon inte heller. Men hon tycktes sakna fruktan. Kall som en genångångare i sinnet var hon. Nåd var henne främmande.
”Alltid” Svarade Nanok, innan han tyst la till ”Mer än vanligt”
Han mindes sist han var här. Han skulle invänta en ljusskygg uppdragsgivare. I nästan en vecka hade Nanok fått vänta på tavernan. En vecka av leda, stank och myggbett. Den ljumma pissfärgade sörja de kallade öl var en klen tröst. En dag hade Hövitsherren som levde i tornet trampat in. Så här i efterhand kunde Nanok känna vissa sympatier. Högburen måste han ha varit och en gång stått i Storjarlen Godfinn Guldhäntes gunst. Nanok antog att han schablat. Att bli sänd hit att räkna tribut i sillknippen och döma ting mellan vassplockare. Något annat än ett straff kunde de omöjligt vara.
Det var inte Nanoks fel att striden bröt ut, han ångrade inget. Hövitsherren hade varit den förste att ta till okvädesord, Nanok hade bara svarat och hans munläder var både snabbare och grövre. Hövitsherren hade börjat dra sin klinga. Så här i efterhand tyckte Nanok att strid var ett väl svulstigt namn för händelsen. Endast Två slag hade han utdelat, inte mer. Det första slaget hade knäckt både Hövitsherrens nacke och den pall Nanok använde för att utdela det med. Det andra skickade Hövitsherrens hirdkämpe raklångt in i eldstaden. Efteråt hade Nanok gått, och inte slutat förrän kvällningen kom, han hade lämnade sin öl odrucken.
Nanok och Sigritt steg in i Taverna, namnlös och skum.
”Ser ut som ett skitställe.” Konstaterade Sigritt, hon loskade på golvet för att understryka sina ord. Hon var inte den förste som gjort det.
”Det är det.” sa Nanok ”Men de finns mat, rum och någon slags öl”
Etablissemanget såg marginellt mer välmående ut än sist Nanok varit här. Grytan tjockare, väggarna rappade och ölet mindre spätt. När Nanok skulle gå in för att beställa kände han att någon gripit tag om hans fortfarande havsblöta mantel bakifrån.
Instinktivt snurrade han runt, han vräkte den okände ned på torgets lera och drog svärdet i en rörelse.
Framför honom låg en karl, avmagrad och senig. För Nanok lös bristen på stridsträning som en fyrbåk. Något vapen stod inte att finna.
”Vad ryker du mig i kappan för sill-håvare?!” Fräste Nanok
”Förlåt, förlåt” Stammade mannen fram utan att resa sig, Nanok tyckte att ynkenheten passade honom ”Förlåt, men när jag såg att du var tillbaka, så tänkte jag bara… jag tänkte. Kanske skulle du….” Frågan blev hängande
”Kunna vadå?!” frågade Nanok med stålhård röst ”Min dag har varit lång, många har dött”
”Kunna hjälpa mig” pep mannen ”Hjältar kommer sällan hit”
Nanok hajade till, han tittade klentroget på mannen och sen kom det. Ett hejdlöst, hjärtligt och dundrande skratt. Nanok kunde inte hålla det tillbaka
”Hjältar!?” Utbrast han när skrattat klingat av.
Nanok skakade på huvudet, denna morgon hade han varit piratkapten, dessutom en mindre framgångsrik sådan. Han hade slagit ihjäl krämare stulit deras guld, sett sin besättning gå under, flytt till den mest menlösa håla han kände till. Nanok kände sig inte som en hjälte.
”Ja” svarade den tiggande mannen med en bönfallande ton, han hade inte förstått Nanoks skrattsalva. ”Det är väl Du? Nanok Tyrann-dräparen?”
Mannen gjorde en försiktig gest mot statyn på torgets mitt.
Nanok hade inte tittat närmare på den tidigare. Den hade inte funnits här förra gången han var här. Kopparn var ännu inte ärgad. En ståtlig krigare var det. Blicken var fast men mild. Leende skvallrade om rättvisa. En perfekt spegelbild var det inte, men det var ingen tvekan om att det var sitt eget ansikte Nanok såg. Men bristerna saknades. Den misstänksamma rynkan i pannan var borta, de tunna linjerna runt ögonen som skvallrade om en viss grymhet fanns inte där. Och inte för att statyn tog några andetag men om den skulle göra det fick Nanok känslan av att dess andedräkt inte skulle stinka rökt fisk och gammal fylla.
”Jag ber, min son, min lille son, smugglare från Slukviken. De har honom. De kastar honom i malströmmen om jag inte seglar deras varor av och an till Vyllhemsport. Och handels-jarlen där, hon hänger smugglare, de hänger längst hela muren. Åh, snälla hjälp mig! Jag har inte mycket, men jag lovar att betala det jag har. Jag ber er!” Och bad det gjorde han verkligen där han låg raklång på marken.
Nanok himlade med ögonen och gjorde sig redo för att sparka undan olyckligen och åter vända sig mot tavernan. Då fick han ögonkontakt med sig själv. Statyn tyckets stirra honom i ögonen. Molnen svepte över skyn. Måsar skriade. Nanok tittade in i sina egna mer perfekta bronsögon.
Sen kunde han höra en röst:
”Var finns smugglarna. Jag hjälper dig” Rösten var hanns egen
Den liggande mannens glädje kände inga gränser. Sigritt skakade på huvudet så det tufsiga håret skakade. Hon höjde frågande ett ögonbryn med blicken mot Nanok. Han tittade tillbaka. Förvirring och en smula olycka gick att läsa i hanns anlete.
Sent om natten kom Nanok tillbaka. 3 saker hade han med sig som han inte haft när han gått. Ett elakt ljustersår i vänsterarmen, ett vettskrämt 6 årigt gossebarn i sin bloddränkta famn och 9 smugglares liv på sitt samvete.
Om morgonen satt han i tunna. Vattnet var värmt. Nanok hade gjort det både smutsigt och blodigt. Den oljiga tvålen gick att piska till lödder för den envetne. En torkduk låg slängd över en träbock. Blott en enda häst stod i tavernans stall, resten av utrymmet var denna dag Nanoks badhus. Sigritt satt på en pall. Hon skydde tvättvatten.
”…och nu lagar de vår skuta. Snabbt och smidigt” Avslutade Nanok ett längre framförande.
”Det är ändå ingen förklaring” Svarade Sigritt
”Det är det!” hävdade Nanok bestämt ”Vi kom hit för att laga vårt skepp och hålla oss undan. Och nu gör vi det!”
”Det hade räckt med pengar. Vi har guld nog. Vi kan betala för oss. Vi betalar för oss. Din utfärd behövdes inte” försökte Sigritt. Hon talade långsamt, tydligt som en guvernant.
Nanok var tyst ett tag. ”Ska inte du gå och kolla hur det går med skeppet?” Sa han sedan surt.
Sigritt fnös, det var menat som ett skratt. Sedan gick hon.
Den kvällen kom Nanok tillbaka till Tavernan. Utmattad var han, sårig och blöt. De fyrfingrade Vass-samlarna som levde på vraket efter galären ”Honungsdraken” hade bett om hans hjälp. Han hade sagt ja igen. Gamle Vintertand var död. Hon hade blivit lat och självsäker. Van att kunna sätta käftarna ohindrat i oväpnade kustbor. Hennes seg hy hade inte stått emot de stål som Nanoks muskler svingat. Nanok sneglade mot statyn där han gick ensam över torget. Solen hade gått ner. Han visst inte vad han såg efter. Statyn såg likadan ut. Nobel. Hjältelik. Nanok formulerade inte sina tankar i något så precist som meningar, en oordnad röra av orörda känslor var det, men kanske var det tacksamhet han sökte i statyns ansikte. En nick av belåtenhet med hans hjältedåd. Den döda metallen visade ingen. Nanok gick in i tavärnan
”Den här gången kan du inte fortsätta hävda att det var av nödvändighet” Sa Sigritt medan hon slarvigt spottade ut ett fiskben och började slicka flottet från fingertopparna
”Nej. Det kan jag inte.” Svarade Nanok uppgivet.
”Så…” Fortsatte Sigritt och väntade på en förklaring. Åtskilliga rännilar med stekflott hade lyckats fly hennes tunga och tagit sin tillflykt ner i hennes fingelösa handskar.
”Trolldom” Sa Nanok eftertänksamt. ”Trolldom är förklaringen”
”Trolldom?” Upprepade Sigritt. ”Hur?”
”Statyn” Svarade Nanok långsamt ”Jag har sett liknande illdåd utföras tidigare. Jag mins halv-konungen av Samizien. Han hade fått ett halshänge. Gjutet i guld. Men det var gjutet av runprästen och andeplågaren Doramian den ödleögde. Han hade släppt tre svarta stjärtfjädrar från Kittelbergets skymningstupp i smältguldet. Sen när medaljongen svalnat lät han svepa den i sin förfäders liksvepning. Han hade ritat häxtecken med kattblod och nordvatten på svepningen. Magin från skrivelsen sögs rakt in i guldet. Därifrån sipprade det ut och rakt in i halv-konungens hjärta. Hans mod försvann. Han blev räddhågsen och feg ändå tills amuletten förstördes. Trolldom.”
Sigritt var tyst.
”Någon kan ha gjort något liknande med Statyn” Förtydligade Nanok
”En andebsvärjare?” Sigritts röst dröp av tveksamhet.
”Någon slags trolldomskunnig!” Flög det ur Nanok ”Inte vet jag hur magiska ting är beskaffade”
”Jag tvivlar på att svarta fjädrar och häxtecken gjutits in i den där fula bronsklumpen” Fnös hon
”Den är välgjord, inte ful.” Försvarade Nanok, han lät trumpen, det var inte vanligt.
”Trolldom.” fortsatte Sigritt ”Man kanske kan kalla det så. Den fungerar i vart fall”
Nästa kväll kom Nanok tillbaka till torget utan nya sår. I stället var så utmattad att han kände sig drucken, men utan den behaglighet det medför, vinglande, yr och med dimmig syn kämpade han sig fram. Musklerna värkte, iskylt havsvatten och timmarna av oavbruten ansträngning hade gjort sitt. De hade kommit om morgonen, tidigt. Friska vindbyar fick fönsterluckorna att skallra. Regnet smattrade ned i de pölar det redan bildat. En trind vete-kogg från Styrm-gård hade slagit mot grund. Besättningen led nöd. Masten var knäckt. Drunkning hotade matroserna, svält invånarna.
Den här gången hade Nanok tänkt be dem dra åt helvete. Han mötte dem på torget. Han skulle inte ha tittat emot statyn om det inte vore för det ljud den gav ifrån sig i vinden. Den visslade. Han mötte blicken. Statyn syntes fälla tårar i regnet. Stillsamt och allvarligt. Uppfodrande.
Nu när Nanok åter var tillbaka i torget tittade han inte på statyn. Han visste att den hade samma min nu som när han farit.
”Hävdar du fortfarande trolldom?!” Utropade Sigritt när han kom in igen, hennes ansiktet var rött, inte bara av blemmor och utslag utan även rodnat av öl och brasvärme.
”Håll käften” väste Nanok trött
”Vår slup är snart farbar igen” Meddelade Sigritt medan Nanok tyst gick förbi henne.
Sigritt brukade tänka att hon sov som en katt. Om dagen kunde hon slumra sittande på rorkulten, mitt i tumultartade värdshussalar eller bara utbredd på backen. Om natten var det en annan sak. Sömnen var svårfångad, evinnerlig klåda och malande tankar höll den på avstånd likt fackelsken med mörker. Och lyckades hon väl glida in i stilla sömn så var den flyktig, det såg drömmarna till. I natt var inget undantag. Hon kunde se Nanok när han reste sig och smög ut. Han skulle kunna vara på väg till avträdet, hon trodde inte det. Han rörde sig för målmedvetet och för vaksamt. Han smög. Hon följde efter.
Ute brann inga eldar. Staden sov. Lyktor behövdes inte. Den runda månen såg till den saken. Sigritt iakttog Nanok. Han hade gått fram till statyn. Han stod med ansiktet bara en tum ifrån dess stilla anlete. Efter ett par långa begrundade ögonblick fattade Nanok ett livtag om statyn och gjorde sig redo för att lyfta den. Pjäsen var massiv, Nanok var sliten. Statyn vaggade åt och fram. Nanok lyfte den en handsbredd, tappade greppet och fick börja om.
Sigritt skrattade tyst, hennes ansikte förvreds i den mest glädjefyllda min det kunde uppbåda. Det blev ett bittert hånleende. Sedan ropade hon:
”Brottas du med dig själv? Är det inte poetiskt?”
Nanok tittade irriterat på henne
”Nej” Svarade han ”Det är tungt. Hjälp mig i stället. Den här förhäxade klumpen ska bort.”
Med gemensamma krafter drog de statyn ner till slupen. Den var i sanning redo för avfärd. Nanok välte statyn in på båten och började hissa segel.
Efter en kort seglats hade de lämnat vassefälten och den lilla staden. Än var vattnet tjockt och brunt. Förmiddagens oväder hade lättat.
”Här blir bra” sa Nanok bestämt.
Nanok vräkte statyn rakt ned i havet. Den rätta upp sig och sjönk stående. Nanok kunde se sina egna osende ögon och sitt eget stoiska kopparansikte försvinna ner i mörkret. Snart lugnade sig vattenytan. Nanok kunde ana kopparglansen nere i vattnet. Han tittade ner, nöjd över att inte längre kunna möta statyns blick. Sigritt satt bredvid, även hon hade sett statyn sjunka.
”Nu reser vi” Bestämde Nanok
Om morgonen hade invånarna först varit frågvisa. Både hjälten och hans avbild var borta. Man hade frågat och undrat. Han måste ha rest. Hans båt var försvunnen och likväl hans färdsällskap. ”Statyn?” Hade man sagt, ”Varför?” När tidvattnet vände och flod blev till ebb kom svaret.
Statyn av Nanok kikade upp med axlar och huvud ur havet. Som en varning och vakt så att ingen mer skulle råka på grundet. Fiskarna log, vassamlarna skratta alla fröjdades. Ett sista hjältedåd, blygsamt men viktigt, hade hjälten hunnit innan sin avfärd.
Innan vintern kom samla man koppar, en form mura man upp och en än noblare staty lät man gjuta
Brons och trolldom
De två kunde se Nanoks ansikte sjunk ner i det murkbruna midnattsvattnet. Oseende ögon fixerad på den vattenytan som blev alltmer avlägsen. Ansiktet höll behöll sin stolta, stoiska min när det tyst slukades av havet. Upp till ytan steg små sprittande bubblor som befriats från bottendyn. De krusningar som störde månens reflektion var alla spår som syntes. Inte långt bort skriade måsar.
Tre dagar tidigare satt Nanok vid rodret på ”Kattuslingen”. Det var ett passande namn på skutan, liten och ful men i gengäld snabb. Eller den hade varit snabb om seglet vore helt och skrovet inte vore fyllt med vatten. Det hade gått illa. De var bara fyra kvar ombord. Nanok var dessutom ganska säker på att Finn var död, drunknad i havsvatten och sitt eget blod. Det borde komma bubblor när vattnet sköljde över hans ansikte.
”Lark!” Ropade Nanok barskt ”Hiva Finn överbord, han är stupad och vi har inte plats med dödvikt”
”Kapten!” Svarade Lark med ett plågat men jakande tonfall.
Med viss möda reste sig den dyngsure kustpiraten, med större haltade han bort. En pil stack ut ur hans ben, en till ur axeln. Lark grabbade tag i Finn som vore han en säck, han slängde upp honom över axeln bara för att genast tappa balansen av sjögång, blodbrist och smärta.
”Lark, upp!” Fräste Nanok, han var på uselt humör. Blicken svarta som kol.
Inget svar kom från Lark. Han låg nedtryckt i vattnet med den döde som sänke över axlarna. Det dröjde inte länge innan även han slutade andas. Nanok såg det inte. Han var tvungen att hålla ögonen på vågorna som slog in. I fjärran skymtade han kusten, han ville inte förlora den ur sikte, det var bara en tidsfråga innan båten skulle gå under samtidigt ville han inte krossas mot rev och klippor.
”Sigritt! Släng dödvikten i havs-helvetet! Eller ska du också blöda ut och lämna mig!” Röt Nanok och vände sig mot sin sita levande besättningsmedlem.
Sigritt stirrade tillbaka mot Nanok med det öga som sjukdomen hennes inte förtärt.
”Inte än” fnös hon och började baxa de ännu ljumna liken överbord. Hon var egentligen inte stark, men seg.
Nanok räddade fartyget in mot kusten. En väldig flytande savann av vass skjöt upp runt om den. Här syntes inga vassa klippor. Allting var lera, murkenhet och sjögräs. De rullande vågorna tvingades till halt av terrängen.
”Finns nått här?” Frågade Sigritt klentroget. Hon kliade varande bölder med svartkantade naglar
”Ja” sa Nanok, hans humör började svalna ”Här finns en hamn, här bor vanligt folk, de borde kan laga skeppet, än har jag mynt kvar”
”Har du varit här förut?” Frågade Sigritt, utan att visa det minsta intresse
”Ja” San Nanok ”Jag hoppas de inte minns mig”
Deras sargade slup angjorde en pir vars virke mjuknat i ständig fukt. Husen hukad låga. Deras tjocka vasstak fick dem att se ut som krumma gubbar i ovädersmantlar. Där leran låg för djup ledde spångar, slarvigt uthystade på tidigare spångar som i sin tur lagts på ännu äldre. Allt medan de sakta, sakta trampades djupare och djupare ned.
”Det är som att man drar i sig halva, förbannade hålan i varje andetag” Sa Nanok med avsmak, medan han smackade med munnen. Och han hade rätt. Doften från hamnen låg tjock. Tjära och tång, rå fisk och rökt fisk, och över allt annat, stanken av dy.
En pelare av sten var rest, i urgröpningar fanns bronsgudar. Människohajen Dharg med svärdständerna, Den bevingade stormsjungaren Kallina född ur den döda månens banesår och dödsrikesväktaren Skallhirn som likgiltigt förtärde de drunknade med vassa klor och tomma ögon. I en driva runt pelaren låg kopparmynt, fisk och flerlemmade stjärndockor snodda av vass, så som seden bjöd. Det klirrade till när ytterligare ett mynt landade i högen, valören var högre, de glänste gyllene. Nanok tittade skeptisk på Sigritt från vars hand myntet släppts.
”Man vet aldrig” Svarade hon, utan att möta Nanoks blick ”Tur skulle vi behöva”
”Det är dina pengar” Konstaterade Nanok ”Men där framme, där invid torget kan du spendera dem på bättre ting” Nanok slog ut med handen mot tomma yta som tjänade som torg. Ett mossöverlöpt torn av sten, en staty av ännu glänsande brons och en taverna av samma erbarmliga lera som allt annat utgjorde stadens tre besöksmål.
”Magert” Skrockade Sigritt, hon glades att byborna tycktes leva sämre än hon själv. Hon kostade till och med på sig ett leende. Den ovana munrörelsen spräckte en av ansiktets bölder.
De invånare som de stötte på makade sig ur vägen, men de stirrade. Ogenerat med hålformade gap och uppspärrade ögon vred de huvudena efter dem. Ett moln av tystnade lägrade sig vart än de två gick
”Måste vi vara på vår vakt här?” Undrade Sigritt medan hon rättade till den tunga huggaren som hängde i läderremmen om hennes magra höfter. Tekniskt var hon ingen skicklig fäktare och något exceptionellt vildsinte hade hon inte heller. Men hon tycktes sakna fruktan. Kall som en genångångare i sinnet var hon. Nåd var henne främmande.
”Alltid” Svarade Nanok, innan han tyst la till ”Mer än vanligt”
Han mindes sist han var här. Han skulle invänta en ljusskygg uppdragsgivare. I nästan en vecka hade Nanok fått vänta på tavernan. En vecka av leda, stank och myggbett. Den ljumma pissfärgade sörja de kallade öl var en klen tröst. En dag hade Hövitsherren som levde i tornet trampat in. Så här i efterhand kunde Nanok känna vissa sympatier. Högburen måste han ha varit och en gång stått i Storjarlen Godfinn Guldhäntes gunst. Nanok antog att han schablat. Att bli sänd hit att räkna tribut i sillknippen och döma ting mellan vassplockare. Något annat än ett straff kunde de omöjligt vara.
Det var inte Nanoks fel att striden bröt ut, han ångrade inget. Hövitsherren hade varit den förste att ta till okvädesord, Nanok hade bara svarat och hans munläder var både snabbare och grövre. Hövitsherren hade börjat dra sin klinga. Så här i efterhand tyckte Nanok att strid var ett väl svulstigt namn för händelsen. Endast Två slag hade han utdelat, inte mer. Det första slaget hade knäckt både Hövitsherrens nacke och den pall Nanok använde för att utdela det med. Det andra skickade Hövitsherrens hirdkämpe raklångt in i eldstaden. Efteråt hade Nanok gått, och inte slutat förrän kvällningen kom, han hade lämnade sin öl odrucken.
Nanok och Sigritt steg in i Taverna, namnlös och skum.
”Ser ut som ett skitställe.” Konstaterade Sigritt, hon loskade på golvet för att understryka sina ord. Hon var inte den förste som gjort det.
”Det är det.” sa Nanok ”Men de finns mat, rum och någon slags öl”
Etablissemanget såg marginellt mer välmående ut än sist Nanok varit här. Grytan tjockare, väggarna rappade och ölet mindre spätt. När Nanok skulle gå in för att beställa kände han att någon gripit tag om hans fortfarande havsblöta mantel bakifrån.
Instinktivt snurrade han runt, han vräkte den okände ned på torgets lera och drog svärdet i en rörelse.
Framför honom låg en karl, avmagrad och senig. För Nanok lös bristen på stridsträning som en fyrbåk. Något vapen stod inte att finna.
”Vad ryker du mig i kappan för sill-håvare?!” Fräste Nanok
”Förlåt, förlåt” Stammade mannen fram utan att resa sig, Nanok tyckte att ynkenheten passade honom ”Förlåt, men när jag såg att du var tillbaka, så tänkte jag bara… jag tänkte. Kanske skulle du….” Frågan blev hängande
”Kunna vadå?!” frågade Nanok med stålhård röst ”Min dag har varit lång, många har dött”
”Kunna hjälpa mig” pep mannen ”Hjältar kommer sällan hit”
Nanok hajade till, han tittade klentroget på mannen och sen kom det. Ett hejdlöst, hjärtligt och dundrande skratt. Nanok kunde inte hålla det tillbaka
”Hjältar!?” Utbrast han när skrattat klingat av.
Nanok skakade på huvudet, denna morgon hade han varit piratkapten, dessutom en mindre framgångsrik sådan. Han hade slagit ihjäl krämare stulit deras guld, sett sin besättning gå under, flytt till den mest menlösa håla han kände till. Nanok kände sig inte som en hjälte.
”Ja” svarade den tiggande mannen med en bönfallande ton, han hade inte förstått Nanoks skrattsalva. ”Det är väl Du? Nanok Tyrann-dräparen?”
Mannen gjorde en försiktig gest mot statyn på torgets mitt.
Nanok hade inte tittat närmare på den tidigare. Den hade inte funnits här förra gången han var här. Kopparn var ännu inte ärgad. En ståtlig krigare var det. Blicken var fast men mild. Leende skvallrade om rättvisa. En perfekt spegelbild var det inte, men det var ingen tvekan om att det var sitt eget ansikte Nanok såg. Men bristerna saknades. Den misstänksamma rynkan i pannan var borta, de tunna linjerna runt ögonen som skvallrade om en viss grymhet fanns inte där. Och inte för att statyn tog några andetag men om den skulle göra det fick Nanok känslan av att dess andedräkt inte skulle stinka rökt fisk och gammal fylla.
”Jag ber, min son, min lille son, smugglare från Slukviken. De har honom. De kastar honom i malströmmen om jag inte seglar deras varor av och an till Vyllhemsport. Och handels-jarlen där, hon hänger smugglare, de hänger längst hela muren. Åh, snälla hjälp mig! Jag har inte mycket, men jag lovar att betala det jag har. Jag ber er!” Och bad det gjorde han verkligen där han låg raklång på marken.
Nanok himlade med ögonen och gjorde sig redo för att sparka undan olyckligen och åter vända sig mot tavernan. Då fick han ögonkontakt med sig själv. Statyn tyckets stirra honom i ögonen. Molnen svepte över skyn. Måsar skriade. Nanok tittade in i sina egna mer perfekta bronsögon.
Sen kunde han höra en röst:
”Var finns smugglarna. Jag hjälper dig” Rösten var hanns egen
Den liggande mannens glädje kände inga gränser. Sigritt skakade på huvudet så det tufsiga håret skakade. Hon höjde frågande ett ögonbryn med blicken mot Nanok. Han tittade tillbaka. Förvirring och en smula olycka gick att läsa i hanns anlete.
Sent om natten kom Nanok tillbaka. 3 saker hade han med sig som han inte haft när han gått. Ett elakt ljustersår i vänsterarmen, ett vettskrämt 6 årigt gossebarn i sin bloddränkta famn och 9 smugglares liv på sitt samvete.
Om morgonen satt han i tunna. Vattnet var värmt. Nanok hade gjort det både smutsigt och blodigt. Den oljiga tvålen gick att piska till lödder för den envetne. En torkduk låg slängd över en träbock. Blott en enda häst stod i tavernans stall, resten av utrymmet var denna dag Nanoks badhus. Sigritt satt på en pall. Hon skydde tvättvatten.
”…och nu lagar de vår skuta. Snabbt och smidigt” Avslutade Nanok ett längre framförande.
”Det är ändå ingen förklaring” Svarade Sigritt
”Det är det!” hävdade Nanok bestämt ”Vi kom hit för att laga vårt skepp och hålla oss undan. Och nu gör vi det!”
”Det hade räckt med pengar. Vi har guld nog. Vi kan betala för oss. Vi betalar för oss. Din utfärd behövdes inte” försökte Sigritt. Hon talade långsamt, tydligt som en guvernant.
Nanok var tyst ett tag. ”Ska inte du gå och kolla hur det går med skeppet?” Sa han sedan surt.
Sigritt fnös, det var menat som ett skratt. Sedan gick hon.
Den kvällen kom Nanok tillbaka till Tavernan. Utmattad var han, sårig och blöt. De fyrfingrade Vass-samlarna som levde på vraket efter galären ”Honungsdraken” hade bett om hans hjälp. Han hade sagt ja igen. Gamle Vintertand var död. Hon hade blivit lat och självsäker. Van att kunna sätta käftarna ohindrat i oväpnade kustbor. Hennes seg hy hade inte stått emot de stål som Nanoks muskler svingat. Nanok sneglade mot statyn där han gick ensam över torget. Solen hade gått ner. Han visst inte vad han såg efter. Statyn såg likadan ut. Nobel. Hjältelik. Nanok formulerade inte sina tankar i något så precist som meningar, en oordnad röra av orörda känslor var det, men kanske var det tacksamhet han sökte i statyns ansikte. En nick av belåtenhet med hans hjältedåd. Den döda metallen visade ingen. Nanok gick in i tavärnan
”Den här gången kan du inte fortsätta hävda att det var av nödvändighet” Sa Sigritt medan hon slarvigt spottade ut ett fiskben och började slicka flottet från fingertopparna
”Nej. Det kan jag inte.” Svarade Nanok uppgivet.
”Så…” Fortsatte Sigritt och väntade på en förklaring. Åtskilliga rännilar med stekflott hade lyckats fly hennes tunga och tagit sin tillflykt ner i hennes fingelösa handskar.
”Trolldom” Sa Nanok eftertänksamt. ”Trolldom är förklaringen”
”Trolldom?” Upprepade Sigritt. ”Hur?”
”Statyn” Svarade Nanok långsamt ”Jag har sett liknande illdåd utföras tidigare. Jag mins halv-konungen av Samizien. Han hade fått ett halshänge. Gjutet i guld. Men det var gjutet av runprästen och andeplågaren Doramian den ödleögde. Han hade släppt tre svarta stjärtfjädrar från Kittelbergets skymningstupp i smältguldet. Sen när medaljongen svalnat lät han svepa den i sin förfäders liksvepning. Han hade ritat häxtecken med kattblod och nordvatten på svepningen. Magin från skrivelsen sögs rakt in i guldet. Därifrån sipprade det ut och rakt in i halv-konungens hjärta. Hans mod försvann. Han blev räddhågsen och feg ändå tills amuletten förstördes. Trolldom.”
Sigritt var tyst.
”Någon kan ha gjort något liknande med Statyn” Förtydligade Nanok
”En andebsvärjare?” Sigritts röst dröp av tveksamhet.
”Någon slags trolldomskunnig!” Flög det ur Nanok ”Inte vet jag hur magiska ting är beskaffade”
”Jag tvivlar på att svarta fjädrar och häxtecken gjutits in i den där fula bronsklumpen” Fnös hon
”Den är välgjord, inte ful.” Försvarade Nanok, han lät trumpen, det var inte vanligt.
”Trolldom.” fortsatte Sigritt ”Man kanske kan kalla det så. Den fungerar i vart fall”
Nästa kväll kom Nanok tillbaka till torget utan nya sår. I stället var så utmattad att han kände sig drucken, men utan den behaglighet det medför, vinglande, yr och med dimmig syn kämpade han sig fram. Musklerna värkte, iskylt havsvatten och timmarna av oavbruten ansträngning hade gjort sitt. De hade kommit om morgonen, tidigt. Friska vindbyar fick fönsterluckorna att skallra. Regnet smattrade ned i de pölar det redan bildat. En trind vete-kogg från Styrm-gård hade slagit mot grund. Besättningen led nöd. Masten var knäckt. Drunkning hotade matroserna, svält invånarna.
Den här gången hade Nanok tänkt be dem dra åt helvete. Han mötte dem på torget. Han skulle inte ha tittat emot statyn om det inte vore för det ljud den gav ifrån sig i vinden. Den visslade. Han mötte blicken. Statyn syntes fälla tårar i regnet. Stillsamt och allvarligt. Uppfodrande.
Nu när Nanok åter var tillbaka i torget tittade han inte på statyn. Han visste att den hade samma min nu som när han farit.
”Hävdar du fortfarande trolldom?!” Utropade Sigritt när han kom in igen, hennes ansiktet var rött, inte bara av blemmor och utslag utan även rodnat av öl och brasvärme.
”Håll käften” väste Nanok trött
”Vår slup är snart farbar igen” Meddelade Sigritt medan Nanok tyst gick förbi henne.
Sigritt brukade tänka att hon sov som en katt. Om dagen kunde hon slumra sittande på rorkulten, mitt i tumultartade värdshussalar eller bara utbredd på backen. Om natten var det en annan sak. Sömnen var svårfångad, evinnerlig klåda och malande tankar höll den på avstånd likt fackelsken med mörker. Och lyckades hon väl glida in i stilla sömn så var den flyktig, det såg drömmarna till. I natt var inget undantag. Hon kunde se Nanok när han reste sig och smög ut. Han skulle kunna vara på väg till avträdet, hon trodde inte det. Han rörde sig för målmedvetet och för vaksamt. Han smög. Hon följde efter.
Ute brann inga eldar. Staden sov. Lyktor behövdes inte. Den runda månen såg till den saken. Sigritt iakttog Nanok. Han hade gått fram till statyn. Han stod med ansiktet bara en tum ifrån dess stilla anlete. Efter ett par långa begrundade ögonblick fattade Nanok ett livtag om statyn och gjorde sig redo för att lyfta den. Pjäsen var massiv, Nanok var sliten. Statyn vaggade åt och fram. Nanok lyfte den en handsbredd, tappade greppet och fick börja om.
Sigritt skrattade tyst, hennes ansikte förvreds i den mest glädjefyllda min det kunde uppbåda. Det blev ett bittert hånleende. Sedan ropade hon:
”Brottas du med dig själv? Är det inte poetiskt?”
Nanok tittade irriterat på henne
”Nej” Svarade han ”Det är tungt. Hjälp mig i stället. Den här förhäxade klumpen ska bort.”
Med gemensamma krafter drog de statyn ner till slupen. Den var i sanning redo för avfärd. Nanok välte statyn in på båten och började hissa segel.
Efter en kort seglats hade de lämnat vassefälten och den lilla staden. Än var vattnet tjockt och brunt. Förmiddagens oväder hade lättat.
”Här blir bra” sa Nanok bestämt.
Nanok vräkte statyn rakt ned i havet. Den rätta upp sig och sjönk stående. Nanok kunde se sina egna osende ögon och sitt eget stoiska kopparansikte försvinna ner i mörkret. Snart lugnade sig vattenytan. Nanok kunde ana kopparglansen nere i vattnet. Han tittade ner, nöjd över att inte längre kunna möta statyns blick. Sigritt satt bredvid, även hon hade sett statyn sjunka.
”Nu reser vi” Bestämde Nanok
Om morgonen hade invånarna först varit frågvisa. Både hjälten och hans avbild var borta. Man hade frågat och undrat. Han måste ha rest. Hans båt var försvunnen och likväl hans färdsällskap. ”Statyn?” Hade man sagt, ”Varför?” När tidvattnet vände och flod blev till ebb kom svaret.
Statyn av Nanok kikade upp med axlar och huvud ur havet. Som en varning och vakt så att ingen mer skulle råka på grundet. Fiskarna log, vassamlarna skratta alla fröjdades. Ett sista hjältedåd, blygsamt men viktigt, hade hjälten hunnit innan sin avfärd.
Innan vintern kom samla man koppar, en form mura man upp och en än noblare staty lät man gjuta
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 19,969
Den här gillade jag verkligen!
Den höll topklass! Och det är Nanok till havs vilket vi behövde mer av!Vi har nu 50170 ord!
TobiasEkwall
Hero
- Joined
- 26 Aug 2007
- Messages
- 950
Åhh tackar, kul att höraDen här gillade jag verkligen!
Vi har nu 50170 ord!
Hägerstrand
Ballofix
- Joined
- 2 Dec 2022
- Messages
- 2,194
Pojken
Pojken gick över bergen och över isen. Han vadade genom träsk och simmade över sjöar. Naturen kunde inte stoppa honom, ty han var sin fars son. När han stannade i byarna för att proviantera försökte männen utmana honom och kvinnorna försökte förföra honom, men de intresserade inte pojken. Inte förrän han hittat sin far.
I den djupaste skogen hittade pojken en stuga. En jägare hade pekat ut den för honom. Om det var fel hydda vore det inte första gången, för pojken hade letat länge nu och blev inte längre besviken. Han slog tre gånger mot dörren, och stugan var så ranglig att väggarna och taket skakade av hans knackningar. Mannen som öppnade dörren såg fet och svag ut, inte den krigare som pojken sökte. "Ursäkta, gamle man" sa pojken. "Jag sökte krigaren Nanok. Jag har tydligen blivit vilseledd". Pojken vände sig om och började gå tillbaka ut i skogen. "Jag är Nanok" sa mannen. Pojken tittade på mannen igen, hans kropp hade de ärr man kunde vänta sig från den mytomspunne krigaren, men denna man var gammal. Kunde det vara sanmma man som utfört alla mytomspunna stordåd? "Om du är Nanok så är du min far" sa pojken. "Min mor är Ylfa, och hon hälsar att jag har för mycket av min far i mig för att hon ska kunna lära mig något mer. Hon skickade mig hit för att jag skulle bli en krigare."
"Jag minns ingen Ylfa" sa mannen som var Nanok. "Men jag minns inte mina kvinnors namn. Om du kunde beskriva hur hennes kropp kändes under min skulle jag minnas henne". Pojken stod tyst och såg upp på Nanok under sitt mörka stripiga hår. "Men om du är min son ska jag lära dig att bli en krigare. Jag har lärt mig mer om att strida än vad jag själv orkar minnas, så du kan hjälpa mig med det"
Pojken sattes i hårt arbete i Nanoks stuga. Han sattes att hugga ved med Nanoks tunga svärd. "Det här verktyget lämpar sig inte för att hugga ved" sa pojken "jag hade kunnat hugga mer ved med min yxa". "Om du är min son ska du kunna svinga det svärdet från gryning till skymning till gryning igen" sa mannen, "som jag gjorde i slaget vid Kel-Amûr. Eftersom det inte finns någon fiendehär att svinga svärdet mot i skogen får du svinga det mot vedhögen". "Det finns fiender att slåss mot om vi inte gömde oss i skogen, som rädda harar" sa pojken, men Nanok slog honom över örat så att hans huvud började ringa.
Pojken fick bära Nanoks latrintunna för att tömma den på avskrädeshögen. Tunnan var så tung och överfull att pojken frågade sig om den inte tömts sen förra gången någon av Nanoks söner sökte upp honom. Pojken var också tvungen att tvätta Nanoks illaluktande kropp med en fuktig svamp. "Det anstår inte en stor krigare att tvätta sig själv" sa Nanok. "Det är svårt för en fet och svag före detta krigare att tvätta sig själv" sa pojken, men Nanok slog honom i ansiktet så blodet började rinna från hans spruckna läpp.
Pojken jagade med Nanok. De hade följt ett kaninspår under hela eftermiddagen, och smög sig nu nära den feta kaninen. "Det här är påminner om när jag jagade och dräpte gjallarbesten" sa Nanok, och kaninens öron spetsades och han flydde ner i en håla. "Du duger inte ens till att jaga en kanin" sa pojken. "Om du verkligen dräpte gjallarbesten så var du en annan människa då, för du skulle inte kunna kunna upprepa den bragden idag". "Det är klart att jag inte kan upprepa det, besten är ju död!" skrek Nanok och slog pojken i magen, men pojken stod inte kvar och Nanok tappade balansen av att slå i luften. "Den enda anledning jag haft att stå kvar när du slagit efter mig har varit för att inte punktera ditt redan överfulla ego, men det har jag tröttnat på. Ditt ego är nästan lika stort som din buk, och kunde må bra av att punkteras." sa pojken i lugn ton "och vad din buk anbelangar.."
Pojkens klinga blixtrade, och begravdes till skaftet i mannens navel. Med en rörelse drogs den uppåt tills den högg i mannens revben, och bakom mannens bukfett kunde man se tarmarna börja ringla sig ut. Nanok såg ner på den gamla döende mannen och tog tillbaka sin kniv. Han spände på sig sitt svärd, Nanoks svärd, som inte fått utföra de stordåd som anstod denna klinga på allt för många år. Han började gå tillbaka över berg och is, genom träsk och sjöar. Där fanns män som utmanat honom och kvinnor som försökt förföra honom, och han hade inte glömt dem. Nanok backar aldrig från en utmaning eller en kvinnas säng.
Pojken gick över bergen och över isen. Han vadade genom träsk och simmade över sjöar. Naturen kunde inte stoppa honom, ty han var sin fars son. När han stannade i byarna för att proviantera försökte männen utmana honom och kvinnorna försökte förföra honom, men de intresserade inte pojken. Inte förrän han hittat sin far.
I den djupaste skogen hittade pojken en stuga. En jägare hade pekat ut den för honom. Om det var fel hydda vore det inte första gången, för pojken hade letat länge nu och blev inte längre besviken. Han slog tre gånger mot dörren, och stugan var så ranglig att väggarna och taket skakade av hans knackningar. Mannen som öppnade dörren såg fet och svag ut, inte den krigare som pojken sökte. "Ursäkta, gamle man" sa pojken. "Jag sökte krigaren Nanok. Jag har tydligen blivit vilseledd". Pojken vände sig om och började gå tillbaka ut i skogen. "Jag är Nanok" sa mannen. Pojken tittade på mannen igen, hans kropp hade de ärr man kunde vänta sig från den mytomspunne krigaren, men denna man var gammal. Kunde det vara sanmma man som utfört alla mytomspunna stordåd? "Om du är Nanok så är du min far" sa pojken. "Min mor är Ylfa, och hon hälsar att jag har för mycket av min far i mig för att hon ska kunna lära mig något mer. Hon skickade mig hit för att jag skulle bli en krigare."
"Jag minns ingen Ylfa" sa mannen som var Nanok. "Men jag minns inte mina kvinnors namn. Om du kunde beskriva hur hennes kropp kändes under min skulle jag minnas henne". Pojken stod tyst och såg upp på Nanok under sitt mörka stripiga hår. "Men om du är min son ska jag lära dig att bli en krigare. Jag har lärt mig mer om att strida än vad jag själv orkar minnas, så du kan hjälpa mig med det"
Pojken sattes i hårt arbete i Nanoks stuga. Han sattes att hugga ved med Nanoks tunga svärd. "Det här verktyget lämpar sig inte för att hugga ved" sa pojken "jag hade kunnat hugga mer ved med min yxa". "Om du är min son ska du kunna svinga det svärdet från gryning till skymning till gryning igen" sa mannen, "som jag gjorde i slaget vid Kel-Amûr. Eftersom det inte finns någon fiendehär att svinga svärdet mot i skogen får du svinga det mot vedhögen". "Det finns fiender att slåss mot om vi inte gömde oss i skogen, som rädda harar" sa pojken, men Nanok slog honom över örat så att hans huvud började ringa.
Pojken fick bära Nanoks latrintunna för att tömma den på avskrädeshögen. Tunnan var så tung och överfull att pojken frågade sig om den inte tömts sen förra gången någon av Nanoks söner sökte upp honom. Pojken var också tvungen att tvätta Nanoks illaluktande kropp med en fuktig svamp. "Det anstår inte en stor krigare att tvätta sig själv" sa Nanok. "Det är svårt för en fet och svag före detta krigare att tvätta sig själv" sa pojken, men Nanok slog honom i ansiktet så blodet började rinna från hans spruckna läpp.
Pojken jagade med Nanok. De hade följt ett kaninspår under hela eftermiddagen, och smög sig nu nära den feta kaninen. "Det här är påminner om när jag jagade och dräpte gjallarbesten" sa Nanok, och kaninens öron spetsades och han flydde ner i en håla. "Du duger inte ens till att jaga en kanin" sa pojken. "Om du verkligen dräpte gjallarbesten så var du en annan människa då, för du skulle inte kunna kunna upprepa den bragden idag". "Det är klart att jag inte kan upprepa det, besten är ju död!" skrek Nanok och slog pojken i magen, men pojken stod inte kvar och Nanok tappade balansen av att slå i luften. "Den enda anledning jag haft att stå kvar när du slagit efter mig har varit för att inte punktera ditt redan överfulla ego, men det har jag tröttnat på. Ditt ego är nästan lika stort som din buk, och kunde må bra av att punkteras." sa pojken i lugn ton "och vad din buk anbelangar.."
Pojkens klinga blixtrade, och begravdes till skaftet i mannens navel. Med en rörelse drogs den uppåt tills den högg i mannens revben, och bakom mannens bukfett kunde man se tarmarna börja ringla sig ut. Nanok såg ner på den gamla döende mannen och tog tillbaka sin kniv. Han spände på sig sitt svärd, Nanoks svärd, som inte fått utföra de stordåd som anstod denna klinga på allt för många år. Han började gå tillbaka över berg och is, genom träsk och sjöar. Där fanns män som utmanat honom och kvinnor som försökt förföra honom, och han hade inte glömt dem. Nanok backar aldrig från en utmaning eller en kvinnas säng.
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 19,969
Intressant! Och väldigt Dread Pirate Roberts! Vi har nu 50965 ord!
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 19,969
Skrev något ännu dummare, men godare!, än en dikt
51039 ord nu!
Drink
Efter att Nanok räddade baren ”Blå åsnan” från en grupp banditer döpte bartendern en drink efter barbaren. Du kan fortfarande beställa ”En Nanok” i stora delar av södern. Menyn på Blå åsnan beskrev drinken, något högtravande, som: ”En kraftfull och råbarkad drink som speglar en krigares själ, med eldiga toner och uråldriga smaker.”.
Recept:
5 cl rökig whisky.
2 cl mörk rom.
1 cl färskpressad citronjuice.
2 droppar Angostura bitters.
Serverad över is.
51039 ord nu!
Drink
Efter att Nanok räddade baren ”Blå åsnan” från en grupp banditer döpte bartendern en drink efter barbaren. Du kan fortfarande beställa ”En Nanok” i stora delar av södern. Menyn på Blå åsnan beskrev drinken, något högtravande, som: ”En kraftfull och råbarkad drink som speglar en krigares själ, med eldiga toner och uråldriga smaker.”.
Recept:
5 cl rökig whisky.
2 cl mörk rom.
1 cl färskpressad citronjuice.
2 droppar Angostura bitters.
Serverad över is.
Leon
Leo carcion
- Joined
- 8 Mar 2004
- Messages
- 7,739
Skrev något ännu dummare, men godare!, än en dikt
51039 ord nu!
Drink
Efter att Nanok räddade baren ”Blå åsnan” från en grupp banditer döpte bartendern en drink efter barbaren. Du kan fortfarande beställa ”En Nanok” i stora delar av södern. Menyn på Blå åsnan beskrev drinken, något högtravande, som: ”En kraftfull och råbarkad drink som speglar en krigares själ, med eldiga toner och uråldriga smaker.”.
Recept:
5 cl rökig whisky.
2 cl mörk rom.
1 cl färskpressad citronjuice.
2 droppar Angostura bitters.
Serverad över is.
Nu vet vi hur vi skall fira när boken ges ut
Det blev en till, med lite koppling till @Gustav Lorentz bidrag.
Länge leve Kung Nanok
Nanok hade krönts till konung av Berenithien. Innan honom hade landet varit ett lapptäcke av stridande klaner och stagnerande stadsstater, styrt av dekadenta prinsar och intrigerande prästinnor. Nanok, född i de karga norra stäpperna, hade enat dem. Han krossade Isportarna vid Sorgeklippan med en handfull män mot en legion. Han överlistade ökenmagikerna i Zha, inte med magi, utan med ren, oförutsägbar list. Han var en storm som dragit fram över landet, och med en blandning av brutalitet på slagfältet, skarpsinniga förhandlingar i tälten och ett löfte om en ny, stark era, hade han lyckats. De gamla kungarna hade fallit, och barbaren satt nu på deras tron med Amina som sin drottning och sin första erkända son skulle snart födas.
Men att erövra ett rike och att styra ett var två helt skilda konster. Knappt ett år hade gått sedan kröningsdagen. Nanok vältrade sig fortfarande i den seger han så länge kämpat för. Men gnista hade redan börjat kvävas, inget var som han tänkt. Han var sällan nykter, hans skratt ekade genom salarna, dränkt i det starkaste vin från södern och den bittraste mjöd från hans eget hemland. Han begärde de vackraste kvinnorna och de ståtligaste männen från världens alla hörn, inte för kärlek, utan som troféer för gästerna att beskåda. I den stora arenan anordnade han dödliga spel där gladiatorer och olyckliga fångar slaktade varandra till hans och hans hovs nöje. Massiva statyer av honom själv, med svällande muskler och en blick av granit, reste han i varje torg. Hyllningar skedde varje dag, men gatorna var inte längre fulla av hoppfull fest, utan av ett desperat, laglöst frosseri. Alla ville vara en del av den nya makten, där det gamla och hedersamma hade kastats på soptippen.
Veckor och månader gick. Nanok hade äntligen funnit den plats han i hela sitt liv strävat efter, utan att ens veta vad det var. Han var en levande legend, men legenden höll på att ruttna inifrån.
Palatsets salar var fyllda av resterna av otaliga fester. Rummen svämmade över av gäster, vars namn Nanok varken kände till eller brydde sig om, bara att de kommit med gåvor och smicker. Rester från hundra rätter och lika många sorters vin låg staplade i hörn och på bord, en stank av surt vin och ruttnande mat blandades med doften av blod från nattens "lärorika" tvekamper. Här och var hördes jämrande klagan från de som levt för mycket av det goda livet, och i skuggorna smög betjänter runt, tysta som möss, för att försöka städa upp i misären.
Det slamrande ljudet av tallrikar och glas fick Nanok att ryta till från sin improviserade säng. Han hade rivit ner de ovärderliga, hundraåriga väggbonaderna från tronsalen. En var sönderriven, en annan bränd, och den tredje hade han svept runt sin väldiga, svettiga kropp som ett täcke.
"Tyst! Jag dräper den som gör minsta ljud!" Hans röst var ett mullrande som en gång fått arméer att darra.
Men slamrandet fortsatte, försiktigt men envist.
Nanok flög rasande upp, naken förutom en medaljong runt sin hals, hans ilskna blick for över det kaotiska rummet. Han mindes knappt vilken sal det var. Det fanns så många. Som alltid i ett hörn av varje sal, vid varje fest, under varje rådslag, stod hon. Larashtu orörligt vid en pelare. Deras blickar möttes. Hennes var en avgrund av kallt, tålmodigt hat. Hans var en spegel av den skuld han dränkte varje dag. Han slet blicken från henne, som om den brände honom, och gnuggade handen över ansiktet i ett fåfängt försök att skrubba bort minnet av hennes blick.
Till slut vände sig Nanok till en klen betjänt med en sliten kropp, som så tyst som möjligt försökte fylla ett fat med smutsig disk.
"Du där! Hur vågar du trotsa min befallning?"
Mannen slutade med sitt omöjliga pysslande och stod blickstilla, med sänkt huvud.
"Svara!" röt Nanok och tog ett steg framåt, redo att krossa skallen på den oförskämda varelsen.
Då lyfte mannen blicken. Hans röst var låg, men utan darr. "Varje dag hotas jag av berusade vakter eller svartsjuka adelsmän som vill döda mig på de mest kreativa sätt, bara för att jag råkar se dem i ögonen. Era hot, kung Nanok, har förlorat sin mening. Vad gör det mig om denna dag blir den sista, eller nästa, eller dagen efter det?"
Nanok stannade upp, förbluffad. Han ställde sig bredvid den lille mannen, en jätte bredvid en myra. "Så varför är du kvar? Vem är du?"
"Amzro min kung, det här är mitt hem," svarade tjänaren. "Det har det alltid varit. En gång var Berenithien en plats av storslagenhet, som åtnjöt omvärldens respekt. Att vara en del av det, om än en obetydlig del, fyllde även den enklaste tjänare med stolthet."
Nanok grep tag i mannens axel och vände honom mot sig. Hans blick kunde få en gud att tiga. "Jag har gjort det här landet mäktigt! Starkt! En plats som fruktas av alla. Med skatter som få ens kan drömma om!"
"Det har du gjort, kung Nanok," sa mannen och bugade sig djupt. "Förlåt mig för mina ord, jag ska aldrig tala igen."
Nanok stod tyst. Glöden i hans blick började avta och ersattes av en kall, klar insikt. I den gamle mannens trötta men obrutna hållning såg Nanok en skärva av sitt eget förflutna: de ändlösa marscherna under en brännande sol, hungern som gnagde i magen, den okuvliga viljan att överleva mot alla odds. Svagheten, rädslan, men ändock... trots. "Så varför är du, din mask, inte stoltare än någonsin? Tala fritt. Jag befaller dig."
Mannen mötte Nanoks ögon. "Ditt land är på randen till kollaps. Fienderna du besegrade väntar vid gränserna, de väntar bara på rätt tillfälle att ta tillbaka allt. Staden har blivit ett tillhåll för rövare och mördare, och den hederliga befolkningen flyr. Din skattkammare töms av de korrupta män och kvinnor du kallar dina rådgivare. Jag själv, en ynklig tjänare, kan gå in dit utan att någon hindrar mig. Din mäktiga armé, utan krig att utkämpa, lever på landet, härjar och plundrar byarna, eller så försvinner soldaterna en efter en."
"Jag har dödat för färre ord än så." Nanoks röst var nu låg och farlig.
"Att du dödat sändebud är anledningen till att de slutat komma med annat än lögner om goda ting," svarade tjänaren lugnt. "Att komma hit med risken att du dödar mig är ändå säkrare än att gå på gatorna i din stad. Varje möte kan vara det sista, då män, kvinnor och barn dödas för nöjes skull av dem du kallar dina vakter."
Plötsligt såg Nanok allt klart. Han var en kung, ja, men en sådan kung han själv hade störtat. En kung vars rike imploderade, en kung som skulle glömmas bort och skrattas åt av dem som var starka på riktigt.
Samma dag dånade Nanoks röst genom palatset. Han samlade alla sina rådgivare, generaler och ämbetsmän i den stora tronsalen. Han satt inte på tronen, utan stod framför den, med bara ett enkelt höftskynke och sitt gamla, ärriga stridssvärd i handen. Luften vibrerade av hans ilska.
"Tjuvar! Lögnare! Maskar!" vrålade han, och pekade med svärdet på den skara som stod framför honom, klädda i siden och guld. "Ni har festat medan mitt rike ruttnar! Ni har fyllt era egna fickor medan min skattkammare ekar tomt! Ni har viskat lögner i mitt öra medan fienden samlas vid mina gränser!"
General Orbek, med ett ansikte härdat av strid men med ögon som flackade, tog ett steg fram. "Kung Nanok, vi har bara följt er, då som nu..."
Nanok tystade honom med en blick. "Jag visade er styrka! Ni valde svaghet! Från och med idag är festen över. Skattmästaren ska redovisa varje mynt! Generalerna ska återställa disciplinen i armén, med piskrapp och galge om så krävs! Alla vakter som plundrar ska hängas från stadsmuren!"
Han grep tag i två av de mest korrupta adelsmännen och kastade dem till sina personliga vakter. "Fängsla dessa! Deras rikedomar tillhör mig!"
De andra föll på knä. De lovade och svor. De grät krokodiltårar och berättade med darrande röster om storslagna planer för hur de skulle bättra sig, förändra allt och få landet att blomstra igen under hans visa ledarskap. Nanok, för ett ögonblick, trodde dem. Han såg rädslan i deras ögon och misstog det för lojalitet.
Men när gryningen kom och när Nanok, som för första gången på månader var klarvaken och nykter, steg ut i palatsets korridorer möttes han av en spöklik tystnad. De flesta av hans rådgivare och generaler var borta. De hade inte väntat på hans vrede. Under nattens mörker hade de flytt, och de hade inte flytt tomhänta.
Han gick med tunga steg till den kungliga skattkammaren, Amzro, den enda betjänten som Nanok sett vara kvar, bugade försiktigt. De massiva portarna, som sagts vara omöjliga att forcera, stod på vid gavel. Innanför var det tomt. Borta var guldet, borta var juvelerna, borta var de ovärderliga artefakterna från hans erövringar. Kvar på stengolvet låg bara några enstaka, värdelösa kopparmynt.
Nanok, erövraren av Uoria, stod ensam i sitt plundrade palats, i sin ruinerade stad. Han hade inte besegrats av en fiendearmé, utan av den röta han själv hade låtit växa. Barbaren hade blivit kung, men glömt bort att vara ledare. Kvar fanns bara en man, ett tomt rum och ekot av hans egen, dånande dårskap. I dörröppningen, tyst och väntande, stod Larashtu. Detta var hans sanna kröning, inte till kung, utan till fånge i sitt eget rike. Nanok kamp hade inte nått ett slut, det hade bara börjat.
Länge leve Kung Nanok
Nanok hade krönts till konung av Berenithien. Innan honom hade landet varit ett lapptäcke av stridande klaner och stagnerande stadsstater, styrt av dekadenta prinsar och intrigerande prästinnor. Nanok, född i de karga norra stäpperna, hade enat dem. Han krossade Isportarna vid Sorgeklippan med en handfull män mot en legion. Han överlistade ökenmagikerna i Zha, inte med magi, utan med ren, oförutsägbar list. Han var en storm som dragit fram över landet, och med en blandning av brutalitet på slagfältet, skarpsinniga förhandlingar i tälten och ett löfte om en ny, stark era, hade han lyckats. De gamla kungarna hade fallit, och barbaren satt nu på deras tron med Amina som sin drottning och sin första erkända son skulle snart födas.
Men att erövra ett rike och att styra ett var två helt skilda konster. Knappt ett år hade gått sedan kröningsdagen. Nanok vältrade sig fortfarande i den seger han så länge kämpat för. Men gnista hade redan börjat kvävas, inget var som han tänkt. Han var sällan nykter, hans skratt ekade genom salarna, dränkt i det starkaste vin från södern och den bittraste mjöd från hans eget hemland. Han begärde de vackraste kvinnorna och de ståtligaste männen från världens alla hörn, inte för kärlek, utan som troféer för gästerna att beskåda. I den stora arenan anordnade han dödliga spel där gladiatorer och olyckliga fångar slaktade varandra till hans och hans hovs nöje. Massiva statyer av honom själv, med svällande muskler och en blick av granit, reste han i varje torg. Hyllningar skedde varje dag, men gatorna var inte längre fulla av hoppfull fest, utan av ett desperat, laglöst frosseri. Alla ville vara en del av den nya makten, där det gamla och hedersamma hade kastats på soptippen.
Veckor och månader gick. Nanok hade äntligen funnit den plats han i hela sitt liv strävat efter, utan att ens veta vad det var. Han var en levande legend, men legenden höll på att ruttna inifrån.
Palatsets salar var fyllda av resterna av otaliga fester. Rummen svämmade över av gäster, vars namn Nanok varken kände till eller brydde sig om, bara att de kommit med gåvor och smicker. Rester från hundra rätter och lika många sorters vin låg staplade i hörn och på bord, en stank av surt vin och ruttnande mat blandades med doften av blod från nattens "lärorika" tvekamper. Här och var hördes jämrande klagan från de som levt för mycket av det goda livet, och i skuggorna smög betjänter runt, tysta som möss, för att försöka städa upp i misären.
Det slamrande ljudet av tallrikar och glas fick Nanok att ryta till från sin improviserade säng. Han hade rivit ner de ovärderliga, hundraåriga väggbonaderna från tronsalen. En var sönderriven, en annan bränd, och den tredje hade han svept runt sin väldiga, svettiga kropp som ett täcke.
"Tyst! Jag dräper den som gör minsta ljud!" Hans röst var ett mullrande som en gång fått arméer att darra.
Men slamrandet fortsatte, försiktigt men envist.
Nanok flög rasande upp, naken förutom en medaljong runt sin hals, hans ilskna blick for över det kaotiska rummet. Han mindes knappt vilken sal det var. Det fanns så många. Som alltid i ett hörn av varje sal, vid varje fest, under varje rådslag, stod hon. Larashtu orörligt vid en pelare. Deras blickar möttes. Hennes var en avgrund av kallt, tålmodigt hat. Hans var en spegel av den skuld han dränkte varje dag. Han slet blicken från henne, som om den brände honom, och gnuggade handen över ansiktet i ett fåfängt försök att skrubba bort minnet av hennes blick.
Till slut vände sig Nanok till en klen betjänt med en sliten kropp, som så tyst som möjligt försökte fylla ett fat med smutsig disk.
"Du där! Hur vågar du trotsa min befallning?"
Mannen slutade med sitt omöjliga pysslande och stod blickstilla, med sänkt huvud.
"Svara!" röt Nanok och tog ett steg framåt, redo att krossa skallen på den oförskämda varelsen.
Då lyfte mannen blicken. Hans röst var låg, men utan darr. "Varje dag hotas jag av berusade vakter eller svartsjuka adelsmän som vill döda mig på de mest kreativa sätt, bara för att jag råkar se dem i ögonen. Era hot, kung Nanok, har förlorat sin mening. Vad gör det mig om denna dag blir den sista, eller nästa, eller dagen efter det?"
Nanok stannade upp, förbluffad. Han ställde sig bredvid den lille mannen, en jätte bredvid en myra. "Så varför är du kvar? Vem är du?"
"Amzro min kung, det här är mitt hem," svarade tjänaren. "Det har det alltid varit. En gång var Berenithien en plats av storslagenhet, som åtnjöt omvärldens respekt. Att vara en del av det, om än en obetydlig del, fyllde även den enklaste tjänare med stolthet."
Nanok grep tag i mannens axel och vände honom mot sig. Hans blick kunde få en gud att tiga. "Jag har gjort det här landet mäktigt! Starkt! En plats som fruktas av alla. Med skatter som få ens kan drömma om!"
"Det har du gjort, kung Nanok," sa mannen och bugade sig djupt. "Förlåt mig för mina ord, jag ska aldrig tala igen."
Nanok stod tyst. Glöden i hans blick började avta och ersattes av en kall, klar insikt. I den gamle mannens trötta men obrutna hållning såg Nanok en skärva av sitt eget förflutna: de ändlösa marscherna under en brännande sol, hungern som gnagde i magen, den okuvliga viljan att överleva mot alla odds. Svagheten, rädslan, men ändock... trots. "Så varför är du, din mask, inte stoltare än någonsin? Tala fritt. Jag befaller dig."
Mannen mötte Nanoks ögon. "Ditt land är på randen till kollaps. Fienderna du besegrade väntar vid gränserna, de väntar bara på rätt tillfälle att ta tillbaka allt. Staden har blivit ett tillhåll för rövare och mördare, och den hederliga befolkningen flyr. Din skattkammare töms av de korrupta män och kvinnor du kallar dina rådgivare. Jag själv, en ynklig tjänare, kan gå in dit utan att någon hindrar mig. Din mäktiga armé, utan krig att utkämpa, lever på landet, härjar och plundrar byarna, eller så försvinner soldaterna en efter en."
"Jag har dödat för färre ord än så." Nanoks röst var nu låg och farlig.
"Att du dödat sändebud är anledningen till att de slutat komma med annat än lögner om goda ting," svarade tjänaren lugnt. "Att komma hit med risken att du dödar mig är ändå säkrare än att gå på gatorna i din stad. Varje möte kan vara det sista, då män, kvinnor och barn dödas för nöjes skull av dem du kallar dina vakter."
Plötsligt såg Nanok allt klart. Han var en kung, ja, men en sådan kung han själv hade störtat. En kung vars rike imploderade, en kung som skulle glömmas bort och skrattas åt av dem som var starka på riktigt.
Samma dag dånade Nanoks röst genom palatset. Han samlade alla sina rådgivare, generaler och ämbetsmän i den stora tronsalen. Han satt inte på tronen, utan stod framför den, med bara ett enkelt höftskynke och sitt gamla, ärriga stridssvärd i handen. Luften vibrerade av hans ilska.
"Tjuvar! Lögnare! Maskar!" vrålade han, och pekade med svärdet på den skara som stod framför honom, klädda i siden och guld. "Ni har festat medan mitt rike ruttnar! Ni har fyllt era egna fickor medan min skattkammare ekar tomt! Ni har viskat lögner i mitt öra medan fienden samlas vid mina gränser!"
General Orbek, med ett ansikte härdat av strid men med ögon som flackade, tog ett steg fram. "Kung Nanok, vi har bara följt er, då som nu..."
Nanok tystade honom med en blick. "Jag visade er styrka! Ni valde svaghet! Från och med idag är festen över. Skattmästaren ska redovisa varje mynt! Generalerna ska återställa disciplinen i armén, med piskrapp och galge om så krävs! Alla vakter som plundrar ska hängas från stadsmuren!"
Han grep tag i två av de mest korrupta adelsmännen och kastade dem till sina personliga vakter. "Fängsla dessa! Deras rikedomar tillhör mig!"
De andra föll på knä. De lovade och svor. De grät krokodiltårar och berättade med darrande röster om storslagna planer för hur de skulle bättra sig, förändra allt och få landet att blomstra igen under hans visa ledarskap. Nanok, för ett ögonblick, trodde dem. Han såg rädslan i deras ögon och misstog det för lojalitet.
Men när gryningen kom och när Nanok, som för första gången på månader var klarvaken och nykter, steg ut i palatsets korridorer möttes han av en spöklik tystnad. De flesta av hans rådgivare och generaler var borta. De hade inte väntat på hans vrede. Under nattens mörker hade de flytt, och de hade inte flytt tomhänta.
Han gick med tunga steg till den kungliga skattkammaren, Amzro, den enda betjänten som Nanok sett vara kvar, bugade försiktigt. De massiva portarna, som sagts vara omöjliga att forcera, stod på vid gavel. Innanför var det tomt. Borta var guldet, borta var juvelerna, borta var de ovärderliga artefakterna från hans erövringar. Kvar på stengolvet låg bara några enstaka, värdelösa kopparmynt.
Nanok, erövraren av Uoria, stod ensam i sitt plundrade palats, i sin ruinerade stad. Han hade inte besegrats av en fiendearmé, utan av den röta han själv hade låtit växa. Barbaren hade blivit kung, men glömt bort att vara ledare. Kvar fanns bara en man, ett tomt rum och ekot av hans egen, dånande dårskap. I dörröppningen, tyst och väntande, stod Larashtu. Detta var hans sanna kröning, inte till kung, utan till fånge i sitt eget rike. Nanok kamp hade inte nått ett slut, det hade bara börjat.
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 19,969
