- Joined
- 4 Dec 2010
- Messages
- 7,741
Bli en romanförfattare (genom fusk) sommarutmaningen
- Thread starter God45
- Start date
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 19,820
Det verkar som att de flesta är på att kontakta Vildhallon. Mitt förslag är att vi håller vår ordinarie deadline, som jag vill minnas var till den 12:e augusti? Därefter ger @Celledor mig kontrakten och så pratar jag med dem?
Låter jättebra!
Jag tror första posten säger sista augusti men vi är så extremt långt fram att det inte är ett problem. 12e augusti låter bra!
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 19,820
Skrivit ett till kapitel! Vi är nu uppe i 39973 ord! Vi är alltså bara 27 ord från 40000!
Brinnande stål
Himlen var röd som blodet som täckte snön. Nanok var sårad, och inte lite heller, hans stövlar var nästan helt fulla med hans eget blod och han kunde inte röra sin högra arm ordentligt. Han hade varit med en grupp krigare som försökte driva ut snöjättarna ur Huggormspasset högt upp i ödesbergen. Det hade gått väldigt dåligt. De andra var döda, Nanok hade fått stryk på sätt som han sällan hade tidigare och nu försökte han ta sig ner för berget innan han tappade medvetandet. Att svimma i snön, sårad och ensam, skulle innebära en neslig och ensam död. Vad värre var att solen börjat gå ner. När natten kom på riktigt skulle det bli mycket kallare, hans förnödenheter och tält hade gått förlorade i striden och i hans skick skulle han frysa ihjäl snabbt.
Medan solens sista strålar slickade snön och Nanok bestämde sig att han inte tänkte be till några gudar, de kunde gått jobba för den om de ville ha hans själ, så såg han plötsligt ett välkomnande ljus spilla från en smal reva i sidan av berget. Nanok kunde bara nätt och jämt pressa sin bulk av muskler genom den smala öppningen. När han kom in upptäckte han en grottsal inred som en jaktstuga. Filtar och djurhudar täckte väggarna där troféer inte stack fram. En glad brasa dansade i en uthuggen eldstad.
Nanok stod still en stund. Han kunde knappt tro det han såg. Värmen från elden nådde honom som en smekning över kinden, som något han glömt att han saknat. Hans ben vek sig nästan under honom, inte bara av blodförlust, utan av lättnad.
"Någon här?" Frågade han med hes röst. Inget svar. Han tog ett försiktigt steg in. Golvet var täckt av björnskinn, borden var av mörkt, ådrat trä. En gryta hängde över elden, doftade av rotfrukter och kött. Någon hade nyss varit här. Eller kanske fortfarande var.
Han sjönk ner framför elden. Värmen letade sig in i honom som livets återkomst, långsamt men säkert. Efter en stund försökte han ta av sig sin frusna rustning. Han började med att skära bort tyget som klibbade mot såret i hans sida. Det gjorde ont, men smärtan var ren, skärande som snö, ett tecken på att han fortfarande levde.
Bakom honom hördes plötsligt ett knarrande. En gammal kvinna stod där, med långt vitt hår och ögon som var djupare än någon grotta eller sjö Nanok någonsin sett. Hon sa inget, bara betraktade honom som om hon redan visste allt.
"Jag tänker inte dö här," sa han, trotsigt, som ett barn.
Hon log, nästan sorgset. "Ingen dör här. Inte på det sättet."
Hon gick fram till honom, tog hans arm med varsamma händer och började rengöra såret. Nanok ville protestera, men kroppen lydde inte långre honom. Hans ögon började falla igen av utmattning.
När han vaknade hade elden falnat, men värmen dröjde kvar i kroppen. Kvinnan var borta. Men såret var lindat. Blodet hade slutat flöda. Ute hördes vinden vina som vargar i natten.
Nanok reste sig. Svajade till men förblev stående. Hans blick fastnade på väggen, där en oljemålning målning hängde. Den föreställde en ensam krigare som gick genom ett snötäckt landskap. Under motivet var en inskrift ristad:
”Ingen krigare besegrar döden.”
Nanok såg länge på orden. Sen mot elden, som nu bara var glöd. Han satte på sig sina stövlar igen, grep sin yxa och haltade mot utgången.
När han steg ut i den kalla gryningen var himlen inte längre blodröd. Den var klar och blekblå. Snön glittrade som om inget ont någonsin hänt i dess närhet.
Brinnande stål
Himlen var röd som blodet som täckte snön. Nanok var sårad, och inte lite heller, hans stövlar var nästan helt fulla med hans eget blod och han kunde inte röra sin högra arm ordentligt. Han hade varit med en grupp krigare som försökte driva ut snöjättarna ur Huggormspasset högt upp i ödesbergen. Det hade gått väldigt dåligt. De andra var döda, Nanok hade fått stryk på sätt som han sällan hade tidigare och nu försökte han ta sig ner för berget innan han tappade medvetandet. Att svimma i snön, sårad och ensam, skulle innebära en neslig och ensam död. Vad värre var att solen börjat gå ner. När natten kom på riktigt skulle det bli mycket kallare, hans förnödenheter och tält hade gått förlorade i striden och i hans skick skulle han frysa ihjäl snabbt.
Medan solens sista strålar slickade snön och Nanok bestämde sig att han inte tänkte be till några gudar, de kunde gått jobba för den om de ville ha hans själ, så såg han plötsligt ett välkomnande ljus spilla från en smal reva i sidan av berget. Nanok kunde bara nätt och jämt pressa sin bulk av muskler genom den smala öppningen. När han kom in upptäckte han en grottsal inred som en jaktstuga. Filtar och djurhudar täckte väggarna där troféer inte stack fram. En glad brasa dansade i en uthuggen eldstad.
Nanok stod still en stund. Han kunde knappt tro det han såg. Värmen från elden nådde honom som en smekning över kinden, som något han glömt att han saknat. Hans ben vek sig nästan under honom, inte bara av blodförlust, utan av lättnad.
"Någon här?" Frågade han med hes röst. Inget svar. Han tog ett försiktigt steg in. Golvet var täckt av björnskinn, borden var av mörkt, ådrat trä. En gryta hängde över elden, doftade av rotfrukter och kött. Någon hade nyss varit här. Eller kanske fortfarande var.
Han sjönk ner framför elden. Värmen letade sig in i honom som livets återkomst, långsamt men säkert. Efter en stund försökte han ta av sig sin frusna rustning. Han började med att skära bort tyget som klibbade mot såret i hans sida. Det gjorde ont, men smärtan var ren, skärande som snö, ett tecken på att han fortfarande levde.
Bakom honom hördes plötsligt ett knarrande. En gammal kvinna stod där, med långt vitt hår och ögon som var djupare än någon grotta eller sjö Nanok någonsin sett. Hon sa inget, bara betraktade honom som om hon redan visste allt.
"Jag tänker inte dö här," sa han, trotsigt, som ett barn.
Hon log, nästan sorgset. "Ingen dör här. Inte på det sättet."
Hon gick fram till honom, tog hans arm med varsamma händer och började rengöra såret. Nanok ville protestera, men kroppen lydde inte långre honom. Hans ögon började falla igen av utmattning.
När han vaknade hade elden falnat, men värmen dröjde kvar i kroppen. Kvinnan var borta. Men såret var lindat. Blodet hade slutat flöda. Ute hördes vinden vina som vargar i natten.
Nanok reste sig. Svajade till men förblev stående. Hans blick fastnade på väggen, där en oljemålning målning hängde. Den föreställde en ensam krigare som gick genom ett snötäckt landskap. Under motivet var en inskrift ristad:
”Ingen krigare besegrar döden.”
Nanok såg länge på orden. Sen mot elden, som nu bara var glöd. Han satte på sig sina stövlar igen, grep sin yxa och haltade mot utgången.
När han steg ut i den kalla gryningen var himlen inte längre blodröd. Den var klar och blekblå. Snön glittrade som om inget ont någonsin hänt i dess närhet.
Quadrante
Grisbonde
Det som består
Svärdet vittrar, blir stoff,
kropp förtvinar, minnet sviker,
gamla segrar glöms bort.
Vattnet rinner, porlar friskt,
tills brunnen sinar,
bäcken ligger torrt,
sjön en myr,
havet långt bort.
Jorden och vinden minns,
vet de stigar du gått.
De dåd ingen minns,
påverkar alla i stort och smått.
Svärdet vittrar, blir stoff,
kropp förtvinar, minnet sviker,
gamla segrar glöms bort.
Vattnet rinner, porlar friskt,
tills brunnen sinar,
bäcken ligger torrt,
sjön en myr,
havet långt bort.
Jorden och vinden minns,
vet de stigar du gått.
De dåd ingen minns,
påverkar alla i stort och smått.
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 19,820
Quadrante
Grisbonde
Vill man ha andra sidbryt?
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 19,820
Ja, det vill vi, men jag har inte fixat det ännu för några ville gå över sina texter igen och vi kan få nya texter som kanske ska vara mitt i. Så lättast att göra det på slutet. Men bra fångat!