God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 19,785
Ändrade till din nya version. Nu har vi 32803 ord!
Ja, vi är snart i mål!
Jag har också mer saker på väg.
Bli en romanförfattare (genom fusk) sommarutmaningen
- Thread starter God45
- Start date
Ändrade till din nya version. Nu har vi 32803 ord!
Ja, vi är snart i mål!
Jag har också mer saker på väg.
TobiasEkwall
Hero
- Joined
- 26 Aug 2007
- Messages
- 942
Tackar!Ändrade till din nya version. Nu har vi 32803 ord!
Ja, vi är snart i mål!
Gött! det blir ändå mycket barbaräventyr på 40000 ord
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 19,785
Gustav Lorentz
a.k.a. McKatla
- Joined
- 2 Aug 2010
- Messages
- 1,238
Det blir sannolikt minst en till från mitt håll också – det här projektet tar vi i hamn 
- Joined
- 4 Dec 2010
- Messages
- 7,733
Jag funderade lite på en grej. När allt är färdigt får ju alla vi lägga upp boken vart vi vill på nätet. Jag tänkte att det i samband med detta skulle vara kul att ha ett litet release-kalas. Inget stort utan något anspråkslöst men trevligt, föreningslokalen där jag bor var min första tanke för plats. Och jag kom då på att flera av ni som bidragit kanske också bor i Stockholmstrakten eller i närheten. Och då skulle man ju kunna göra det ihop Ingenting vi behöver börja planera nu då projektet inte ens är klart, men sår fröet nu så kan man diskutera saken närmare när det är dags
Ingenting vi behöver börja planera nu då projektet inte ens är klart, men sår fröet nu så kan man diskutera saken närmare när det är dags
TobiasEkwall
Hero
- Joined
- 26 Aug 2007
- Messages
- 942
Jag funderade lite på en grej. När allt är färdigt får ju alla vi lägga upp boken vart vi vill på nätet. Jag tänkte att det i samband med detta skulle vara kul att ha ett litet release-kalas. Inget stort utan något anspråkslöst men trevligt, föreningslokalen där jag bor var min första tanke för plats. Och jag kom då på att flera av ni som bidragit kanske också bor i Stockholmstrakten eller i närheten. Och då skulle man ju kunna göra det ihop
Jag är alltid för att fira saker!
Nu misstänker jag att 800 kilometer logistik ställer sig i vägen för mig.
Men principiellt är jag alltid för att fira!
Gustav Lorentz
a.k.a. McKatla
- Joined
- 2 Aug 2010
- Messages
- 1,238
Tanken är god, men även 600 km är ett ansenligt hinder…
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 19,785
Skrivit ett till kapitel. Det är mästerkatten i stövlar fast med Nanok!
Vi är nu uppe i 33909 ord!
Barbaren och stövlarna
Det var en gång en mjölnare som hade fyra söner. När mjölnaren dog ärvde den äldsta sonen kvarnen, den näst äldsta sonen ärvde mjölnarens gård, och den tredje sonen ärvde mjölnarens kärra med dragdjur. Men den fjärde sonen, Simon, fick bara ärva sin fars bästa par av stövlar. Ett par stövlar som inte ens passade honom. Med bara dessa och kläderna han hade på sig gav den fjärde mjölnarsonen sig ur på vägarna på jakt efter sin lycka.
Efter någon månad på vägarna hade Simon fallit in i en rutin där han försörjde sig på att arbeta på vägen för att sedan resa vidare på jakt efter sin chans. Han hade plockat frukt, hjälp till med skördar, jobbat på, en båt och varit bärare för en karavan. Han var precis färdig med det där sista jobbet och på väg österut när han stötte på en man utan skor på en lerig väg. Simon tvekade inte när han såg mannen utan erbjöd honom direkt stövlarna han hade ärvt från sin far. Mannen var mycket tacksam och de delade en lägereld den kvällen. Mannen berättade att hans namn var Nanok och att han var en kringresande monsterjägare. Han hade förlorat sina skor när de fastnade i ett träsks gyttja när han var på jakt. Han ville betala tillbaka mjölnarsonens generositet och frågade om hans bakgrund när Simon berättat klart sade Nanok åt honom att stanna i lägret under nästa dag så skulle han ordna med en sak för att betala tillbaka honom för stövlarna.
Nästa dag jagade Nanok ner och dödade en massiv skräckvarg som hemsökte kungadömet. Han tog med vargen till den lokala kungen och lade det döda monstret vid foten av tronen. Kungen var helt till sig av glädje över att skräckvargen var död! Han frågade Nanok hur han dödat besten. Men Nanok sade då att det inte alls var han som dödat besten utan att det var hans mästare, Greve Simon. Kungen beordrade då sin kassör att fylla en hel säck med guld för Nanok att ta med tillbaka till greven.
När Nanok kom tillbaka till lägerplatsen satt Simon och oroade sig över om han ändå inte borde ägna dagen åt att skaffa ett arbete. Tankar som slogs helt ur hans håg när Nanok hällde ut mer guld än han någonsin sett framför honom. Sedan lovade Nanok att detta bara var början.
Nästa dag gick Nanok, med stövlarna Simon gett honom på sig, ut på jakt igen. Han återvände mot kvällen, släpandes på en annan märklig varelse, en tvåhövdad eldhund som bränt ner byar i trakten. Han gick rakt till kungens hov igen, slängde besten på golvet och bugade djupt.
”Min mästare, Greve Simon, skickar ännu ett besegrat monster till ert hov”, sade han.
Kungen, som redan var imponerad, blev nu helt förbluffad. Två gåvor från denne mystiske greve Simon på lika många dagar! Han beordrade att ännu en säck guld skulle fyllas. Varje gång Nanok återvände till lägret delade han guldmynten med Simon och lovade med ett flin att detta bara var början.
Dagar blev till veckor och ryktet om Greve Simon, den tyste, respektingivande monsterdödaren, spred sig. Kungen började fråga efter att få träffa Greve Simon och Nanok förstod att det var dags för nästa steg.
En morgon när de låg vid ett träsk och vilade berättade Nanok att kungens vagn brukade rulla förbi en spegelblank sjö inte långt därifrån. Hans plan var enkel, men vågad.
Simon klädde av sig naken och gick ner i sjön för att tvätta sig. Medan han badade smög Nanok iväg med hans kläder.
När kungens vagn närmade sig sprang Nanok fram och kastade sig på knä framför kungen.
”Ers höghet! En katastrof! Min herre, den store Greve Simon, badade här i sjön, men hans kläder blev stulna av tjuvar! Nu kan han inte stiga upp ur vattnet!”
Kungen, som vid det här laget både fruktade och beundrade den mystiske greven, blev mycket bekymrad. Han beordrade genast sina tjänare att hämta de finaste kläderna från hovet. Simon, nybadad och iförd dyrbar sammet, steg upp ur sjön och såg plötsligt ut som den ädlaste av män.
Prinsessan som satt i vagnen log mot honom. Hon hade hört så mycket om denne Greve Simon som skulle vara modig, fåordig och ha ett hjärta större än någon annans.
Medan Simon åkte med kungen och prinsessan i vagnen skyndade Nanok i förväg. Han kom till en äng där bybor höll på att skörda. De berättade att marken tillhörde en mäktig och farlig trollkarl. Men Nanok lade handen på svärdet och sade:
”När kungen passerar här och frågar vem som äger denna mark, då säger ni: Greve Simon. Annars... ja, det vore synd om jag skulle behöva komma tillbaka och skära ballarna av er.”
Folket, som inte var dumma, nickade snabbt.
Nanok fortsatte, till sädesfält, till skogar, till små byar och herresäten. Överallt beordrade han dem: svara "Greve Simon" när kungen frågar. ”Annars jävlar!”.
Till slut kom han fram till trollkarlens slott. Trollkarlen, en gammal varelse klädd i rök och aska, skrattade när han såg barbaren.
”Så, vad vill du då, stövelfarare?”
”Jag har hört att du kan förvandla dig till vad som helst. Stämmer det?”
”Självklart”, dundrade trollkarlen.
”Kan du bli något riktigt stort? En drake kanske?”
Med ett magiskt dån förvandlade sig trollkarlen till en väldig eldsprutande drake.
”Imponerande”, sa Nanok. ”Men en drake måste vara lätt för någon så mäktig som du. Men lite utan finess. Vad sägs om något litet? En mus?
Trollkarlen fnös. Ett ögonblick senare kröp en liten mus över golvet.
Nanok trampade på den, hårt och snabbt, så att musorgan och blod exploderade ur över golvet.
Sedan, när kungens vagn rullade upp till slottet, stod Nanok redan på trappan. Han öppnade dörrarna och bugade djupt.
”Ers höghet, välkommen till min herres slott. Den ära ni visar honom i dag genom ert besök kommer han aldrig att glömma.”
Kungen klev ur vagnen och såg sig omkring, slottet glänste i solljuset, byggt av svart sten och glas, med tinnar som reste sig högre än några han sett. Slottet var trots allt byggt av en mäktig trollkarls magi.
Simon förde prinsessan in i salen, där väggarna skimrade av guld och väldoftande blommor fanns överallt. Hon var redan förälskad i den mystiska unga mannen. Med kungens välsignelse, då han var mycket ivrig efter en allians med någon så mäktig och rådig som greve Simon, gifte de sig och bodde tillsammans i trollkarlens slott.
När kungen till slut dog, och tronens blev tom, fanns det en självklar efterföljare, Greve Simon, den tyste hjälten.
Nanok själv drog vidare och fortsatte sina resor. Nu, ett par riktigt bra stövlar rikare.
Vi är nu uppe i 33909 ord!
Barbaren och stövlarna
Det var en gång en mjölnare som hade fyra söner. När mjölnaren dog ärvde den äldsta sonen kvarnen, den näst äldsta sonen ärvde mjölnarens gård, och den tredje sonen ärvde mjölnarens kärra med dragdjur. Men den fjärde sonen, Simon, fick bara ärva sin fars bästa par av stövlar. Ett par stövlar som inte ens passade honom. Med bara dessa och kläderna han hade på sig gav den fjärde mjölnarsonen sig ur på vägarna på jakt efter sin lycka.
Efter någon månad på vägarna hade Simon fallit in i en rutin där han försörjde sig på att arbeta på vägen för att sedan resa vidare på jakt efter sin chans. Han hade plockat frukt, hjälp till med skördar, jobbat på, en båt och varit bärare för en karavan. Han var precis färdig med det där sista jobbet och på väg österut när han stötte på en man utan skor på en lerig väg. Simon tvekade inte när han såg mannen utan erbjöd honom direkt stövlarna han hade ärvt från sin far. Mannen var mycket tacksam och de delade en lägereld den kvällen. Mannen berättade att hans namn var Nanok och att han var en kringresande monsterjägare. Han hade förlorat sina skor när de fastnade i ett träsks gyttja när han var på jakt. Han ville betala tillbaka mjölnarsonens generositet och frågade om hans bakgrund när Simon berättat klart sade Nanok åt honom att stanna i lägret under nästa dag så skulle han ordna med en sak för att betala tillbaka honom för stövlarna.
Nästa dag jagade Nanok ner och dödade en massiv skräckvarg som hemsökte kungadömet. Han tog med vargen till den lokala kungen och lade det döda monstret vid foten av tronen. Kungen var helt till sig av glädje över att skräckvargen var död! Han frågade Nanok hur han dödat besten. Men Nanok sade då att det inte alls var han som dödat besten utan att det var hans mästare, Greve Simon. Kungen beordrade då sin kassör att fylla en hel säck med guld för Nanok att ta med tillbaka till greven.
När Nanok kom tillbaka till lägerplatsen satt Simon och oroade sig över om han ändå inte borde ägna dagen åt att skaffa ett arbete. Tankar som slogs helt ur hans håg när Nanok hällde ut mer guld än han någonsin sett framför honom. Sedan lovade Nanok att detta bara var början.
Nästa dag gick Nanok, med stövlarna Simon gett honom på sig, ut på jakt igen. Han återvände mot kvällen, släpandes på en annan märklig varelse, en tvåhövdad eldhund som bränt ner byar i trakten. Han gick rakt till kungens hov igen, slängde besten på golvet och bugade djupt.
”Min mästare, Greve Simon, skickar ännu ett besegrat monster till ert hov”, sade han.
Kungen, som redan var imponerad, blev nu helt förbluffad. Två gåvor från denne mystiske greve Simon på lika många dagar! Han beordrade att ännu en säck guld skulle fyllas. Varje gång Nanok återvände till lägret delade han guldmynten med Simon och lovade med ett flin att detta bara var början.
Dagar blev till veckor och ryktet om Greve Simon, den tyste, respektingivande monsterdödaren, spred sig. Kungen började fråga efter att få träffa Greve Simon och Nanok förstod att det var dags för nästa steg.
En morgon när de låg vid ett träsk och vilade berättade Nanok att kungens vagn brukade rulla förbi en spegelblank sjö inte långt därifrån. Hans plan var enkel, men vågad.
Simon klädde av sig naken och gick ner i sjön för att tvätta sig. Medan han badade smög Nanok iväg med hans kläder.
När kungens vagn närmade sig sprang Nanok fram och kastade sig på knä framför kungen.
”Ers höghet! En katastrof! Min herre, den store Greve Simon, badade här i sjön, men hans kläder blev stulna av tjuvar! Nu kan han inte stiga upp ur vattnet!”
Kungen, som vid det här laget både fruktade och beundrade den mystiske greven, blev mycket bekymrad. Han beordrade genast sina tjänare att hämta de finaste kläderna från hovet. Simon, nybadad och iförd dyrbar sammet, steg upp ur sjön och såg plötsligt ut som den ädlaste av män.
Prinsessan som satt i vagnen log mot honom. Hon hade hört så mycket om denne Greve Simon som skulle vara modig, fåordig och ha ett hjärta större än någon annans.
Medan Simon åkte med kungen och prinsessan i vagnen skyndade Nanok i förväg. Han kom till en äng där bybor höll på att skörda. De berättade att marken tillhörde en mäktig och farlig trollkarl. Men Nanok lade handen på svärdet och sade:
”När kungen passerar här och frågar vem som äger denna mark, då säger ni: Greve Simon. Annars... ja, det vore synd om jag skulle behöva komma tillbaka och skära ballarna av er.”
Folket, som inte var dumma, nickade snabbt.
Nanok fortsatte, till sädesfält, till skogar, till små byar och herresäten. Överallt beordrade han dem: svara "Greve Simon" när kungen frågar. ”Annars jävlar!”.
Till slut kom han fram till trollkarlens slott. Trollkarlen, en gammal varelse klädd i rök och aska, skrattade när han såg barbaren.
”Så, vad vill du då, stövelfarare?”
”Jag har hört att du kan förvandla dig till vad som helst. Stämmer det?”
”Självklart”, dundrade trollkarlen.
”Kan du bli något riktigt stort? En drake kanske?”
Med ett magiskt dån förvandlade sig trollkarlen till en väldig eldsprutande drake.
”Imponerande”, sa Nanok. ”Men en drake måste vara lätt för någon så mäktig som du. Men lite utan finess. Vad sägs om något litet? En mus?
Trollkarlen fnös. Ett ögonblick senare kröp en liten mus över golvet.
Nanok trampade på den, hårt och snabbt, så att musorgan och blod exploderade ur över golvet.
Sedan, när kungens vagn rullade upp till slottet, stod Nanok redan på trappan. Han öppnade dörrarna och bugade djupt.
”Ers höghet, välkommen till min herres slott. Den ära ni visar honom i dag genom ert besök kommer han aldrig att glömma.”
Kungen klev ur vagnen och såg sig omkring, slottet glänste i solljuset, byggt av svart sten och glas, med tinnar som reste sig högre än några han sett. Slottet var trots allt byggt av en mäktig trollkarls magi.
Simon förde prinsessan in i salen, där väggarna skimrade av guld och väldoftande blommor fanns överallt. Hon var redan förälskad i den mystiska unga mannen. Med kungens välsignelse, då han var mycket ivrig efter en allians med någon så mäktig och rådig som greve Simon, gifte de sig och bodde tillsammans i trollkarlens slott.
När kungen till slut dog, och tronens blev tom, fanns det en självklar efterföljare, Greve Simon, den tyste hjälten.
Nanok själv drog vidare och fortsatte sina resor. Nu, ett par riktigt bra stövlar rikare.
TobiasEkwall
Hero
- Joined
- 26 Aug 2007
- Messages
- 942
Här kommer dryga tvåstusen ord till!
Samtal på murkrönet
”Det du önskar är omöjlig” sa Nanok, han uttalade orden långsamt som om tankarna en extra gång ville kontrollera att hans slutsats verkligen stämde.
”Varför skulle det vara det?” Sa Lutahin med ett leende i sitt skäggprydda ansikte.
De båda satt så bekvämt det gick på vaktrummets enkla träbänkar. Skenet från stockbrasan värmde dem utifrån. En blandning av vin och het fläskgryta värmde inifrån.
”Jo för att nå Evig berömmelse så krävs det att någon ska minnas dig för evigt” Sa Nanok ganska säker på att hans resonemang höll.
”Och varför skulle ingen kunna det” Fortsatte Lutahin, rösten var lekfull, och hela ansiktet log.
Framför de båda männen trängdes urätna skålar, urdrukna stop, lämnade bentärningar och ovunna kopparmynt präglade med Den röda furstinnans hotfulla ansikte. Sovande hyresvärds snarkningar och en tjock doft av soldatsvett samsades om luften i tornrummet.
”Jo, det säger sig väl självt” Fortsatte barbaren ”Om någon ska minnas dig för evigt måste de leva för evigt, och de gör ingen, en dag är allt och alla döda. När det händer är du inte längre berömd”
”Nu förutsätter du att tiden löper an oavsett om den iakttas eller ej, och det tror inte jag att den gör.” Replikerade Luthain ” Om, allt och alla en dag skulle vara döda, och det är ett om, det vet vi ej, då skulle ingen längre finnas att se hur tiden flyter och då skulle den inte längre flyta. Evigheten slutar när ingen längre finns att uppleva den”
Luthain svängde upp sina fötter på bordet och rätade till det långa eneggade svärdet som hängde i hans guldbeslagna bälte. Solnedgångsrött siden, skinande mässingsbeslag och gryningsgrå päls täckte hans vältränade kropp. Nanok var tvungen att erkänna att han var fascinerad av den bildade svärdskämpen. Luthain pratade fler språk än Nanok kände till och behärskade skrivtecknens mysterium bättre än någon skrivare Nanok mött. Han kände tankar och namn på dussintals filosofer och profeter vars namn fick härskare och präster att nicka imponerat. Därtill var han skicklig när det kom till svärd.
Nanok var glad att han inte hunnit dräpa honom den enda gång de slagits mot varandra. Inhyrda som förkämpar av två trätande pergamenthandlare. Turligt nog kunde de två krämarna inte hålla hatet mot varandra i styr. Nanok och Luthain hade blott hunnit utbyta ett par snabba slagserier som för att känna på varandra innan handlarna dragit sina dolkar och kastat sig över varandra. Duellen hade avbrutits och sedan den dagen hade de två kämparna bara stridit sida vid sida. Nanok tyckte om sin färdkamrat, han uppskattade deras samtal.
”Nu fuskar du” Sa Nanok ”Evigheten håller på helat tiden, för evigt. Det är ju det själva ordet betyder! Du kan inte byta vad ord betyder” Nanok funderade ett kort tag innan han la till ”Dessutom har du inte tänkt på gudar! De borde ju också kunna titta på när tiden går”
”Ja absolut gudars blick får även den tiden att gå, om de existerar, men då får jag helt enkelt gör mig så ryktbar att även gudarna minns mig” Blev Krigarfilosofens svar
”De finns” Svarad Nanok kort ”Jag har träffat flera, slagits mot några. De har hårda nypor. Men även gudarna kommer att dö en dag och då är vi tillbaka vid…”
Längre än så han inte Nanok innan dörren till vaktrummet kastades upp.
”Dom är här! Hela skogen är full! De faller snart över oss” Vrålade den vakt som rusat in från muren. ”Upp! Upp all! De är här”
”Djävlars skit!” Svor Nanok, han gillade inte att avbrytas. Han drog brynjekragen över huvudet i en van rörelse innan han spände skölden på armen.
”Vi är få” Sa vakten med darrande stämma ”Jag vet inte hur vi ska kunna bemanna hela fortet.”
Runtomkring kom soldaterna på fötter, deras sinnen hade ännu inte vaknat men fötter och händer lydde. Med vana spändes harnesk på och bågar strängades.
”Äh!” Fnös Nanok ”Ta alla du kan få med till västra muren så tar jag och Luthain norra, det borde duga”
”Men ni är ju bara två…” Började vakten, Nanoks iskalla blick tystade honom kvickt.
Nanok och Luthain gick ut genom den norra torndörren och kom rakt ut i mörkret.
”Men hur vet du att gudar inte lever för evigt” Frågade Lutahin medan han spejade ut i den skog som var aningen svartare än natthimlen ovanför. Eldar flammade därinne, oljud av många fiender gick att höra.
”Ha!” Skrattade Nanok torrt ”Menar du mitt för evigt eller ditt för evigt? Oavsett har jag sett en gud…NER!” Nanok kastade sig ner och trycket ryggen mot bröstvärnet. Luthain följde hans exempel.
Ett ljud som av hagel följde. Hundra och åter hundra pilar bröts mot muren. Slungsten studsade. Projektiler ven över de två kämparna som hukade i trygghet.
”Har du sett en gud dö?” Luthain lät uppriktigt intresserad ”Det vill jag höra mer om”
”Det ska du få” Skrockade Nanok ”Det är en bra historia. Tror du att de avancerar?”
De båda spetsade öronen, ljudet från beskjutningen hade upphört, i dess stället hörde steg och vrål.
”Nog kommer de allt” Svarade Luthain medan han nockade en pil. Strängen sjöng till. Pilen fann ett mål. Den träffades dödsskri gick bara att ana som en något annan stämma i kakafonin av stridsvrål.
”Men…” Sa Nanok dröjande ”Om den sista människan, eller ja guden då, eller vad det nu må vara, super sig riktigt redlös, står tiden still fram tills att den vaknar då?”
”Hmmm…” ett funderande ljud undslapp Luthain ”Det måste jag fundera på…” Han var dessutom tvungen på att funder över om frågan i sig var allvarlig nog att få ta hans skarpa sinne i anspråk, så det blev ett dubbelt tankebekymmer.
”Pass på!” Väste Nanok när den första stegen slog mot murkrönet.
Vildfolken var här för att kräva sina jaktmarker åter. Nanok förstod dem, marken hade varit deras långt innan den röda furstinnan mutat in den med gränsfort och soldater. Men att Nanok förstod dem spelade ingen roll, Furstinnan hade lovat honom många klingande mynt, vilkdfolken hade inget att ge.
Den första stegen kunde Nanok välta utan att anstränga sig. Vildfolken skrek när de störtade ned mot sina kamrater. Luthains vinande pilar tystade dem. Åter tvingades de två kämparna i skydd när nya projektiler kom som svar.
”Men Nanok? Om jag strävar efter evig berömmelse, vad önskar du? Det har alltid varit svårt för mig att säga?” Frågade Luthain uppriktigt
”Jag?” Sa Nanok ”Jag tror…” Nanok avbröt sig själv.
Med ett språng var han på fötter. Fler stegar och därtill änterhakar flög över muren, Vildfolken visste att de var få på muren. Nanok lät svärdet gå som en lie, skrin från vildfolk följde. En av stegarna var stabilare. Mer en tjock trappa surrad av tunga stockar. På väg upp var vildfolk, deras starkaste kämpar, fyllda av rättfärdig vrede, skylda av djurhudar och plundrad brynja.
Nanok stack svärdet i skidan, hukade sig ner och fattade själva kreneleringen med sina starka nävar. Med en ordlös stönande utandning rättade han upp både ben och rygg. För ett ögonblick höll han den huggna stenen i sin famn, som en förvuxen unge. Sedan hivande han den. Ner föll den, den förste vildfolks kämpen höjde sin sköld, till föga nytta. Stenen slog genom sköld, kämpe och trapp som om vore det intet.
Luthain hade väntat medan Nanok utfört sitt stordåd innan han åter talade.
”Jag förstår mig inte helt på dig. En dag söker du ära och berömmelse. En dag är heder av betydelse, en annan dag inte. Och därnäst dag är du en fullblodig hedonist” Sa Luthain medan han släppte bågen för att åter dra sitt svärd.
Ifrån västra muren hördes stridslarm och man kunde skymta svarta siluetter som gjorde vad de kunde för att pressade ner anfallarna. Nedanför Nanok och Luthain hade än fler vildfolk samlats. Deras klättring blev bara lättare och lättare när lik, stegrester och ditsläpade stockar staplades upp till improviserade ramper.
”NER!” Skrek Nanok när en ny salva av kastspjut och pilar kom farande mot murkrönet.
”Det jag önskar är..” Började Nanok, men längre kom han inte. Vildfolken hade bestigit muren. Inte bara på ett ställe.
”Nanok!! Ropade Lutahin ”Nu har vi dem både framför och bakom”
”Muren är smal! De må vara många men de är usla kämpar” Svarade Nanok
”Rygg mot rygg då!” konstaterad Luthain
De båda kämparna ställde sig redo. Vildfolkskämparna närmade sig långsamt medan fler och fler besteg muren. Utan ett ljud svepte Luthains eneggade blad genom luften. Utan ett ljud föll hans första motståndare. Utan luftstrupe kan man inte skrika. Nanok föste en krigare över kanten med skölden, in mot den stenlagda gården. Det både kladdig och krasande ljudet som slog upp påminde Nanok om när han tappat en lerskål med gröt.
”Vad var det du höll på att säga? ” Frågade Luthain rappt med en snabb blick över axeln mot Nanok. Han ville återuppta samtalet.
Nedanför i skogsbrynet smög Hascho med sina krumma ben. Krigarna hade lämnat henne bakom sig. Tillsammans med barn och åldringar. Genom bittertårarna kunde hon knappt se murkrönet i nattmörkret. Men hon sköt. Pil efter pil sände hon upp mot försvararna. Hon visste inte hur många som vakade på muren. Kogret var nästan tomt. Den nästa sista pilen skickades i en hög bana. Hascho hade inga förhoppningar. Men ett vredesskrik utan dess like följde. Hon log. Denna gång skulle ingen kunna säga att hon aldrig lyckades med något.
”PISS!” Vrålade Nanok med sådant eftertryck att hans fiender stapplade bakåt i fruktan.
Pilen hade slagit igenom hans vänsterarm. Just över armbågen. Trä och stål var djupt inbäddat i kött.
”Piss!” Upprepade han. Det var inte av smärta han skrek. Det var av frustration. Han ville använda sin sköld, men det gick inte. Han lyckades behålla greppat men till föga nytta
”Min arm bara hänger, som en kuk efter för mycket vin! Droppande och frustrerande!” spottade Nanok ur sig innan han drev svärdet genom den vildfolkskrigare som hade oturen att stå först i den kö som bildats på den smala muren
”Du får klara dig med svärdet då. Gör ett nytt försök nu!”
Nanok samlade sig. Armen svarade inte, men det gjorde detsamma. Nanog tog ett halvt steg bakåt för att sedan kvickt pressa fram vänsteraxeln. Armen, och skölden följde med. Som det tunga huvudet på ett stridsgissel. Sköldkanten mötte näste fiendes näsben. En ny motståndare pressades motvilligt fram. Varje sving Nanok gjorde med skölden skickade en stöt av smärta hela vägen upp genom skelettet. Det gjorde honom inget. Vetskapen om att smärtan var mångdubbel hos den som tog emot dem skänkte lindring.
”Jo” Sa Nanok ”Det jag vill ha, och det jag alltid tar är frihet. Om jag en dag önskar ryktbarhet då är det vad jag kommer jaga och vill jag en annan dag vara vinfull och dansa då gör jag det. Ingen kung, ingen präst och ingen självgod gud ska kunna säga åt mig vad jag ska försöka nå. Och viktigast av allt, inte ens Nanok från igår ska få rå över mig. För jag är alltid Nanok idag. Om Nanok igår vill att jag ska härska över världens folk och Nanok idag vill sova ända fram till kvällen så spottar jag Nanok från igår i ansiktet. Inte ens han ska få styra över mig. Och kanske kommer du nu säga: Om Nanok idag helt plötsligt inte länge önskar frihet utan hellre önskar något annat vad gör du då? Jo vad jag än väljer så kommer jag alltid att välja frihet. Om jag för en tid vill något så kommer jag så länge jag vill att sträva. Och så fort jag tröttnar så kommer jag sluta. Så frihet. Alltid frihet det är vad jag vill ha”
Tre fiender hade fallit under Nanoks monolog. Han hade knappt ägnat dem en blick. Nu vred han huvudet, ivrig att få se Luthains reaktion.
Luthain tittade inte på honom. Två spjut hade genomborrat hans bröst. Svärdet låg vid hans sida. Döden hade tagit honom.
Ett tungsinne föll över Nanok. Han hade velat att Luthain skulle höra vad han hade att säga. Det var med honom han vill samtala om dessa ting. De skulle de aldrig mer göra. Hans kinder fuktades av vemod. Greppet om svärdet hårdnade.
Många timmar senare steg solen. Nanok stod upp. Runt om honom, på muren, på borggården, över krenelering, på marken låg de döda. Som krossade vinkaraffer, obrukbara läckte deras innehåll ut. Flera av vildfolkskrigarna jämrade sig ännu. De skulle snart tystna.
Fortets övriga soldater hade lyckats hålla den västra muren. De överlevande vildfolken hade flytt. Sargade och decimerade var de nu. Den röda furstinnan skulle få behålla den mark hon krävde.
Nanok hade sin arm i lindo. Det gjorde det svårt att hugga in bokstäver i sten. Han gjorde det ändå. Hans tjänst var avslutad, en tung börs hängde i hans bälte. Han stannade ändå kvar ett par dagar vid fortet för att göra klart.
Gravröset blev inte fullt så stort som han ville, men det skulle stå kvar länge.
”Här vilar Luthain, dräpt i strid. Skicklig kämpe. Bättre tänkare. Än bättre vän. Må hanns minne leva”
Nanok lämnade fortet dagen då texten äntligen huggits klart. Röset stod kvar. Det låg där genom århundraden. När inte längre någon fanns kvar som kunde se röset så stod det ändå kvar.
Sen får vi se, nu har jag ingen mer novell på lager... Men det är ju ingen omöjlighet att man drabbas av mer inspiration
Samtal på murkrönet
”Det du önskar är omöjlig” sa Nanok, han uttalade orden långsamt som om tankarna en extra gång ville kontrollera att hans slutsats verkligen stämde.
”Varför skulle det vara det?” Sa Lutahin med ett leende i sitt skäggprydda ansikte.
De båda satt så bekvämt det gick på vaktrummets enkla träbänkar. Skenet från stockbrasan värmde dem utifrån. En blandning av vin och het fläskgryta värmde inifrån.
”Jo för att nå Evig berömmelse så krävs det att någon ska minnas dig för evigt” Sa Nanok ganska säker på att hans resonemang höll.
”Och varför skulle ingen kunna det” Fortsatte Lutahin, rösten var lekfull, och hela ansiktet log.
Framför de båda männen trängdes urätna skålar, urdrukna stop, lämnade bentärningar och ovunna kopparmynt präglade med Den röda furstinnans hotfulla ansikte. Sovande hyresvärds snarkningar och en tjock doft av soldatsvett samsades om luften i tornrummet.
”Jo, det säger sig väl självt” Fortsatte barbaren ”Om någon ska minnas dig för evigt måste de leva för evigt, och de gör ingen, en dag är allt och alla döda. När det händer är du inte längre berömd”
”Nu förutsätter du att tiden löper an oavsett om den iakttas eller ej, och det tror inte jag att den gör.” Replikerade Luthain ” Om, allt och alla en dag skulle vara döda, och det är ett om, det vet vi ej, då skulle ingen längre finnas att se hur tiden flyter och då skulle den inte längre flyta. Evigheten slutar när ingen längre finns att uppleva den”
Luthain svängde upp sina fötter på bordet och rätade till det långa eneggade svärdet som hängde i hans guldbeslagna bälte. Solnedgångsrött siden, skinande mässingsbeslag och gryningsgrå päls täckte hans vältränade kropp. Nanok var tvungen att erkänna att han var fascinerad av den bildade svärdskämpen. Luthain pratade fler språk än Nanok kände till och behärskade skrivtecknens mysterium bättre än någon skrivare Nanok mött. Han kände tankar och namn på dussintals filosofer och profeter vars namn fick härskare och präster att nicka imponerat. Därtill var han skicklig när det kom till svärd.
Nanok var glad att han inte hunnit dräpa honom den enda gång de slagits mot varandra. Inhyrda som förkämpar av två trätande pergamenthandlare. Turligt nog kunde de två krämarna inte hålla hatet mot varandra i styr. Nanok och Luthain hade blott hunnit utbyta ett par snabba slagserier som för att känna på varandra innan handlarna dragit sina dolkar och kastat sig över varandra. Duellen hade avbrutits och sedan den dagen hade de två kämparna bara stridit sida vid sida. Nanok tyckte om sin färdkamrat, han uppskattade deras samtal.
”Nu fuskar du” Sa Nanok ”Evigheten håller på helat tiden, för evigt. Det är ju det själva ordet betyder! Du kan inte byta vad ord betyder” Nanok funderade ett kort tag innan han la till ”Dessutom har du inte tänkt på gudar! De borde ju också kunna titta på när tiden går”
”Ja absolut gudars blick får även den tiden att gå, om de existerar, men då får jag helt enkelt gör mig så ryktbar att även gudarna minns mig” Blev Krigarfilosofens svar
”De finns” Svarad Nanok kort ”Jag har träffat flera, slagits mot några. De har hårda nypor. Men även gudarna kommer att dö en dag och då är vi tillbaka vid…”
Längre än så han inte Nanok innan dörren till vaktrummet kastades upp.
”Dom är här! Hela skogen är full! De faller snart över oss” Vrålade den vakt som rusat in från muren. ”Upp! Upp all! De är här”
”Djävlars skit!” Svor Nanok, han gillade inte att avbrytas. Han drog brynjekragen över huvudet i en van rörelse innan han spände skölden på armen.
”Vi är få” Sa vakten med darrande stämma ”Jag vet inte hur vi ska kunna bemanna hela fortet.”
Runtomkring kom soldaterna på fötter, deras sinnen hade ännu inte vaknat men fötter och händer lydde. Med vana spändes harnesk på och bågar strängades.
”Äh!” Fnös Nanok ”Ta alla du kan få med till västra muren så tar jag och Luthain norra, det borde duga”
”Men ni är ju bara två…” Började vakten, Nanoks iskalla blick tystade honom kvickt.
Nanok och Luthain gick ut genom den norra torndörren och kom rakt ut i mörkret.
”Men hur vet du att gudar inte lever för evigt” Frågade Lutahin medan han spejade ut i den skog som var aningen svartare än natthimlen ovanför. Eldar flammade därinne, oljud av många fiender gick att höra.
”Ha!” Skrattade Nanok torrt ”Menar du mitt för evigt eller ditt för evigt? Oavsett har jag sett en gud…NER!” Nanok kastade sig ner och trycket ryggen mot bröstvärnet. Luthain följde hans exempel.
Ett ljud som av hagel följde. Hundra och åter hundra pilar bröts mot muren. Slungsten studsade. Projektiler ven över de två kämparna som hukade i trygghet.
”Har du sett en gud dö?” Luthain lät uppriktigt intresserad ”Det vill jag höra mer om”
”Det ska du få” Skrockade Nanok ”Det är en bra historia. Tror du att de avancerar?”
De båda spetsade öronen, ljudet från beskjutningen hade upphört, i dess stället hörde steg och vrål.
”Nog kommer de allt” Svarade Luthain medan han nockade en pil. Strängen sjöng till. Pilen fann ett mål. Den träffades dödsskri gick bara att ana som en något annan stämma i kakafonin av stridsvrål.
”Men…” Sa Nanok dröjande ”Om den sista människan, eller ja guden då, eller vad det nu må vara, super sig riktigt redlös, står tiden still fram tills att den vaknar då?”
”Hmmm…” ett funderande ljud undslapp Luthain ”Det måste jag fundera på…” Han var dessutom tvungen på att funder över om frågan i sig var allvarlig nog att få ta hans skarpa sinne i anspråk, så det blev ett dubbelt tankebekymmer.
”Pass på!” Väste Nanok när den första stegen slog mot murkrönet.
Vildfolken var här för att kräva sina jaktmarker åter. Nanok förstod dem, marken hade varit deras långt innan den röda furstinnan mutat in den med gränsfort och soldater. Men att Nanok förstod dem spelade ingen roll, Furstinnan hade lovat honom många klingande mynt, vilkdfolken hade inget att ge.
Den första stegen kunde Nanok välta utan att anstränga sig. Vildfolken skrek när de störtade ned mot sina kamrater. Luthains vinande pilar tystade dem. Åter tvingades de två kämparna i skydd när nya projektiler kom som svar.
”Men Nanok? Om jag strävar efter evig berömmelse, vad önskar du? Det har alltid varit svårt för mig att säga?” Frågade Luthain uppriktigt
”Jag?” Sa Nanok ”Jag tror…” Nanok avbröt sig själv.
Med ett språng var han på fötter. Fler stegar och därtill änterhakar flög över muren, Vildfolken visste att de var få på muren. Nanok lät svärdet gå som en lie, skrin från vildfolk följde. En av stegarna var stabilare. Mer en tjock trappa surrad av tunga stockar. På väg upp var vildfolk, deras starkaste kämpar, fyllda av rättfärdig vrede, skylda av djurhudar och plundrad brynja.
Nanok stack svärdet i skidan, hukade sig ner och fattade själva kreneleringen med sina starka nävar. Med en ordlös stönande utandning rättade han upp både ben och rygg. För ett ögonblick höll han den huggna stenen i sin famn, som en förvuxen unge. Sedan hivande han den. Ner föll den, den förste vildfolks kämpen höjde sin sköld, till föga nytta. Stenen slog genom sköld, kämpe och trapp som om vore det intet.
Luthain hade väntat medan Nanok utfört sitt stordåd innan han åter talade.
”Jag förstår mig inte helt på dig. En dag söker du ära och berömmelse. En dag är heder av betydelse, en annan dag inte. Och därnäst dag är du en fullblodig hedonist” Sa Luthain medan han släppte bågen för att åter dra sitt svärd.
Ifrån västra muren hördes stridslarm och man kunde skymta svarta siluetter som gjorde vad de kunde för att pressade ner anfallarna. Nedanför Nanok och Luthain hade än fler vildfolk samlats. Deras klättring blev bara lättare och lättare när lik, stegrester och ditsläpade stockar staplades upp till improviserade ramper.
”NER!” Skrek Nanok när en ny salva av kastspjut och pilar kom farande mot murkrönet.
”Det jag önskar är..” Började Nanok, men längre kom han inte. Vildfolken hade bestigit muren. Inte bara på ett ställe.
”Nanok!! Ropade Lutahin ”Nu har vi dem både framför och bakom”
”Muren är smal! De må vara många men de är usla kämpar” Svarade Nanok
”Rygg mot rygg då!” konstaterad Luthain
De båda kämparna ställde sig redo. Vildfolkskämparna närmade sig långsamt medan fler och fler besteg muren. Utan ett ljud svepte Luthains eneggade blad genom luften. Utan ett ljud föll hans första motståndare. Utan luftstrupe kan man inte skrika. Nanok föste en krigare över kanten med skölden, in mot den stenlagda gården. Det både kladdig och krasande ljudet som slog upp påminde Nanok om när han tappat en lerskål med gröt.
”Vad var det du höll på att säga? ” Frågade Luthain rappt med en snabb blick över axeln mot Nanok. Han ville återuppta samtalet.
Nedanför i skogsbrynet smög Hascho med sina krumma ben. Krigarna hade lämnat henne bakom sig. Tillsammans med barn och åldringar. Genom bittertårarna kunde hon knappt se murkrönet i nattmörkret. Men hon sköt. Pil efter pil sände hon upp mot försvararna. Hon visste inte hur många som vakade på muren. Kogret var nästan tomt. Den nästa sista pilen skickades i en hög bana. Hascho hade inga förhoppningar. Men ett vredesskrik utan dess like följde. Hon log. Denna gång skulle ingen kunna säga att hon aldrig lyckades med något.
”PISS!” Vrålade Nanok med sådant eftertryck att hans fiender stapplade bakåt i fruktan.
Pilen hade slagit igenom hans vänsterarm. Just över armbågen. Trä och stål var djupt inbäddat i kött.
”Piss!” Upprepade han. Det var inte av smärta han skrek. Det var av frustration. Han ville använda sin sköld, men det gick inte. Han lyckades behålla greppat men till föga nytta
”Min arm bara hänger, som en kuk efter för mycket vin! Droppande och frustrerande!” spottade Nanok ur sig innan han drev svärdet genom den vildfolkskrigare som hade oturen att stå först i den kö som bildats på den smala muren
”Du får klara dig med svärdet då. Gör ett nytt försök nu!”
Nanok samlade sig. Armen svarade inte, men det gjorde detsamma. Nanog tog ett halvt steg bakåt för att sedan kvickt pressa fram vänsteraxeln. Armen, och skölden följde med. Som det tunga huvudet på ett stridsgissel. Sköldkanten mötte näste fiendes näsben. En ny motståndare pressades motvilligt fram. Varje sving Nanok gjorde med skölden skickade en stöt av smärta hela vägen upp genom skelettet. Det gjorde honom inget. Vetskapen om att smärtan var mångdubbel hos den som tog emot dem skänkte lindring.
”Jo” Sa Nanok ”Det jag vill ha, och det jag alltid tar är frihet. Om jag en dag önskar ryktbarhet då är det vad jag kommer jaga och vill jag en annan dag vara vinfull och dansa då gör jag det. Ingen kung, ingen präst och ingen självgod gud ska kunna säga åt mig vad jag ska försöka nå. Och viktigast av allt, inte ens Nanok från igår ska få rå över mig. För jag är alltid Nanok idag. Om Nanok igår vill att jag ska härska över världens folk och Nanok idag vill sova ända fram till kvällen så spottar jag Nanok från igår i ansiktet. Inte ens han ska få styra över mig. Och kanske kommer du nu säga: Om Nanok idag helt plötsligt inte länge önskar frihet utan hellre önskar något annat vad gör du då? Jo vad jag än väljer så kommer jag alltid att välja frihet. Om jag för en tid vill något så kommer jag så länge jag vill att sträva. Och så fort jag tröttnar så kommer jag sluta. Så frihet. Alltid frihet det är vad jag vill ha”
Tre fiender hade fallit under Nanoks monolog. Han hade knappt ägnat dem en blick. Nu vred han huvudet, ivrig att få se Luthains reaktion.
Luthain tittade inte på honom. Två spjut hade genomborrat hans bröst. Svärdet låg vid hans sida. Döden hade tagit honom.
Ett tungsinne föll över Nanok. Han hade velat att Luthain skulle höra vad han hade att säga. Det var med honom han vill samtala om dessa ting. De skulle de aldrig mer göra. Hans kinder fuktades av vemod. Greppet om svärdet hårdnade.
Många timmar senare steg solen. Nanok stod upp. Runt om honom, på muren, på borggården, över krenelering, på marken låg de döda. Som krossade vinkaraffer, obrukbara läckte deras innehåll ut. Flera av vildfolkskrigarna jämrade sig ännu. De skulle snart tystna.
Fortets övriga soldater hade lyckats hålla den västra muren. De överlevande vildfolken hade flytt. Sargade och decimerade var de nu. Den röda furstinnan skulle få behålla den mark hon krävde.
Nanok hade sin arm i lindo. Det gjorde det svårt att hugga in bokstäver i sten. Han gjorde det ändå. Hans tjänst var avslutad, en tung börs hängde i hans bälte. Han stannade ändå kvar ett par dagar vid fortet för att göra klart.
Gravröset blev inte fullt så stort som han ville, men det skulle stå kvar länge.
”Här vilar Luthain, dräpt i strid. Skicklig kämpe. Bättre tänkare. Än bättre vän. Må hanns minne leva”
Nanok lämnade fortet dagen då texten äntligen huggits klart. Röset stod kvar. Det låg där genom århundraden. När inte längre någon fanns kvar som kunde se röset så stod det ändå kvar.
Sen får vi se, nu har jag ingen mer novell på lager... Men det är ju ingen omöjlighet att man drabbas av mer inspiration
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 19,785
Det här är helt galet bra!
Och nu har vi 36107 ord! Vi är så nära 40000 att jag kan smaka det!
TobiasEkwall
Hero
- Joined
- 26 Aug 2007
- Messages
- 942
Åh tack! Jag blev rätt nöjdDet här är helt galet bra!
Och nu har vi 36107 ord! Vi är så nära 40000 att jag kan smaka det!
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 19,785
Jag tyckte du kom åt lite existentiellt djup och sade något intressant!
TobiasEkwall
Hero
- Joined
- 26 Aug 2007
- Messages
- 942
Tack, jag var sugen på en blandning av nanok-pratar-filosofi och action.
Jag ska se om jag kommer på någon mer, det är ju oförtjänt kul att skriva.
Bra ihopstyrt och bra premiss!
Tyckte det behövs något mer om när Nanok var yngre...
Unken cell och ruttet bröd
Vinden slet i Nanoks slitna pälsar, en karg omfamning i det lika karga landskapet. Hans unga dagar var en oändlig jakt på nästa mål mat, nästa torra sovplats. Han var en koloss, ja, med muskler som svällde under solbränd hud, men en koloss utan finslipning, en björnunge som ännu inte lärt sig använda sina klor och sin tyngd med dödlig precision. Pengar var ett främmande koncept. Stöld var en nödvändighet. En frukt från ett stånd, en bortglömd skinnsäck, en bit torkat kött.
Ofta räckte hans blotta uppenbarelse – det vilda håret, de bistra ögonen, den breda skuggan han kastade – för att skrämma bort den som vågade konfrontera honom. Men ibland mötte han de som inte lät sig skrämmas, de som såg igenom hans yttre och kände igen bristen på verklig stridserfarenhet. Då hade det slutat med blåmärken, kanske en bruten näsa, och några dagar i en stinkande cell innan han sparkades ut ur byn, hungrigare och argare än förut.
En kväll, i en dammig utpost där doften av kryddor och svett från en kringresande handelskaravan hängde tung i luften, såg Nanok sin chans. En obevakad vagn, dignande av varor. Han smög närmare, hans stora händer redo att gripa, när en skugga föll över honom.
"Vad tror du att du gör, pojkvasker?" En röst, sträv som sandpapper, bröt tystnaden.
Nanok vände sig om, redo att morra och resa ragg, men möttes av en man som var minst lika bredaxlad som han själv, om än äldre. Ansiktet var ett ärrigt landskap, ögonen små och vaksamma som en höks. Det var ingen handelsman. Detta var en varg bland får.
"Jag... jag såg bara," stammade Nanok, överraskad av mannens pondus.
Mannen grymtade, ett ljud som kom djupt nerifrån bröstet. "Du såg, ja. Du såg fel. Men det finns något där." Han granskade Nanok från topp till tå. "Råstyrka. Men du rör dig som en kalv på is. Du heter?"
"Nanok."
"Korg," svarade den äldre. "Du är hungrig. Vill du äta och kanske lära dig något annat än att fumla i mörkret?" Han nickade mot skogen bakom dem. "Mina bröder och jag, vi har alltid plats för en till stark rygg."
Nanok tvekade bara en sekund. Allt var bättre än svälten och den ständiga flykten. Han följde Korg in i skogens mörker, till ett dolt läger där eldar sprakade och doften av stekt kött fick hans mage att kurra högljutt. Han fick en träskål med mustig gryta och en bägare starkt, mörkt öl. Männen runt elden var hårda, väderbitna, men de välkomnade honom med råa skämt och tunga klappar på axeln. Det var en gemenskap, ett sammanhang han inte känt sedan han lämnat sin stam, fördriven av hunger och en känsla av att inte passa in.
Senare, när ölet flödade och skratten ekade, utmanades han av en tjockmagad, rödbrusig rövare på brottning. Nanok, stärkt av mat och den ovana känslan av tillhörighet, antog utmaningen. Han fick snabbt grepp, hans råa styrka var överväldigande. Men rövaren, trots sin berusning, vred sig listigt, använde Nanoks egen tyngd mot honom och snart låg Nanok med ansiktet i smutsen, kippande efter luft.
Korg skrattade. "Styrka är bra, pojk. Men utan list och teknik är den som en yxa utan skaft. En lärdom för dig."
Och lärdomar följde, hårda och smärtsamma, i rövarnas skoningslösa skola.
En mörk natt, veckor senare, viskade Korg att handelskaravanen de tidigare sett var på väg mot nästa by. "Dags att hämta vår tribut," sade han med ett rovdjursliknande grin. Nanok, nu klädd i bättre läder och med en rostig men tung yxa i handen, kände en blandning av fruktan och upphetsning.
Överfallet var allt annat än smidigt. Karavanens vakter var inga duvungar. Stål mötte stål i ett kaos av skrik och dödsrosslingar. Rövarnas brutalitet var total, deras våld hänsynslöst och överdrivet. En skäggig vakt rusade mot Nanok, svärdet höjt. Nanok parerade klumpigt, kände en brännande smärta när klingan snuddade hans arm. Panik och raseri vällde upp i honom. Han svingade yxan med all sin kraft, ett vrål slet sig ur hans strupe. Träffen var solid. Vakten sjönk ihop med ett kvidande ljud.
Han stirrade på den fallne mannen, som fortfarande rörde sig svagt. Korgs röst, hård som flinta, skar genom stridslarmet: "Avsluta det, Nanok! Inga vittnen. Ingen svaghet!"
Nanok tvekade. Hans blick mötte Korgs, iskall och obeveklig. Med darrande händer höjde han yxan igen.
"Ta vad vi vill ha," röt Korg när striden var över. "Bränn resten!"
Tillbaka i lägret firade rövarna. De skrattade, drack, skröt om sina dåd och hånade de besegrade. En del av Nanok vred sig i avsmak vid minnet av den döende vakten, vid den meningslösa förstörelsen. Men Korg klappade honom på axeln, räckte honom en bägare. "Du gjorde bra ifrån dig, pojk. Du har det i dig." De andra instämde, skålade för honom. Och Nanok, törstig efter acceptans, efter att höra till, lät sig svepas med. Det var enklare så. Att följa. Att vara en del av flocken.
Månaderna som följde var en hård men effektiv utbildning. Han lärde sig att slåss med yxa och kniv, att smyga som en skugga genom natten. Han lärde sig att läsa folk, att bluffa i tärningsspel, att köpslå med skräckinjagande pondus och att sälja stöldgods utan att åka fast. Korg såg hans snabba utveckling och gav honom snart en plats vid sin sida, en hederspost.
Detta väckte avund. En senig, ärrig rövare vid namn Vark, som tidigare varit Korgs favorit, såg Nanoks upphöjelse med bittra ögon. En natt, när lägret sov tungt, smög Vark mot Nanoks sovplats, en dolk blänkande i månljuset. Men Nanok, härdad av otaliga nätter i det fria och ständigt på sin vakt, vaknade av det svagaste ljud. Han rullade undan precis när dolken ven ner där hans strupe nyss varit. Striden var kort, brutal och tyst. Nanok, nu driven av överlevnadsinstinkt och den råhet han lärt sig, parerade, kontrade och bröt Varks arm med ett ljudligt knakande. Med Varks egen dolk mot hans strupe, såg Nanok upp mot Korg, som stod i tältöppningen. Ett sällsynt leende spelade på den äldre rövarens läppar, som en far som ser sin son slutligen växa upp och ta för sig. Nanok avslutade det.
Men rövarnas blodiga framfart kunde inte vara för evigt. Ryktena om deras härjningar nådde till slut öron som hade guld att betala legosoldater. En dag, när de förberedde ett bakhåll mot vad de trodde var en rik adelsman, gick de rakt i en fälla. Legosoldaterna var disciplinerade, välbeväpnade och många. Stål mötte stål i ett inferno av skrik och dödsrosslingar. Rövarna föll, en efter en. Korg själv stupade med ett dussin pilar i bröstet, fortfarande vrålande sitt hat mot sina banemän. Nanok kämpade som ett besatt djur, yxan drypande av blod, men övermakten var för stor. Ett slag i bakhuvudet och allt blev svart.
Han vaknade till den välbekanta stanken av en unken cell. Ruttet bröd och odrickbart vatten var hans enda sällskap. Men något hade förändrats i Nanok. Hopplösheten från förr var borta, ersatt av en kall, beräknande vrede. Dagarna gick. Han observerade vakten, en ung, övermodig man. Efter några dagar, när vakten slentrianmässigt sköt in matbrickan, spelade Nanok svag. När vakten böjde sig ner, slog Nanok till. Ett snabbt grepp, ett knakande ljud. Vakten föll ihop utan ett ljud.
Han tog vaktens nycklar, hans korta svärd, en vattensäck och en påse med mynt. Under stjärnornas kalla glitter, med doften av frihet i näsborrarna, stannade Nanok upp. Han såg upp mot den oändliga natthimlen. En vision, klar som den kalla nattluften, brände sig fast i hans sinne. Inte en kringflackande tjuv, inte en simpel rövare. Han skulle bli något mer. Något storslaget. Någon som alla räds, fruktar, respekterar. Någon som andra följer, inte av tvång, utan av skräckblandad beundran. Vägen framåt var blodig, men den var hans egen. Och Nanok, barbar, mördare och överlevare, var redo att vandra den.
Unken cell och ruttet bröd
Vinden slet i Nanoks slitna pälsar, en karg omfamning i det lika karga landskapet. Hans unga dagar var en oändlig jakt på nästa mål mat, nästa torra sovplats. Han var en koloss, ja, med muskler som svällde under solbränd hud, men en koloss utan finslipning, en björnunge som ännu inte lärt sig använda sina klor och sin tyngd med dödlig precision. Pengar var ett främmande koncept. Stöld var en nödvändighet. En frukt från ett stånd, en bortglömd skinnsäck, en bit torkat kött.
Ofta räckte hans blotta uppenbarelse – det vilda håret, de bistra ögonen, den breda skuggan han kastade – för att skrämma bort den som vågade konfrontera honom. Men ibland mötte han de som inte lät sig skrämmas, de som såg igenom hans yttre och kände igen bristen på verklig stridserfarenhet. Då hade det slutat med blåmärken, kanske en bruten näsa, och några dagar i en stinkande cell innan han sparkades ut ur byn, hungrigare och argare än förut.
En kväll, i en dammig utpost där doften av kryddor och svett från en kringresande handelskaravan hängde tung i luften, såg Nanok sin chans. En obevakad vagn, dignande av varor. Han smög närmare, hans stora händer redo att gripa, när en skugga föll över honom.
"Vad tror du att du gör, pojkvasker?" En röst, sträv som sandpapper, bröt tystnaden.
Nanok vände sig om, redo att morra och resa ragg, men möttes av en man som var minst lika bredaxlad som han själv, om än äldre. Ansiktet var ett ärrigt landskap, ögonen små och vaksamma som en höks. Det var ingen handelsman. Detta var en varg bland får.
"Jag... jag såg bara," stammade Nanok, överraskad av mannens pondus.
Mannen grymtade, ett ljud som kom djupt nerifrån bröstet. "Du såg, ja. Du såg fel. Men det finns något där." Han granskade Nanok från topp till tå. "Råstyrka. Men du rör dig som en kalv på is. Du heter?"
"Nanok."
"Korg," svarade den äldre. "Du är hungrig. Vill du äta och kanske lära dig något annat än att fumla i mörkret?" Han nickade mot skogen bakom dem. "Mina bröder och jag, vi har alltid plats för en till stark rygg."
Nanok tvekade bara en sekund. Allt var bättre än svälten och den ständiga flykten. Han följde Korg in i skogens mörker, till ett dolt läger där eldar sprakade och doften av stekt kött fick hans mage att kurra högljutt. Han fick en träskål med mustig gryta och en bägare starkt, mörkt öl. Männen runt elden var hårda, väderbitna, men de välkomnade honom med råa skämt och tunga klappar på axeln. Det var en gemenskap, ett sammanhang han inte känt sedan han lämnat sin stam, fördriven av hunger och en känsla av att inte passa in.
Senare, när ölet flödade och skratten ekade, utmanades han av en tjockmagad, rödbrusig rövare på brottning. Nanok, stärkt av mat och den ovana känslan av tillhörighet, antog utmaningen. Han fick snabbt grepp, hans råa styrka var överväldigande. Men rövaren, trots sin berusning, vred sig listigt, använde Nanoks egen tyngd mot honom och snart låg Nanok med ansiktet i smutsen, kippande efter luft.
Korg skrattade. "Styrka är bra, pojk. Men utan list och teknik är den som en yxa utan skaft. En lärdom för dig."
Och lärdomar följde, hårda och smärtsamma, i rövarnas skoningslösa skola.
En mörk natt, veckor senare, viskade Korg att handelskaravanen de tidigare sett var på väg mot nästa by. "Dags att hämta vår tribut," sade han med ett rovdjursliknande grin. Nanok, nu klädd i bättre läder och med en rostig men tung yxa i handen, kände en blandning av fruktan och upphetsning.
Överfallet var allt annat än smidigt. Karavanens vakter var inga duvungar. Stål mötte stål i ett kaos av skrik och dödsrosslingar. Rövarnas brutalitet var total, deras våld hänsynslöst och överdrivet. En skäggig vakt rusade mot Nanok, svärdet höjt. Nanok parerade klumpigt, kände en brännande smärta när klingan snuddade hans arm. Panik och raseri vällde upp i honom. Han svingade yxan med all sin kraft, ett vrål slet sig ur hans strupe. Träffen var solid. Vakten sjönk ihop med ett kvidande ljud.
Han stirrade på den fallne mannen, som fortfarande rörde sig svagt. Korgs röst, hård som flinta, skar genom stridslarmet: "Avsluta det, Nanok! Inga vittnen. Ingen svaghet!"
Nanok tvekade. Hans blick mötte Korgs, iskall och obeveklig. Med darrande händer höjde han yxan igen.
"Ta vad vi vill ha," röt Korg när striden var över. "Bränn resten!"
Tillbaka i lägret firade rövarna. De skrattade, drack, skröt om sina dåd och hånade de besegrade. En del av Nanok vred sig i avsmak vid minnet av den döende vakten, vid den meningslösa förstörelsen. Men Korg klappade honom på axeln, räckte honom en bägare. "Du gjorde bra ifrån dig, pojk. Du har det i dig." De andra instämde, skålade för honom. Och Nanok, törstig efter acceptans, efter att höra till, lät sig svepas med. Det var enklare så. Att följa. Att vara en del av flocken.
Månaderna som följde var en hård men effektiv utbildning. Han lärde sig att slåss med yxa och kniv, att smyga som en skugga genom natten. Han lärde sig att läsa folk, att bluffa i tärningsspel, att köpslå med skräckinjagande pondus och att sälja stöldgods utan att åka fast. Korg såg hans snabba utveckling och gav honom snart en plats vid sin sida, en hederspost.
Detta väckte avund. En senig, ärrig rövare vid namn Vark, som tidigare varit Korgs favorit, såg Nanoks upphöjelse med bittra ögon. En natt, när lägret sov tungt, smög Vark mot Nanoks sovplats, en dolk blänkande i månljuset. Men Nanok, härdad av otaliga nätter i det fria och ständigt på sin vakt, vaknade av det svagaste ljud. Han rullade undan precis när dolken ven ner där hans strupe nyss varit. Striden var kort, brutal och tyst. Nanok, nu driven av överlevnadsinstinkt och den råhet han lärt sig, parerade, kontrade och bröt Varks arm med ett ljudligt knakande. Med Varks egen dolk mot hans strupe, såg Nanok upp mot Korg, som stod i tältöppningen. Ett sällsynt leende spelade på den äldre rövarens läppar, som en far som ser sin son slutligen växa upp och ta för sig. Nanok avslutade det.
Men rövarnas blodiga framfart kunde inte vara för evigt. Ryktena om deras härjningar nådde till slut öron som hade guld att betala legosoldater. En dag, när de förberedde ett bakhåll mot vad de trodde var en rik adelsman, gick de rakt i en fälla. Legosoldaterna var disciplinerade, välbeväpnade och många. Stål mötte stål i ett inferno av skrik och dödsrosslingar. Rövarna föll, en efter en. Korg själv stupade med ett dussin pilar i bröstet, fortfarande vrålande sitt hat mot sina banemän. Nanok kämpade som ett besatt djur, yxan drypande av blod, men övermakten var för stor. Ett slag i bakhuvudet och allt blev svart.
Han vaknade till den välbekanta stanken av en unken cell. Ruttet bröd och odrickbart vatten var hans enda sällskap. Men något hade förändrats i Nanok. Hopplösheten från förr var borta, ersatt av en kall, beräknande vrede. Dagarna gick. Han observerade vakten, en ung, övermodig man. Efter några dagar, när vakten slentrianmässigt sköt in matbrickan, spelade Nanok svag. När vakten böjde sig ner, slog Nanok till. Ett snabbt grepp, ett knakande ljud. Vakten föll ihop utan ett ljud.
Han tog vaktens nycklar, hans korta svärd, en vattensäck och en påse med mynt. Under stjärnornas kalla glitter, med doften av frihet i näsborrarna, stannade Nanok upp. Han såg upp mot den oändliga natthimlen. En vision, klar som den kalla nattluften, brände sig fast i hans sinne. Inte en kringflackande tjuv, inte en simpel rövare. Han skulle bli något mer. Något storslaget. Någon som alla räds, fruktar, respekterar. Någon som andra följer, inte av tvång, utan av skräckblandad beundran. Vägen framåt var blodig, men den var hans egen. Och Nanok, barbar, mördare och överlevare, var redo att vandra den.