Bli en romanförfattare (genom fusk) sommarutmaningen

[God45]

Jag började skriva ett pirataäventyr igår, tänkte det ska bli lite längre än mina tidigare bidrag.

Awesome! Vi behöver ner Nanok på havet. Vi har antytt det en massa men inte skrivit så mycket av det.

 

[TobiasEkwall]

Nanok åker lite slup i novellen jag skriver på nu...
Men det är mer i marginalen

 

[Celledor]

Håller på att avsluta ett nytt bidrag och flera idéer på gång. Det är beroendeframkallande det här.

 

[TobiasEkwall]

Håller på att avsluta ett nytt bidrag och flera idéer på gång. Det är beroendeframkallande det här.

Jo känner lite samma, jag tänkte jag skulle skriva en, men fick en ide till, nu när jag håller på att skriva den får jag ide till en till. Alltså sån hårda genre-texter är ju roliga att skriva

 

[Celledor]

Och här kommer det.

Berättelsen om Heru.

Med målande ord skröt Heru den äventyrliga ynglingen om hur han minsann hade ridigt tillsammans med den legendariska Nanok, den odödliga barbarer som krossade alla fiender, skrattade gudarna i ansiktet och red världens alla kvinnor. Visserligen var det ett brutalt liv men han försäkrade dem som lyssnade att det alltid fanns ett hjärta av guld bakom, i alla fall i hans fall. Han tränare tillsamman med Nanok och det var mer än en gång som de var jämna i strid och räddat varandras liv. Nanok må vara större och kraftiga men Heru var snabbare och skickligare.

Det bjöds på dryck för att han skulle berätta mer och Heru visade det svärd som, enligt han själv hade en förbannelse över sig men som genom list och mörk magi tyglats.

På så sätt fortsatte skrytet och allt flera kom för att lyssna, alla var inte övertygade men en berättelse var en berättelse. Mitt i orden så såg dock Heru hur folkmassan tystanade och började viska, någon vågade på att peka.

Heru vände sig om och såg hur en gång hade bildats, i slutet stod Nanok. Större än vad Heru kunde tro. Blicken av sig själv räckte för att få honom och alla runt om att tiga, lyda och göra vad som behövdes för att leva till dagen efter. Det var inte bara stordåd, hjältemod och omöjliga äventyr. Grymhet, mord, tortyr, brutala öden för hans fiender. List och kalkylerande kall vilja som inte ens gudarna kunde rubba. Sant eller inte, ingen vågade ifrågasätta. Knappt ens andas.

Nanok gick sakta fram, blicken fastbränd på ynglingen som han kunde bryta isär utan ansträngning. Heru var inte en liten person, hans kropp hade mer muskler än de flesta och något längre. Men not Nanok var han som ett barn.

Längre bak så satt det andra barbarer, riddare, en mystiska person i kåpa och flera på hästar som måste ha kommit med Nanok. Det här var tiden strax innan Nanok började sin våldsamma och snabba resa till att själv bli kung, slutet på de kringresande äventyren och börjar på flera kampanjer som skulle forma om alla riken där de tre kontinenterna möttes.

Nanok tog tag i ynglingens axel, drog han bestämt till en häst och satte honom upp. Sedan sig själv på sin egen. "Följ" beordrade han. En blick gav han den andra hästens ägare som inte gjorde annat än tog ett steg bakåt. "Vart ska vi" frågade ynglingen. "Din saga, vi kan inte ha att den är en lögn, nu rider du med mig". Till sitt följe nickade han och sa att de skulle mötas om tre dagar vid foten på till den fjärde jätten. En äldre man i sliten kåpa och förra rader bälten med påsar, rullar, små väskor och annat mötte Nanok. "Ska jag följa?" Sa han och band av och lämnade över en liten läderbunden bok. "Du måste översätta och följa mönstret noga."

"Ja, ja du har visat, vi möts upp sen. Säkra häxringen och rensa gläntan från vad än vaktar så länge. "

Där efter så begav sig Nanok och Heru ut i vildmarken. En sanning i alla fall, hans sanning eller något som skulle bli sanning. I flera timmar red de i tystnad tills de fann ett ruiner av ett tempel och en väg in.

"Vad, vad finns där inne." frågade Heru.

"Med tur, en tom sal med en förstenad kista."

"Och utan tur?"

Nanok log utan att svara, han klev av och band hästan vid ett träd. Sin yxa lät han hänga, svärdet tog han och spände på sig armskenor, kraftiga handskar. Han slängde ett rep runt kroppen och hängde två facklor i bältet.

"Om jag har vanhedrat dig... Jag ber gudarna om ursäkt, jag gör van som helt." Stakade Heru fram.

"Du följer, eller så slår jag ihjäl dig. Ditt val... Det där svärdet, vart fick du tag på det?"

"Hittade det, från en död kvinna som låg lutat mot ett träd. Jag tog det. Tillsammans med mynt från olika länder, och andra saker..."

"Du går först." Nanok pekade mot den förfallna ingången till ruinen. Stora träd växte genom där taket en gång varit. Runt om var insekter med ingraverade. "Wayka-kiri-ka dyrkan, insektsguden som lever på de döda." Det fanns ingen förundran eller nyfikenhet i Nanoks röst, bara kunskap som fördelades. Inget mer än vad som var nödvändigt.

Heru svalde tungt, den plötsliga kylan från ruinens innandöme tycktes tränga rakt igenom hans läderkläder. Han kände Nanoks ogenomträngliga blick i ryggen, en blick som inte tolererade tvekan. Med darrande händer drog han sitt svärd, det som han nyss skrutit så stolt om, och tog ett första, osäkert steg in i mörkret. Nanok tände en av facklorna med flinta och stål, lågans sken kastade dansande, hotfulla skuggor på de söndervittrande stenväggarna.

"Håll facklan högt," morrade Nanok och gav den till Heru. Han själv drog sitt eget svärd, dess polerade yta reflekterade det flämtande ljuset.

Korridoren de följde sluttade svagt nedåt. Luften var tjock av damm och en unken, jordig lukt som fick Heru att vilja kväljas. Spindelväv, tjock som begravningssvepningar, hängde från taket och kittlade hans ansikte när han gick. Hans skryt från tidigare kändes som en avlägsen, pinsam dröm. Verkligheten var Nanoks tysta, hotfulla närvaro och den okända faran framför dem.

Plötsligt hördes ett svagt klickande ljud när Herus fot trampade på en lös stenplatta. Han stannade tvärt. "Vad var det?" viskade han. Nanok knuffade honom åt sidan just som ett dussintal rostiga spjut sköt ut från dolda hål i väggarna, precis där Heru stått en sekund tidigare. De landade med ett dånande skrammel på stengolvet. "Se var du sätter fötterna, pojk," sade Nanok utan att höja rösten, men med en ton som fick Heru att rysa. "Framåt."

De fortsatte djupare in. Korridoren vidgades till en större sal. Här hade taket delvis rasat in, och en strimma ljus silade ner genom hålen, blandat med facklans sken skapade det en spöklik atmosfär. Det första Heru lade märke till var rörelsen. Överallt. Längs väggarna, på golvet, till och med droppande från taket, jättelika kackerlackor, stora som hans knytnävar, med glänsande, svarta skal och långa, viftande antenner. Ljudet av deras hundratals små ben som rasslade mot stenen var öronbedövande.

"Vid den sjungande modern!" utbrast Heru och ryggade tillbaka, svärdet darrade i hans hand.
Nanok fnyste. "Irriterande, men knappast dödliga." Han tog ett par tunga kliv framåt och krossade flera av krypen under sina stövlar med ett äckligt knakande ljud. Kackerlackorna tycktes inte bry sig om förlusterna, utan fortsatte sin febrila aktivitet. Några började klättra uppför Herus byxben. Med ett gällt skrik slog han efter dem med svärdsklingan, mer av avsmak än av stridslystnad.

"Fokusera!" röt Nanok och svingade sitt svärd i en bred båge som rensade en väg framför dem. "De är bara ohyra. Det finns värre saker här nere."

Som på en given signal började marken framför dem att vibrera. Stora sprickor öppnade sig i stengolvet, och ur dem slingrade sig tjocka, bleka former fram. De var maskliknande, utan tydliga huvuden, runda, gapande munnar fyllda med rader av nålvassa tänder. Slemmiga och segmenterade, drog de sina motbjudande kroppar över golvet, rakt mot dem, och lämnade glänsande spår av slem efter sig. Kackerlackorna skingrades i panik för de nya ankomsterna.

"Nu talar vi!" Nanok log faktiskt, ett rovdjursaktigt, blodtörstigt grin. Han mötte den första maskens anfall med ett kraftfullt hugg som nästan klöv den på mitten. Grönaktig, illaluktande vätska sprutade ut och varelsen vred sig i dödsryckningar.

Heru, förlamad av skräck för ett ögonblick, kände en av maskarna snudda vid hans ben. Paniken gav honom en oväntad styrka. Han skrek och högg vilt med sitt svärd. Han träffade, och varelsen drog sig tillbaka, men fler kom. Nanok rörde sig med en brutal effektivitet, varje hugg var dödligt, varje parering perfekt. Han var en virvelvind av stål och raseri. Heru kämpade mest för att hålla dem på avstånd, hans rörelser klumpiga och desperata i jämförelse. Han snubblade, gled i slemmet, men lyckades på något sätt hålla sig på fötter.

Efter vad som kändes som en evighet låg den sista masken stilla, dess kropp pulserande svagt. Salen stank av slem och död. Heru stödde sig på sitt svärd, flåsande, täckt av svett, blod och okänd gegga.
"Inte illa..." grymtade Nanok och torkade sitt svärd mot en av de döda maskarnas kroppar. Han såg knappt ansträngd ut utan pekade svärdet mot en mörk öppning i andra änden av salen. "Kistan borde vara där inne."

Det sista rummet var mindre, nästan intakt. I mitten, på en låg piedestal, stod en stor, kista av sten. Den var täckt av invecklade, nästan självlysande runor under ett tjockt lager av damm. "Där är den," sade Nanok. Han gick fram och inspekterade runorna noggrant. "Förseglad. Magiskt. Jag behöver tid..."

Han drog fram en liten, sliten läderbunden bok ur en ficka och en bit kol. Medan han började studera kistans runor och jämföra dem med tecknen i boken, vände han sig mot Heru.
"Du vaktar ingången. Ingenting får störa mig. Förstått?"

Heru nickade stumt, fortfarande skakig efter striden. Han ställde sig vid dörröppningen, blickade ut i den mörka salen de just kommit ifrån. Han hörde Nanoks låga mumlanden bakom sig, en monoton ramsa på ett språk han inte kände igen blandat med svordomar när han insåg att boken var upp och ner. Tiden sniglade sig fram. Varje skugga tycktes röra sig, varje droppande ljud från taket lät som annalkande fotsteg.

Plötsligt hörde han det, det omisskännliga, rasslande ljudet. Kackerlackorna. De hade återhämtat sig, eller så var det nya svärmar. De vällde in från alla håll i den större salen, en mörk, böljande matta som rörde sig mot dem. Och bakom dem, mindre, men fler, av de maskliknande varelserna, slingrande sig fram ur sprickor och hål.

"Nanok!" ropade Heru, rösten sprucken av panik. "De kommer!"
"Håll dem borta!" Nanoks röst var ansträngd, helt fokuserad på sitt arbete. Hans händer rörde sig över kistans yta, följde runorna medan han läste högt från boken. Ett svagt, blått ljus började emanera från hans fingertoppar och från runorna på kistan.

Heru hade inget val. Han stod vid tröskeln, hans svärd den enda barriären mellan Nanok och den anstormande horden. Den första vågen av kackerlackor nådde honom. Han stampade, högg, svepte med svärdet. De krossades, men fler kom. Sedan kom maskarna, mindre än de tidigare, men snabbare och i större antal. En bet sig fast i hans stövel. Han skrek och sparkade loss den. Han svingade sitt svärd oavbrutet, en desperat dans på gränsen till utmattning. Han kände stick och bett över hela kroppen när några av de mindre krypen tog sig förbi hans försvar. Svetten sved i hans ögon, armarna värkte, men synen av Nanok, helt försjunken i den magiska riten, och rädslan för vad som skulle hända om han misslyckades, drev honom vidare.

"Snart... klar..." mumlade Nanok, knappt hörbart över stridens larm och Herus ansträngda flämtningar. Ljuset från kistan intensifierades.

Heru parerade ett utfall från en mask, kände dess tänder skrapa mot hans svärdsklinga. Han var omringad. Just när han trodde att han skulle falla, hördes ett högt KLICK från kistan som inte längre var sten. Ljuset från runorna pulserade en sista gång och slocknade sedan.
Nanok rätade på sig. "Klart."

Med en snabb rörelse drog han sitt eget svärd och med två blixtsnabba hugg fällde han de maskar som var närmast Heru. Han rörde sig sedan ut i rummet som en dödens budbärare och rensade bort de återstående hoten med skrämmande effektivitet. Inom några ögonblick var det över. Salen var återigen fylld med döda monster.

Heru sjönk ner på knä, utmattad och darrande. Massvis med små bett och sår. Han hade överlevt. Knappt.

Nanok gick fram till kistan och lyfte det tunga locket. Han kikade ner, och ett sällsynt, nästan omärkligt leende spelade på hans läppar. Utan ett ord till Heru började han plocka upp föremål från kistan.

Heru stirrade på honom, sedan på förödelsen runt omkring. Hans skrytsamma ord från värdshuset ekade i hans huvud, nu fyllda med en bitter ironi. Han hade ridit med Nanok. Och det hade varit precis så brutalt som ryktet sade. Kanske till och med värre.

Nanok ställde sig bredvid, han såg på Herus sår. "Gift".

Heru vände sig mot Nanok med panik i blicken. "Gift?" Han kände det i kroppen, kallsvett, illamående, svällande och rodnande runt betten. "Jag, jag kommer dö".

Nanok muttrade, kollade sig om. Då skakade hela marken och rummet sjönk hastigt ner flera meter. Vägen ut var nu blockerad och endast ett svagt sken från facklan gav dem ljus. Nanok suckade tungt. Ena väggen, som nu också var under makten skalade och stenblock började tryckas in med våldsam kraft. Igen och igen. Heru låg vinande på marken, hostade, kväljde och rykte i kroppen. Det sista han såg var väggen slås in och en enorm mask trängde sig in. Sedan blev det svart.

När Herus ögon öppnades igen så var det flera som böjde sig över honom. "Han lever, han är vaken." En annan sträckte på sig för att se. "Var är Nanok, vad hände. Berätta för oss. Räddade du han?"

 

[God45]

Och här kommer det.

Berättelsen om Heru.

Med målande ord skröt Heru den äventyrliga ynglingen om hur han minsann hade ridigt tillsammans med den legendariska Nanok, den odödliga barbarer som krossade alla fiender, skrattade gudarna i ansiktet och red världens alla kvinnor. Visserligen var det ett brutalt liv men han försäkrade dem som lyssnade att det alltid fanns ett hjärta av guld bakom, i alla fall i hans fall. Han tränare tillsamman med Nanok och det var mer än en gång som de var jämna i strid och räddat varandras liv. Nanok må vara större och kraftiga men Heru var snabbare och skickligare.

Det bjöds på dryck för att han skulle berätta mer och Heru visade det svärd som, enligt han själv hade en förbannelse över sig men som genom list och mörk magi tyglats.

På så sätt fortsatte skrytet och allt flera kom för att lyssna, alla var inte övertygade men en berättelse var en berättelse. Mitt i orden så såg dock Heru hur folkmassan tystanade och började viska, någon vågade på att peka.

Heru vände sig om och såg hur en gång hade bildats, i slutet stod Nanok. Större än vad Heru kunde tro. Blicken av sig själv räckte för att få honom och alla runt om att tiga, lyda och göra vad som behövdes för att leva till dagen efter. Det var inte bara stordåd, hjältemod och omöjliga äventyr. Grymhet, mord, tortyr, brutala öden för hans fiender. List och kalkylerande kall vilja som inte ens gudarna kunde rubba. Sant eller inte, ingen vågade ifrågasätta. Knappt ens andas.

Nanok gick sakta fram, blicken fastbränd på ynglingen som han kunde bryta isär utan ansträngning. Heru var inte en liten person, hans kropp hade mer muskler än de flesta och något längre. Men not Nanok var han som ett barn.

Längre bak så satt det andra barbarer, riddare, en mystiska person i kåpa och flera på hästar som måste ha kommit med Nanok. Det här var tiden strax innan Nanok började sin våldsamma och snabba resa till att själv bli kung, slutet på de kringresande äventyren och börjar på flera kampanjer som skulle forma om alla riken där de tre kontinenterna möttes.

Nanok tog tag i ynglingens axel, drog han bestämt till en häst och satte honom upp. Sedan sig själv på sin egen. "Följ" beordrade han. En blick gav han den andra hästens ägare som inte gjorde annat än tog ett steg bakåt. "Vart ska vi" frågade ynglingen. "Din saga, vi kan inte ha att den är en lögn, nu rider du med mig". Till sitt följe nickade han och sa att de skulle mötas om tre dagar vid foten på till den fjärde jätten. En äldre man i sliten kåpa och förra rader bälten med påsar, rullar, små väskor och annat mötte Nanok. "Ska jag följa?" Sa han och band av och lämnade över en liten läderbunden bok. "Du måste översätta och följa mönstret noga."

"Ja, ja du har visat, vi möts upp sen. Säkra häxringen och rensa gläntan från vad än vaktar så länge. "

Där efter så begav sig Nanok och Heru ut i vildmarken. En sanning i alla fall, hans sanning eller något som skulle bli sanning. I flera timmar red de i tystnad tills de fann ett ruiner av ett tempel och en väg in.

"Vad, vad finns där inne." frågade Heru.

"Med tur, en tom sal med en förstenad kista."

"Och utan tur?"

Nanok log utan att svara, han klev av och band hästan vid ett träd. Sin yxa lät han hänga, svärdet tog han och spände på sig armskenor, kraftiga handskar. Han slängde ett rep runt kroppen och hängde två facklor i bältet.

"Om jag har vanhedrat dig... Jag ber gudarna om ursäkt, jag gör van som helt." Stakade Heru fram.

"Du följer, eller så slår jag ihjäl dig. Ditt val... Det där svärdet, vart fick du tag på det?"

"Hittade det, från en död kvinna som låg lutat mot ett träd. Jag tog det. Tillsammans med mynt från olika länder, och andra saker..."

"Du går först." Nanok pekade mot den förfallna ingången till ruinen. Stora träd växte genom där taket en gång varit. Runt om var insekter med ingraverade. "Wayka-kiri-ka dyrkan, insektsguden som lever på de döda." Det fanns ingen förundran eller nyfikenhet i Nanoks röst, bara kunskap som fördelades. Inget mer än vad som var nödvändigt.

Heru svalde tungt, den plötsliga kylan från ruinens innandöme tycktes tränga rakt igenom hans läderkläder. Han kände Nanoks ogenomträngliga blick i ryggen, en blick som inte tolererade tvekan. Med darrande händer drog han sitt svärd, det som han nyss skrutit så stolt om, och tog ett första, osäkert steg in i mörkret. Nanok tände en av facklorna med flinta och stål, lågans sken kastade dansande, hotfulla skuggor på de söndervittrande stenväggarna.

"Håll facklan högt," morrade Nanok och gav den till Heru. Han själv drog sitt eget svärd, dess polerade yta reflekterade det flämtande ljuset.

Korridoren de följde sluttade svagt nedåt. Luften var tjock av damm och en unken, jordig lukt som fick Heru att vilja kväljas. Spindelväv, tjock som begravningssvepningar, hängde från taket och kittlade hans ansikte när han gick. Hans skryt från tidigare kändes som en avlägsen, pinsam dröm. Verkligheten var Nanoks tysta, hotfulla närvaro och den okända faran framför dem.

Plötsligt hördes ett svagt klickande ljud när Herus fot trampade på en lös stenplatta. Han stannade tvärt. "Vad var det?" viskade han. Nanok knuffade honom åt sidan just som ett dussintal rostiga spjut sköt ut från dolda hål i väggarna, precis där Heru stått en sekund tidigare. De landade med ett dånande skrammel på stengolvet. "Se var du sätter fötterna, pojk," sade Nanok utan att höja rösten, men med en ton som fick Heru att rysa. "Framåt."

De fortsatte djupare in. Korridoren vidgades till en större sal. Här hade taket delvis rasat in, och en strimma ljus silade ner genom hålen, blandat med facklans sken skapade det en spöklik atmosfär. Det första Heru lade märke till var rörelsen. Överallt. Längs väggarna, på golvet, till och med droppande från taket, jättelika kackerlackor, stora som hans knytnävar, med glänsande, svarta skal och långa, viftande antenner. Ljudet av deras hundratals små ben som rasslade mot stenen var öronbedövande.

"Vid den sjungande modern!" utbrast Heru och ryggade tillbaka, svärdet darrade i hans hand.
Nanok fnyste. "Irriterande, men knappast dödliga." Han tog ett par tunga kliv framåt och krossade flera av krypen under sina stövlar med ett äckligt knakande ljud. Kackerlackorna tycktes inte bry sig om förlusterna, utan fortsatte sin febrila aktivitet. Några började klättra uppför Herus byxben. Med ett gällt skrik slog han efter dem med svärdsklingan, mer av avsmak än av stridslystnad.

"Fokusera!" röt Nanok och svingade sitt svärd i en bred båge som rensade en väg framför dem. "De är bara ohyra. Det finns värre saker här nere."

Som på en given signal började marken framför dem att vibrera. Stora sprickor öppnade sig i stengolvet, och ur dem slingrade sig tjocka, bleka former fram. De var maskliknande, utan tydliga huvuden, runda, gapande munnar fyllda med rader av nålvassa tänder. Slemmiga och segmenterade, drog de sina motbjudande kroppar över golvet, rakt mot dem, och lämnade glänsande spår av slem efter sig. Kackerlackorna skingrades i panik för de nya ankomsterna.

"Nu talar vi!" Nanok log faktiskt, ett rovdjursaktigt, blodtörstigt grin. Han mötte den första maskens anfall med ett kraftfullt hugg som nästan klöv den på mitten. Grönaktig, illaluktande vätska sprutade ut och varelsen vred sig i dödsryckningar.

Heru, förlamad av skräck för ett ögonblick, kände en av maskarna snudda vid hans ben. Paniken gav honom en oväntad styrka. Han skrek och högg vilt med sitt svärd. Han träffade, och varelsen drog sig tillbaka, men fler kom. Nanok rörde sig med en brutal effektivitet, varje hugg var dödligt, varje parering perfekt. Han var en virvelvind av stål och raseri. Heru kämpade mest för att hålla dem på avstånd, hans rörelser klumpiga och desperata i jämförelse. Han snubblade, gled i slemmet, men lyckades på något sätt hålla sig på fötter.

Efter vad som kändes som en evighet låg den sista masken stilla, dess kropp pulserande svagt. Salen stank av slem och död. Heru stödde sig på sitt svärd, flåsande, täckt av svett, blod och okänd gegga.
"Inte illa..." grymtade Nanok och torkade sitt svärd mot en av de döda maskarnas kroppar. Han såg knappt ansträngd ut utan pekade svärdet mot en mörk öppning i andra änden av salen. "Kistan borde vara där inne."

Det sista rummet var mindre, nästan intakt. I mitten, på en låg piedestal, stod en stor, kista av sten. Den var täckt av invecklade, nästan självlysande runor under ett tjockt lager av damm. "Där är den," sade Nanok. Han gick fram och inspekterade runorna noggrant. "Förseglad. Magiskt. Jag behöver tid..."

Han drog fram en liten, sliten läderbunden bok ur en ficka och en bit kol. Medan han började studera kistans runor och jämföra dem med tecknen i boken, vände han sig mot Heru.
"Du vaktar ingången. Ingenting får störa mig. Förstått?"

Heru nickade stumt, fortfarande skakig efter striden. Han ställde sig vid dörröppningen, blickade ut i den mörka salen de just kommit ifrån. Han hörde Nanoks låga mumlanden bakom sig, en monoton ramsa på ett språk han inte kände igen blandat med svordomar när han insåg att boken var upp och ner. Tiden sniglade sig fram. Varje skugga tycktes röra sig, varje droppande ljud från taket lät som annalkande fotsteg.

Plötsligt hörde han det, det omisskännliga, rasslande ljudet. Kackerlackorna. De hade återhämtat sig, eller så var det nya svärmar. De vällde in från alla håll i den större salen, en mörk, böljande matta som rörde sig mot dem. Och bakom dem, mindre, men fler, av de maskliknande varelserna, slingrande sig fram ur sprickor och hål.

"Nanok!" ropade Heru, rösten sprucken av panik. "De kommer!"
"Håll dem borta!" Nanoks röst var ansträngd, helt fokuserad på sitt arbete. Hans händer rörde sig över kistans yta, följde runorna medan han läste högt från boken. Ett svagt, blått ljus började emanera från hans fingertoppar och från runorna på kistan.

Heru hade inget val. Han stod vid tröskeln, hans svärd den enda barriären mellan Nanok och den anstormande horden. Den första vågen av kackerlackor nådde honom. Han stampade, högg, svepte med svärdet. De krossades, men fler kom. Sedan kom maskarna, mindre än de tidigare, men snabbare och i större antal. En bet sig fast i hans stövel. Han skrek och sparkade loss den. Han svingade sitt svärd oavbrutet, en desperat dans på gränsen till utmattning. Han kände stick och bett över hela kroppen när några av de mindre krypen tog sig förbi hans försvar. Svetten sved i hans ögon, armarna värkte, men synen av Nanok, helt försjunken i den magiska riten, och rädslan för vad som skulle hända om han misslyckades, drev honom vidare.

"Snart... klar..." mumlade Nanok, knappt hörbart över stridens larm och Herus ansträngda flämtningar. Ljuset från kistan intensifierades.

Heru parerade ett utfall från en mask, kände dess tänder skrapa mot hans svärdsklinga. Han var omringad. Just när han trodde att han skulle falla, hördes ett högt KLICK från kistan som inte längre var sten. Ljuset från runorna pulserade en sista gång och slocknade sedan.
Nanok rätade på sig. "Klart."

Med en snabb rörelse drog han sitt eget svärd och med två blixtsnabba hugg fällde han de maskar som var närmast Heru. Han rörde sig sedan ut i rummet som en dödens budbärare och rensade bort de återstående hoten med skrämmande effektivitet. Inom några ögonblick var det över. Salen var återigen fylld med döda monster.

Heru sjönk ner på knä, utmattad och darrande. Massvis med små bett och sår. Han hade överlevt. Knappt.

Nanok gick fram till kistan och lyfte det tunga locket. Han kikade ner, och ett sällsynt, nästan omärkligt leende spelade på hans läppar. Utan ett ord till Heru började han plocka upp föremål från kistan.

Heru stirrade på honom, sedan på förödelsen runt omkring. Hans skrytsamma ord från värdshuset ekade i hans huvud, nu fyllda med en bitter ironi. Han hade ridit med Nanok. Och det hade varit precis så brutalt som ryktet sade. Kanske till och med värre.

Nanok ställde sig bredvid, han såg på Herus sår. "Gift".

Heru vände sig mot Nanok med panik i blicken. "Gift?" Han kände det i kroppen, kallsvett, illamående, svällande och rodnande runt betten. "Jag, jag kommer dö".

Nanok muttrade, kollade sig om. Då skakade hela marken och rummet sjönk hastigt ner flera meter. Vägen ut var nu blockerad och endast ett svagt sken från facklan gav dem ljus. Nanok suckade tungt. Ena väggen, som nu också var under makten skalade och stenblock började tryckas in med våldsam kraft. Igen och igen. Heru låg vinande på marken, hostade, kväljde och rykte i kroppen. Det sista han såg var väggen slås in och en enorm mask trängde sig in. Sedan blev det svart.

När Herus ögon öppnades igen så var det flera som böjde sig över honom. "Han lever, han är vaken." En annan sträckte på sig för att se. "Var är Nanok, vad hände. Berätta för oss. Räddade du han?"

SJUKT BRA! Och nu är vi uppe i 25825 ord.

 

[Franz]

Här kommer min Agatha Christie-inspirerade historia. Den är för lång för ett inlägg och fortsätter därför i nästa inlägg.

Rättvisans ring

Det var inte ovanligt att se Nanok ridandes på en stolt springare med svärdet draget, jagandes en fiende eller ett vidunder. Det var inte heller ovanligt att se honom i fören på ett fartyg, spanande efter fientliga fartyg eller sjöodjur. Det kunde även hända att man kunde se honom i fronten av ett slagfält, klyvande fiendens soldater på mitten. Mer sällsynt var dock de tillfällen man såg honom vila. Ta det lugnt och avnjuta mat och dryck på en stillsam ort långt borta från äventyr och våld. Detta var dock ett sådant tillfälle. Nanok hade på sin resa över Lochraths högländer. stannat till i den lilla byn Kerravale. Tanken var från början att han skulle tillbringa en natt, högst två i det pittoreska samhället. Någonting hade dock hållit honom kvar och nu hade han befunnit sig i byn i en veckas tid och endast vilat och lyssnat på vindens stillhet. Förmodligen skulle han snart tröttna på lugnet och lämna byn, men just i denna stund var han relativt säker på att han skulle bli kvar i åtminstone tre dagar. Han satt på en stubbe under en skuggig ek och drack ur dryckeshornet med mjöd han köpt av bysmeden.

Det hade blivit relativt sent. Nanok hade trots ytterligare sju stycken tömda dryckeshorn lyckats klättra upp på det höloft han inhyst sig i och spenderat de senaste nätterna. När fyllan och nattens viskningar nästan sjungit honom till sömns hördes skrik och rop som gjorde honom helt klarvaken. Män ropade, hundar skällde och kvinnor grät. Nanok rykte på axlarna och somnade snart om.

Morgonen därpå vaknade Nanok av att en barsk kvinnostämma ropade hans namn. Bakfull och yrvaken klättrade han ned för loftets stege och möttes av tre personer. En reslig kvinna i 40-årsåldern med flotta kläder. Hon stod rak i ryggen med armarna i kors med två äldre män på varsin sida. Nanok kände igen kvinnan som Bryenna, byns hövding. De hade aldrig fört några längre samtal med varandra, men hade presenterat sig den dag Nanok anlände till Kerravale. De resliga männen var hennes livvakter och tjänare, ständigt beväpnade med varsin påk.
*Godmorgon!” sade Nanok och höjde handen i en hälsning. “Av vilken anledning föräras jag denna väckning?”
“Jag behöver samtala med dig om en viktig angelägenhet!” sade Bryenna. Hennes tonfall var hårt och kompromisslöst, det vill säga hövdingalik. “Ät lunch hos mig som min gäst, så ska jag berätta allt under vår måltid.”
“Om dina måltider är ens hälften så goda som byskvallret gör gällande är ett samtal om en viktig angelägenhet en lika god ursäkt som någon för att få äta”, sade Nanok muntert.

****

Då Kerravale var en liten anspråkslös by var Bryennas residens inte direkt av furstlig prakt, men den var ändå så pass imponerande att den kunde kallas hövdingalik. Det grillade vildsvinet var dessutom precis så välsmakande som Nanok hoppats på, och vinet därtill var inte dumt det heller. Hövdingen var en god värdinna precis som förväntat. Under måltiden berättade hon för Nanok om den viktiga angelägenheten:
“Det skedde ett mord igår kväll. Durian, byns krukmakare, hittades strypt precis intill den östra fårhagen.”
“Jaså?” sade Nanok obekymrat.
“Det var ett väldigt oväsen när hans döda kropp hittades igår kväll” sade Bryenna. “Jag är förvånad över att du inte hörde något.”
“Visst hörde jag”, sade Nanok. “Men kom ihåg att även om detta är en stor händelse i en avkrok som denna så är det vardagsmat för någon som mig.”
“Förvisso sant”, sade Bryenna. Hon ryckte på axlarna och fortsatte: “Vi har funnit tre bybor som är synnerligen misstänkta. De sitter för tillfället fängslade i tukthuset. Men folket i byn är upprivna så vi måste få ett avslut på detta snabbt. Det är där du kommer in i bilden, Nanok. Ett ting kommer att hållas senare i eftermiddag där de misstänkta får sin sak prövad. Jag vill att du ska axla rollen som domare.”
Nanok höjde förvånat på ögonbrynen.
“Jag? Nu var det länge sedan sist jag besökte dessa avlägsna trakter, men nog är jag säker på att ni brukar ha en lokal lagman som dömer i sådana här frågor.”
“Det är sant”, sade Bryenna. “Men nu förhåller det sig så att en av de misstänkta är lagmannens son. Risken finns att byborna kommer att misstänka att domen som faller är partisk.”
“Såvitt jag kommer ihåg brukar byhövdingen agera lagmän i sådana situationer”, sade Nanok. “I så fall torde väl uppgiften åläggas dig?”
“Det brukar visserligen vara så i vanliga fall", instämde Bryenna. “Men det råkar vara så att den andre misstänkte är min brorsdotter.”
“Ah, men då borde platsen som lagman enligt era seder intas av byns äldste?” invände Nanok.
“Du känner våra seder väl”, sade Bryenna. “Och du har rätt. Men den tredje misstänkte är byäldstens barnbarn. Som du nu säkert förstår är våra vanliga lagtraditioner helt satta ur spel. Det är därför jag frågar dig. Du är inte härifrån och kan därför döma utan att anklagas vara partisk mot någon. De folk norrifrån som du tillhör är dessutom omtalade för er känsla för rättvisa. Så vad säger du Nanok? Vill du hjälpa mig i denna sak?”
Nanok tömde vinkruset med en bestämd rörelse och tittade på Bryenna med beslutsam blick.
“Du och din by har behandlat mig väl under min vistelse här. Kan jag återgälda det genom att döma i denna sak så gör jag det gladeligen! Men jag måste fråga dig en sak."
“Fråga på”, sade Bryenna.
“Jag är en främling i byn. Jag är även en våldets man, det torde inte ha undgått någon av er, även om jag tyglat mig under min vistelse här. Hur kan du vara säker på att det inte var jag som dödade skomakaren?”
“Du är visserligen helt säkert en våldets man”, sade Bryenna. “Men jag är säker på att du, om du ämnat döda någon av oss, inte i lönndom hade strypt personen. Du hade begått dådet på öppen gata, med din yxa eller slag och sparkar. Ingen av oss hade ändå kunnat hindra dig."
Nanok skrattade och nickade gillande åt Bryenna.
“Du är en god människokännare! Precis som det anstår en hövding.”

****

Tinget hölls i byns möteshus. Det var en byggnad stor nog att rymma alla Kerravales invånare, och just denna eftermiddag var det få som inte var på plats. Så många var där att bänkarna inte räckte till alla och många fick stå likt packade får. Framför folkmassan satt Nanok på en väldig tronliknande trästol. Framför sig hade han ett stort ekbord. Bredvid Nanok stod byns skomakare, vilken fungerade som tingstjänare. Denne höll i en stor stav vilken han dunkade i salens golv tre gånger.
“Invånare i Kerravale!” ropade han. “Vi har alla samlats här för att se rättvisa skipats! Durian har mördats! Strypt av den fegaste av uslingar! Personen som begått detta brott har inte enbart skymfat vår bys lagar utan även gudars lagar! En sådan neslig handling kräver straff!”
“Straff! Straff! Straff” ropade byborna i kör.
“Då tre stycken personer misstänks för dådet har vår hövding utsatt Nanok, vandraren från norr, att döma i saken. Jag tror att vi alla inser att Nanok är en man av erfarenhet, en man som genom livet mött utmaningar vi inte ens kan drömma om. Vem passar bättre att döma i ett ting än en sådan man?!”
“Nanok! Nanok! Nanok!” ropade byborna.
Tingstjänaren lät åter en gång sin stora stav ljuda tre gånger mot golvet. Alla tystnade.
“Som våra seder bjuder kommer jag i egenskap av tingstjänare att förhöra de tre misstänkta. Domare Nanok får sedan ställa kompletterande frågor om han så önskar.”
Han höjde sedan staven över sitt huvud och snurrade den i en rituell gest.
“Vid alla gudar! För in den förste misstänkte!” ropade han med ett närmast mässande tonfall.

De stora portarna till byggnaden öppnades. Två resliga män kom insläpandes på personen som Nanok enbart kände som den ordinarie domarens son. Nanok hade sett honom ett flertal gånger i byn. Mannens vederstyggliga utseende var svårt att undgå; ett ansikte täckt av vårtor, en närmast sjuklig blåaktig hy och en stor puckel på ryggen. Nu när han dessutom var fjättrad till händer och fötter liknade han närmast ett kreatur.
“Fynccan!” sade tingstjänaren styrligt. “Son till Fynven, vår högt ärade domare. Vet du vad du står anklagad för?”
Fynccan spottade på golvet.
“Kom till saken!” väste han. Tingstjänaren dunkade ilsket staven i golvet.
“Du ska respektera rättvisans företrädare!” röt han.
“Vad är det för mening?” sade Fynccan. “Ni har redan bestämt er för att det är jag. Skyll på det fula monstret bara! Varför fortsätta den här den här charaden?! Låt yxan falla!”
En äldre man bland åskådarna reste sig.
“Svara på frågorna, Fynccan!” röt mannen. “Du drar hela din familjs heder i smutsen!”
Fynccan fick ett skamset uttryck i sitt vårtiga ansikte.
“Jag ber om ursäkt, far!” sade han. Han vände sig sedan mot tingstjänaren. “Förlåt mig. Jag vet vad jag står anklagad för. Jag ska svara på dina frågor.”
“Gott!” sade tingstjänaren. “Vart befann du dig strax innan solnedgången, när Durian mördades?”
“Jag låg hemma till sängs”, sade Fynccan.
“Kan någon gå i god för det?”, frågade tingstjänaren.
“Nej. Hustru har jag ingen. Inga vänner heller. Hur skulle någon kunna gå i god för det?”
Tingstjänaren ignorerade motfrågan.
“Vad hade du för relation till den mördade?”
Fynccan såg besvärad ut.
“Ingen alls, vi umgicks inte. Vad menar du?”
“Är det inte sant att Durian nästan dagligen ropade okvädningsord efter sig och hånade dig för din fulhet?”
Fynccans blick mörknade.
“Jo”, nästan viskade han.
“Tala högre så att människor och gudar hör dig!” röt tingstjänaren.
“Jo! Det stämmer!” sade Fynccan med klar stämma och hopbitna tänder.
“Och är det inte även sant att du bara för några dagar sedan hotade honom till livet på grand av hans glåpord?”
“Det är inte sant!” sade Fynccan, märkbart irriterad. “Jag sade något om att han en dag skulle få vad han förtjänar. Men det var inte menat som ett dödshot!”
Tingstjänaren fick ett slugt leeende på läpparna. Han gjorde en paus och frågade sedan:
“Fynccan, son till Fynven. Du känner såklart till det gamla ordspråket: En ulv kan byta päls men aldrig sinne?”
“Vad menar du med det?” frågade Fynccan avvaktande.
“Jag menar att du är en mördare! Du har mördat förut, stämmer inte det? Din egen bror! Vid floden höll du honom under vattnet tills han drunknade!"
Fynccan fick något vilt i blicken.
“Det är inte sant! Det var en olycka! Jag förstod inte vad jag gjorde! Jag var bara fem år!”
“Olycka, säger du!” sade tingstjänaren. “Hur kan det vara en olycka när du blev bestraffad för det?! Ett sådant brutalt brott, frändemord, bestraffas nästan alltid med en lika brutal död. På grund av din ringa ålder fick du dock ett mildare straff.”
“Mildare straff?! Min far släpade mig till druiden som under tortyrliknande ritualer vanställde mig på detta sätt!” Fynccan gestikulerade mot sitt vanställda yttre. “Jag är förbannad för livet! Döden hade ofta varit mildare!”
Tingstjänaren dunkade staven mot golvet.
“Tig!” röt han. Sedan vände han sig mot Nanok. “Jag har ställt alla mina frågor. Vill du förhöra den misstänkte?”
Nanok skakade på huvudet.
“Nej”, sade han. “Jag har hört allt jag behöver.”

Nästa person som fördes in i salen var Gwyrenna, Bryennas brorsdotter. Hennes entré var den raka motsatta mot Fynccan; trots kedjorna runt handleder och fotleder skred hon över rummet med stolt hållning och värdig blick. På något sätt lyckades hon få det att se ut som att det var hon som ledde de två som hade uppgiften att eskortera fram henne till Nanok och Tingstjänaren. Väl framme mässade tingstjänaren:
“Gwyrenna, dotter till Gwennach. Vet du vad du står anklagad för?”
“Givetvis”, svarade kvinnan. “Jag är naturligtvis oskyldig till detta hemska brott. Icke desto mindre är det en stor ära att kunna vara er till hjälp att äntligen bringa reda i den här affären.”
Ett sus av beundran gick genom åhörarna. Tingstjänaren anlade en lätt förorättad min. Han hämtade sig dock snabbt och fortsatte:
“Vart befann du dig strax innan solnedgången, när Durian mördades?”
“Hemma i sängen sovandes bredvid min make. Han kan naturligtvis intyga detta.”
“Det kan han säkert”, sade tingstjänaren med syrlig stämma. “Han är känd för att göra vadhelst du önskar.”
Ett fnittrigt sorl spred sig bland åhörarna. Stärkt över sitt tillfälliga övertag ställde tingstjänaren nästa fråga:
“Vad hade du för relation till den mördade?”
“Absolut ingen alls”, svarade Gwyrenna lakoniskt.
“Så det ligger ingen sanning i att du hade en hemlig relation med honom?”
Gwyrenna drog på mungipan.
“Nu anser jag i och för sig att det inte anstår ett ting att gotta sig i byskvaller. Men om du måste veta så ligger det ingen sanning i detta. Att han gjort vissa närmanden mot mig stämmer. Men hade hans slappa fru gjort sitt i sängkammaren så borde han lättare ha kunnat lägga band på sina lustar, så detta kan man ju knappast ålägga mig.”
En kvinnlig åhörare reste sig upp och pekade på Gwyrenna.
“Du ljuger, din billiga hora!” skrek hon. “Alla vet att du särade på benen för min make så fort ni båda fick chansen!”
Gwyrenna skrattade hånfullt åt änkan.
”En så usel hustru som du ska inte anklaga andra! Alla vet att Durian tog långa promenader varje kväll för att slippa höra ditt ständiga tjat. Hade du behandlat honom bättre hade han inte varit ute och promenerat igår och således inte träffat sin baneman.”
Änkan försökte rasande kasta sig mot Gwyrenna, men hindrades av åskådarna intill henne. Hon sprattlade vilt och klöste mot Gwyrenna.
”Din samvetslösa slyna! Hur vågar du?!” vrålade hon.
“Tystnad!” vrålade tingstjänaren samtidigt som personerna runt kvinnan släpade ut henne ur salen. Mannen med staven suckade, vände sig mot Gwyrenna och fortsatte utfrågningen:
“Har du någon gång hotat Durian till livet?”
“Aldrig. Varför skulle jag göra det?”, undrade Gwyrenna.
Tingstjänaren tog fram ett pergament som han hade haft gömd under rocken. Han höll upp pappret så att alla i salen kunde se det.
“Detta brev hittades i Durians ficka. Han bar alltså på det när han mördades! Tillåt mig att läsa!”
Han vecklade ut brevet och harklade sig.
“Jag är trött på att du ständigt velar! Ena dagen är jag kvinnan i dina drömmar, nästa dag vill du stanna med sin sköka till hustru. Jag är så olidligt uttröttad på detta nu att jag vill vrida nacken av dig! Bestäm dig snart, jag kommer snart inte vänta längre. G”
När han läst färdigt tittade han anklagande på Gwyrenna.
“Åh, är du färdig?” frågade hon med överdrivet honungslen stämma. “Jag trodde du hade något slags bevis på att jag hotat Durian till livet?”
“Vem skulle detta vara om inte du?!” röt tingstjänaren och pekade ilsket på det signerade G:et i brevet.
“Jag har ingen aning om vem som skrivit brevet”, sade Gwyrenna. “Jag vet att jag aldrig skulle formulera mig så tafatt. Och jag vet att jag aldrig skulle ödsla tid på att hota en så obetydlig stackare som Durian.”
Tingstjänaren suckade irriterat. Han vände sig sedan mot Nanok:
“Jag har ställt alla mina frågor. Vill du förhöra den misstänkte?”
“Nej”, sade Nanok och gjorde en avvärjande gest. “Jag har ingenting att tillägga.”

 

[Franz]

Den tredje misstänkte fördes nu in. Taranoc var hans namn, och han skilde sig betydligt mot de två andra som förhörts. De två tidigare misstänkta var typiska småortsbor. Denna man var väderbiten på ett sätt som enbart utmärkte resande rotlösa människor. Han hade en sammanbiten min och en stolt hållning.
“Taranor, son till Branor”, mässade tingstjänaren. ”Vet du vad du står anklagad för?”
”Ja”, svarade mannen kort.
”Anser du dig skyldig till detta dåd?” frågade tingstjänaren.
”Nej”, svarade Taranor..
”Du anlände till byn sent igår kväll, men brydde dig inte om att tillkännage din närvaro förrän tidigt i morse när du hittades bakom knuten till Aelmon, mjölnarens hus!”
Taranor teg och tittade uttryckslöst på tingstjänaren.
”Du ska besvara min fråga!” röt tingstjänaren.
”Du ställde aldrig någon fråga”, sade Taranor.
Ett fnitter spred sig bland åskådarna. Tingstjänaren dunkade ilsket staven i golvet. Sedan harklade han sig och verkade återfå fattningen.
”Nåväl”, sade han med lugnare stämma. ”Vi börjar om. Vad hade du för relation till den mördade?”
”Han var en usling som fick den död han förtjänade”, sade Taranor.
Ett sus gick genom åskådarna.
”Det var dock inte jag som utdelade den”, tillade Taranoc, med en stämma som visade fullkomlig obryddhet.
”Men du tyckte illa om Durian?” frågade tingstjänaren.
”Han fick mig dömd för ett brott jag inte begått”, sade Taranor. ”Någon hade brutit sig in i hans hus och stulit en släktrelik. Han sade att han sett mig ta den trots att jag inte befann mig i närheten av hans hus den natten.”
”Och varför skulle han anklaga dig för något sådant?”
”Jag gifte mig med kvinnan han älskade. Något år efter bröllopet dig hon i svår sjukdom. Durian hade fått för sig att det var min bristfälliga omvårdnad som blev hennes död. Detta tros att jag aldrig lämnade hennes sida under den tid hon var dålig! Jag är säker på att han själv tog reliken och grävde ner den någonstans, bara för att ha något att anklaga mig för!”
Ett elakt leende spred sig över tingstjänarens läppar.
”Taranor, son av Branor! Knäpp upp din skjorta och visa åskådarna din ryggtavla!”
En sekundsnabb skiftning störde Taranors stoiska blick. Sedan nickade han, knäppte upp skjortan och tog den av sig. Åskådarna fick se en ryggtavla med ett ilsket rutnät av fula ärr.
”Detta blev alltså ditt straff för det brott du anklagades för?”, frågade tingstjänaren.
”Ja”, svarade Taranor samtidigt som han tog på sig skjortan.
”Och efter att du pryglats lämnade du vår by?”
”Ja.”
”Och du höll dig sedan borta i sju år, för att sedan lägligt nog dyka upp samma kväll som Durian mördas?”
”Ja.”
”Men du gav dig inte tillkänna kvällen du dök upp?”
”Jag är ingen idiot. När jag anlände till byn och såg hur upprivna alla var förstod jag att något var galet. Jag lyckades på avstånd lyssna mig till att Durian mördats och jag begrep såklart att jag skulle misstänkas.”
”Och det var därför du höll dig undan? Du menar att du ville lura alla att du egentligen anlände idag?”
”Ja.”
Tingstjänaren vände sig mot Nanok.
“Jag har ställt alla mina frågor”, sade han. ”Vill du förhöra den misstänkte?”
”Nej”, sade Nanok. ”Allt som behövs sägas är sagt.”

Åskådarna väntade nu ivrigt, nyfikna på vem som kunde vara den skyldige.
”Nå?” sade tingstjänaren till Nanok. ”Hur lyder din dom? Vem begick dådet?”
Nanok rynkade ögonbrynen och strök sig betänksamt över skäggstubben.
”Detta är ingen lätt sak att döma i”, sade han. ”Jag måste noggrant överväga detta.”
Han reste sig och gick genom den långa salen, förbi åskådarna, fram till portarna.
”Jag kommer att gå ut för att fundera över mitt beslut”, sade han. ”Ni alla väntar här. Ingen får lämna salen innan jag återvänder.”
Ett irriterat mummel spred sig bland åskådarna.
”Nano…Herr lagman”, rättade sig tingstjänaren. ”Jag vet att du är en främling här i trakten, men våra seder bjuder…”
”Era seder ger lagmannen rätt att döma så som denne finner passande!” avbröt Nanok bestämt. ”Ni har utsett mig till lagman!”
Tingstjänaren sänkte trumpet blicken.
”Ni har rätt”, sade han. ”Vi ska låta er döma på ert vis. Men hur lång tid tror du…?”
Han hann inte avsluta sin mening innan Nanok lämnade salen och slog igen portarna bakom sig. Åskådarna mumlade oroligt till varandra. Var det verkligen rätt att låta vilden från norr döma i en sådan sak? Hur länge måste de vänta? Tänk om det rörde sig om timmar, eller dagar? De behövde dock inte oroa sig särskilt länge. Efter cirka femton minuter öppnade Nanok åter portarna. Han ropade med hög stämma:
”Allihopa, kom ut på gården! Ta med er de misstänkta!”

****

På marken utanför byggnaden hade Nanok med en stor pinne ritat en rund cirkel. Den var ungefär fyra meter i diameter och hade en omkrets på ungefär 13 meter.
”Placera de misstänkta innanför cirkeln! Och lossa deras kedjor!” beordrade Nanok. När byborna gjort som han sagt tog han åter till orda:
”I mina hemtrakter kallas denna cirkel för Rättvisans ring. De misstänkta får kämpa mot varandra i denna cirkel. Den som hamnar utanför dödas. Striden är till döds. Den enda som överlever är att betrakta som oskyldig!”
Alla tittade nervöst på varandra.
”Så lyder min dom!” röt Nanok.
Tingstjänaren samlade sig och höjde sin stav mot himlen.
"Lagmannen har talat!” vrålade han. ”Både gudar och människor har lyssnat! Domen ska falla, enligt människor och gudars lagar!”
De tre misstänkta tittade på varandra i ett ögonblick, livrädda. Sedan flög de omedelbart på varandra, oroliga över att en annan ska få ett övertag. De slog och sparkade varandra, klöstes och skrek. Åskådarna såg en början förfärade ut. Sedan började några av dem heja på den de mest trodde var oskyldig. Detta verkade egga på de misstänkta ytterligare. Kampen blev råare, blodgjutelse började ske. Bryenna ställde sig vid Nanoks sida.
”Om jag hade vetat att detta skulle ditt domslut, är jag inte säker på att jag hade anlitat dig”, sade hon.
”Du ville ha det nordiska folkets känsla för rättvisa”, sade Nanok. ”Jag gav dig bara vad du önskade.”
”Det är sant”, sade Bryenna. ”Men om vi utgår från vad dessa tre faktiskt sade, vem av dem tror du det var som begick dådet?”
”Ingen aning”, sade Nanok. ”Jag hörde inte på. Vem orkar lyssna till så mycket pladder?”
Bryenna tittade häpet på honom. Hon öppnade munnen för att säga något, men två avgrundsvrål från cirkeln avbröt henne. Gwyrenna hade med sina naglar klöst ut Taranors ena öga. Fynccan hade samtidigt tagit strypgrepp på kvinnan bakifrån och bitit av ett stort köttstycke från hennes kind.
”Kom igen, Gwyrenna! Kämpa!” ropade Bryenna.
”Ge inte upp! Döda henne, Fynccan” vrålade den ordinarie lagmannen Fynven.
”Heja Taranor!” ropade en grupp yngre män i kör.
”Döda horan! Slit henne i bitar!” skrek Durians änka.
Åskådarna började skrika åt varandra alltmer, och snart hade spott och glåpord utbytts till handgemäng. Byborna, som tills alldeles nyss hade levt sida vid sida som vänner och familj, rev, slog och sparkade varandra. Förolämpningar och dödshot haglade. Nanok hann se en handfull bybor dra fram knivar innan han gick till stallet för att hämta sin springare.

****

Vinden fläktade i Nanoks hår medan han red över Lochraths slätter. Han var rastlös. Vistelsen i Kerravale hade varit behaglig, men fullständigt händelselös från början till slut. Han hoppas på att nästa anhalt skulle bjuda på mer spänning.

 

[God45]

Här kommer min Agatha Christie-inspirerade historia. Den är för lång för ett inlägg och fortsätter därför i nästa inlägg.

Rättvisans ring

Det var inte ovanligt att se Nanok ridandes på en stolt springare med svärdet draget, jagandes en fiende eller ett vidunder. Det var inte heller ovanligt att se honom i fören på ett fartyg, spanande efter fientliga fartyg eller sjöodjur. Det kunde även hända att man kunde se honom i fronten av ett slagfält, klyvande fiendens soldater på mitten. Mer sällsynt var dock de tillfällen man såg honom vila. Ta det lugnt och avnjuta mat och dryck på en stillsam ort långt borta från äventyr och våld. Detta var dock ett sådant tillfälle. Nanok hade på sin resa över Lochraths högländer. stannat till i den lilla byn Kerravale. Tanken var från början att han skulle tillbringa en natt, högst två i det pittoreska samhället. Någonting hade dock hållit honom kvar och nu hade han befunnit sig i byn i en veckas tid och endast vilat och lyssnat på vindens stillhet. Förmodligen skulle han snart tröttna på lugnet och lämna byn, men just i denna stund var han relativt säker på att han skulle bli kvar i åtminstone tre dagar. Han satt på en stubbe under en skuggig ek och drack ur dryckeshornet med mjöd han köpt av bysmeden.

Det hade blivit relativt sent. Nanok hade trots ytterligare sju stycken tömda dryckeshorn lyckats klättra upp på det höloft han inhyst sig i och spenderat de senaste nätterna. När fyllan och nattens viskningar nästan sjungit honom till sömns hördes skrik och rop som gjorde honom helt klarvaken. Män ropade, hundar skällde och kvinnor grät. Nanok rykte på axlarna och somnade snart om.

Morgonen därpå vaknade Nanok av att en barsk kvinnostämma ropade hans namn. Bakfull och yrvaken klättrade han ned för loftets stege och möttes av tre personer. En reslig kvinna i 40-årsåldern med flotta kläder. Hon stod rak i ryggen med armarna i kors med två äldre män på varsin sida. Nanok kände igen kvinnan som Bryenna, byns hövding. De hade aldrig fört några längre samtal med varandra, men hade presenterat sig den dag Nanok anlände till Kerravale. De resliga männen var hennes livvakter och tjänare, ständigt beväpnade med varsin påk.
*Godmorgon!” sade Nanok och höjde handen i en hälsning. “Av vilken anledning föräras jag denna väckning?”
“Jag behöver samtala med dig om en viktig angelägenhet!” sade Bryenna. Hennes tonfall var hårt och kompromisslöst, det vill säga hövdingalik. “Ät lunch hos mig som min gäst, så ska jag berätta allt under vår måltid.”
“Om dina måltider är ens hälften så goda som byskvallret gör gällande är ett samtal om en viktig angelägenhet en lika god ursäkt som någon för att få äta”, sade Nanok muntert.

****

Då Kerravale var en liten anspråkslös by var Bryennas residens inte direkt av furstlig prakt, men den var ändå så pass imponerande att den kunde kallas hövdingalik. Det grillade vildsvinet var dessutom precis så välsmakande som Nanok hoppats på, och vinet därtill var inte dumt det heller. Hövdingen var en god värdinna precis som förväntat. Under måltiden berättade hon för Nanok om den viktiga angelägenheten:
“Det skedde ett mord igår kväll. Durian, byns krukmakare, hittades strypt precis intill den östra fårhagen.”
“Jaså?” sade Nanok obekymrat.
“Det var ett väldigt oväsen när hans döda kropp hittades igår kväll” sade Bryenna. “Jag är förvånad över att du inte hörde något.”
“Visst hörde jag”, sade Nanok. “Men kom ihåg att även om detta är en stor händelse i en avkrok som denna så är det vardagsmat för någon som mig.”
“Förvisso sant”, sade Bryenna. Hon ryckte på axlarna och fortsatte: “Vi har funnit tre bybor som är synnerligen misstänkta. De sitter för tillfället fängslade i tukthuset. Men folket i byn är upprivna så vi måste få ett avslut på detta snabbt. Det är där du kommer in i bilden, Nanok. Ett ting kommer att hållas senare i eftermiddag där de misstänkta får sin sak prövad. Jag vill att du ska axla rollen som domare.”
Nanok höjde förvånat på ögonbrynen.
“Jag? Nu var det länge sedan sist jag besökte dessa avlägsna trakter, men nog är jag säker på att ni brukar ha en lokal lagman som dömer i sådana här frågor.”
“Det är sant”, sade Bryenna. “Men nu förhåller det sig så att en av de misstänkta är lagmannens son. Risken finns att byborna kommer att misstänka att domen som faller är partisk.”
“Såvitt jag kommer ihåg brukar byhövdingen agera lagmän i sådana situationer”, sade Nanok. “I så fall torde väl uppgiften åläggas dig?”
“Det brukar visserligen vara så i vanliga fall", instämde Bryenna. “Men det råkar vara så att den andre misstänkte är min brorsdotter.”
“Ah, men då borde platsen som lagman enligt era seder intas av byns äldste?” invände Nanok.
“Du känner våra seder väl”, sade Bryenna. “Och du har rätt. Men den tredje misstänkte är byäldstens barnbarn. Som du nu säkert förstår är våra vanliga lagtraditioner helt satta ur spel. Det är därför jag frågar dig. Du är inte härifrån och kan därför döma utan att anklagas vara partisk mot någon. De folk norrifrån som du tillhör är dessutom omtalade för er känsla för rättvisa. Så vad säger du Nanok? Vill du hjälpa mig i denna sak?”
Nanok tömde vinkruset med en bestämd rörelse och tittade på Bryenna med beslutsam blick.
“Du och din by har behandlat mig väl under min vistelse här. Kan jag återgälda det genom att döma i denna sak så gör jag det gladeligen! Men jag måste fråga dig en sak."
“Fråga på”, sade Bryenna.
“Jag är en främling i byn. Jag är även en våldets man, det torde inte ha undgått någon av er, även om jag tyglat mig under min vistelse här. Hur kan du vara säker på att det inte var jag som dödade skomakaren?”
“Du är visserligen helt säkert en våldets man”, sade Bryenna. “Men jag är säker på att du, om du ämnat döda någon av oss, inte i lönndom hade strypt personen. Du hade begått dådet på öppen gata, med din yxa eller slag och sparkar. Ingen av oss hade ändå kunnat hindra dig."
Nanok skrattade och nickade gillande åt Bryenna.
“Du är en god människokännare! Precis som det anstår en hövding.”

****

Tinget hölls i byns möteshus. Det var en byggnad stor nog att rymma alla Kerravales invånare, och just denna eftermiddag var det få som inte var på plats. Så många var där att bänkarna inte räckte till alla och många fick stå likt packade får. Framför folkmassan satt Nanok på en väldig tronliknande trästol. Framför sig hade han ett stort ekbord. Bredvid Nanok stod byns skomakare, vilken fungerade som tingstjänare. Denne höll i en stor stav vilken han dunkade i salens golv tre gånger.
“Invånare i Kerravale!” ropade han. “Vi har alla samlats här för att se rättvisa skipats! Durian har mördats! Strypt av den fegaste av uslingar! Personen som begått detta brott har inte enbart skymfat vår bys lagar utan även gudars lagar! En sådan neslig handling kräver straff!”
“Straff! Straff! Straff” ropade byborna i kör.
“Då tre stycken personer misstänks för dådet har vår hövding utsatt Nanok, vandraren från norr, att döma i saken. Jag tror att vi alla inser att Nanok är en man av erfarenhet, en man som genom livet mött utmaningar vi inte ens kan drömma om. Vem passar bättre att döma i ett ting än en sådan man?!”
“Nanok! Nanok! Nanok!” ropade byborna.
Tingstjänaren lät åter en gång sin stora stav ljuda tre gånger mot golvet. Alla tystnade.
“Som våra seder bjuder kommer jag i egenskap av tingstjänare att förhöra de tre misstänkta. Domare Nanok får sedan ställa kompletterande frågor om han så önskar.”
Han höjde sedan staven över sitt huvud och snurrade den i en rituell gest.
“Vid alla gudar! För in den förste misstänkte!” ropade han med ett närmast mässande tonfall.

De stora portarna till byggnaden öppnades. Två resliga män kom insläpandes på personen som Nanok enbart kände som den ordinarie domarens son. Nanok hade sett honom ett flertal gånger i byn. Mannens vederstyggliga utseende var svårt att undgå; ett ansikte täckt av vårtor, en närmast sjuklig blåaktig hy och en stor puckel på ryggen. Nu när han dessutom var fjättrad till händer och fötter liknade han närmast ett kreatur.
“Fynccan!” sade tingstjänaren styrligt. “Son till Fynven, vår högt ärade domare. Vet du vad du står anklagad för?”
Fynccan spottade på golvet.
“Kom till saken!” väste han. Tingstjänaren dunkade ilsket staven i golvet.
“Du ska respektera rättvisans företrädare!” röt han.
“Vad är det för mening?” sade Fynccan. “Ni har redan bestämt er för att det är jag. Skyll på det fula monstret bara! Varför fortsätta den här den här charaden?! Låt yxan falla!”
En äldre man bland åskådarna reste sig.
“Svara på frågorna, Fynccan!” röt mannen. “Du drar hela din familjs heder i smutsen!”
Fynccan fick ett skamset uttryck i sitt vårtiga ansikte.
“Jag ber om ursäkt, far!” sade han. Han vände sig sedan mot tingstjänaren. “Förlåt mig. Jag vet vad jag står anklagad för. Jag ska svara på dina frågor.”
“Gott!” sade tingstjänaren. “Vart befann du dig strax innan solnedgången, när Durian mördades?”
“Jag låg hemma till sängs”, sade Fynccan.
“Kan någon gå i god för det?”, frågade tingstjänaren.
“Nej. Hustru har jag ingen. Inga vänner heller. Hur skulle någon kunna gå i god för det?”
Tingstjänaren ignorerade motfrågan.
“Vad hade du för relation till den mördade?”
Fynccan såg besvärad ut.
“Ingen alls, vi umgicks inte. Vad menar du?”
“Är det inte sant att Durian nästan dagligen ropade okvädningsord efter sig och hånade dig för din fulhet?”
Fynccans blick mörknade.
“Jo”, nästan viskade han.
“Tala högre så att människor och gudar hör dig!” röt tingstjänaren.
“Jo! Det stämmer!” sade Fynccan med klar stämma och hopbitna tänder.
“Och är det inte även sant att du bara för några dagar sedan hotade honom till livet på grand av hans glåpord?”
“Det är inte sant!” sade Fynccan, märkbart irriterad. “Jag sade något om att han en dag skulle få vad han förtjänar. Men det var inte menat som ett dödshot!”
Tingstjänaren fick ett slugt leeende på läpparna. Han gjorde en paus och frågade sedan:
“Fynccan, son till Fynven. Du känner såklart till det gamla ordspråket: En ulv kan byta päls men aldrig sinne?”
“Vad menar du med det?” frågade Fynccan avvaktande.
“Jag menar att du är en mördare! Du har mördat förut, stämmer inte det? Din egen bror! Vid floden höll du honom under vattnet tills han drunknade!"
Fynccan fick något vilt i blicken.
“Det är inte sant! Det var en olycka! Jag förstod inte vad jag gjorde! Jag var bara fem år!”
“Olycka, säger du!” sade tingstjänaren. “Hur kan det vara en olycka när du blev bestraffad för det?! Ett sådant brutalt brott, frändemord, bestraffas nästan alltid med en lika brutal död. På grund av din ringa ålder fick du dock ett mildare straff.”
“Mildare straff?! Min far släpade mig till druiden som under tortyrliknande ritualer vanställde mig på detta sätt!” Fynccan gestikulerade mot sitt vanställda yttre. “Jag är förbannad för livet! Döden hade ofta varit mildare!”
Tingstjänaren dunkade staven mot golvet.
“Tig!” röt han. Sedan vände han sig mot Nanok. “Jag har ställt alla mina frågor. Vill du förhöra den misstänkte?”
Nanok skakade på huvudet.
“Nej”, sade han. “Jag har hört allt jag behöver.”

Nästa person som fördes in i salen var Gwyrenna, Bryennas brorsdotter. Hennes entré var den raka motsatta mot Fynccan; trots kedjorna runt handleder och fotleder skred hon över rummet med stolt hållning och värdig blick. På något sätt lyckades hon få det att se ut som att det var hon som ledde de två som hade uppgiften att eskortera fram henne till Nanok och Tingstjänaren. Väl framme mässade tingstjänaren:
“Gwyrenna, dotter till Gwennach. Vet du vad du står anklagad för?”
“Givetvis”, svarade kvinnan. “Jag är naturligtvis oskyldig till detta hemska brott. Icke desto mindre är det en stor ära att kunna vara er till hjälp att äntligen bringa reda i den här affären.”
Ett sus av beundran gick genom åhörarna. Tingstjänaren anlade en lätt förorättad min. Han hämtade sig dock snabbt och fortsatte:
“Vart befann du dig strax innan solnedgången, när Durian mördades?”
“Hemma i sängen sovandes bredvid min make. Han kan naturligtvis intyga detta.”
“Det kan han säkert”, sade tingstjänaren med syrlig stämma. “Han är känd för att göra vadhelst du önskar.”
Ett fnittrigt sorl spred sig bland åhörarna. Stärkt över sitt tillfälliga övertag ställde tingstjänaren nästa fråga:
“Vad hade du för relation till den mördade?”
“Absolut ingen alls”, svarade Gwyrenna lakoniskt.
“Så det ligger ingen sanning i att du hade en hemlig relation med honom?”
Gwyrenna drog på mungipan.
“Nu anser jag i och för sig att det inte anstår ett ting att gotta sig i byskvaller. Men om du måste veta så ligger det ingen sanning i detta. Att han gjort vissa närmanden mot mig stämmer. Men hade hans slappa fru gjort sitt i sängkammaren så borde han lättare ha kunnat lägga band på sina lustar, så detta kan man ju knappast ålägga mig.”
En kvinnlig åhörare reste sig upp och pekade på Gwyrenna.
“Du ljuger, din billiga hora!” skrek hon. “Alla vet att du särade på benen för min make så fort ni båda fick chansen!”
Gwyrenna skrattade hånfullt åt änkan.
”En så usel hustru som du ska inte anklaga andra! Alla vet att Durian tog långa promenader varje kväll för att slippa höra ditt ständiga tjat. Hade du behandlat honom bättre hade han inte varit ute och promenerat igår och således inte träffat sin baneman.”
Änkan försökte rasande kasta sig mot Gwyrenna, men hindrades av åskådarna intill henne. Hon sprattlade vilt och klöste mot Gwyrenna.
”Din samvetslösa slyna! Hur vågar du?!” vrålade hon.
“Tystnad!” vrålade tingstjänaren samtidigt som personerna runt kvinnan släpade ut henne ur salen. Mannen med staven suckade, vände sig mot Gwyrenna och fortsatte utfrågningen:
“Har du någon gång hotat Durian till livet?”
“Aldrig. Varför skulle jag göra det?”, undrade Gwyrenna.
Tingstjänaren tog fram ett pergament som han hade haft gömd under rocken. Han höll upp pappret så att alla i salen kunde se det.
“Detta brev hittades i Durians ficka. Han bar alltså på det när han mördades! Tillåt mig att läsa!”
Han vecklade ut brevet och harklade sig.
“Jag är trött på att du ständigt velar! Ena dagen är jag kvinnan i dina drömmar, nästa dag vill du stanna med sin sköka till hustru. Jag är så olidligt uttröttad på detta nu att jag vill vrida nacken av dig! Bestäm dig snart, jag kommer snart inte vänta längre. G”
När han läst färdigt tittade han anklagande på Gwyrenna.
“Åh, är du färdig?” frågade hon med överdrivet honungslen stämma. “Jag trodde du hade något slags bevis på att jag hotat Durian till livet?”
“Vem skulle detta vara om inte du?!” röt tingstjänaren och pekade ilsket på det signerade G:et i brevet.
“Jag har ingen aning om vem som skrivit brevet”, sade Gwyrenna. “Jag vet att jag aldrig skulle formulera mig så tafatt. Och jag vet att jag aldrig skulle ödsla tid på att hota en så obetydlig stackare som Durian.”
Tingstjänaren suckade irriterat. Han vände sig sedan mot Nanok:
“Jag har ställt alla mina frågor. Vill du förhöra den misstänkte?”
“Nej”, sade Nanok och gjorde en avvärjande gest. “Jag har ingenting att tillägga.”

Jag gillade verkligen denna! Det är en annan ton än resten men väldigt mycket en ton man känner igen från pulp tidningarna!

Och vi är nu uppe i 29566 ord! Nästan 3 fjärdedelar till minimum mängden ord!

 

[God45]

Skrev ett till kapitel! Vi är nu uppe i 30031 ord! Tre fjärdedelar av vägen till 40000 ord!

En vecka i tortyrkammaren
Blod, skit och gyttja täckte golvet i tortyrkammaren. Regnvatten rann ner genom sprickor i taket och väggarna. Det var en hopplös och smutsig plats där det enda ljuset kom från de glödande kolen där de två torterarna glödgade sina verktyg. De båda torterarna var vidriga, korta och krökryggade krakar som uppenbart njöt av att ha makten att tillfoga smärta på bättre män. På bordet i rummets mitt var en massiv och muskulöst byggd man fastkedjad naken.

”Vi vet att du är Nanok, berätta var sultanens juveler är så kommer vi låta dig gå.”
”Jag är inte Nanok! Ni har gripit fel man. Jag är också från norr men jag är inte Nanok.”
”Om du inte frivilligt slutar ljuga kommer smärtan få dig att göra det”, sade den äldre av torterarna vilket fick den yngre av paret att fnissa som en skolflicka.

Under den första dagen av tortyr skar torterarna sakta av barbarens alla fingrar och tår. Trots detta sade han inte vad de ville utan sade bara igen att han inte var Nanok.

Under den andra dagen av tortyr skar de sönder senorna i alla barbarens leder. Nu skulle det göra ännu ondare varje gång de utförde någon annan tortyr på honom. Trots detta sade han inte vad de ville utan sade bara igen att han inte var Nanok.

Under den tredje dagen av tortyr flådde de barbaren levande så att han knappt hade något skin alls kvar på sin kropp. Trots detta sade han inte vad de ville utan sade bara igen att han inte var Nanok.

Under den fjärde dagen av tortyr kastrerade de barbaren och tvingade honom att äta sin egen mandom. Trots detta sade han inte vad de ville utan sade bara igen att han inte var Nanok.

Under den femte dagen av tortyr drog de ut alla barbarens tänder. Trots detta sade han inte vad de ville utan sade bara igen att han inte var Nanok.

Under den sjätte dagen av tortyr skar de ut barbarens ögon. Trots detta sade han inte vad de ville utan sade bara igen att han inte var Nanok.

När torterarna skulle påbörja den sjunde dagen av tortyr sparkade någon in dörren till tortyrkammaren. En barbarkrigare bärandes två svärd rusade in och högg ner de båda torterarna på en enda sekund. Krigaren vände sig sedan till den torterade barbaren på bordet och sade: ”Jag är Nanok, jag har hört om ditt stora mod i att bli torterad i en vecka för att du vägrar ge upp mig. Jag är här för att rädda dig.”. Mannen på bordet började skratta.
”Det krävde inget mod! Jag var bara jätterädd på vad de skulle göra om de blev säkra på att jag var Nanok! Då kunde det ju ha gått riktigt illa för mig.”.

 

[TobiasEkwall]

Skrev ett till kapitel! Vi är nu uppe i 30031 ord! Tre fjärdedelar av vägen till 40000 ord!

En vecka i tortyrkammaren
Blod, skit och gyttja täckte golvet i tortyrkammaren. Regnvatten rann ner genom sprickor i taket och väggarna. Det var en hopplös och smutsig plats där det enda ljuset kom från de glödande kolen där de två torterarna glödgade sina verktyg. De båda torterarna var vidriga, korta och krökryggade krakar som uppenbart njöt av att ha makten att tillfoga smärta på bättre män. På bordet i rummets mitt var en massiv och muskulöst byggd man fastkedjad naken.

”Vi vet att du är Nanok, berätta var sultanens juveler är så kommer vi låta dig gå.”
”Jag är inte Nanok! Ni har gripit fel man. Jag är också från norr men jag är inte Nanok.”
”Om du inte frivilligt slutar ljuga kommer smärtan få dig att göra det”, sade den äldre av torterarna vilket fick den yngre av paret att fnissa som en skolflicka.

Under den första dagen av tortyr skar torterarna sakta av barbarens alla fingrar och tår. Trots detta sade han inte vad de ville utan sade bara igen att han inte var Nanok.

Under den andra dagen av tortyr skar de sönder senorna i alla barbarens leder. Nu skulle det göra ännu ondare varje gång de utförde någon annan tortyr på honom. Trots detta sade han inte vad de ville utan sade bara igen att han inte var Nanok.

Under den tredje dagen av tortyr flådde de barbaren levande så att han knappt hade något skin alls kvar på sin kropp. Trots detta sade han inte vad de ville utan sade bara igen att han inte var Nanok.

Under den fjärde dagen av tortyr kastrerade de barbaren och tvingade honom att äta sin egen mandom. Trots detta sade han inte vad de ville utan sade bara igen att han inte var Nanok.

Under den femte dagen av tortyr drog de ut alla barbarens tänder. Trots detta sade han inte vad de ville utan sade bara igen att han inte var Nanok.

Under den sjätte dagen av tortyr skar de ut barbarens ögon. Trots detta sade han inte vad de ville utan sade bara igen att han inte var Nanok.

När torterarna skulle påbörja den sjunde dagen av tortyr sparkade någon in dörren till tortyrkammaren. En barbarkrigare bärandes två svärd rusade in och högg ner de båda torterarna på en enda sekund. Krigaren vände sig sedan till den torterade barbaren på bordet och sade: ”Jag är Nanok, jag har hört om ditt stora mod i att bli torterad i en vecka för att du vägrar ge upp mig. Jag är här för att rädda dig.”. Mannen på bordet började skratta.
”Det krävde inget mod! Jag var bara jätterädd på vad de skulle göra om de blev säkra på att jag var Nanok! Då kunde det ju ha gått riktigt illa för mig.”.

Haha! Riktigt lustig slutkläm

 

[God45]

Haha! Riktigt lustig slutkläm

Tack

 

[Franz]

Skrev ett till kapitel! Vi är nu uppe i 30031 ord! Tre fjärdedelar av vägen till 40000 ord!

En vecka i tortyrkammaren
Blod, skit och gyttja täckte golvet i tortyrkammaren. Regnvatten rann ner genom sprickor i taket och väggarna. Det var en hopplös och smutsig plats där det enda ljuset kom från de glödande kolen där de två torterarna glödgade sina verktyg. De båda torterarna var vidriga, korta och krökryggade krakar som uppenbart njöt av att ha makten att tillfoga smärta på bättre män. På bordet i rummets mitt var en massiv och muskulöst byggd man fastkedjad naken.

”Vi vet att du är Nanok, berätta var sultanens juveler är så kommer vi låta dig gå.”
”Jag är inte Nanok! Ni har gripit fel man. Jag är också från norr men jag är inte Nanok.”
”Om du inte frivilligt slutar ljuga kommer smärtan få dig att göra det”, sade den äldre av torterarna vilket fick den yngre av paret att fnissa som en skolflicka.

Under den första dagen av tortyr skar torterarna sakta av barbarens alla fingrar och tår. Trots detta sade han inte vad de ville utan sade bara igen att han inte var Nanok.

Under den andra dagen av tortyr skar de sönder senorna i alla barbarens leder. Nu skulle det göra ännu ondare varje gång de utförde någon annan tortyr på honom. Trots detta sade han inte vad de ville utan sade bara igen att han inte var Nanok.

Under den tredje dagen av tortyr flådde de barbaren levande så att han knappt hade något skin alls kvar på sin kropp. Trots detta sade han inte vad de ville utan sade bara igen att han inte var Nanok.

Under den fjärde dagen av tortyr kastrerade de barbaren och tvingade honom att äta sin egen mandom. Trots detta sade han inte vad de ville utan sade bara igen att han inte var Nanok.

Under den femte dagen av tortyr drog de ut alla barbarens tänder. Trots detta sade han inte vad de ville utan sade bara igen att han inte var Nanok.

Under den sjätte dagen av tortyr skar de ut barbarens ögon. Trots detta sade han inte vad de ville utan sade bara igen att han inte var Nanok.

När torterarna skulle påbörja den sjunde dagen av tortyr sparkade någon in dörren till tortyrkammaren. En barbarkrigare bärandes två svärd rusade in och högg ner de båda torterarna på en enda sekund. Krigaren vände sig sedan till den torterade barbaren på bordet och sade: ”Jag är Nanok, jag har hört om ditt stora mod i att bli torterad i en vecka för att du vägrar ge upp mig. Jag är här för att rädda dig.”. Mannen på bordet började skratta.
”Det krävde inget mod! Jag var bara jätterädd på vad de skulle göra om de blev säkra på att jag var Nanok! Då kunde det ju ha gått riktigt illa för mig.”.

Sjuk humor på helt rätt sätt!

 

[Gustav Lorentz]

Nanok hann de en handfull bybor dra fram klimat innan han gick till stallet för att hämta sin springare.

Denna mening mot slutet begrep jag inte... Jag gillade din berättelse, men hade gärna velat veta hur det gick för de tre misstänkta

 

[Franz]

Denna mening mot slutet begrep jag inte... Jag gillade din berättelse, men hade gärna velat veta hur det gick för de tre misstänkta

”Nanok hann se en handfull bybor dra fram knivar” skulle det stå. Rättar felet direkt, skrev slutet samtidigt som jag flanerade i Farsta med min treåriga son Tack så jättemycket för att du gillar historien Jag tänker att grejen att man inte får reda på att det går för de tre är för att Nanok inte bryr sig. Det blir en liten twist på whodunnit, hade Poirot varit en barbar så hade han låtit alla misstänkta slåss till döds

 

[God45]

”Nanok hann se en handfull bybor dra fram knivar” skulle det stå. Rättar felet direkt, skrev slutet samtidigt som jag flanerade i Farsta med min treåriga son Tack så jättemycket för att du gillar historien Jag tänker att grejen att man inte får reda på att det går för de tre är för att Nanok inte bryr sig. Det blir en liten twist på whodunnit, hade Poirot varit en barbar så hade han låtit alla misstänkta slåss till döds

Ändrat det nu i dokumentet med alla texterna också!

 

[God45]

Nytt kapitel! 30666 ord nu! (Bra metal nummer!)

Det svartaste ögat
En massiv svart diamant, utskuren ur ansiktet på urtidsguden Gogorath när de unga titanerna dräpte honom, för det var hans öga med vilket han kunde se det förflutna och framtiden men inte nuet. Ögat bars av guden Sandobran tills han skänkte den till hjältinnan Drerinel som hjälp i hennes kamp för att rädda staden Gram från den mörka herren Walik. Efter hjältinnans död placerades ögat i Sandobrans tempel mitt i Gram. Där vilade det i hundratals år tills det blev stulet av tjuvar och försvann i historiens dimmor under nästan tusen år. Diamanten, nu känd genom folksagor och sägner som ”Det svartaste ögat” återfanns efter ett drygt ett millennium på ett sjunket skepp i Knivarnas hav. Den hann bara precis tas hem till templet i Gram innan staden mötte sin undergång. Gram låg vid foten av en död vulkan, genom mörk magi menad att bringa döda kroppar till oheligt liv återupplivade den odöda häxan Leh själva vulkanen. Den odöda vulkanen hade ett ektoplasma utbrott som dödade alla i hela regionen. Alla levande i Gram förvandlades till hungrande odöda fasor. Män, kvinnor, barn, husdjur, boskap… Till och med staden ohyra. Ännu mörkare saker kom från bortom för att festa på de förlorade själarna och lidandet i Gram, snabbt blev staden ett hem åt de mörkaste tänkbara demonerna. Trots detta, trots att stadens mörker befläckade allt och alla i den, kom äventyrare på jakt efter Det svartaste ögat. Vissa kom på jakt efter rikedom eller berömmelse. Vissa kom för att deras gudar eller nationer behövde diamanten. Vissa kom för att själv få svar från ögat eller för att få makten artefakten innebar. Detta är vem de var och vad som hände med dem.

Spikriddaren hade ett mjukt hjärta, det tyckte de döda barnen han inte klarade av att dräpa smakade gott.

Fäktaren Bertil var en mästare med sitt kortsvärd, tyvärr var de svarta riddarna lika bra med sina och deras var längre.

De tre blå systrarna gick in i staden hand i hand, bara en kom ut men hon höll fortfarande i sina systrars händer.

Tjuven Liliatrix drack dåligt gift och sket ut sitt liv.

Tempelriddaren Karl dödades av en odöd jarl.

Magikern Elva tände sin sista eld på ett regnvått torg, det höll inte drunkningsdemonerna borta.

Lönnmördaren Klaus kastades genom ett fönster som, precis som hans ben, gick i kras.

Skalden Jussif sjöng för de glömda och trodde att musik skulle väcka deras mänsklighet. Den hade de glömt.

Sjöfararen Frall hittade en väg långt in i staden genom dess hamn. Båten hindrade inte de döda från att dränka honom i hans eget blod.

Zirkon den Evige gick vilse och tog samma väg nio gånger. Den tionde gången hade någon annan lärt sig hans rut.

Grevinnan Nalla av Ros försökte infiltrera Gram med sin erfarenhet som spion. Men i Gram har några väggar faktiskt öron.

Äventyraren Ormlod var en skarp typ tills han lade händerna på en trollspegel. Den visade honom saker han inte ville veta. Sedan var något skarp i hans händer. Och i hans handleder.

Jägaren Tibb följde ett spår av små, blodiga fotavtryck. De följde efter honom först.

Magikern Krennek blev äten av hundar, hur magisk han var kan man undra.

Tjuven Ville klättrade ner i ett skorstenstorn och försvann. När han kom upp igen var det som rök.

Skyttemästaren Draxo sköt en pil mot något han inte kunde se i mörkret. Han träffade men det gjorde mörkret också.

Abbedissan Grunn blev slagen sönder och samman av en demon. Mest sönder.

Utforskaren Nem skrev ner allt som hände honom i Gram. Sista sidan var tom, för det var där han dog.

Plundraren Peter kom knappt in en meter innan han av svärd blev nedstucken.

Barbaren Nanok hörde vad som hänt andra i Gram, sade ”Nej tack” och vände på sin klack.

 

[TobiasEkwall]

Här kommer dryga 2000 ord till!

Kaitkas sista kung

Nanok satte ned sina stövelklädda fötter utan att skapa ett enda ljud. Varenda muskel i hans fot samverkade för ljudlöst föra honom över marmorgolvet. Pelarhallen var mörk, inga fyrfat hade varit tända här på mång år. Mörkret hade gjort sig hemmastatt. En vindil förde med sig torr värme utifrån och fick cypressers döda löv att pila fram lik rädda möss över stenläggningen.

Nanok visste att han var tvungen att vara vaksam. Kaitkas sista konung var en i högsta grad farlig motståndare. Han visste samtidigt att han inte fick dröja för länge. Prästafogden Jochim den Lejonsmekte skulle inte låta sin gyllene slup vänta längre än till midnatt, och att vara skeppsbruten på Kaitkas var inget den unge barbaren vill vara oavsett hur mötet med konungen skulle sluta.

Nanok kunde inte låta bli att le när han tänkte på Jochim, tempelpalatset och ödets tvära kast. Han var väldigt glad att han tackat jag till att stjäla Kardaras rostiga offer-spira från Jochim och ännu gladare att han övergav det uppdraget när han bröt sig rakt in i en strålande fest. Det var sjudagarsfirandet av Kardaras seger över vulkanormen Shataram. Nanok minns inte allt. Sanningen att säga minns han väldigt lite. Men det han mins var guldklimpar i ett hav glömskans grå dimma. Han minns smaken av kryddat vin, han hade druckit det som en drunknad dricker havsvatten. En aldrig sinande ström. Han hade dansat. Han mins att han dansade under brännande sol och gnistrande stjärnor. Hade en sovit mellan? Det visste han inte. Han minns hur han knäckte nacken på tempelskrivarens tama gepard. Han minns skrivarens tårar, sitt egna bullrandea skratt och gästernas jubel. Den episoden var lätt att minnas, geparden hade lämnat tre röda ränder över hans bringa som en panikgiven avskedsgåva. Och Nanok minns naken hud, rinnande svett och njutningsfulla stön.

Men mest mindes han sina egna ord. Han hade behövt hålla i sig salens purpurgobelänger för att inte vinet skulle fälle honom till marken. Han hade varit tyst för att inte locka magen att kasta upp sitt innehåll och fått höra berättelsen om Kaitkas siste kung. När berättaren till slut varit klar hade Nanok brölat ut:

”Ha! Ni darrar för Kaitkas siste kung! Knappt ens en utmaning för mig Nanok! Jag svär att jag har konungens avhuggna huvud här inom tre dagar. Det svär jag vid helvetet, er guds rostiga spira och mitt eget namn!”

Sedan hade han kräkts som en hund över både sig själv, de närmsta gästerna och gobelängerna.

Nanok kunde inte låta bli att skratt lågt för sig själv. Det hade varit dumt, absolut, men han tröstade sig med att man måste få vara dum ibland.

Jochim hade inte tagit lätt på hans ed. Nanok förstod honom. Just nu väntade Prästfogden på sitt fartyg invid öns benvita klippor. Så stor var deras fruktan att de hade vägrat gå iland, Nanok hade fått simma den sista biten in till Kaitkas buskklädda strand. Om han lämnade palatsruinen han nu befann sig i skulle han nog fortfarande kunna höra harpospelarna, flöjterna och skratten från slupen. Men han skulle inte lämna palatset, inte utan konungens huvud.

När Nanok kommit längre in i hallen räckte inte solljuset längre till. Han slog eld på en fackla. Brinnande olja droppade som stjärnfall. Hela hallens färgton skiftade från djupaste svart till varmast gyllene, den unge barbarens svärd glimmade i kapp med väggarnas bronsornament.

Nanok smög fortfarande trots att facklan skulle skvallra om hans ankomst. Han lämnade pelarhallen bakom sig och sökte sig djupare in i palatskomplexet. Korridorer löpte förbi salar och kammare som gapade tomma, korsvägar kom och gångar löpte ut i kompakt mörker. Ingenstans fann han anat liv än mossa och insekter.

Azurblå mosaikplattor skimrade i fackelskenet när den smala gången öppnade upp sig i en större sal. De sargade pelare som bar taket på sina skuldror såg utmattade ut. Markens döda löv skylde bristfälligt gyllen skatter som fått ligga där de fallit. Bägare, fat och brickor av ädla metaller som låg orörda. Honungskakor och vindruva var bytt mot jord och mull. Palatsgolvet var fortfarande rödfläckigt av vin som torkat till damm. Mitt salen, som var så lång att ingen ensam fackla kunde lysa upp den, fanns en bassäng. Bassängvattnet låg så still att det knappt såg flytande ut. Nanok närmade sig sakta. Greppet om svärdets hjalt var bestämt. Bassängens djup var svår att avgöra, vattnets färg lika så, det rörde sig i gränslandet mellan brunt, gult och grönt. Bland stillastående sjögräs kunde Nanok skymta algtäckta skelett. Förvridna små dödskallar och brutna nackkotor.

Från andra sidan vattnet hördes ett ljud. Något stort andades, rörde sig. Mjuka tunga tassar som sattes mot marmor. Rasslet av ben som rasade innan de fann en ny plats att åter ligga stilla.

Nanok, kände hur hjärtat slog hårdare, hur en pirrning gick genom hans kropp. Som om någon hällt kallt vatten längst med ryggraden. Han uppskattade känslan. Han gick fram och ställde sig vid bassängens stenlagda kant och tog till orda:

”Möt mig odjur” löd hans bestämda röst ”Jag ska kapa huvudet från din vidunderskropp och bli känd som Nanok, han som dräpte Kaitkas siste konung”

”Då är det inte mig du söker” Rösten som kom emot honom var len. En kvinnas röst var det. Den vibrerad av oansträngd pondus, men med en tydlig ton av vemod. Nanok kunde höra den.

”Om du inte är den fruktade konungen, vem är du då?” Frågade barbaren, hans svärd började långsamt sjunka även om han ännu var vaksam

När Nanok lämnade salen med bassängen spelade ett leende på hans läppar. Länge hade han och konungens olyckliga gemål talats vid och krigaren var nu övertygad om att seger väntade honom.

Med lätthet kunde han nu finna sin väg genom den labyrintiska palatsruinen. Precis som han väntade sig såg han nu solljus strila in. Tronrummet brede ut sig. Vid öppna fönstervalv gnistrade drivor av krossat glas. Ett väldigt serveringsfat låg på mosaikgolvets mitt. Guldet hade förlorat sin lyster, matt och blodnedsmetat låg det med ett halvätet hjortkadaver som sin enda börda. Först hörde Nanok endast flugors surrande där de kalasde på konungens matrester, men snart kunde han ana de väsande andetagen. Uppkrupen på sin tron låg konungen, tronen såg liten ut under hans stora kropp.

Tassarna var liksom resten av kroppen täckta av gyllengul päls, och ut från dem sköt dolklika, krökta klor. Likt ett lejon var han, bara längre, magrare och grymmare, från ryggen sträckte sig väldiga fjädelösa vingar som lojt flaxade som för att sträcka sig. Men huvudet var det vidrigaste. Det var inte en bests huvud, det var en mans. En illvilligt, föraktfullt konungansikte. De ädla dragen gick att skymta under det vilda skägget och på huvudet satt en Kaitkas safirbeströdda krona.

”Jag är här för dit huvud” Sa Nanok med stadig stämma. Han lät facklan falla till marken och fattade svärdets hjalt med båda händerna.

Konungen ställde sig på och började långsamt och vaksamt gå mot Nanok, vingarna slog fortfarande. Ljusstrålarna som föll in genom det brustna taket såg ut som pelare av ljus när dammkorn virvlade runt i dem.

”Jag har hört dig” Svarad Konungen, med rösten formligen drypande av hat ”Men snart kommer du tystna, jag ska sluka ditt ljumma kött och släcka min törst med ditt tjocka blod, yngling”

Konungen blottade sina tänder, motbjudande stank käften av röta och gammalt blod, men människotänder var de trots allt, inte ett odjurs vassa huggtänder.

De två rörde sig långsamt mot varandra, vaksamt, redo till språng.

”Jag har hört att du en gång var människa” Sa Nanok ”Att du med din grymhet upprörde Kardaras så att hon svor att sända en sjuka så svår att alla människor i ditt rike skulle dö.”

”Det du hört är sant” Svarade konungen, han log, men även hans leende tyckts illvilligt, som om det enda som roade honom var minnet av sina undersåtars död och sina egna illdåd ”Men när sjukan kom var jag inte längre människa”

Nanok, nickade.

”Jag har hört det, dina alkemister och spåkunniga, andebsvärjare och mystiker, varenda lärd du hade vid dit hov läste trolldom över dig, trolldom så stark att du inte längre är människa, även om du bär ett sådant ansikte” Fortsatte Nanok

”Du har hört rätt” sa Konungen ”Både över mig och min Gemål lästes trolldom kraftfullare än du kan föreställa dig. Du kan inte tro att du en ensam man, knappt mer än en gosse ska rå på mig, Kaitkas siste konung. Impotenta, lilla Människovalp” väste konungen med sin släpiga stämma.

Nanok kände hur ilskan rann till. Käkarna spände så hårt att tänderna knakade, hjärtat började bulta så hårt att han kunde känna dess eko i bröstkorgen.

”Ditt huvud är mitt!” Vrålade barbaren. Någonstans visste han att det här inte var så här det skulle göras, men när den tanken var färdigtänkt var han redan på väg mot konungen, hans svärd höjt och ett ordlöst vredsskri strömmande genom den öppna munnen.

Kungen var snabb, lejontassarna med de vassa klorna sökte Nanoks ansikte om och om igen. Barbaren tvingades bli defensiv. Konungens rena styrka skickade honom stapplande bakåt för varje slag även om Nanok lyckades hålla klorna från att skära upp hans köttet. Nanoks svärd dröp av varmt blod. Dussintals gånger hade klingan trängt igenon lejonskinnet, men aldrig djupt.

Striden fortled, svärdet var halkigt i Nanoks hand. Alltid var det han som tvingades bakåt. Slutligen föll han, han landade med ryggen mot mosaiken. Han kunde se den förgyllda takkupolen högt där ovan. Sen var konungen över honom. Tyngden pressade luften ur bröstet. Han kände konungens andedräkt, så förbittrad var den gamle härskaren att hans saliv svartnat till gift och eter dröp ur hans käft. En muskulös trampdyna låste Nanoks svärdsarm vid marken. Yrsel började komma över honom.

Då kunde Nanok ana en annan väldig skugga. Bara ögoblicket senare vräktes konungen av honom. Stridsvrål, endast till hälften mänskliga tävlade med varandra i styrka. Konungens gemål hade hållit vad hon lovat. Hon var här för att bistå Nanok i striden mot hennes vederstygglige make. Striden mellan de en gång älskande tu var fylld av djurisk vrede och mänsklig avsky. Blodet föll likt vindkastat stormregn.

Nanok reste sig, ej längre lika vimmelkantig, han tog ett ögonblick till att ställa sig bredbent och stävja yrseln. Han såg de båda bestarnas kamp. Konungen var både tyngre och starkare än sin gemål, vem som skulle dräpa vem blev för Nanok uppenbart. Det var inte en utgång han önskade.

Åter rusade unge Nanok in i striden, men denna gång samlad och målmedveten. Konungen såg honom komma. Och man kunde se en hastig strimma av skräck gå som en ljungeld genom hans ögon. Konungen släppte greppet om sin gemål och kastade sig uppåt, hans väldiga vingar kämpade för att häva honom från palatsgolvet. Dammfyllda vindar slog emot Nanok som kunde se sin fiende börja lätta, på väg upp, på väg utom räckhåll.

Nanok tog sikte på högsätet. Hans muskulösa lår lät honom avverka sträckan på knappa ögonblick. Med tre rappa stega hade Nanok nått toppen av tronens ryggstöd utan att förlora fart. Därifrån kastade han sig mot konungen.

Det vidunder som var Kaitkas siste konung vände sig förvånat mot barbaren som befann sig mitt i sitt språng. Förvåningen varade blott ett ögonblick. Sedan slog Nanok in i honom. Den fria vänsterhanden greppade om Konungens mörka nackhår, Nanok hävde sig upp och kunde hängande över konungens rygg driva sitt svärd djupt in lejonvarelsens nacke. En kaskad stinkande bitterblod slog ut över Nanok, konungens kropp stelnade. De båda föll. Konungens slappa, tunga kropp slog ner i tronen som ett stjärnfall. Tronen krossades. Ett skrammel ekade genom tronsalen när safirkronan rullade över stenläggningen för att slutligen välta ner i pöl av den nu döde härskarens mörka blod.

Nanok andades tungt, ännu andfådd efter kampen.

”Det är gjort” Sa han sedan ”Du får det du vill och jag får det jag vill”

Nanok blickade mot den döde konungens gemål och kunde inte låta bli att låta blicken fastna på hennes trinda buk.

Gemålen, som snart skulle kunna kalla sig drottning, nickade, även hon utmatad av striden.

”Aldrig mer behöver jag frukta att min make av misstänksamhet och avund ska ruskalivet ur mina söner och döttrar, denna gång ska min avkomma leva, jag tackar dig krigare”

”Vi fick båda vad vi vill, det var ett gott avtal” Svarade Nanok

Sedan påbörjade han det makabra arbetet med att särskilja konungens huvud från dess kropp.

”Kronan är inget jag suktar efter” Sa Nanok med en gest mot den blodiga pjäsen ”Jag har det jag kom för och det enda jag törstar efter nu är Jochims söta vin”

Gemålen nickade mot honom med ett nobelt leende.

”Då faller den till mig via arvsrätt” Svarade hon.

Snart skulle skulle den unge Nanok nå Jochims slup och den hägrande dimman av nöjen. Han simmade med det avhuggna huvudet i ett fast grepp, bakom sig lämnade han Kaitkas försa drottning.

 

[God45]

Här kommer dryga 2000 ord till!

Kaitkas sista kung

Nanok satte ned sina stövelklädda fötter utan att skapa ett enda ljud. Varenda muskel i hans fot samverkade för ljudlöst föra honom över marmorgolvet. Pelarhallen var mörk, inga fyrfat hade varit tända här på mång år. Mörkret hade gjort sig hemmastatt. En vindil förde med sig torr värme utifrån och fick cypressers döda löv att pila fram lik rädda möss över stenläggningen.

Nanok visste att han var tvungen att vara vaksam. Kaitkas sista konung var en i högsta grad farlig motståndare. Han visste samtidigt att han inte fick dröja för länge. Prästafogden Jochim den Lejonsmekte skulle inte låta sin gyllene slup vänta längre än till midnatt, och att vara skeppsbruten på Kaitkas var inget den unge barbaren vill vara oavsett hur mötet med konungen skulle sluta.

Nanok kunde inte låta bli att le när han tänkte på Jochim, tempelpalatset och ödets tvära kast. Han var väldigt glad att han tackat jag till att stjäla Kardaras rostiga offer-spira från Jochim och ännu gladare att han övergav det uppdraget när han bröt sig rakt in i en strålande fest. Det var sjudagarsfirandet av Kardaras seger över vulkanormen Shataram. Nanok minns inte allt. Sanningen att säga minns han väldigt lite. Men det han mins var guldklimpar i ett hav glömskans grå dimma. Han minns smaken av kryddat vin, han hade druckit det som en drunknad dricker havsvatten. En aldrig sinande ström. Han hade dansat. Han mins att han dansade under brännande sol och gnistrande stjärnor. Hade en sovit mellan? Det visste han inte. Han minns hur han knäckte nacken på tempelskrivarens tama gepard. Han minns skrivarens tårar, sitt egna bullrandea skratt och gästernas jubel. Den episoden var lätt att minnas, geparden hade lämnat tre röda ränder över hans bringa som en panikgiven avskedsgåva. Och Nanok minns naken hud, rinnande svett och njutningsfulla stön.

Men mest mindes han sina egna ord. Han hade behövt hålla i sig salens purpurgobelänger för att inte vinet skulle fälle honom till marken. Han hade varit tyst för att inte locka magen att kasta upp sitt innehåll och fått höra berättelsen om Kaitkas siste kung. När berättaren till slut varit klar hade Nanok brölat ut:

”Ha! Ni darrar för Kaitkas siste kung! Knappt ens en utmaning för mig Nanok! Jag svär att jag har konungens avhuggna huvud här inom tre dagar. Det svär jag vid helvetet, er guds rostiga spira och mitt eget namn!”

Sedan hade han kräkts som en hund över både sig själv, de närmsta gästerna och gobelängerna.

Nanok kunde inte låta bli att skratt lågt för sig själv. Det hade varit dumt, absolut, men han tröstade sig med att man måste få vara dum ibland.

Jochim hade inte tagit lätt på hans ed. Nanok förstod honom. Just nu väntade Prästfogden på sitt fartyg invid öns benvita klippor. Så stor var deras fruktan att de hade vägrat gå iland, Nanok hade fått simma den sista biten in till Kaitkas buskklädda strand. Om han lämnade palatsruinen han nu befann sig i skulle han nog fortfarande kunna höra harpospelarna, flöjterna och skratten från slupen. Men han skulle inte lämna palatset, inte utan konungens huvud.

När Nanok kommit längre in i hallen räckte inte solljuset längre till. Han slog eld på en fackla. Brinnande olja droppade som stjärnfall. Hela hallens färgton skiftade från djupaste svart till varmast gyllene, den unge barbarens svärd glimmade i kapp med väggarnas bronsornament.

Nanok smög fortfarande trots att facklan skulle skvallra om hans ankomst. Han lämnade pelarhallen bakom sig och sökte sig djupare in i palatskomplexet. Korridorer löpte förbi salar och kammare som gapade tomma, korsvägar kom och gångar löpte ut i kompakt mörker. Ingenstans fann han anat liv än mossa och insekter.

Azurblå mosaikplattor skimrade i fackelskenet när den smala gången öppnade upp sig i en större sal. De sargade pelare som bar taket på sina skuldror såg utmattade ut. Markens döda löv skylde bristfälligt gyllen skatter som fått ligga där de fallit. Bägare, fat och brickor av ädla metaller som låg orörda. Honungskakor och vindruva var bytt mot jord och mull. Palatsgolvet var fortfarande rödfläckigt av vin som torkat till damm. Mitt salen, som var så lång att ingen ensam fackla kunde lysa upp den, fanns en bassäng. Bassängvattnet låg så still att det knappt såg flytande ut. Nanok närmade sig sakta. Greppet om svärdets hjalt var bestämt. Bassängens djup var svår att avgöra, vattnets färg lika så, det rörde sig i gränslandet mellan brunt, gult och grönt. Bland stillastående sjögräs kunde Nanok skymta algtäckta skelett. Förvridna små dödskallar och brutna nackkotor.

Från andra sidan vattnet hördes ett ljud. Något stort andades, rörde sig. Mjuka tunga tassar som sattes mot marmor. Rasslet av ben som rasade innan de fann en ny plats att åter ligga stilla.

Nanok, kände hur hjärtat slog hårdare, hur en pirrning gick genom hans kropp. Som om någon hällt kallt vatten längst med ryggraden. Han uppskattade känslan. Han gick fram och ställde sig vid bassängens stenlagda kant och tog till orda:

”Möt mig odjur” löd hans bestämda röst ”Jag ska kapa huvudet från din vidunderskropp och bli känd som Nanok, han som dräpte Kaitkas siste konung”

”Då är det inte mig du söker” Rösten som kom emot honom var len. En kvinnas röst var det. Den vibrerad av oansträngd pondus, men med en tydlig ton av vemod. Nanok kunde höra den.

”Om du inte är den fruktade konungen, vem är du då?” Frågade barbaren, hans svärd började långsamt sjunka även om han ännu var vaksam

När Nanok lämnade salen med bassängen spelade ett leende på hans läppar. Länge hade han och konungens olyckliga gemål talats vid och krigaren var nu övertygad om att seger väntade honom.

Med lätthet kunde han nu finna sin väg genom den labyrintiska palatsruinen. Precis som han väntade sig såg han nu solljus strila in. Tronrummet brede ut sig. Vid öppna fönstervalv gnistrade drivor av krossat glas. Ett väldigt serveringsfat låg på mosaikgolvets mitt. Guldet hade förlorat sin lyster, matt och blodnedsmetat låg det med ett halvätet hjortkadaver som sin enda börda. Först hörde Nanok endast flugors surrande där de kalasde på konungens matrester, men snart kunde han ana de väsande andetagen. Uppkrupen på sin tron låg konungen, tronen såg liten ut under hans stora kropp.

Tassarna var liksom resten av kroppen täckta av gyllengul päls, och ut från dem sköt dolklika, krökta klor. Likt ett lejon var han, bara längre, magrare och grymmare, från ryggen sträckte sig väldiga fjädelösa vingar som lojt flaxade som för att sträcka sig. Men huvudet var det vidrigaste. Det var inte en bests huvud, det var en mans. En illvilligt, föraktfullt konungansikte. De ädla dragen gick att skymta under det vilda skägget och på huvudet satt en Kaitkas safirbeströdda krona.

”Jag är här för dit huvud” Sa Nanok med stadig stämma. Han lät facklan falla till marken och fattade svärdets hjalt med båda händerna.

Konungen ställde sig på och började långsamt och vaksamt gå mot Nanok, vingarna slog fortfarande. Ljusstrålarna som föll in genom det brustna taket såg ut som pelare av ljus när dammkorn virvlade runt i dem.

”Jag har hört dig” Svarad Konungen, med rösten formligen drypande av hat ”Men snart kommer du tystna, jag ska sluka ditt ljumma kött och släcka min törst med ditt tjocka blod, yngling”

Konungen blottade sina tänder, motbjudande stank käften av röta och gammalt blod, men människotänder var de trots allt, inte ett odjurs vassa huggtänder.

De två rörde sig långsamt mot varandra, vaksamt, redo till språng.

”Jag har hört att du en gång var människa” Sa Nanok ”Att du med din grymhet upprörde Kardaras så att hon svor att sända en sjuka så svår att alla människor i ditt rike skulle dö.”

”Det du hört är sant” Svarade konungen, han log, men även hans leende tyckts illvilligt, som om det enda som roade honom var minnet av sina undersåtars död och sina egna illdåd ”Men när sjukan kom var jag inte längre människa”

Nanok, nickade.

”Jag har hört det, dina alkemister och spåkunniga, andebsvärjare och mystiker, varenda lärd du hade vid dit hov läste trolldom över dig, trolldom så stark att du inte längre är människa, även om du bär ett sådant ansikte” Fortsatte Nanok

”Du har hört rätt” sa Konungen ”Både över mig och min Gemål lästes trolldom kraftfullare än du kan föreställa dig. Du kan inte tro att du en ensam man, knappt mer än en gosse ska rå på mig, Kaitkas siste konung. Impotenta, lilla Människovalp” väste konungen med sin släpiga stämma.

Nanok kände hur ilskan rann till. Käkarna spände så hårt att tänderna knakade, hjärtat började bulta så hårt att han kunde känna dess eko i bröstkorgen.

”Ditt huvud är mitt!” Vrålade barbaren. Någonstans visste han att det här inte var så här det skulle göras, men när den tanken var färdigtänkt var han redan på väg mot konungen, hans svärd höjt och ett ordlöst vredsskri strömmande genom den öppna munnen.

Kungen var snabb, lejontassarna med de vassa klorna sökte Nanoks ansikte om och om igen. Barbaren tvingades bli defensiv. Konungens rena styrka skickade honom stapplande bakåt för varje slag även om Nanok lyckades hålla klorna från att skära upp hans köttet. Nanoks svärd dröp av varmt blod. Dussintals gånger hade klingan trängt igenon lejonskinnet, men aldrig djupt.

Striden fortled, svärdet var halkigt i Nanoks hand. Alltid var det han som tvingades bakåt. Slutligen föll han, han landade med ryggen mot mosaiken. Han kunde se den förgyllda takkupolen högt där ovan. Sen var konungen över honom. Tyngden pressade luften ur bröstet. Han kände konungens andedräkt, så förbittrad var den gamle härskaren att hans saliv svartnat till gift och eter dröp ur hans käft. En muskulös trampdyna låste Nanoks svärdsarm vid marken. Yrsel började komma över honom.

Då kunde Nanok ana en annan väldig skugga. Bara ögoblicket senare vräktes konungen av honom. Stridsvrål, endast till hälften mänskliga tävlade med varandra i styrka. Konungens gemål hade hållit vad hon lovat. Hon var här för att bistå Nanok i striden mot hennes vederstygglige make. Striden mellan de en gång älskande tu var fylld av djurisk vrede och mänsklig avsky. Blodet föll likt vindkastat stormregn.

Nanok reste sig, ej längre lika vimmelkantig, han tog ett ögonblick till att ställa sig bredbent och stävja yrseln. Han såg de båda bestarnas kamp. Konungen var både tyngre och starkare än sin gemål, vem som skulle dräpa vem blev för Nanok uppenbart. Det var inte en utgång han önskade.

Åter rusade unge Nanok in i striden, men denna gång samlad och målmedveten. Konungen såg honom komma. Och man kunde se en hastig strimma av skräck gå som en ljungeld genom hans ögon. Konungen släppte greppet om sin gemål och kastade sig uppåt, hans väldiga vingar kämpade för att häva honom från palatsgolvet. Dammfyllda vindar slog emot Nanok som kunde se sin fiende börja lätta, på väg upp, på väg utom räckhåll.

Nanok tog sikte på högsätet. Hans muskulösa lår lät honom avverka sträckan på knappa ögonblick. Med tre rappa stega hade Nanok nått toppen av tronens ryggstöd utan att förlora fart. Därifrån kastade han sig mot konungen.

Det vidunder som var Kaitkas siste konung vände sig förvånat mot barbaren som befann sig mitt i sitt språng. Förvåningen varade blott ett ögonblick. Sedan slog Nanok in i honom. Den fria vänsterhanden greppade om Konungens mörka nackhår, Nanok hävde sig upp och kunde hängande över konungens rygg driva sitt svärd djupt in lejonvarelsens nacke. En kaskad stinkande bitterblod slog ut över Nanok, konungens kropp stelnade. De båda föll. Konungens slappa, tunga kropp slog ner i tronen som ett stjärnfall. Tronen krossades. Ett skrammel ekade genom tronsalen när safirkronan rullade över stenläggningen för att slutligen välta ner i pöl av den nu döde härskarens mörka blod.

Nanok andades tungt, ännu andfådd efter kampen.

”Det är gjort” Sa han sedan ”Du får det du vill och jag får det jag vill”

Nanok blickade mot den döde konungens gemål och kunde inte låta bli att låta blicken fastna på hennes trinda buk.

Gemålen, som snart skulle kunna kalla sig drottning, nickade, även hon utmatad av striden.

”Aldrig mer behöver jag frukta att min make av misstänksamhet och avund ska ruskalivet ur mina söner och döttrar, denna gång ska min avkomma leva, jag tackar dig krigare”

”Vi fick båda vad vi vill, det var ett gott avtal” Svarade Nanok

Sedan påbörjade han det makabra arbetet med att särskilja konungens huvud från dess kropp.

”Kronan är inget jag suktar efter” Sa Nanok med en gest mot den blodiga pjäsen ”Jag har det jag kom för och det enda jag törstar efter nu är Jochims söta vin”

Gemålen nickade mot honom med ett nobelt leende.

”Då faller den till mig via arvsrätt” Svarade hon.

Föga kunde den unge Nanok då ana, när han simmade med det avhuggna huvudet mot Jochims slup att detta inte var hans sista möte med Kaitkas försa drottning.

Amazing! Och nu har vi 32799 ord!

 

[TobiasEkwall]

Amazing! Och nu har vi 32799 ord!

Tack! Bara dryga 7000 ord kvar. Jag är inne på en till novell också.

Jag gjorde förrestem en liten ändring av slutet, det slog mig under lunch-joggen. Det kändes lite tråkigt att utlova en uppföljare jag inte har några planer på att skriva.